Vilda Take 5 och Tight Connection to My Heart (Has Anybody Seen My Love)

Vilda Take 5 3,5%

Det lilla bryggeriet Vilda i Båstad har sedan starten profilerat sig som tillverkare av snitsig hantverksöl. Den som vägrar småsläpp, spontanjästa belgare och suröl kan dock rikta blicken mot Bjärehalvöns dagligvaruhandel där man kan hitta den ofiltrerade vete-IPA:n Take 5.

Färgen är ljusgul och inte helt klar. Doft av jäst, ananas och aprikospuré. Högt skum som sjunker ner till ett klängigt lager spindelväv. Fruktig smak och en tydlig, men inte oangenäm ton av brettjäst. Örtig, aningen pepprig beska. Pigg kolsyra och lite juicig munkänsla. Syrligt avslut och  en medellång eftersmak med krita och kex.

På etiketten syns en monarkfjäril sträcka på benen.

Tight Connection to My Heart (Has Anybody Seen My Love)

"Madame Butterfly she lulled me to sleep "

Raden om Madame Butterfly dyker upp någonstans i mitten av Bob Dylans Tight Connection to My Heart (Has Anybody Seen My Love) och fungerar både som nyckel till, och sammanfattning av, låten som helhet.

I Puccinis Opera Madame Butterfly från 1904 förälskar sig den femtonåriga japanskan Cio-Cio-San (fröken fjäril på japanska)  i den amerikanske marinofficeren Pinkerton, tillfälligt stationerad i Nagasaki. Innan första akten är slut har de gift sig och när andra akten börjar har Cio-Cio-San fött ett barn.

Vad Cio-Cio-San inte vet är att Pinkerton bara velat ha ett kvalificerat tidsfördriv under sin kommendering i Japan. Hon däremot har satsat allt och genom att konvertera till kristendomen har hon dessutom medvetet vänt sina föräldrar ryggen.  Pinkerton återvänder till Amerika och gifter om sig med en amerikanska och i tredje akten tar Cio-Cio livet av sig.

Även om Tight Connection to My Heart - det inledande spåret på albumet Empire Burlesque från 1985- inte riktigt når upp till samma tragiska övertoner som Madame Butterfly så kan vi ändå konstatera att båda texterna skildrar personer som varken kan eller vill återgälda den andres kärlekskapital.

Well I had to move fast

And I couldn't with you around my neck

I said I'd send for you and I did

What did you expect?

My hands are sweating 

And we haven't even started yet

I'll go along with the charade

Until I can think my way out

I know it was all a big joke

Whatever it was all about

Someday maybe

I'll remember to forget

Man kan förstås bara spekulera i vad det är som sångjaget egentligen ska försöka glömma; helt visst är det något som skaver. Kanske skuld, kanske skam, kanske båda.

Låten inleds med en kör som gång efter annan konstaterar att  "You've got a tight connection to my heart".

Kören återkommer efter varje vers men nu har de sällskap av sångjaget och tillsammans ställer de frågan "Has anybody seen my love?" till varandra. De blir båda varandra svaret skyldiga. Likaså huruvida "my love"  syftar på en verklig person eller kärlekskänslan i sig.

Den musikaliska inramningen är tidstypiskt inredd med tjocka reverbmattor och prydligt plockade gitarrer. Såhär fyra decennier senare är det dock svårt att inte fascineras av hur  välden blodfattiga ljudbilden samspelar med med den känslokyla sångjaget sjunger om.

Det skuldkomplex som introduceras i den första versen fördjupas ytterligare i den andra, utan att för den skull finna sin lösning. Det är också nu vi får stifta bekantskap med Madame Butterfly:

You want to talk to me

Go ahead and talk

Whatever  you got to say to me

Won't come as any shock

I must be guilty of something

You just whisper it into my ear

Madame Butterfly

She lulled me to sleep

In a town without pity 

Where the water runs deep

She said "be easy baby

There's nohtin' worth stealin' in here"

Tight Connection from My Heart emanerade ursprungligen från Someone's Got a Hold of My Heart - en låt som var tänkt för 1983 års album Infidels men som länge förblev outgiven. Förutom en gemensam struktur och melodi så delar de två låtarna flera centrala textelement och fraser.

I båda låtarna hittar vi en sövande Madame Butterfly men i Someone's Got a Hold of My Heart verkar rollerna vara omvända. Här är det istället sångjaget som drar det kortaste strået och inte får tillbaka insatsen av kärlekskänslan:

Madame Butterfly, she lulled me to sleep

Like an ancient river so wide and deep

She said, "Be easy, baby ain't nothin' worth stealin' here"

You're the one I've been waitin' for

You're the one I desire

But you must first realize

I'm not another man for hire. 

Både Tight Connection to My Heart och Someones got a Hold of My Heart  plockar repliker från gamla Bogartfilmer. Den uppmärksamma cineasten kan hitta lån både från Riddarfalken från Malta, Sirocco och Key Largo - tre filmer i vilka spelet är förlorat innan filmen ens börjat. Inte helt olikt Madame Butterfly med andra ord.

Folkwatt och Mixed Up Confusion

Folkwatt 3,5%

Exakt vilken relation det Nya Carnegiebryggeriet i Hammarby har till det "gamla" Carnegiebryggeriet vet jag inte riktigt, men med tanke på de advokatmuskler som bör finnas hos Carlsberg - som ju numera äger det anrika varumärket Carnegie Porter -  antar jag att Nya Carnegiebryggeriet har sina papper i ordning.  

Nåväl, Nya Carnegiebryggeriets Folkwatt är en ljusgul, inte helt klar, session IPA med doft av ananas och sursockrat smågodis. Smaken innehåller har en behaglig, aning syrlig fruktton (passionsfrukt) och en lite örtig beska. Snabbt frasigt skum som försvinner utan att lämna rester. Välbalanserad kolsyramunkänsla. Medellång eftersmak som övergår i skumbanan.

