ICA Supermarket Smedjebacken IPA och Fourth Time Around (live version 1966)

ICA Supermarket Smedjebacken IPA 3,5%

Det finns lokala öl och det finns lokala öl. Som exempel på det senare har vi ICA Supermarket Smedjebacken IPA, en trekommafemma tillverkad av Bergslagen brygghus - beläget i Smedjebackens gamla brandstation - och som enbart säljs i den lokala ICA-affären.

Ölet är ljust bärnstensfärgat och inte helt klart. Doften är blommig med lite ananas. Skummet är högt och långvarigt med mycket kläng. Diskret kolsyra. Det är mycket malt, men inte särskilt mycket beska. Dock finns det en pigg färskölsfeeling som dels beror på den fina jästtonen och dels på ett lätt gasigt avslut med en aning gräs. Lång brödig eftersmak med lite mjöl.

ICA supermarket Smedjebacken IPA är förstås ett högst lovvärt initiativ; särskilt som akronymen ICA  ofelbart leder tankarna till harmonICA. 

Fourth Time Around (live version 1966)

Den ensamme gitarrbehängde trubaduren med munspelshållare kring halsen är en tidlös - för att inte säga stereotyp - bild av  ett konstnärskap där ihärdigheten går hand i hand med integriteten. Dock bör synen av en gitarrist som samtidigt spelar munspel ha varit ganska ovanlig innan Bob Dylan slog igenom 1963. Visserligen spelade enstaka bluesartister (t.ex. Jimmy Reed) med munspelshållare redan på femtiotalet, men särskilt vanligt kan det knappast ha varit.

I reportageboken Positively Main Street (1971) intervjuar musikjournalisten Toby Thompsson expediten i den musikaffär där Dylan i slutet av femtiotalet köpte sin första munspelshållare. Historien är intressant på flera sätt. Till exempel är det ingen som riktigt förstår vad det är han vill beställa och det slutar med att han får rita en skiss av hållaren.

I den ständigt pågående diskussionen om vilket som egentligen är Bob Dylans bästa munspelssolo är det en handfull låtar som ständigt återkommer. En av dem är den liveversion av Fourth Time Around som framförs under 1966 års turné.

Den 17 maj 1966 spelar Bob Dylan i Manchester Free Trade Hall. Den första halvan av konserten är akustisk med Dylan ensam på scen. I munspelshållaren har han ett G-stämt Hohner Marching Band. Fourth Time Around ligger som nummer två i låtlistan.

Munspelspartiet i Manchester Free Trade Hall är både längre och mer framträdande än studioinspelningen som går att höra på albumet Blonde on Blonde. Försiktigt trevande skisseras melodin fram. Till en början ackord och senare rena toner långt upp på den obrutna durskalan.

Det mjuka, följsamma munspelet kontrasterar skarpt mot textens skildring av det bittra och destruktiva slutet på en kärleksrelation:

When she said
”Don’t waste your  words, they’re just lies”
I cried she was deaf
And she worked on my face until breaking my eyes
Then said, ”What else you got left?”
It was then that I got up to leave
But she said, ”Don’t forget
Everybody must give something back
For something they get”

I stood there and hummed
I tapped on her drum and asked her how come
And she buttoned her boot
And straightened her suit
Then she said, ”Don’t get cute”
So I forced my hands in my pockets
And felt with my thumbs
And gallantly handed her
My very last piece of gum

Dylan framför texten ungefär som han spelar munspelet. Känsligt, nästan smekande. På så sätt blir det hela en smula manipulativt eftersom lyssnaren mer eller mindre luras att ta sångjagets perspektiv.  Att provokativt överlämna ett tuggummi till den partner som nyss tillintetgjorts kan inte ens med den bästa vilja kallas känsligt ömsint eller mjukt.

