Terminal Pale Ale 3,5%
Terminal Pale Ale är ett öl som tillverkas av det italienska bryggeriet Brewfist och importeras av det Stockholmsbaserade företaget Original Brands. Terminal Pale Ale ingår bland de fem öl som ICA säljer med hjälp av Bottl3 5hop så det är med andra ord möjligt att köpa Terminal Pale Ale i stort sett varje välsorterad ICA-butik. Varför ICA inte kan köpa öl av Original Brands direkt förstår jag inte riktigt, men jag antar att samarbetet är resultatet av något slags juridiskt finlir som ligger utanför folkobobs enkla kommunalarbetarhorisont.
Färgen är ljust gul är och nästan helt klar. Doften är fruktig med en dragning åt det det tropiska hållet. Skummet är varken kraftigt eller långvarigt och utan särskild stark vidhäftningsförmåga. Kolsyran är något stickig, men i övrigt finns det inte mycket att anmärka på. Terminal Pale Ale är smakrikt, både med avseende på komplexitet och smakstyrka med ljusa brödtoner och bra beska. Munkänslan är aningen simmig. Lång eftersmak med en hel del en hel del frukt, dock utan att blir kvalmigt.Terminal Pale Ale har dessutom en trevlig etikett med lite serietidningsstuk på vilken vi ser en resenär skärskådar en flygbiljett i en transithall.
When I Paint My Masterpiece
Sedan starten 2016 har folkobob ibland tvingats göra en del långsökta passningar för att kunna para ihop en Dylanlåt med en trekommafemma. Men inte nu. Otroligt nog finns en Dylanlåt som med nästan kuslig precision passar ihop med italienska flygplatsterminaler. I When I Paint my Masterpiece får vi nämligen följa en konstnärs odyssé - från gatorna i Rom till flygplatsen i Bryssel. Låten spelas in våren 1971 men ges ut officiellt först ett halvår senare på samlingsalbumet More Bob Dylan Greatest Hits.
Den resa som beskrivs i When I paint my masterpiece är inte enbart geografisk; tillsammans med sångjaget rör vi oss bakåt i tiden. Vi börjar vid Spanska trappan - en populärkulturell och filmhistorisk referenspunkt som återfinns i både Rossellinis Rom öppen stad (1945) och Weylers Prinsessa på vift (1953). Därefter förs lyssnaren tillbaka till renässansen (och hotellet) med hjälp av "Botticelli's niece", en kvinna som i sången verkar agera både musa och sängkamrat:
Den resa som beskrivs i When I paint my masterpiece är inte enbart geografisk; tillsammans med sångjaget rör vi oss bakåt i tiden. Vi börjar vid Spanska trappan - en populärkulturell och filmhistorisk referenspunkt som återfinns i både Rossellinis Rom öppen stad (1945) och Weylers Prinsessa på vift (1953). Därefter förs lyssnaren tillbaka till renässansen (och hotellet) med hjälp av "Botticelli's niece", en kvinna som i sången verkar agera både musa och sängkamrat:
Oh, the streets of Rome are filled with rubble
Ancient footprints are everywhere
You can almost think that you´re seein´ double
On a cold, dark night on the Spanish Stairs
Got to hurry on back up to my hotel room
Where I´ve got me a date with Botticelli's niece
She promised that she'd be right there with me
When I paint my masterpiece
I andra versen fortsätter tidsresan - nu hela vägen tillbaka till Coloseum och antikens Rom. Till skillnad från den föregående versen - som skildrade upplevelser i ett verkligt och konkret Rom - utspelar sig denna vers snarare i ett slags inre, symboltyngt landskap där sångjaget plågas av metaforiska lejon och undflyende minnen:
Oh, the hours that I've spent Inside the Coliseum
Dodging lions and wastin' time
Oh, those mighty kings of the jungle, I could hardly stand to see 'em
Yes, it sure has been a long, hard climb
Train wheels running' through the back of my memory
As the daylight hours do increase.