Att Nya Carnegiebryggeriet huserar i en gammal lampfabrik förklarar förstås både namnet Folkwatt och glödlampan på etiketten.

Mixed up Confusion

Allting ska gå med elektricitet / pop pop pop opp i pop topp / Det känns som att va' på en annan planet / pop opp i topp pop. 

Det är en händelse som ser ut som en tanke Thore Skogmans kongeniala slagdänga Pop opp i  topp ser dagens ljus vid samma tid som rockpoeten Bob Dylan gör sin elgitarrsbehängda scendebut. 

Den traditionella berättelsen om Bob Dylans elektrifiering brukar som bekant se ut på följande sätt: I slutet av 50-talet uppslukas Bob Dylan av Woody Guthrie och den traditionella, amerikanska folksången. Han tar sig till New York och blir snabbt en vital del av en neotraditionalistisk musikrörelse vilken ser rockmusik som ett uttryck fördummande masskultur och andefattig kommersialism. Den dogmatiska folksångarrörelsen begränsar emellertid Dylans konstnärliga sökande och på Newportfestivalen 1965 kastar han av sig den kreativa tvångströjan, tar på sig en skinnjacka och hänger på sig en elgitarr. Publiken rasar men Dylan framhärdar och resten är historia.

Man behöver emellertid inte leta särskilt länge för att hitta en del besvärande motsättningar i detta  dominerande narrativ. Förutom det faktum att Dylan spelat in det delvis elektriska albumet Bringing It All Back Home flera månader innan han intog scenen på Newport, så verkar de flesta som bevittnade det elektrifierade framträdandet på festivalen dessutom vara överens om att kritiken främst gällt det undermåliga ljudet och inte den medföljande rockorkestern.

Från ett annat perspektiv ser det hela istället ut så här: Redan i sina tidiga tonår förälskar sig Dylan i den elförstärkta gitarren. Han uppträder i skolans aula med ett skränigt rock´n roll band och turnerar  med popsångaren Bobby Vee. På grund av den rådande tidsandan tvingas han dock ikläda sig rollen som akustisk folksångare, men när Beatles och den brittiska invasionen väl röjt väg kan Dylan åter närma sig den elektriska rock- och bluesmusiken. Med andra ord representerar framträdandet på  Newport snarare en  återgång till rötterna än början på något nytt. 

För den som vill förfäkta detta mer revisionistiska perspektiv är Mixed Up Confusion en viktig länk i beviskedjan.  Låten - en minimalistisk tvåackordsblues - spelas nämligen in med full rocksättning redan hösten 1962 och ges ut som singel tillsammans med Corrina, Corrina. 

Texten utgår från en klassisk bluestrop där sångjaget högljutt beklagar sig över sin tillvaro:

I got mixed up confusion
Man, it's killin' me

Well, there's too many people

And they're all too hard to please

Well, my hat's in my hand

Babe, I'm walkin' down the line

An' I'm lookin' for a woman

Whose head's mixed up like mine

Well, my head's full of question

My temp'rature's risin' fast

Well, I'm lookin' for some answers

But I don't know who to ask

But I'm walkin' and wonderin' 

And my poor feet don't ever stop

Seein' my reflection

I'm hung over, hung  down, hung up

Texten börjar som en lekfull drift med bluesklichéer, men rör men söker sig snart mot klassisk Dylanterräng. Allt eftersom sången fortsätter blir det nämligen tydligt att sångjagets utsatthet  är avgjort mer av existentiell än materiell natur.  Visserligen efterfrågas en kvinna, men problemet verkar främst bestå i att hitta en som är i lika knepig och förvirrad som sångjaget själv. 

Många Dylanvetare (till exempel Clinton Heylin) verkar vilja se arrangemanget i  Mixed Up Confusion som en slags pastisch på rockabillyn från Sun Records  men frågan är om det galopperande samspelet mellan bas och trummor, det Bo Diddley-färgade ackordspelet och det ylande munspelet  inte snarare pekar framåt än bakåt - mot Maggies farm och Subterranean Homesick Blue. 

Dock är det tydligt att Dylan i bokstavlig mening ännu inte hittat sin roströst. Den röst vi hör i Mixed Up Confusion tillhör en allvarstyngd bluespatriark och det är ännu en bra bit kvar till den lojt tillbakalutade och lite retsamma ton som vi idag förknippar med hans elektriska sextiotal. 

När Mixed Up Confusion återutgavs på Biograph-boxen 1985 avfärdade Dylan den som en bagatell.

16 tagningar fördelade på tre dagar säger något annat. Antingen var den väldigt svår att få rätsida på eller så var den faktiskt viktigare än han ville erkänna. 

Mangofeber Session IPA och On a Little Street in Singapore

Mangofeber Session IPA 3,5%

Brewski är ett litet bryggeri i Helsingborg som profilerat sig på öl med fruktinslag. I somras gick deras trekommafemma Mangofeber Session IPA att köpa lite varstans - ett resultat av samarbetet mellan Bottl3,5hop och ICA. Således är i denna post inköpt på ICA i Södra Sandby utanför Lund.

Färgen är blekt gul och inte helt klar. Skummet är grovt och sjunker undan snabbt utan kläng. Doft av tropisk frukt med grape-, passionsfrukt och  mango. Smaken domineras av syrlig frukt och om det inte hade varit en mango på etiketten hade jag nog gissat på  någon slags passionsfruktsdekokt. Beskan är torr. Pepprigt avslut och lång eftersmak med citruszest och enbär. Kolsyran är stickig, även om munkänslan överlag är vete-len. 

Mangofrukten kommer ursprungligen från Sydostasien, och även om den idag odlas på andra platser är Thailand och Indonesien fortfarande två av världens främsta mangoproducenter. Mittemellan de två mangojättarna ligger Singapore, en stadsstat där man enligt ryktet äter mango till det mesta

On a Little Street in Singapore

Det är förstås en smula ironiskt att Bob Dylan genom åren i första hand gjort sig känd som en slipad sanningssägare vars aforismer ibland ligger farligt nära cynismen. För saken är den att han lika gärna kunnat gå till historien som världsfrånvänd romantiker.