Slutsatsen att Everybody must give something back / For something they get är central.  Fourth Time Around beskriver nämligen en cyklisk värld där slutet på det ena alltid är början på det andra, och där det som sker ingår i en ändlös kedja av orsak och verkan. Således blir det helt logiskt att det tuggummi som gavs bort i vers två en stund senare bidrar till att göra uppbrottet definitivt och oåterkalleligt:

Her Jamaican rum
And when she did come, I asked her for some
She said, ”No, dear”
I said, ”Your words aren’t clear
You’d better spit out your gum”
She screamed till her face got so red
The she fell on the floor
And I covered her up and then
Thought I´d go look through her drawer

I den avslutande versen blir avslutet början på något nytt (?) när sångjaget går tillbaka till en tidigare kärlek:

And when I was through
I filled up my shoe
And brought it to you
And you, you took me in
You loved me then
You didn’t waste time
And I, I never took much
I never asked for your crutch
Now don’t ask for mine

Fourth time around börjar med att ett förhållande slutar och slutar med att ett förhållande börjar. Sett ur detta perspektiv kommer det knappast som en överraskning att även låten som helhet slutar som den börjar - med en munspelsfigur. 

Mikkeller Sally Monroe och Just Like A Woman (live version 1966)

Mikkeller Sally Monroe 3,5%

Mikkeller är ett danskt bryggeri som numera även är ett bränneri och ett internationellt barkoncept. Företaget var tidiga med att använda nomadbryggandet som en del sin urbana och kosmopolitiska varumärkesprofil. Till exempel bryggs deras glutenfria Pale Ale Sally Monroe i Belgien.

Till att börja med kan folkobob informera om att Sally Monroe bjuder på en rejäl skumfontän vid öppnandet. Antingen är detta precis vad man ska förvänta sig av glutenfria vete-ale från Belgien eller så var det något skumt (ordvits) med de två burkar jag fick med mig från Möllans Folkis. folkobob vill dock understryka att  burkarna varken var frusna, kantstötta eller gamla (bäst före datum (2018-05-30 för båda). Nåväl. När folkobob rengjort köket och  burkarna slutat skumma konstaterades följande:

Sally Monroe är bärnstensfärgat och inte helt klart. Svag doft av skumgodis (ingen ordvits). Skummet (i glaset) är tätt och segt med rejält kläng. Ölet smakar friskt med toner av citrus, örter och nysågad furu. Rejäl och ganska torr humlebeska. Beskan dröjer sig sedan kvar i eftersmaken där den får sällskap av ljust bröd och mjöl.

Just Like a Woman

Samma år som Marilyn Monroe hittas död i sitt hem 1962 gör New York-konstnären Andy Warhol en serie screentryck utifrån ett porträtt av stjärnan. Warhol återvänder till Monroemotivet flera gånger under sextiotalet  - sista gången 1967.

Det är ett minst sagt illustrativt sammanträffande att Warhols Monroe-svit precis ramar in Bob Dylans dynamiska sextiotalsår. I boken Det är inte mig ni söker (ICA bokförlag 2013) viker rockjournalisten David Dalton kapitlet "Godzilla mot Mothra" åt relationen mellan Bob Dylan och Andy Warhol. Den bild som Dalton tecknar av de två popkulturella giganterna är inte särskilt smickrande: Båda två försöker stärka sina egna coolhetsaktier på bekostnad av den andre och deras samröre verkar mest bestå av ett ganska barnsligt socialt spel med fotomodellen Edie Sedgwick i centrum. Sedgwick - som är en lite kantstött figur i Warhols entourage - attraheras av Dylan och antagligen är intresset ömsesidigt. Åtminstone för en tid. Mot slutet av sextiotalet accelererar Sedgwicks drogmissbruk och hon dör 1971, endast 28 år gammal.

