Carlsberg lager och Tomorrow is a Long Time (Live Version 1963)

Carlsberg Lager 3,5%

Så har det blivit dags att än en gång ta tag i den metaforiska elefanten i rummen. Denna gång är det Carlsbergs lager - en hårdfiltrerad lager som i sex år lyckats förbli oprovad. Det vill säga fram tills nu.

färgen är gyllengul och helt klar. Svag doft av ljust bröd

Tätt, långvarigt skumlock. Smaken balanserar det söta och det beska

Aningen stickig kolsyra. Något kvalmigt avslut. Medellång eftersmak med toner av söt småcitrus

Tillsammans med Guinness-harpan och Heineken-stjärnan torde Carlsbergs-signaturen vara ett av bryggeribranschens bäst inarbetade visuella uttryck. Förutom ett par högst marginella justeringar har den sett likadan i snart 120 år.

Från en svensk horisont har Carlsbergs mossgröna halvlitersburk en given plats i vår rock- och designhistoria genom sin framträdande roll på omslaget till Nationalteaterns album Livet är en fest.

Tomorrow Is a Long Time (Live version 1963) 

Den 1 april 2018 intervjuar Martin Wicklin den svenske rockpoeten och tillika Nationalteaterns frontfigur Ulf Dageby i P1:s Söndagsintervjun. I slutet av programmet berättar Dageby om svårigheterna med att översätta Bob Dylan till Svenska. Dageby noterar att resultatet - med ett undantag - alltid blivit sämre än originalet. Detta undantag är förstås översättningen av Dylans Tomorrow Is a Long Time som på svenska blev till den svenska (!) klassikern "Men bara om min älskade väntar" från albumet Barn av vår tid (1978). 

Enligt Dageby är förklaringen till det lyckade resultatet att han så långt som möjligt nog undvek att göra tolkningar. I intervjun beskriver Dageby det med följande ord: "Jag har inte ändrat ett ord... nästan... det är bara direkt översatt". 

En viss hjälp bör dock Dageby ha fått av själva låten i sig. Texten till Tomorrow Is a Long Time utgår nämligen från lediga assonanser snarare än strikta rim, vilket ju förstås ökar möjligheterna att byta språkdräkt avsevärt .

I den ursprungliga versionen ser de tre verserna ut som följer:

If today was not an endless highway

If tonight was not a crooked trail

If tomorrow wasn't such a long time

Then lonesome would mean nothing to you at all

I can't see my reflection in the waters 

I can't speak the sounds that show no pain

I can't hear the echo of my footsteps

Or can't remember the sound of my own name

There´s beauty in the silver, singin' river

There's beauty in the sunrise in the sky

But none of these and nothing else  can touch the beauty

That I remeber in my true love's eyes

I Ulf Dagebys översättning ser de tre verserna ut så här:

Om idag inte var en ändlös landsväg

Och inatt en vild och krokig stig 

Om imorgon inte kändes så oändlig

Då är ensamhet ett ord som inte finns

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet 

Jag kan inte säga sorglösa ord 

Jag hör inte mitt eko slå mot gatan

Kan inte minnas vem jag var igår

Det finns skönhet i flodens silver sånger

Det finns skönhet i gryningssolens sken 

Men då ser jag i min älskades öga

En skönhet större än allting som jag vet

Så långt är skillnaderna små även om vi kan notera att det döljer sig en större tragik i Dylans ursprungstext.  Att inte kunna säga sorglösa ord är ju inte riktigt samma sak som att inte kunna åstadkomma ett yttrande överhuvudtaget - åtminstone inte utan att övermannas av en inre smärta ("I can't speak the sounds that show no pain").

Överlag verkar Dylans sångjag vara ensammare och mer isolerad jämfört med Dagebys dito. Att inte minnas vem man var igår är förvisso existentiellt knepigt men att inte minnas hur ens namn låter  ("... can't remeber the sound of my own name") är nog snäppet värre. Vidare känns det också som om den den åtrådda kvinnan har gjorts aningen mer närvarande i Dagebys översättningen. Här ser nämligen sångjaget - här och nu - i sin älskades öga medan  Dylans får klara sig med bleknande minnen ("... the beauty that I remeber in my true love's eye")

Men det är  i refrängen som en mer grundläggande skillnad blir tydlig. 

Men bara om min älskade väntar

Om jag hör hennes hennes hjärta sakta slå

Bara om hon låg här tätt intill mig

Kan jag bli den jag var igår

Både Dylan och och Dageby bygger refrängen kring konditionala bisatser, men där Dageby använder ett hoppfullt presens blickar Dylan bakåt mot en förfluten tid. 