Rockjournalisten David Dalton beskriver i sin biografi Det är inte mig ni söker hur Dylan 1964, tillsammans med några kamrater, bilar tvärs över den amerikanska kontinenten. Ett klassiskt utslag av ungdomlig livstörst och äventyrslystnad - om det inte vore för det faktum att Dylan knappt lämnar bilen. Enligt Dalton beror det på att Dylans resande främst sker i en slags historisk drömvärld:

Han bara passerade dessa orter, innesluten i sin bubbla, och höll seanser med Amerikas förflutna (...) Det är inte det att han inte såg det aggressiva månglandet och förfalskandet av USA (...) Det är bara det att det förflutnas mystiska geografi existerade i en annan dimension. (Dalton, 2013)

Därmed blir det också logiskt att Dylan drygt femtio år senare - inför sitt andra album med Sinatrastandards (Fallen Angels, 2016) - dammar av Jazzschlagern  On a Little street in Singapore. Låten skildrar med nämligen med utsökt vaghet ett kärleksmöte i ett förgånget och hejdlöst romantiserat Singapore

On a little street in Singapore
With me - beside a lotus covered door 
A veil of moonlight on her lovely face
How pale the hands that held me in embrace

My sails tonight are filled with perfume of Shalimar
And temple bells bells will guide me to the shore
And then I hold her in my arms
And love the way I loved before
On a little street in Singapore

Det musikaliska arrangemanget graviterar kring ett suggestivt rytmmönster som tillsammans med de synkoperade gitarrfigurerna för tankarna till Les Baxterss femtiotalsexotica.  Därtill kommer Dylans röst. Med förbluffande lenhet framför han en lika len text  (till exempel finns det varken k-ljud eller ord på t). Resultatet blir en sång som ringlar sig fram likt en en söt rök. Liknelsen kan tyckas långsökt, men icke desto mindre passande; Singapore var i början av 1900-talet världens största exportör av opium.

Vidare kan vi notera en liten, men viktig förändring av texten. I andra versen har ett  "you" bytts ut mot ett "her". Därmed försvinner inte bara sångens "du" utan också det enda vittnet till vad som egentligen hände på den lilla gatan i Singapore. Det är förstås logiskt; om det förflutna bara är en fantasi går ju knappast minnena att dela med någon annan. Kanske handlar det inte heller om den tid som varit, utan om tiden som borde ha varit.

Arzachel och Moonlight

Arzachel 3,5%

Omnipollo är är ett svenskt nomadbryggeri som gör hipsteröl med rejäl verkshöjd. Deras mest namnkunniga trekommafemma är antagligen den Belgienbryggda IPA:n  Arzachel. Det exemplar som provas här är köpt på Coop i Leksand , så jag antar att det går att köpa lite varstans.

Färgen är blekgul och inte helt klar. Skummet är grovt och frasigt och sjunker ned utan att lämna rester. Härligt, fruktig doft med  ananas, persika och melon. Kolsyran är vass, men minskar snabbt i intensitet om man har tålamod att låta glaset stå en stund. Bra och bitig humlebeska men också friska, torra citrustoner. Lång eftersmak.

Liksom de flesta av Omnipollos öl har Arzachel både en gräll etikett och ett intressant namn. Arzachel är det latinska namnet på den arabiske astronomen al-Zarkali som med stor precision kunde räkna ut kommande månförmörkelser. Hans bidrag till den matematiska astronomin är enorma vilket fick den italienske astronomen Giovanni Riccioloi att 1651 namnge en månkrater till just Arzachel.

Moonlight

Till en början framstår Moonlight  som en sentimental men charmig schlagerpastisch. En långsam jazzevergreen av Sinatra-Dorsey-typ där blåssektionen bytts ut mot en Hawaiidoftande steelguitar. Även om ljudbilden på Moonlight idag - efter tre album med låtar från "The great American songbook" - känns typisk för Dylans 2000-tal så är det det här, på albumet Love and Theft (2001) vi  möter den för första gången.

Inledningsvis överensstämmer texten perfekt med den musikaliska inramningen. Den första versen består av en serie dammiga fraser i bättre begagnat skick, travade ovanpå varandra:

The seasons they are turnin' and my sad heart is yearnin' 
To hear again the songbird's sweet melodious tone
Won't you meet me out in the moonlight alone?

Men snart inträder en subtil förändring; atmosfären blir långsamt allt mer tryckande samtidigt som ett dekadent stråk smyger sig in. Det skymmer, luften är tung av sensommarblomster och köttet är allestädes närvarande.

The dusky light, the day is losing, Orchids, Poppies, Black-eyed Susan.
The earth and sky that melts with flesh and bone
Won't you meet me out in the moonlight alone

The air is thick and heavy all along the levy
Where the geese into the countryside has flown
Won't you meet me in the moonlight alone?

The clouds are turnin' crimson - the leaves fall from the limbs an' 
The branches cast their shadows over stone
Won't you meet me out in the moonlight alone

Det är möjligt, för att inte säga troligt, att raden "Won't you meet me out in the moonlight alone?" alluderar på The Carter Family's Meet Me by Moonlight Alone, där sångjaget tar ett sista farväl av sin älskade innan det väntande fängelsestraffet.

Vad Dylans sångjag har i kikaren är däremot inte lika klart och i sticket hopas frågorna. Är det ett kärleksmöte eller ett lustmord som planerats?

Well, I'm preachin' peace and harmony
The blessings of tranquility
Yet I know when the time is right to strike
I´ll take you cross the river dear 
You've no need to linger here
I know the kind of things you like

Denna skruvade ambivalens är å andra sidan bara att vänta sig när man har med månen att göra. Månskenet är ju som bekant ett slags förvridet solsken, återkastat av en himlakropp med en evig skuggsida.