Även om Dylan själv sällan talar om sina inspirationskällor så är det en hyfsat vedertaget uppfattning är att låten Just Like a Woman har någon slags koppling till Edie Sedgwick. I texten skildrar sångjaget ett vuxet barn vars band och rosetter först nyligen "have fallen from her curls":

Nobody feels any pain

Tonight as I stand inside the rain

Everybody knows

That Baby's got new clothes

But lately I see her ribbons and her bows

Have fallen from her curls

Det som den första versen antyder - att man aldrig helt kan frigöra sig från sitt inre barn - proklamerar sedan refrängen mer explicit:

She takes just like a woman, yes, she does
She makes love just like a woman, yes, she does
And she aches just like a woman
But she breaks just like a little girl

När man diskuterar Dylan ur ett genusperspektiv brukar Just Like a Woman av olika anledningar tas upp som exempel på misogyni. Ett av skälen är förstås att låten ingår i en rocklyrisk tradition där män romantiserar psykiskt sköra kvinnor med ett psykosocialt utanförskap (andra exempel skulle kunna vara Joy Division's Shes Lost Control, Ramones' She Talks to Rainbows eller Hellacopter's Baby Borderline).

I den andra versen framgår det att Baby - i likhet med Edie Sedgwick - både använder pärlsmycken och amfetamin:

Queen Mary, she's my friend
Yes, I believe I'll go see her again
Nobody has to guess
The Baby can't be blessed
Till she sees finally that she's like all the rest
With her fog, her amphetamine and her pearls

En annan anledning till att Just Like a Woman hamnar i giftskåpet är adverbet just. Att kvinnan i texten "makes love just like a woman" implicerar att det finns en uttalad och specifik kvinnlighet att förhålla sig till. Refrängen ses med andra ord som ett uttryck för ett normerande kvinnoideal vilket i sin tur står i direkt motsättning till dagens strävan efter ett mer mångfasetterat och dynamiskt könsuttryck.

Efter de två första verserna kommer dock ett stick där styrkeförhållandena kastas om. Det är nu sångjaget som är den svage och utlämnade - även om desperationen och utsattheten till viss dels maskeras av ett lekfullt rimmande (first-thirst-curse-hurst-worse):


It was raining from the first
And I was dying there of thirst
So I came in here
And your long-time curse hurts
But what's worseIs this pain in here
I can't stay in here
Ain't it clear that - 

I den sista versen ändras rollerna igen. För första gången beskriver sångjaget sig själv och kvinnan utifrån ett "oss" och ett "vi". Samtidigt vädjar han till kvinnan att hon inte ska låtsas om att de har haft ett gemensamt förflutet.

I just can't fit

Yes, I believe it's time for us to quit

When we meet again

Introduced as friends

Please don't let on that you knew me when

I was hungry and it was your world

Det går nästan att skymta en slags sadomasochistisk maktlek mellan raderna. Vem är det nu som befinner sig i överläge; han som inte längre är i behov av henne, eller hon som när som helst kan avslöja honom? I den  sista refrängen vänder sig sångjaget för för första gången direkt till kvinnan. Kanske kan det ses som ett uttryck för att de nu befinner sig på en jämställd nivå. Men frågan kvarstår: Vem är det som har stigit och vem är det som har sjunkit?

You fake just like a awoman, yes, you do

You make love just like a woman, yes, you do

And you ache just like a woman

But you break just like a little girl

Genom åren har Dylan sjungit Just like a Woman  på en mängd olika sätt. Ibland har han låtit syrlig och anklagande, andra gånger arg och förorättad. I den version som man kan höra på Bootleg series vol 4 - Bob Dylan Live 1966 framförs texten på ett sätt som lättast låter sig beskrivas som ömt. Det börjar med några trevande gitarrackord; efter en stund kommer sången in, försiktigt och smekande. Det är som om Dylan vill försäkra kvinnan om att han sett både det starka och vackra liksom det svaga och patetiska men att allt är okej oavsett. Sångens sista femtedel domineras av ett munspel som spelas högt upp på den obrutna durskalan. De gälla tonerna kontrasterar mot röstens mjukhet, men lyfter samtidigt fram det sköra och ömtåliga.

Om vi för en stund leker med tanken att Just Like a Woman inte bara inspirerats av Edie Sedgwick utan även handlar om henne så kan texten ses som en skildring av den hudlöshet som finns bakom offentlighetens persona. Om Edie Sedgwick hade varit trubadur istället för fotomodell hade det kanske också funnits en Just Like a Woman om Bob Dylan - och förhoppningsvis hade hon då också sjungit den lika varsamt. Åtminstone någon gång ibland.