Yes, and only if my true love was waitin' 

Yes, and if I could hear her heart a-softly poundin'

Only if she was lyin' by me

Then I'd lie in my bed once again

Refrängens avslutande rad om den väntande sängen understryker det faktum att Dylans sångjag är en rotlös vandrare både i fysisk och existentiell mening. Således har vi okså anledning att misstänka att inledningens endless Highway och crooked trail inte bara är metaforiska. Det är med andra ord inte det egna, autentiska jaget som eftersöks utan en konkret säng, gärna upptagen.

Skillnaden återspeglas inte oväntat i sättet som texterna framförs på. Dageby är rak, tydlig och teatraliskt välartikulerad medan Dylan är försiktig och trevande, nästan mumlande. Den ena rösten tillhör någon som har ett mål, den andra tillhör en som ser sig om över axeln.

Falcon Extra Brew och Watching the River Flow (rehearsal 1987)

Falcon Extra Brew 3,5%

Den moderna trekommafemman föddes som bekant den första januari 1997 då den relativa alkoholskatten i Sverige ersattes med tariffer. Många bryggerier valde då att ge långburksfollor  namn som  "special brew" och "extra strong".  Detta bruk övergavs så småningom av alla utom Falcon. Deras ljusa lager fick även fortsättningsvis heta Extra Brew och så här i slutet av 2021 känns det ju onekligen ganska charmigt. 

Svag doft av vanilj och ljust bröd. Färgen är halmgul och helt klar. Tätt långvarigt skum med viss ansats till kläng. Smaken är välbalanserad med bröd, äppelmust och krispig beska. Kolsyran är pigg men inte stickig. Sirapslimpa i avslutet. Medellång eftersmak med behagliga brödtoner som långsamt övergår i krita.

Även om själva varumärket  numera ägs av Carlsberg så bryggs Falcon fortfarande i Falkenberg. Här kan du sitta på en sandbank, lyssna på E6:ans sus och se Ätran - den största av de fyra Hallandsåarna - långsamt flyta förbi.

Watching the River Flow

Att man aldrig kan stiga ner i en flod två gånger är en sentens som brukar tillskrivas den antika filosofen Herakleitos. Känslan av att allt befinner sig i rörelse har knappast minskat under de dryga tvåtusen år som gått sedan Heraklaitos utropade sitt panta rei (allt flyter).

Sättet vi hanterar insikten om att tillvaron är stadd i ett tillstånd av ständig flux definierar oss som människor. En, bland många, tröttsamma klyschor från optimistkonsulter och och framtidscoacher är att vinnare sätter segel medan förlorare bygger vindskydd. Men frågan är om detta verkligen stämmer; den som stannar kvar behöver inte nödvändigtvis dra det kortaste strået. När Fritjof Nansen snuddade  Nordpolen 1895 (86°13,6'N) gjorde han det genom att låta skonaren Fram frysa fast i drivisen. 

I Bob Dylans Watching the River Flow konstaterar sångjaget att han inte har något väsentligt att säga varpå han helt sonika sätter sig ner på en flodbank och låter världen passera förbi:

What's the matter with me
I don't have much to say

Daylight sneaking' through the window

And I'm still in this all night café

Walkin' to and fro beneath the moon

Out to where the trucks are rollin' slow

To sit down on this bank of sand 

And watch the river flow

Wish I was back in the city

Instead of this old bank of sand.

With the sun beating down over the chimney tops 

And the one I love so close at hand

If I had wings and I could fly

I know where I would go

But right now I'll just sit here so contentedly

And watch the river flow

People disagreeing on all just about everything, yeah

Makes you stop and all wonder why

Why only yesterday I saw somebody on the street

Who just couldn't help but cry

Oh, this ol' river keeps on rollin', though

No matter what gets in the way and which way the wind does blow

And as long as it does I'll just sit here

And watch the river flow

På alla plan omges sångjaget av  rörelse. Förutom det mekaniska, fysiska flödet av lastbilar som dundrar fram längs vägen pågår också en intellektuell aktivitet med idéer som oavbrutet bryts mot varandra. Därtill kommer naturen själv - solen bryter sig in genom fönster och hamrar på skorstenar samtidigt som vinden blåser och floden rullar fram.

Man kan fråga sig om sångjagets beslut att sätta sig ner är ett resultat för loj likgiltighet eller ett uttryck för en aktiv, planerad handling. Kanske kan en biografisk läsning ge en fingervisning. När Dylan spelar in Watching the River Flow 1971 befinner han sig i en kreativ svacka. Sextiotalets maniska skrivprocess har ebbat ut och med undantag för några singelsläpp och filmmusiken till Pat Garret och Billy the Kid,  ska dröja ända till 1974 innan ett nytt album ser dagens ljus.