Men trots att texten förmedlar en känsla som blir alltmer tryckande märks den varken i musiken eller sången. Istället lyfter det jazziga kompet fram och väcker liv i assonanser som på pappret ser mer än lovligt tröga ut. Utan att darra på manschetten får Dylan "losing" att rimma med "Susan" och "crimson" med "limbs and". Avslappnat och obesvärad swingar sig Dylan sedan fram mot det oundvikliga slutet:

My pulse is runnin' through my palms - the sharp hills are rising from
The yellow fields with twisted oaks that groan
Won't you meet me out in the moonlight alone?

Huruvida detta slut är bittert eller ljuvt får dock lyssnaren själv bestämma.

Grebbestad EKO IPA och Girl from the North Country

Grebbestad Eko IPA 3,5%

Även om den ljusa lagern fortsätter att dominera bland folkölshyllans greppvänliga halvlitersburkar,  får man onekligen intrycket av att  IPA:n har intagit poleposition i klassen mindre glasflaska. Det hela är förstås fullt förståeligt då den blommiga humlen bidrar med en slags "illusorisk" sötma som fungerar fint även med en lägre alkoholstyrka. En ganska typisk representant för den välhumlade folköls IPA:n är Grebbestad EKO IPA.

Färgen är någonstans mellan gyllengul och bärnstensfärgad. Skummet är grovt och sjunker ner utan att lämna rester. Doft av passionsfrukt och persika. Kolsyran är pigg, på gränsen till stickig. Smak av grapefrukt och bergamott. Rejäl, örtig humlebeska och lång eftersmak. 

Girl from the North Country

Echo är inte bara engelska ordet för eko, det är också namnet på en av Bob Dylans tonårsförälskelser. En bit in i Martin Scorceses dokumentär No Direction Home (2005) hittar man ett charmigt intervjuklipp där Bob Dylan reflekterar över sina flickvänner i uppväxtstaden Hibbing "Her name was Gloria Story.... Gloria Story. I mean, that was her real name. Second girlfriend was named Echo. Now that's pretty strange. I've never met anybody named Echo." 

En fråga som har diskuterats i Dylankretsar i snart sextio år är om det är denna Echo Helstrom som är förebilden till kvinnan i Girl from the North Country: 

Well, if you're travelin' in the north country fair

Where the winds hit heavy on the borderline

Remember me to one who lives there

She once was a true love of mine

Well if you go when the snowflakes storm

When the river freeze and summer ends

Please see if she's wearing a coat so warm

To keep her from the howlin' winds

Please se for me if her hair hangs long

If it rolls and flows all down her breast

Please see for me if her hair hangs long

That's the way I remember her best 

I'm a-wondering' if she remebers me at all

Many times I've often prayed

In the darkness of my night

In the brightness of my day

Girl from the North Country är - såväl text- som melodimässigt - en kreativ bearbetning av den engelska folkvisan Scarborough Fair.  Låten skrevs under en Englandsresa i december 1962 och spelades in i  studio våren 1963.

I artikeln Just Like a Woman: Dylan: Authenticity, and the Second Sex (2006) noterar Kevin Krein och Abigail Levin att Bob Dylan har en tendens att placera sina drömkvinnor i tidlösa, lantliga miljöer där de förblivit opåverkade av städernas  nedbrytande och själsdödande konsumtionskultur.

En besläktad tankegång hittar man i litteraturvetaren David Pichaskes essä Bob Dylan and the Search for the Past (1983). Pichaske menar att Dylan representerar en typiskt amerikansk tradition där samtiden beskrivs och förstås med hjälp av en mytologiserad och idealiserad dåtid.

Bägge resonemangen passar onekligen väl in på Girl from the North Country. Sångens vindpinade borderline utgör inte bara en gräns mellan naturen och kulturen utan också  mellan nuet och det förflutna.

Vid en första anblick framstår Girl from the North Country som en vanlig, om än något sorglig, kärleksskildring där sångjaget ber lyssnaren om att framföra en hälsning till en gammal ungdomskärlek, samt försäkra sig om att hon inte fryser.

En närläsning visar dock att omsorgen är av underordnad betydelse; trots att sångjaget inte längre älskar kvinnan (she once was a true love of mine) ska budbäraren ändå påminna henne om att sångjaget lever. Och inte bara det. Budbäraren ska också säkerställa att kvinnans utseende överensstämmer med sångjagets minnesbild. (Please see for me if her hair hangs long / That's the way I remember her best). Det är som om minnet av det som varit är viktigare än det nu som faktiskt är.

Men det stannar inte där. Sångjaget undrar också om hon minns honom (I'm a-wondering' if she remembers me at all). Kanske är detta  anledningen till att han vill påminna henne om att han finns. Vi är bara hela människor så länge vi upplevs och bekräftas av andra och hennes glömska riskerar att utplåna honom.

Huruvida det är Echo Helstrom som inspirerat Girl from the North Country bli således en rent akademisk fråga. För saken är den att sången - sin titel till trots-  egentligen inte handlar om flickan från norr utan om sångjaget själv.


Litteratur:

Kevin Krein och Abigail Levin : "Just Like a Woman: Dylan: Authenticity, and the Second Sex" i Bob Dylan and Philosophy - It´s alright, Ma (I'm only thinking), red. Peter Vernezze och Carl J. Porter, Chicago 2006.

David Pichaske; Bob Dylan and the Search for the Past i All Across the Telegraph, red. Michael Gray och John Bauldie, London 1987

Reinbeer Bulldog och Quinn the Eskimo

Reinbeer Bulldog 3,5%

folkobob fortsätter oförtrutet att gå igenom julölen. Närmast i tur står Reinbeer Bulldog - en session IPA från Gotlands Bryggeri.

