Bergsfolk Pale Ale och Pretty Polly (live version 1961)

Bergsfolk Pale Ale 3,5%

Enligt hemsidan tillverkar Svartbergets fjällbryggeri sina öl på två olika ställen; dels bredvid en pizzeria i utkanten av Duved och dels i en skidbacke på Åreskutan. Var deras Pale Ale i folkölsformat är tillverkad vet jag inte riktigt men den är enligt uppgift inhandlad i en jämtländsk dagligvaruaffär.

Färgen är ljusgul och inte helt klar. Luftigt, men långvarigt skum utan kläng. Tydlig doft av passionsfrukt och hallonsoda.  Försiktig kropp med syra, grapefrukt och vichyvattensälta. Torr humlebeska. Aprikospure i avslutet och kalkkrita i eftersmaken,  Något stickig kolsyra.

Det är förstås ett snilledrag att döpa ett öl från Åre till  Bergsfolk  och på så sätt leda om associationsbanorna från dryga stekare med dunväst och corona  till skäggiga backstugesittare med banjo och dåliga tänder.

Pretty Polly (live version 1961)

Alltsedan 1800-talets slut har amerikanska kulturhistoriker och folklivsforskare begett sig till Appalachernas kärva bergstrakter på jakt efter genuin och helt igenom autentisk folkmusik.

Något sammanfattad ser teorin ut så här:  I takt med att kolonialiseringen av den Nordamerikanska kontinenten skjuter ny fart efter frihetskriget (1775-1783), pressas fattiga migranter från England och Skottland upp i Appalacherna där de bildar små isolerade bergsbyar. Livet bland bland de magra åkerlapparna och mörka kolgruvorna är hårt varför sångerna som traderats generation efter generation blir en samlande kraft och källa till tröst och glädje.

För den unge Bob Dylan verkar musiken från Appalacherna fungera som en länk till det tidlösa och eviga, med vars hjälp en brådmogen  tjugoåring kan "fiska guldsand ur tidens våg" . Detta blir inte minst tydligt på en  inspelning från Gaslight Cafe den 6 september 1961. 

Vid denna tid består Dylans repertoar nästan helt av  traditionella blues- och  folksånger. Bland de senare hittar vi Pretty Polly, en emblematisk bergsballad med rötter i det engelska skillingtrycket Gosport Tragedy från 1750. Pretty Polly skildrar med brutal enkelhet hur en man vid namn Willie mördar unga kvinnan Polly:

Oh Willie, Oh Willie, I´m scared of your ways

I´m scared you will lead my body astray

Pretty Polly, Pretty Polly, you guessed just about right

For I dug on your grave the best part of last night

She threw her arms around him and she began to cry

You can´t kill a woman that loves you such as I

There´s no time to talk now, theres no time to stand

He drew out his dagger all in his right hand.

Pretty Polly har tolkats av  en mängd artister,  men den mest kända versionen är nog ändå Dock Boggs - en banjospelande gruvarbetare från Norton, Virginia - från 1927.

Det råder ingen tvekan om att Dylan har använt Boggs Pretty Polly som förlaga. Faktum är att den släpigt nasala sången och gitarren som spelas som en clawhammerbanjo stundtals låter mer  som Dock Boggs än Dock Boggs själv; den utdragna munspelsfiguren som kommer in mellan verserna känns nästan malplacerad i sammanhanget. Ändå framstår Dylan inte riktigt som en epigon. istället verkar som om han utforskar både sig själv och publiken. Hur mycket går det att dra ut på en ton och ett ackord innan det suggestiva övergår i monotoni och hur mycket kan man tänja på en scenpersona utan att förlora sig själv?

Det idoga sökandet efter Appalachernas rena och sanna musikaliska själ påminner inte så lite om jakten på den heliga graalen och genom åren har musiketnologernas sökande kommit att motiveras på flera olika sätt. 

Vissa försökte hitta något som kunnat förena en sargad nation (Appalacherna sträcker sig som bekant sträcker sig från Alabama i söder till New England i norr). En del sökte efter ett rent anglosaxiskt kulturarv, opåverkat av svarta och judiska musiktraditioner. Andra letade efter en folklig motpol till kaptitalististiskt geschäft och kommersiellt tingeltangel.

Och liksom graalen visade det sig till slut att det ideal man letade efter bara var en projicerad önskedröm. Appalachernas bergsbor samlade sig gärna kring musikradioprogram och valet av instrument berodde mer på  postorderföretagens sortiment än på traditionen.