Det ska dröja hela sju år efter inspelningen innan  Watching the River Flow gör sin livedebut. Låten letar sig in i låtlistan  den 21 november i slutet av en konstnärligt fossiliserad världsturné och bara ett par dagar efter det att en slutkörd Dylan funnit Jesus i ett hotellrum i Tucson, Arizona. Eller var det tvärtom så att det var Jesus som kom till en passivt, väntade Dylan?

Nio år senare dyker Watching the River Flow upp igen, även nu under en period präglad av artistisk kris. Efter ett par utskällda album (Knocked Out And Loaded och Down in the Groove) slår sig Dylan  ihop med det musikaliskt excellerande hippiekollektivet Grateful Dead.  En kortare turné genomförs i juli 1987 under vilken Watching the River Flow spelas två kvällar av sex.

På inspelningarna från de förberedande repetitionerna  kan man höra en rejält tillbakalutad version av Watching the River Flow. Låtens format passar förstås The Grateful Deads Weir och Garcia perfekt. En slitstark blues med generöst utrymme för flyhänta gitarrimprovisationer. Även Dylan verkar ha slappnat av en smula, åtminstone om man jämför med studioinspelningen från 1971 där sången stundtals blev en smula skällande. Eller så är frustrationen över stillasittandet - påtvingat eller självvalt - bara bättre maskerat.

Att man plockade upp just Watching the River Flow var förstås logiskt. The Grateful Dead spelade aldrig låten på egen hand men framsjungen av Dylan faller bitarna på plats, den hyperperceptive rockpoeten med skrivkramp som låtit sig svepas med av de skäggiga  giganterna och deras enorma turnéentourage.

Och faktiskt verkar det som om krampen lossnar än en gång. Spelningarna med  med Grateful Dead verkar ha gett Dylan ett nytt perspektiv på hans eget material och runt hörnet väntar både mästerverket Oh Mercy (1989) och ett nytt, ändlöst turnéformat.

Terminal Pale Ale och When I Paint My Masterpiece

Terminal Pale Ale 3,5%

Terminal Pale Ale är ett  öl som tillverkas av det italienska bryggeriet Brewfist och importeras av det Stockholmsbaserade företaget Original Brands. Terminal Pale Ale ingår bland de fem öl som ICA säljer med hjälp av Bottl3 5hop så det är med andra ord möjligt att köpa Terminal Pale Ale i stort sett varje välsorterad  ICA-butik. Varför ICA inte kan köpa öl av Original Brands direkt förstår jag inte riktigt, men jag antar att samarbetet är resultatet av något slags juridiskt finlir som ligger utanför folkobobs enkla kommunalarbetarhorisont.

Färgen är ljust gul är och nästan helt klar. Doften är fruktig med en dragning åt det det tropiska hållet. Skummet är varken kraftigt eller långvarigt och utan särskild stark vidhäftningsförmåga. Kolsyran är något stickig, men i övrigt finns det inte mycket att anmärka på. Terminal Pale Ale är smakrikt, både med avseende på komplexitet och smakstyrka med ljusa brödtoner och bra beska. Munkänslan är aningen simmig. Lång eftersmak med en hel del en hel del frukt, dock utan att blir kvalmigt.

Terminal Pale Ale har dessutom en trevlig etikett med lite serietidningsstuk på vilken vi ser en resenär skärskådar en flygbiljett i en transithall.

When I Paint My Masterpiece

Sedan starten 2016 har folkobob ibland tvingats göra en del långsökta passningar för att kunna para ihop en Dylanlåt med en trekommafemma. Men inte nu. Otroligt nog finns en Dylanlåt som med nästan kuslig precision passar ihop med italienska flygplatsterminaler. I When I Paint my Masterpiece  får vi nämligen följa en konstnärs odyssé - från gatorna i Rom till flygplatsen i Bryssel.  Låten  spelas in våren 1971 men ges ut officiellt först ett halvår senare på samlingsalbumet More Bob Dylan Greatest Hits.