Färgen är klar och mörkt rödbrun. Doft av torkad frukt och aprikos. Skummet är fast och långvarigt och lämnar rester på glasets insida. Behaglig kolsyra och bra humlebeska. Värt att notera är att såväl munkänsla som smak blir aningen tunn och och vattnig om ölet dricks kylskåpskallt (8℃). Reinbeer Bulldog vinner därför en hel del på att värmas lite (10-12℃) då den därigenom blir både kryddigare och fylligare. I jämförelse med den typiska jultrekommafemman av mörk lager-typ så saknar Reinbeer Bulldog den där söta sirapstonen som lätt blir en smula kvalmig. Bra.

Etiketten pryds av en bulldog, utklädd till -får man förmoda- Rudolf med röda mulen; en karaktär som skapades av barnboksförfattaren Rober L. May 1939 och som sedan succesivt inlemmats i det amerikanska jultomte-narrativet. Enligt denna pseudomytologi håller jultomten till på Nordpolen tillsammans med en armé av nissar vilka tillverkar leksaker som sedan körs ut i en släde dragen av renar.

Varifrån nissarna rekryteras är höljt i dunkel även om det finns en hel del arktiska folk att välja mellan; inuiter, tjuktjer och grönländare bara för att nämna några. Med sedvanlig antropologisk fingertoppskänsla passar folkobob på att upplysa läsekretsen om att ordet eskimå - som beteckning för en person tillhörande en eskimåspråkstalande grupp - bör undvikas.

Quinn the Eskimo 

Den irländske litteraturkritikern Vivian Mercier (1919-1989) har gått till historien genom sin minst sagt kärnfulla recension av Samuel Becketts absurdistiska drama  I väntan på Godot:

 "A play in wich nothings happens...Twice".

Det samma kan till viss del sägas även om Bob Dylans Quinn the Eskimo (The Mighty Quinn). Men bara nästan, för till skillnad från I väntan på Godot - där ingen verkar veta  vad som ska ske när Godot väl kommer - så är sångjaget i Quinn the Eskimo desto tydligare: Quinns ankomst kommer att innebära en avsevärd förändring till det bättre för människorna

Ev'rybody's building the ships and the boats

Some are building monuments

Others, jotting down notes

Ev'rybody's in despair

Ev'ry girl and boy

But when Quinn the Eskimo gets here

Ev'rybody's gonna jump for joy

Come all without, come all within

You'll not see nothing like the mighty Quinn

Men även om Quinn the Eskimo beskriver vad som skall hända så  lämnas  frågorna hur och varför därhän. Människorna i sången verkar ju i allt väsentligt leva fullgoda liv. De bygger skepp, reser monument och skapar kultur (även om det senare förminskas en smula av formuleringen  "jotting down notes"). Ändock befinner de sig alla "in despair". Hur kan detta förstås?

Kanske har den frenetiska verksamheten i själva verket uppstått ur missnöje och livsleda. Skeppen byggs för att kunna ta sig någon annanstans och monumenten -vare sig det nu är statyer eller höghus- är enbart fåfänga försök att skapa ordning och beständighet i en kaotisk  värld. I ljuset av detta blir förstås all litteratur - oavsett om det är Ferrante eller Shakespeare - ingenting annat än just "jotted down notes".

I den tredje versen stiger berättarjaget fram för att berätta om sig själv. Han hävdar att han -med vissa undantag- är som de flesta, men vad detta egentligen innebär är omöjligt att säga då beskrivningen görs med hjälp av hemmasnickrade idiomatiska uttryck:

I like to do just like the rest, I like my sugar sweet

But guarding fumes and making haste

It ain´t my cup of meat

Ev'rybody's 'neath the trees

Feeding pigeons on a limb

But when Quinn the Eskimo gets here

All the pigeons gonna run to him

Come all without, come all within

You'll not see nothing like the mighty Quinn

Bilden av att människorna som väntar på  Quinn the Eskimo trots allt  har det ganska bra bekräftas ytterligare i denna andra vers. Duvor äter ur händerna på dem och det enda som hotar idyllen är faktiskt Quinn själv. But when Quinn the Eskimo gets here / All the pigeons gonna run to him.  Det är inte utan att man börjar tänka på Franciskus av Assisi som ju brukade  predika för fåglarna. Dock är det mig obekant huruvida den helige Franciskus någonsin lurade bort fåglarna från sina bröder och systrar.

Av alla de hundratal låtar som Bob Dylan spelar in i tillsammans med The Band  i källaren 1967 så är Quinn the Eskimo antagligen den allra mest kända; detta trots att inspelningen inte ges ut officiellt förrän 1992 (även om en liveupptagning från Isle of Wight konserten finns med på Selfportrait). Istället vilar Quinn the Eskimo's berömmelse på den engelska popgruppen Manfred Manns version - The Mighty Quinn-  från 1968.

Kontrasten mellan Mannfred Manns The Mighty Quinn och  Bob Dylan och the Bands Quinn the Eskimo är slående: Mannfred Manns framförande är energiskt , nästan Hare Krishna-extatiskt och med Klaus Voormanns flöjt som en pastoral accent.  Dylan and the Bands inspelning är i jämförelse betydligt mer återhållen. Låten inleds lite försiktigt vacklande och efter en stund kommer sången in, lågmäld och en aning släpande. Dylan röst uttrycker tvekan snarare än förundran. Som om han inte riktigt tror på det han sjunger.

Och kanske är det precis just så det ligger till. I bookleten till Biograph-boxen återges ett citat där Dylan kommenterar Quinn the Eskimo: "I don't know what it was about. I guess it was some kind of a nursery rhyme." 

Dylan är förstås i gott sällskap. Inte heller lyssnaren förstår vad Quinn the Eskimo handlar om. Mer än att den ger uttryck för en allmänmänsklig känsla av att allt kunde vara bättre och att den som skall göra't helst ska vara någon annan än en själv.