Folkale och In My Time of Dyin'

Folkale 3,5%

Odd Island Brewing är ett  litet bryggeri någonstans utanför Kungsbacka. På hemsidan anges byn Fjärås, samtidigt som min inre Göteborgare vill att Odd Island ska syfta på Särö. folkobob har ingen aning om vilken spridning deras ofiltrerade APA Folkale har, inte heller hur distributionskanalerna ser ut. Den burk som provas här nedan är hur som helst inhandlad på Möllan folkis i Malmö.

Färgen är ljust gul och inte helt klar. Skummet är luftigt och lämnar ett spindelvävsdraperi på glasets insida. Doft av passionsfrukt. Pigg kolsyra. Smaken är citrus-syrlig och med en välbalanserad, fruktig humlebeska. Apelsinjuice i avslutet. Len munkänsla. Ljust bröd och marmelad i den medellånga eftersmaken

På burken hittar vi en förgänglighetssymbol i form av ett  primatkranium. För den oinvigde verkar det bara vara en visuell drift med akronymen APA, men folkobobs läsare vet förstås bättre. Ordet "folk" i Folkale är detsamma som i folksång, en musiktradition där texterna är djupt rotade i en allmänmänsklig, existentiell insikt: Livet är kort och fyllt av vedermödor, döden en mörk evighet. 

In My Time of Dyin' 

In My Time of Dying är en gospellåt som genom åren tolkats av en mängd olika artister, varav Led Zeppelin - med sin elvaminuters-koloss på Physical Graffiti (1975) - kanske är de mest kända. När Bob Dylan 1961 spelar in In My Time of Dyin' till sitt självbetitlade debutalbum är det istället Blind Wille Johnssons och Josh Whites versioner som utgör låtens givna referenspunkter. Blind Willie Johnsson spelade in låten 1927 och Josh White 1933. Båda två med den alternativa titeln Jesus Make Up My Dying Bed.

Det är tydligt att Dylan tagit intryck av den legendariske bottleneck-gitarristen  Blind Wille Johnsson arrangemang av låten. Dylans sliriga slide-figurer är nämligen identiska med Johnssons.

Däremot  verkar texten - med vissa ändringar - vara hämtad från Josh Whites version. Hos Dylan består In my Time of Dyin' av följande tre verser:

Well, in my time of dying don't want nobody to mourn
All I want for you to do is take my body home
Well, well, well, so I can die easy (x2)

Jesus gonna make up my dying bed

Well, meet me Jesus, meet me, meet me
in the middle of the air
If these wings should fail to me
Lord, won't you meet me with another pair
Well, well, well, so I can die easy (x2)
Jesus gonna make up my dying bed

Lord, in my time of dying don't want nobody to cry
All I want you to do is take me when I die
Well, well, well, so I can die easy (x2)
Jesus gonna make up my dying bed

Skillnaderna mellan Dylans och Whites versioner består dels av att verser strukits och dels av ett en helt ny (?) sista vers lagt till. Bland de strukna verserna hittar vi rader som: Ever since I been acquainted with Jesus / We haven't been a minute apart och Gonna shout my trouble's over / I've made it to the promised land. Sammantaget gör ändringarna att den ursprungliga sångens känsla av samhörighet med Jesus och tron på ett liv efter döden ersätts av något som mest liknar en uppgiven vädjan.

Men ändringarna märks också i själva sången. Dylan framför texten entonigt och klagande, långt ifrån både Blind Wille Johnnsons muskulösa vargyl och Josh Whites mjukt behagliga tenor. Det hela påminner mer om banjospelande bergsbor i Appalacherna (typ Dock Boggs och Roscoe Holcomb) än den svarta gospel och blues-tradition som In My Time of Dying brukar förknippas med.

Den belgiske språk- och litteraturforskaren Christophe Lebold argumenterar i sin essä A Face like a Mask and a Voice that Croaks (Oral Tradition #22, Mars 2007) för att  Dylans karaktäristiska röst utgör en så pass viktig och integrerad del av Dylans konstnärskap att texterna egentligen inte kan förstås utan den:

His timbre and the limitations of that timbre are part and parcel of his poetic project. The distinctive nasality of his voice, for instance allows him to emphasize or distance the "dylanicity" of his performance, opening up innumerable possibilities of auto-pastiche. 

1961 är publiken inte särskilt förtrogen med "the distinctive nasality of his voice" och  inte heller har de någon erfarenhet av "dylanicity" att luta sig mot. Kanske betraktades dödsfixeringen som en genrekonvention i folksångarkretsar  Men det faktum att en hungrig 21-åring på sin första skiva väljer att sjunga In my time of Dying som om han faktiskt stod på tröskeln till graven bör ha förvånat.