Ahlafors Lagom och Love Minus Zero/No Limit (live version 1975)

Ahlafors Lagom 3,5%

För någon månad sedan uppmärksammade folkobob det lilla bryggeriet i Alafors. Då Niklas "Panikljus" Lindqvist i sin gränslösa generositet begåvat undertecknad med ytterligare en flaska från Ahlafors bryggerier vänder vi åter blickarna mot det lilla samhället nordväst om Kungälv.

Ahlafors Lagom är en ofiltrerad och opastöriserad lager. Ölet är halmgult och inte helt klart. Blommig doft. Skummet är grovt och frasigt och sjunker så småningom ner till en långvarig float. Smakrikt med dragning åt det syrliga. Krispig beska och långvarig eftersmak av ljust surdegsbröd. Aningen jäst i avslutet. Pigg kolsyra, gränsande mot stickig. 

Love Minus Zero/No Limit (live version 1975)

Att ordet ”lagom” är ett unikt, svenskt koncept som mer eller mindre definierar det svenska folkkynnet verkar nuförtiden vara en allmänt utbredd uppfattning. Man behöver dock inte bläddra särskilt länge i ett idéhistoriskt översiktsverk för att inse att ordet lagom har en nära (och högt aktad) släkting i kardinaldygden måttfullhet (på engelska temperance).

Föreställningen om de fyra kardinaldygdena förknippas främst med Sokrates och den hellenska filosofin och omfattar - förutom måttfullhet - även vishet (prudence ), mod (fortitude) och rättrådighet (justice).

I sin bok Dylan’s Vision of Sin (2003) utforskar den engelska litteraturprofessorn Christopher Ricks Bob Dylans konstnärskap med hjälp av de fyra kardinaldygderna, de sju dödssynderna och de tre teologala dygderna. Det blir allt som allt ett prisma med fjorton brytpunkter och man kan inte annat än imponeras av det ambitiösa projektet.

För att analysera (och illustrera) begreppet måttfullhet utgår Ricks från Love Minus Zero/No Limit - en kärlekssång som gör sin albumdebut på Bringing It All Back Home (1965). Enligt den allmänna historieskrivningen är låten inspirerad av kärleken till Sara Lownds - modell, skådespelerska och Dylans fru mellan åren 1966 och 1977. Låten är väl vald  och även om Ricks närläsning ibland blir en smula associativ, är det lätt att instämma i det övergripande resonemanget. 

Love Minus Zero/No Limits tecknar nämligen ett porträtt av kvinna som är allt igenom måttfull. Hennes känslomässiga utlevelse är både naturlig och balanserad, befriad från från överdrifter och excesser såväl som neurotisk och tillkämpad självkontroll. I låtens första hälft kontrasteras den avslappnade chosefriheten mot en nervös och konstlad värld där ingen egentligen verkar leva på riktigt:

My love she speaks like silence
Without ideals or violence
She doesn’t have to say she’s faithful
Yet she’s true like ice, like fire
People carry roses
Make promises by the hours
My love she laughs like the flowers
Valentine’s can’t buy her

In dime stores and bus stations
People talk of situations
Read books, repeat quotations
Draw conclusions on the wall
Some speak of the future
My love she speaks softly
She knows there´s no success like failure
And that failure´s no success at all

Sett ur detta perspektiv är det förstås intressant att notera att Love Minus Zero/No Limit spelas åtta gånger under The RollinThunder Revue - en turné som knappast utgör sinnebilden av begrepp som lagom och måttfullhet, snarare tvärtom.  Det är turnén med extra allt: Extra många gästartister och blomsterhattar, extra mycket smink och skilsmässodramatik.

Rockjornalisten Nick Hasted skriver i artikeln "Shelter From The Storm"  (Uncut,  Januari 2005) om hur Dylan under Rolling Thunder-turnén excellerar i klassisk  rock´n roll dekadens: 

Other girlfriends popped up at every stop  and travelled openly with Dylan. Band members  Scarlet Rivera and Ronee Blakley were rumoured to be sleeping with him. Even a girl bizarrely employed to teach Bob tightrope-walking was soon in his bed. (...) Dylan, always a wine-drinker switched to brandy.

På Bootleg Series vol. 5: Live 1975 – The Rolling Thunder Revue kan man höra en inspelning av Love Minus Zero/No Limit från  Montreal den 4 december 1975. Framförandet är avskalat, men knappast avspänt. Det känns som om en känslovåg när som helst kan bryta igenom. Som rännilar pressas texten fram genom den emotionella fördämningen och Dylan får anstränga sig rejält för att sången ska spegla lugnet hos kvinnan han sjunger om. 

Det lyckas nästan. Efter sista versen exploderar låten i ett munspelssolo. Påträngande, aggressivt och inte särskilt måttfullt.

Ahlafors Pale Ale och The Levee's Gonna Break

Ahlafors Pale Ale 3,5%

Häromveckan begåvade Niklas "Panikljus" Lindqvist folkobob med en Pale Ale från Ahlafors Bryggerier. Tackar så hjärtligt!

Fruktig, lite godisaktig doft. Grovt, men långvarigt skum som lämnar en del rester längs glasets kant. Färgen är gul och helt klar. Något stickig kolsyra. Bra beska och en torrt krispig, brödig smak som drar åt lagerhållet. Apelsin och kola i eftersmaken.

Alafors är ett litet samhälle nordost om Kungälv. Ortens nav utgjordes länge av Ahlafors Spinneri , grundat 1854 av entreprenören och industrialisten  Alexander Keiller (1804-1874). Denne lät dämma upp Hälltorpsån för att därigenom ge kraft till spinneriet. Den damm som skapades av fördämningarna fick namnet Hälltorpssjön.

The Levee's Gonna Break

Det är förstås en överdrift att hävda att vattenfördämningar (levees)  är ett genomgående tema i Bob Dylans konstnärskap. Men icke desto mindre finns det mer än en låt som handlar om just översvämningar och brustna skyddsvallar: Crash on the Levee (Down In the Flood) från 1967, High Water (for Charley Patton) från 2001 samt The Levees´s Gonna Break från 2006. Den sistnämnda kommer vi att återvända till senare.

Om man hårdrar det finns det tre orsaker till att  the levee återkommer i Bob Dylans textvärldar (visserligen med fyrtio års mellanrum, men ändå):

För det första finns det en historisk bakgrund. 1927 steg Mississippi floden till följd av häftiga skyfall. Ett hundratal vallar brast och den största översvämningen i amerikansk historia var ett faktum. Via Mississppideltats många bluesmusiker letade sig katastrofen sedan in i  musikhistorien. Som exempel kan nämnas Memphis Minnie och Kansas Joe McCoys When the Levee Breaks och Charley Pattons High Water Everywhere (båda från 1929), samt John Lee Hookers Tupelo Blues från 1959.

Det bör med andra ord inte överraska någon att en artist som Bob Dylan, med sina djupt gående musikaliska rötter, alluderar på översvämningen 1927. Dels på själva händelsen och dels på dess musikaliska avtryck.

För det andra bär begreppet levee på vissa religiösa konnotationer. Människans undergång i form av en framrusande vattenmassor är som bekant ett väl inarbetat koncept inom de Abrahamitiska religionerna - Syndafloden som utplånar alla utom Noa (med familj), Röda havet som faller samman över de förföljande egyptierna.

Genom ställa Guds kraft mot en konstgjord barriär kan man lyfta fram det fåfänga i att försöka undkomma Guds vrede. Den tvivlande kan förstås ersätta Gud med naturen själv, men resultatet blir detsamma. 2005 orsakade orkanen Katrina störtfloder som förstörde skyddsvallarna kring  New Orleans, och fler orkaner följer med antropocen har nog inte undgått någon.

Den tredje och sista anledningen till att Dylan tenderar att återvända till the levee beror förstås på skyddsvallens förtjänster som känslomässig metafor där ett långsamt stigande  tryck slut leder till ett häftigt och oåterkalleligt sammanbrott.

The levee's Gonna Break från albumet Modern Times sammanför på ett nästan övertydligt sätt the levees innehållsnivåer: Den historiska, den religiösa och den känslometaforiska. I sexton korta verser, arrangerade kring en klassisk bluestolva, sjunger ett "jag" om sig själv och den vall han arbetar med:

If it keep on rainin' the levee gonna break (x2)
Everybody saying this is a day only the Lord could make

Well I worked on the levee Mama, both night and day (x2)
I got to the river and I threw my clothes away

I paid my time and now I'm as good as new (x2)
They can't take me back, not unless I want them to

Då och då skymtar en kvinna fram som textens "du". Särskild tydlig blir hon dock aldrig och man undrar till slut om hon verkligen finns eller om hon bara är en fantasi - en spegel av sångjaget själv.

I look in your eyes, I see nobody else but me (x2)
I see all that I am and all I hope to be

If it keep on rainin' the levee gonna break (x2)
Some of these people don't know which road to take

When I'm with you i forget I was ever blue (x2)
Without you there´s no meaning in anything I do

Textens klassiska bluesaforismer bärs fram av en munter, sepiatonad orkester som diskret pekar tillbaka mot ett odefinierbart förflutet.  Måhända är vår sångare en straffarbetande kedjefånge som svettas på 1927 års vallar. Den katastrof som väntar verkar dock vara mer upplivande än skrämmande. Kanske beror det på att det inre rummets skyddsvallar redan är bortspolade.