Someday, everything is gonna be smoth like a rhapsody
When I paint my masterpiece
Utan tvekan ligger en biografisk tolkning nära till hands när man närmar sig When I Paint My Masterpiece. Låten tillkommer under en tid när Dylan upplever en känsla av konstnärlig stagnation. I jämförelse med den nästintill ofattbara produktivitet under åren 1965-67 så framstår det tidiga sjuttiotalet i det närmaste som en öken. I Sean Wilentz bok Bob Dylan in America (Vintage 2011) återges ett illustrativt citat ur en intervju där Dylan kommenterar denna period: "It´s like I had amnesia all of a sudden... I couldn´t learn what I had been able to do naturally"
Dylans skaparkris återspeglas i viss mån också i det musikaliska uttrycket; även om det hela utan tvekan låter typiskt Dylan så låter det märkligt nog också rätt mycket som ett avslappnat Rolling Stones utan blåssektion. Jämför till exempel Dylans sätt att framföra texten i When I Paint my Masterpiece med Jaggers frasering i Honky Tonk Women (!).
Om de två inledande verserna behandlar olika delar av den konstnärliga skapandeprocessen (till exempel inspiration och introspektion) så fokuserar den avslutande versen istället på de materiella sidorna av detta konstnärskap. En brokig skara bestående av präster, unga flickor och journalister möter sångjaget på flygplatsen i Bryssel:
I left Rome and landed in Brussels
With a picture of a tall oak tree by my side
Clergymen in uniform and young girls pullin' muscles
Everyone was there but nobody tried to hide
Newspapermen eating candy
Had to be held down by big police
Someday, everything is gonna be diff'rent
When I paint my masterpiece
Enligt Clinton Heylin alluderar bilden av eken på en historia om en konstnär som ägnade sitt liv åt att måla samma träd; något som i sin tur skulle vara motsatsen till Dylans ständiga utforskande av nya uttryck och identiteter. Trots ett idogt sökande har folkobob inte kunnat hitta historien om ekmålaren. Däremot ledde letandet fram till en gammal zenkoan om ett ekträd:
En munk ställde en dag följande fråga till zenmästaren Jōshū: "Vad är meningen men med att Bodidarman från väst kommer på besök?". Zenmästaren Jōshū svarade lugnt: "Ekträdet framför klostret". Ridå.
I den mån en koan nu överhuvudtaget går att tolka, kan ovanstående historia ses som en bild av hur svaren på de verkligt svåra frågorna finns i den vardag som omger oss. Det stora förstås genom det lilla och detta lilla finns rakt framför oss. Typ.
Att bilden av eken i When I Paint My Mastepiece skulle syfta på en zenkoan är förstås mer än lovligt långsökt. Oaktat detta inbjuder ändå själva möjligheten till följande, högst hyptetiska, fråga: Om Dylan (mot förmodan) skulle ta del av historian om zenmästare Jōshū och ekträdet: Skulle han då se sig som Bodidarman - den religiösa patriark som de troende söker upplysning från (trots att svaret finns inom dem själva) - eller munken (som står på tröskeln till en insikt om att det han sökt hela tiden funnits rakt framför honom)?
Det är förstås en zenparadox i sig att det ens kan finnas en låt som handlar om svårigheten att komponera låtar - särskilt när denna låt sjungs av Bob Dylan. Våren 1971 skulle de flesta antagligen säga att han redan skapat sitt mästerverk flera gånger om. Om några år ska han spela in albumet Blood on the Tracks, ett album som många ser som just Mästerverket. Det bör dock noteras att Dylan själv fortsatte sjunga When I Paint My Masterpiece (senast i Italien sommaren 2011) och man kan förstås bara spekulera i om han fortfarande väntar på det egentliga mästerverket.
You can almost think that you´re seein´ double
On a cold, dark night on the Spanish Stairs
Got to hurry on back up to my hotel room
Where I´ve got me a date with Botticelli's niece
She promised that she'd be right there with me
When I paint my masterpiece
I andra versen fortsätter tidsresan - nu hela vägen tillbaka till Coloseum och antikens Rom. Till skillnad från den föregående versen - som skildrade upplevelser i ett verkligt och konkret Rom - utspelar sig denna vers snarare i ett slags inre, symboltyngt landskap där sångjaget plågas av metaforiska lejon och undflyende minnen:
Oh, the hours that I've spent Inside the Coliseum
Dodging lions and wastin' time
Oh, those mighty kings of the jungle, I could hardly stand to see 'em
Yes, it sure has been a long, hard climb
Train wheels running' through the back of my memory
As the daylight hours do increase.