Käbliku Summer Briis och Mozambique

Käbliku Summer Briis 3,5%

Det var förstås bara en tidsfråga innan trenden med syrliga öl skulle leta sig in i folkobob. För att hitta syrliga trekommafemmor behövs dock en butik med ett något bredare sortiment och  folkobob  styrde därför häromveckan stegen till Möllans folkis på Sofielundsvägen i Malmö. På Möllan Folkis (som alltså inte är en egen butik utan namnet på ICA Möllevångens ambitiösa folkölshylla) införskaffades bland annat Summer Briis från estländska Käbliku -en sour session IPA med vetemalt.

Summer Briis är ljust gulbrun och lite dimmig, inte helt olik äppelmust. Skummet är fast, nästan segt. Rejäl doft av passionsfrukt och aprikos. Smaken är uppfriskande syrlig med smak av både havtorn och tropisk frukt. Ananas, citron och passionsfrukt; allt finns där, men utan att det känns klibbigt eller artificiellt. Simmig munkänsla. Lång eftersmak med aprikos och persika. Det är lite lurigt att hitta beskan bland allt det syrliga, men nog finns den där.

Kanske bör det vara på sin plats med brasklapp: Då folkobobs erfarenhet av syrliga öl är något begränsad (se ovan) har jag inte riktigt något att jämföra smaken med. Kanske är Summer Briis otroligt syrlig för att vara en sur IPA. Kanske är den rena barnleken. Jag vet inte riktigt.

Spontant förknippar jag de fruktiga smakerna med den typ av sommaröl som kan fungera som apertif. Etiketten - där en parant dam i bikini blickar ut över stranden - skvallrar om att jag inte är ensam om den associationen.

Mozambique

Även om Bob Dylan inte brukar förknippas  med strandhäng och solbad så behöver han för den sakens skull inte vara  helt främmande inför solstolar, luftmadrasser och glass-strutar. Han har ju faktiskt burit solglasögon i över femtio år. 

Sommaren 1975 skriver Dylan  tillsammans med med mångsysslaren och teatermannen Jacques Levy flertalet av texterna till det album som skall bli Desire.  Jämfört med den tidiga sjuttiotals-produktionen är Desire betydligt mer kosmopolitisk såväl textmässigt som musikaliskt. Som tredje spår hittar man låten Mozambique - ett tre minuter långt vykort från ett av världens fattigaste länder:

I like to spend som time in Mozambique
The sunny sky is aqua blue
And all the couples dancing cheek to cheek
It's very nice to stay a week or two

There's lot of pretty girls in Mozambique
And plenty time for good romance
And everybody likes to stop and speak
To give the special one you seek a chance
Or maybe say hello with just a glance

Ackompanjemangets diskreta men icke desto mindre soliga calypsorytm utgör på inga sätt en kontrast till (eller ens en nyansering av) den utstuderat tvådimensionella texten. Och frågan man ställer sig som lyssnare blir förstås följande: Varför gör man en låt om just Mozambique?

När Dylan och Levy skriver texten till  Mozambique sommaren 1975 är läget i  landet minst sagt turbulent.  På samma gång som Nejlikerevolutionen störtade det fascistiska i Portugal genom Nejlikerevolutionen 1974 upplöses också kolonialväldet i Mozambique. Den marxistiska guerillan  FRELIMO kunde därmed ta makten efter 13 års väpnad kamp och med hjälp av Kuba och Sovjet  påbörjades arbetet med att bygga socialismen. 1975 utbryter dock ett nytt inbördeskrig ut när RENAMO (Mozambiques Nationella motstånd) tar till vapen mot  FRELIMO med stöd av Sydafrika och Rhodesia

Så varför Mozambique?

Den enklaste förklaringen är att Mozambique -med sitt "q" och sitt "z" -  är ett spännande ord som genererar en hel bukett med spänstiga rim såsom cheek, speak och peek. Det är inte heller omöjligt att Dylan och Levy också påverkas på ett mer omedvetet plan av att Mozambique ofta nämns i radio, teve och tidningar under den tid som skrivprocessen pågår.

Eller så  handlar låten om ett förflutet (eller snarare drömt) Mozambique.  Det är lätt att se hur sångjaget, iklädd ljus linnekostym slår sig ner framför sin bungalow med en ginfizz i handen. Och Mozambique är i gott sällskap. Desire  är ett album som till stor del rör sig i en slags förgången Matinévärld, befolkad av äventyrare och lycksökare. Kvinnan i Black Diamond Bay som "shows a face from another time and place" skulle med sin "necktie and Panama hat" smälta in fint bland de jet-set-européer som på 50- och 60-talet spenderade nätterna i Laurenço Marque (idag Maputo) och dagarna på Bazarutoöarna.

En tredje - rakt motsatt teori är att låtens skildring av paradisiska stränder, hav och kvinnor tvärtom uttrycker ett försiktigt stöd till den nya regimen i Mozambique. När texten skrivs är det fortfarande ovanligt för världsartister att stödja afrikanska befrielserörelser. Detta kommer som bekant att ändras de följande åren med Bob Marleys Zimbabwe (1979), Peter Gabriels Biko (1980) och The Specials Free Nelson Mandela (1984), men sommaren 1975 kan det kanske ses som ett utslag av charmfull salongsbolsjevism att beskriva hur det socialistiska Mozambiques sol lyser såväl över landets stränder  som dess befriade folk:

And when it´s  time for leaving Mozambique
To say goodbye to sand and sea
You turn around to take a final peek
And you see why it´s so unique to be
Among the lovely people living free
Upon the beach of sunny Mozambique

Frågan om vilken roll Mozambique spelade i Dylan och Levys föreställningsvärd sommaren 1975 kommer antagligen aldrig att  få ett defintivt svar. Hur man än vänder på det finns det ett slags metaironiskt element som är svårt att helt frigöra sig från: Desires svängigaste och mest obekymrade låt handlar om ett land som kämpar för att inte slukas av avgrunden...