Den resa som beskrivs i When I paint my masterpiece är inte enbart geografisk; tillsammans med sångjaget rör vi oss bakåt i tiden. Vi börjar vid Spanska trappan - en populärkulturell och filmhistorisk referenspunkt som återfinns i både Rossellinis Rom öppen stad (1945) och Weylers Prinsessa på vift (1953). Därefter förs lyssnaren tillbaka till renässansen (och hotellet) med hjälp av  "Botticelli's niece", en kvinna som i sången verkar agera både  musa och sängkamrat:

Oh, the streets of Rome are filled with rubble

Ancient footprints are everywhere
You can almost think that you´re seein´ double
On a cold, dark night on the Spanish Stairs
Got to hurry on back up to my hotel room
Where I´ve got me a date with Botticelli's niece
She promised that she'd be right there with me
When I paint my masterpiece

I andra versen fortsätter tidsresan - nu hela vägen tillbaka till Coloseum och antikens Rom. Till skillnad från den föregående versen - som skildrade upplevelser i ett verkligt och konkret Rom - utspelar sig  denna vers snarare i ett slags inre, symboltyngt landskap där sångjaget plågas av metaforiska lejon och undflyende minnen:

Oh, the hours that I've spent Inside the Coliseum
Dodging lions and wastin' time
Oh, those mighty kings of the jungle, I could hardly stand to see 'em
Yes, it sure has been a long, hard climb
Train wheels running' through the back of my memory
As the daylight hours do increase.
Someday, everything is gonna be smoth like a rhapsody
When I paint my masterpiece

Utan tvekan ligger en biografisk tolkning nära till hands när man närmar sig When I Paint My Masterpiece. Låten tillkommer under en tid när Dylan upplever en känsla av konstnärlig stagnation. I jämförelse med den nästintill ofattbara produktivitet under åren 1965-67 så framstår det tidiga sjuttiotalet i det närmaste som en öken. I Sean Wilentz bok Bob Dylan in America (Vintage 2011) återges ett illustrativt citat ur en intervju  där Dylan kommenterar denna period: "It´s like I had amnesia all of a sudden... I couldn´t learn what I had been able to do naturally"

Dylans skaparkris återspeglas i viss mån också i det musikaliska uttrycket; även om det hela utan tvekan låter typiskt Dylan så låter det märkligt nog också rätt mycket som ett avslappnat Rolling Stones utan blåssektion. Jämför till exempel Dylans sätt att framföra texten i When I Paint my Masterpiece med Jaggers frasering i Honky Tonk Women (!).

Om de två inledande verserna behandlar olika delar av den konstnärliga skapandeprocessen (till exempel inspiration och introspektion) så fokuserar den avslutande versen istället på de materiella sidorna av detta konstnärskap. En brokig skara bestående av präster, unga flickor och journalister möter sångjaget på flygplatsen i Bryssel:

I left Rome and landed in Brussels
With a picture of  a tall oak tree by my side
Clergymen in uniform and young girls pullin' muscles
Everyone was there but nobody tried to hide
Newspapermen eating candy
Had to be held down by big police
Someday, everything is gonna be diff'rent
When I paint my masterpiece

Enligt Clinton Heylin alluderar bilden av eken på en historia om en konstnär som ägnade sitt liv åt att måla samma träd; något som i sin tur skulle vara motsatsen till Dylans ständiga utforskande av nya uttryck och identiteter. Trots ett idogt sökande har folkobob inte kunnat hitta historien om ekmålaren. Däremot ledde letandet fram till en gammal zenkoan om ett ekträd:

En munk ställde en dag följande fråga till zenmästaren Jōshū: "Vad är  meningen men med att Bodidarman från väst kommer på besök?". Zenmästaren Jōshū svarade lugnt: "Ekträdet framför klostret". Ridå.

I den mån en koan nu överhuvudtaget går att tolka, kan ovanstående historia ses som en bild av hur svaren på de verkligt svåra frågorna finns i den vardag som omger oss.  Det stora förstås genom det lilla och  detta lilla finns rakt framför oss. Typ.

Att  bilden av eken i When I Paint My Mastepiece skulle syfta på en zenkoan  är förstås mer än lovligt  långsökt. Oaktat detta inbjuder ändå själva möjligheten till följande, högst hyptetiska, fråga: Om Dylan (mot förmodan) skulle ta del av historian om zenmästare Jōshū och ekträdet: Skulle han då se sig som Bodidarman - den religiösa patriark som de troende söker upplysning från (trots att svaret finns inom dem själva) - eller munken (som står på tröskeln till en insikt om att det han sökt hela tiden funnits rakt framför honom)?

Det är förstås en  zenparadox i sig att det ens kan finnas en låt som handlar om svårigheten att komponera låtar - särskilt när denna låt sjungs av Bob Dylan. Våren 1971 skulle de flesta antagligen säga att han redan skapat sitt mästerverk flera gånger om. Om några år ska han spela in albumet Blood on the Tracks, ett album som många ser som just Mästerverket.  Det bör dock noteras att Dylan själv fortsatte sjunga When I Paint My Masterpiece (senast i Italien sommaren 2011) och man kan förstås bara spekulera i om han fortfarande väntar på det egentliga mästerverket.