Someday, everything is gonna be smoth like a rhapsody
When I paint my masterpiece
Utan tvekan ligger en biografisk tolkning nära till hands när man närmar sig When I Paint My Masterpiece. Låten tillkommer under en tid när Dylan upplever en känsla av konstnärlig stagnation. I jämförelse med den nästintill ofattbara produktivitet under åren 1965-67 så framstår det tidiga sjuttiotalet i det närmaste som en öken. I Sean Wilentz bok Bob Dylan in America (Vintage 2011) återges ett illustrativt citat ur en intervju där Dylan kommenterar denna period: "It´s like I had amnesia all of a sudden... I couldn´t learn what I had been able to do naturally"
Dylans skaparkris återspeglas i viss mån också i det musikaliska uttrycket; även om det hela utan tvekan låter typiskt Dylan så låter det märkligt nog också rätt mycket som ett avslappnat Rolling Stones utan blåssektion. Jämför till exempel Dylans sätt att framföra texten i When I Paint my Masterpiece med Jaggers frasering i Honky Tonk Women (!).
Om de två inledande verserna behandlar olika delar av den konstnärliga skapandeprocessen (till exempel inspiration och introspektion) så fokuserar den avslutande versen istället på de materiella sidorna av detta konstnärskap. En brokig skara bestående av präster, unga flickor och journalister möter sångjaget på flygplatsen i Bryssel:
I left Rome and landed in Brussels
With a picture of a tall oak tree by my side
Clergymen in uniform and young girls pullin' muscles
Everyone was there but nobody tried to hide
Newspapermen eating candy
Had to be held down by big police
Someday, everything is gonna be diff'rent
When I paint my masterpiece
Enligt Clinton Heylin alluderar bilden av eken på en historia om en konstnär som ägnade sitt liv åt att måla samma träd; något som i sin tur skulle vara motsatsen till Dylans ständiga utforskande av nya uttryck och identiteter. Trots ett idogt sökande har folkobob inte kunnat hitta historien om ekmålaren. Däremot ledde letandet fram till en gammal zenkoan om ett ekträd:
En munk ställde en dag följande fråga till zenmästaren Jōshū: "Vad är meningen men med att Bodidarman från väst kommer på besök?". Zenmästaren Jōshū svarade lugnt: "Ekträdet framför klostret". Ridå.
I den mån en koan nu överhuvudtaget går att tolka, kan ovanstående historia ses som en bild av hur svaren på de verkligt svåra frågorna finns i den vardag som omger oss. Det stora förstås genom det lilla och detta lilla finns rakt framför oss. Typ.
Att bilden av eken i When I Paint My Mastepiece skulle syfta på en zenkoan är förstås mer än lovligt långsökt. Oaktat detta inbjuder ändå själva möjligheten till följande, högst hyptetiska, fråga: Om Dylan (mot förmodan) skulle ta del av historian om zenmästare Jōshū och ekträdet: Skulle han då se sig som Bodidarman - den religiösa patriark som de troende söker upplysning från (trots att svaret finns inom dem själva) - eller munken (som står på tröskeln till en insikt om att det han sökt hela tiden funnits rakt framför honom)?
Det är förstås en zenparadox i sig att det ens kan finnas en låt som handlar om svårigheten att komponera låtar - särskilt när denna låt sjungs av Bob Dylan. Våren 1971 skulle de flesta antagligen säga att han redan skapat sitt mästerverk flera gånger om. Om några år ska han spela in albumet Blood on the Tracks, ett album som många ser som just Mästerverket. Det bör dock noteras att Dylan själv fortsatte sjunga When I Paint My Masterpiece (senast i Italien sommaren 2011) och man kan förstås bara spekulera i om han fortfarande väntar på det egentliga mästerverket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar