Ahlafors Pale Ale och The Levee's Gonna Break

Ahlafors Pale Ale 3,5%

Häromveckan begåvade Niklas "Panikljus" Lindqvist folkobob med en Pale Ale från Ahlafors Bryggerier. Tackar så hjärtligt!

Fruktig, lite godisaktig doft. Grovt, men långvarigt skum som lämnar en del rester längs glasets kant. Färgen är gul och helt klar. Något stickig kolsyra. Bra beska och en torrt krispig, brödig smak som drar åt lagerhållet. Apelsin och kola i eftersmaken.

Alafors är ett litet samhälle nordost om Kungälv. Ortens nav utgjordes länge av Ahlafors Spinneri , grundat 1854 av entreprenören och industrialisten  Alexander Keiller (1804-1874). Denne lät dämma upp Hälltorpsån för att därigenom ge kraft till spinneriet. Den damm som skapades av fördämningarna fick namnet Hälltorpssjön.

The Levee's Gonna Break

Det är förstås en överdrift att hävda att vattenfördämningar (levees)  är ett genomgående tema i Bob Dylans konstnärskap. Men icke desto mindre finns det mer än en låt som handlar om just översvämningar och brustna skyddsvallar: Crash on the Levee (Down In the Flood) från 1967, High Water (for Charley Patton) från 2001 samt The Levees´s Gonna Break från 2006. Den sistnämnda kommer vi att återvända till senare.

Om man hårdrar det finns det tre orsaker till att  the levee återkommer i Bob Dylans textvärldar (visserligen med fyrtio års mellanrum, men ändå):

För det första finns det en historisk bakgrund. 1927 steg Mississippi floden till följd av häftiga skyfall. Ett hundratal vallar brast och den största översvämningen i amerikansk historia var ett faktum. Via Mississppideltats många bluesmusiker letade sig katastrofen sedan in i  musikhistorien. Som exempel kan nämnas Memphis Minnie och Kansas Joe McCoys When the Levee Breaks och Charley Pattons High Water Everywhere (båda från 1929), samt John Lee Hookers Tupelo Blues från 1959.

Det bör med andra ord inte överraska någon att en artist som Bob Dylan, med sina djupt gående musikaliska rötter, alluderar på översvämningen 1927. Dels på själva händelsen och dels på dess musikaliska avtryck.

För det andra bär begreppet levee på vissa religiösa konnotationer. Människans undergång i form av en framrusande vattenmassor är som bekant ett väl inarbetat koncept inom de Abrahamitiska religionerna - Syndafloden som utplånar alla utom Noa (med familj), Röda havet som faller samman över de förföljande egyptierna.

Genom ställa Guds kraft mot en konstgjord barriär kan man lyfta fram det fåfänga i att försöka undkomma Guds vrede. Den tvivlande kan förstås ersätta Gud med naturen själv, men resultatet blir detsamma. 2005 orsakade orkanen Katrina störtfloder som förstörde skyddsvallarna kring  New Orleans, och fler orkaner följer med antropocen har nog inte undgått någon.

Den tredje och sista anledningen till att Dylan tenderar att återvända till the levee beror förstås på skyddsvallens förtjänster som känslomässig metafor där ett långsamt stigande  tryck slut leder till ett häftigt och oåterkalleligt sammanbrott.

The levee's Gonna Break från albumet Modern Times sammanför på ett nästan övertydligt sätt the levees innehållsnivåer: Den historiska, den religiösa och den känslometaforiska. I sexton korta verser, arrangerade kring en klassisk bluestolva, sjunger ett "jag" om sig själv och den vall han arbetar med:

If it keep on rainin' the levee gonna break (x2)
Everybody saying this is a day only the Lord could make

Well I worked on the levee Mama, both night and day (x2)
I got to the river and I threw my clothes away

I paid my time and now I'm as good as new (x2)
They can't take me back, not unless I want them to

Då och då skymtar en kvinna fram som textens "du". Särskild tydlig blir hon dock aldrig och man undrar till slut om hon verkligen finns eller om hon bara är en fantasi - en spegel av sångjaget själv.

I look in your eyes, I see nobody else but me (x2)
I see all that I am and all I hope to be

If it keep on rainin' the levee gonna break (x2)
Some of these people don't know which road to take

When I'm with you i forget I was ever blue (x2)
Without you there´s no meaning in anything I do

Textens klassiska bluesaforismer bärs fram av en munter, sepiatonad orkester som diskret pekar tillbaka mot ett odefinierbart förflutet.  Måhända är vår sångare en straffarbetande kedjefånge som svettas på 1927 års vallar. Den katastrof som väntar verkar dock vara mer upplivande än skrämmande. Kanske beror det på att det inre rummets skyddsvallar redan är bortspolade. 

Budweiser och Mississippi

Budweiser 3,5%

Budweiser behöver nog ingen närmare presentation. Några ser denna amerikanska lager som själva sinnebilden av en genomkommersialiserad ölkultur; andra tänker på inrökta bluessyltor. De flesta tänker nog på båda delar när de hör namnet Budweiser.

Doften är svagt blommig med lite päronsoda. Skummet är frasigt och snabbt. Inte helt olikt champagne om jämförelsen tillåts. Färgen är ljust, ljust gul. Som alkoholfri cider eller kanske champagne (igen!).  Ölet är stickigt kolsyrat. Kroppen är verkligen klen. Även om man är inställd på typisk ljus lager av typ Pripps Blå så överraskas man ändå av hur tunn Budweiser är. Smaken domineras av ljust bröd och citrus. Eftersmaken är kort med lite mjöl.

När vin- och ölimportören Carl Conrad startade sin bryggeriverksamhet 1876 tog han som bekant namnet från den tjeckiska ölstaden Budweiser. Striden om namnet pågår fortfarande samtidigt som de amerikanska Budweiserbryggerierna med tiden blivit allt fler. Den som vill kan forfarande besöka det första; i Saint Louis Missouri öster om Mississippi.

Mississippi

Den som går på strövtåg i rocklyrikens textvärldar kommer förr eller senare att stöta på förloraren. Country, blues eller rock spelar ingen roll. Förloraren är alltid densamme och alltid lika specifik. Det är som spegelvänd version av inledningen i Leo Tolstojs Anna Karenina: "Alla lyckliga familjer liknar varandra, men varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis". I rockmusiken är det precis tvärtom; det är förlorarna som uppvisar gemensamma drag. De är brutna men långt ifrån knäckta, cyniska men inte känslolösa, desillusionerade men aldrig uppgivna..

Bob Dylans förlorare kan visserligen vara mer sammansatta, men i regel håller de sig inom den snäva ram som generation efter generation av munspelsbehängda män med solglasögon och gitarrer varit med om att forma. Ett nästan övertydligt exempel hittar vi i låten Mississippi där lyssnaren i tolv A-A-B-B-rimmade verser får ta del av den typiske förlorarens typiska syn på sig själv och världen. Första versen slår an tonen:

Every step of the way we walk the line

Your days are numbered, so are mine

Time is pilin'up, we struggle and we scrape

We´re all boxed in, nowhere to escape.

Sådär håller det på. Ibland finns det något gemensamt som förenar versens två radpar, ibland inte. Då och då överges det symboltyngda bildspråket för en mer konkret, om än fortfarande allmänt hållen, beskrivning av det yttre och inre landskapet:

Walkin' through the leaves, falling from the trees
Feelin' like a stranger nobody sees
So many things that we never will undo
I know you´re sorry, I'm sorry too.

Andra gånger låter Dylan en inledande metafor färga av sig på  resten versen; lekfullt och skenbart associativt.  Som när det sjunkande skeppet plötsligt transformerar gamla vänner och bekanta till sjömän:

Well my ship's been split to splinters and it's sinking fast
I'm drownin' in the poison, got no future, got no past
But my heart is not weary, it's light and it's free
I've got nothin' but affection for all those who've sailed with me

Texten har inget egentligt narrativ och anger inte heller någon tid eller plats där vi kan placera berättarjaget. Var fjärde vers avslutas med ett lakoniskt "Only one thing I did wrong / Stayed in Mississippi a day too loong." När detta ödesdigra misstag  skett får man dock aldrig veta. Kanske var det igår, kanske var det för tjugofem år sedan.

I den utmärkta essäsamlingen Stickspår (Carlsson Bokförlag 2016) fördjupar sig litteraturvetaren Ola Holmberg i åtta stycken Dylan-outtakes. En av essäerna handlar om just Mississippi (vilken lyftes ut från Time out of Mind 1997 men som sedan spelades in på nytt och gavs ut officiellt fyra år senare på albumet Love and Theft 2001). 

Inledningsvis konstaterar Holmberg att de versioner av Mississippi som spelades in i samband med Time Out of Mind vida överträffar den Mississippi man hittar på  på Love and Theft.  Holmberg ger ingen egentlig förklaring, men jag antar att han upplever de tidiga versionerna (varav två finns med på  Bootleg series vol. 8: Telltale Signs) som mer organiska och hudnära. Paradoxalt nog gör detta också att själva poängen med Mississippi  går förlorad.  På Love and Theft är kompet stadigt och rättframt och sången en osentimental lägesbeskrivning. Med andra ord är detta den musikaliska gestaltning som allra bäst överensstämmer med förlorarens livshållning.

Större delen av essän ägnas dock åt en avancerad spekulation kring vem som egentligen kan tänkas utgöra sångarjaget i Mississippi. Holmberg menar att sångaren skulle kunna vara okänd, socialt utstött svart bluessångare och att detta i sin tur är  "ett sätt för  Dylan att komma ur den bubbla som berömmelsen skapar". Holmberg återger även Paul Williams resonemang om att rösten i Mississippi tillhör ingen mindre än Uncle Sam själv - personifikationen av idén om Amerika. I skepnad av en korthaj på en flodbåt ser han hur frihetskrigets triumf genom inbördeskriget förbytts i tragedi.

Det skulle onekligen vara en smula förmätet att hävda att titaner som Holmberg och Williams har fel, men faktum är att båda två hamnar lite snett. Kärnan i Mississippi är inte frågan om vem som utgör sångjaget utan vad som egentligen hände i Mississippi.  Missade han ett livsavgörande  möte? Blev han indragen i en otrohetsaffär? Åkte han fast för ett bankrån? Ingen vet.

Ytligt sett kan det verka som hårklyverier. Lika lite som vi kommer att få veta vad som egentligen hände i Mississippi kommer vi att få reda på vem som egentligen döljer sig bakom orden. Men frågan kan ses som ett Rorscachtest där lyssnarens livssyn läggs i öppen dager. Har berättarjaget blivit en förlorare på grund av att det gick snett i Mississippi, eller gick snett i Mississippi just för att berättarjaget är en förlorare. Föds man till förlorare eller är det helt enkelt bara omöjligt att vinna?