Queen of Hops och Rosemary, Lily and the Jack of Hearts

Queen of Hops 3,5%

Backyard Brew - som är en underetikett till Falcon som i sin tur ägs av Carlsberg - gör en Session IPA som heter Queen of Hops. 

Färgen är djupt guldgul, skummet är fast och långvarigt med mycket bra vidhäftningsförmåga. Doften är angenäm med päron och melon. Ölet är smakrikt med

vitt bröd och toner av äpple och citrus. Beskan är torr men välbalanserad. Eftersmaken är ganska kort med humle, malt och en smula kartong.

I ölprovarsammanhang är omdömet "lättdrucket" sällan menat som en komplimang, men Queen of Hops är faktiskt lättdrucket ur positiv bemärkelse. En "nästan-IPA med hinkabilitet" är kanske inte en vinnande slogan, men det är nog så som detta öl bäst beskrivs.

Lily, Rosemary and the Jack of Hearts

Den som intresserar sig för pokerspelets plats i populärkulturen har tvivelsutan en hel del att hämta i rocklyriken. Från Elvis Presleys From a Jack to a King till Motörheads Ace och Spades via Kenny Rogers The Gambler. Att bluffa, att satsa och att syna  är utan tvekan kraftfulla metaforer som varje människa med ett minimum av livserfarenhet lätt kan känna igen sig i.

Även Bob Dylan har då och då låtit sig inspireras av spelbordets tematik och symbolspråk. I låten Lily, Rosemary and the Jack of Hearts från albumet  Blood on the Tracks (1976) har hjärter knekt stigit ur kortleken och antagit fysisk gestalt. Texten skildrar en rififi-kupp som sammanfaller med ett svartsjukedrama. Historien utspelar sig i en nöjeslokal i någon slags vilda-västern-håla där Jack of Heart väntar på att showen skall börja samtidigt som hans  kumpaner är i full färd med att borra sig fram till kassaskåpet i rummet intill.

En efter en introduceras svartsjukedramats fyra kontrahenter: Den lokale storfräsaren Big Jim, hans försmådda hustru Rosemary, kabaret-flickan Lily  samt (förstås) Jack of Hearts.

Dramat når sitt klimax backstage efter föreställningen. I samma stund som tjuvarna länsar kassaskåpet stormar Big Jim och Rosemary in i den loge där Lily och Jack of Heart vänslas. Vad som sedan händer beskrivs aldrig explicit men dagen därpå är Jack of Hearts försvunnen medan Rosemary skall hängas för att ha knivhuggit sin man. Så kan det gå.

Fastän texten med sina sexton femradiga verser kvalar in bland Bob Dylans tio längsta låtar är den ett mästarprov i ekonomiskt berättande. Redan i anslaget  målar Dylan effektivt upp en fond av förfall och upplösning. Undantagstillståndet har visserligen hävts men alla med förstånd har lämnat stan.

The festival was over , the boys were all plannin´for a fall 
The cabaret was quiet except for the drillin' in the wall
The curfew had been lifted and the gamblin' wheel shut down
Anyone with any sense had already left town
He  was standin´in the doorway lookin' like the Jack of hearts.

Även  personbeskrivningarna  mejslas fram med hjälp av en rad kärnfullt måleriska formuleringar. När Big Jim introduceras får till exempel silverkäppen illustrera inte bara Big Jims fåfänga utan även hans ekonomiska makt och potentiella våldskapital:

Big Jim was no one´s fool, he owned the towns only diamond mine
He made his usual entrance lookin´so dandy and so fine
With his bodyguards and silver cane and every hair in place
He took whatever he wanted and he laid it all in waste
But his silvercane were no match for the Jack of Hearts

Till skillnad från beskrivningen av Big Jim där karaktären beskrivs med hjälp av det konkreta så skissas bilden av Lily istället upp med svepande beskrivningar av det förflutna:

Lily was a princess, she was fair skinned and precious as a child
She did whatever she had to do, she had that certain flash every time she smiled
She´d come away from a broken home, had  lots of strange affairs
With men in every walk of life which took her everywhere
But she'd never met anyone quite like the Jack of Hearts

Om Jack of Hearts är berättelsen protagonist, som genom sin blotta närvaro sätter igång och driver på händelseförloppet, är det  Lily som utgör huvudkaraktären. Hon är den ende som har känningar med både Big Jim och Jack of Hearts och hon är den ende som verkar genomgå någon slags förändring. I den sista versen möter vi henne i den nedstängda nöjeslokalen - med en kalufs som nyss återfått till sin ursprungliga färg.  Kanske är det en metafor för att hon därmed (åter)funnit sitt genuina jag. Eller så är det helt enkelt dags att ännu en gång slå följe med en man i "the walk of life".

The cabaret was empty now, a sign said, "closed for repair"
Lily had already taken all of her dye out of her hair
She was thinkin' 'bout her father, who she very rarely saw 
Thinkin' 'bout Rosemary and thinkin' about the law
But most of all she was thinkin' 'bout the Jack of Hearts

Rosemary, Lily and the Jack of Hearts  lyckas med konststycket att fungera både som en muntert slingrande western-skröna och som ett koncentrerat ödesdrama. Hemligheten ligger förstås i hur metriken underordnats musiken.

Varje vers består av fem rader där fyra av raderna rimmar enligt mönstret AABB samt en ensam rad  som konsekvent avslutas med "...the Jack of Hearts".  Ibland syftar Jack of Hearts på spelkortet, men mer ofta på den hjärtekrossande trickstern. Texten framförs till ett countryackompanjemang som galopperar fram i obeveklig tvåtakt. Det finns ingen tid för tvekan, varken för lyssnaren -som med skräckblandad förtjusning väntar på nästa halsbrytande rim - eller för svartsjukekvadranten som obevekligt förs framåt mot undergången. Fast det är klart, ödet verkar göra en lov kring....the Jack of Hearts

S:t. Eriks Session IPA och I Dreamed I Saw St. Augustine

S:t Eriks Bryggeri Session IPA 3,5%

S:t Eriks bryggeri ligger i Stockholm och gör  öl som verkar ha lite sådär lagom snofsigt stuk. Tycker jag i alla fall, fast jag bor å andra sidan på landet och är således inte helt trovärdig när det gäller den typen av estetiska värdeomdömen.

Doften överraskar rejält med frukt och tuttifrutti-godis. Skummet är långvarigt med tät yta och grova kanter. Färgen är ljust gul och en smula grumlig. Ölet är smakrikt och runt med en fin humleton. Dock är det inte särskilt beskt; speciellt inte om man förväntar sig en IPA. Eftersmaken har lite toner av skumbanan om vi nu skall fortsätta rota i godispåsen.

Sankt Erik syftar på medeltidskungen Erik den helige som numera är skyddshelgon för Sveriges huvudstad. Han är dock inte ett kanoniserat helgon utan mer någon typ av  hittepå-helgon, om än med hyfsat stark varumärkesprofil. Åtminstone i Stockholm.

I Dreamed I Saw St Augustine

I Dylanbiografin Det är inte mig ni söker från 2012 skriver rockjournalisten David Dalton följande apropå låten I Dreamed I Saw St. Augustine från skivan John Wesley Harding (1967):

"Förment historiska personer dyker upp [på albumet]. Den helige Augustinus är inte den nordafrikanske, skuldens och frälsningens schaman, utan bara ett helgon. Han är symbolisk. Han är alla helgon, och alla helgon blir traditionellt sett martyrer till slut."

Verklighetens Sankt Augustinus av Hippo  levde och verkade i nuvarande Algeriet 354-430 och helgonförklarade 1298. Augustinus har i Dylans text alltså transformerats till ett slags urhelgon som i allt väsentligt återspeglar kristusgestalten. Sången inleds med hur berättarjaget möter S:t Augustinus, återuppstånden och levande:

I dreamed I saw St. Augustine
Alive as you or me
Tearing through these quarters
In the utmost misery
With a blanket underneath his arm
And a coat of solid gold
Searching for the very souls
Whom already have been sold

Texten leder tankarna både till lärjungarnas möte med den återuppståndne Jesus och Alfred Hayes dikt om Joe Hill ("I dreamed I saw Joe Hill tonight"). Symbolspråket är arketypiskt: En filt för askes och nomadliv- en guldkappa för andlig rikedom. Samtidigt väcker helgonets uppenbarelse en del frågor. Varför befinner han sig i "utmost misery"? Vem har sålt själarna han söker efter? (och till vilka?) Paradoxalt nog får luckorna drömskildringen att blir än mer övertygande då den, som drömmar gör, trotsar både logiska förklaringar och narrativ. I den andra versen återges St Augustinus förkunnelse:

"Arise, arise", he cried so loud
In a voice without restraint
"Come out, ye gifted kings and queens
And hear my sad complaint
No martyr is among ye now
Whom you can call your own
So go on your way accordingly
but now you´re not alone"

Det Augustinus säger i drömmen är en smula kryptiskt. Det är alltså inte bristen på levande och predikande profeter som är problemet utan avsaknaden av martyrer. Att denne martyr dessutom skulle finnas bland människorna är ju minst sagt motsägelsefullt då en martyr per definition är någon som dödats för sin övertygelse. Är det på något sätt Jesus som åsyftas? Och varför skulle han i så fall inte längre vara aktuell som kristenhetens supermartyr? Stilnivån är spretig. Augustinus använder sig av ett bibliskt färgat språk (Come out, ye gifted kings and queens) utblandat med byråkratlingo (...go on your way accordingly). I den tredje, avslutande versen vaknar berättarjaget; både arg och ångestfylld:

I dreamed I saw St. Augustine
Alive with fiery breath
And I dreamed I was among the ones
That put him out to death
oh I awoke in anger
So alone and terrified
I put my fingers against the glass
And I bowed my head and cried.

När berättarjaget pressar fingrarna mot glaset inser man att den diegetiska situationen aldrig kommer att förklaras och att det som man tagit del av snarare är att betrakta som ett fragment.  Glaset kan lika gärna vara ett ölglas i någon gudsförgäten sylta som katedralfönstrets målade helgonbilder. Sista versen ger stöd åt Daltons idé om att St. Augustine i Dylans version är en fiktiv karaktär som bara har namnet gemensamt med Augustinus av Hippo. Verklighetens Augustinus led ju aldrig martyrdöden utan dog av naturliga orsaker. På en nivå har Dalton alltså rätt när han hävdar att den verklige Augustinus är av underordnad betydelse; på en annan gör han det alldeles för lätt för sig...

... för när man jämför Bob Dylan med Augustinus av Hippo hittar man onekligen en hel del beröringspunkter mellan de två.  Författaren och journalisten Ylva Eggerhorn beskriver i ett förord till Bekännelser Augustinus som en intellektuell och andlig sökare vilken försöker få sina motstridiga sidor att mötas och sammansmälta. Sinnevärlden med själen, sexualiteten med askesen. Hans läshunger är ofantlig och den som tagit del av Dylans bokslukande i Memoarer del 1 nickar igenkännande. Eggehorn pekar vidare på hur  Augustinus röst, "djup klangfull och hungrig",  sticker ut och får människor att stanna upp och lyssna. Det är också intressant att notera att Augustinus inte gått till historien genom påstådda mirakel och helbrägdagöranden utan för sina texter där personliga upplevelser och erfarenheter används som ett verktyg för förmedla mer allmängiltiga sanningar. Inte helt olikt barden från Hibbing  med andra ord.

Att hävda att att 1967 års Dylan identifierar sig med Augustinus av Hippo blir förstås en smula spekulativt, men man kan nog vara rätt säker på att han representerade mer än bara ett helgon vars namn råkade ha rätt versfot.