Walhöll Ask och I Was Young When I left Home

Walhöll Ask (ᛆᛋᚴ) 3,5%

Walhöll Brygghus är ett litet bryggeri i Söderbärke (mellan Fagersta och Ludvika) som för ovanlighetens skull faktiskt gör skäl för epitetet mikrobryggeri. Deras olika öl verkar ha namngetts med hjälp av Eddan och kallas för saker som Balder, Ragnarök och Valkyria. Trekommafemman är en ofiltrerad amerikansk pale ale och heter Ask (ᛆᛋᚴ); med det efterställda attributet "den klene".

Nu är dock Ask inte särskilt klen. Skummet är tätt, långvarigt och dröjer fint på insidan av glaset. Färgen är dimmigt guldgul, och går mot bärnsten och isté . Doften är aromatisk med mycket ananas och tropisk frukt. Väl i munnen är Ask den klene riktigt ordentlig besk, även om det går att fånga upp en ton av parfym och rostad malt i munnens främre del om man är snabb och koncentrerad.  Ask trivs bäst med lite chips (eller stekt spätta eller pizza eller misosoppa) nära till hands. Särskilt då munkänslan är ganska sträv och eftersmaken lång torr och besk.

På etiketten syns ett vikingaskepp med böljande randigt segel. Huruvida det funnits vikingaskepp i Söderbärke vet jag inte, men med lite lyft är det nog möjligt att nå Kolbäcksån och Mälaren; så varför inte?

I Was Young When I Left Home

Även i Bob Dylans hemtrakter är man förtjust i vikingar. Till exempel finns det en staty av Leif Erikson framför Minnesotas representanthus och Minneapolis fotbollslag heter som bekant Minnesota Vikings. Antingen upplever man Leif Eriksson som en mindre problematisk upptäckare än Christofer Columbus eller så är det något slags identitesskapande historiebruk av och för amerikaner med rötterna i Skandinavien.

I december 1961 lämnar Bob Dylan New York för att tillfälligt återvända till Minnesota och Minneapolis. Han står vid denna tid på tröskeln till sitt genombrott; materialet till det kommande debutalbumet har precis spelats in, men ännu är han en förhållandevis okänd person utanför Greenwich Village. I Minneapolis sammanstrålar han med den lokala musikprofilen Tony Glover och och tillsammans spelar de in det tjugotal blues- och folksånger som i bootleg-kretsar brukar kallas för The Minnesota Hotel Tape.  En av de få sånger från Minnesota Hotel Tapes som getts ut officiellt är I Was Young When I Left Home vilken bland annat finns med på Bootleg Series 7: No Direction Home   från 2005.

Folkobob har tidigare undersökt hur Bob Dylan justerat texten till debutalbumets Man Of Constant Sorrow för att accentuera berättarjagets rotlöshet.  Detta mönster ser man även i I Was Young when I left Home. I sångens förlaga - 500 Miles Away From Home - sjunger berättarjaget till den som väntar att det går att höra tågvisslan "a hundred  miles away from home", men att han omöjligt  kan återvända på grund av fattigdom och skam. Med andra ord: Han vill tillbaka men hindras. I I Was Young When I Left Home utökas denna rörelse så att berättarjaget  till slut verkar oscillera både bort från och i riktning mot hemmet:

Used to tell Ma sometimes
When I see them riding blinds*
Gonna make me a home out in the wind
In the wind Lord in the wind
Make me a home out in the wind

I don´t like it in the wind
wanna go back home again
But I can´t go home thisaway
Thisaway Lord Lord Lord
And I can´t go home thisaway

Även om I Was Young When I Left Home är långt ifrån lika sammanhållen och koncentrerad som Man Of Constant Sorrow så finns det vissa likheter när det gäller sättet som Dylan blandar ut den traditionella texten med ett eget material.  Ackompanjemanget består av plockade G, D och C-ackord vilka ordnats i en slitstark figur där det verkar gå att stoppa in lite vad som helst. Två verser är hämtade direkt från 500 Miles Away From Home, medan resten  av sången dels verkar bestå av fraser och derivat från andra folksånger och dels av rena improvisationer.

Det associativa och det spontana ger en värdefull inblick i hur Dylan i början av sextiotalet leker med - och fascineras av - en fiktiv vagabondidentitet. Han skapar ett förflutet som kringflackande daglönare, ibland med biografiska tillägg av typen föräldralös halvblodsindian. Och som av en händelse beskriver både den inledande avslutande versen just hur berättarjaget brutit kontakten med föräldrahemmet:

I was young when I left home
But I been out a-ramblin´´round
And I never wrote a letter to my home
To my home, Lord, to my home
And I never wrote a letter to my home

Om några månader kommer en lokalreporter från Hibbing skriva ett brev till Newsweek och berätta att Bob Dylan egentligen är son till stadens radiohandlare; Abram Zimmerman. Avslöjandet blir slutet på Dylans första men långtifrån sista identitetsbygge. Om några månader kommer han också att byta namn till Bob Dylan "på riktigt", men julen -61 står det fortfarande  Robert Zimmerman i passet.


*Riding blind är luffarslang för att tjuvåka mellan godsvagnarna.

Fjällfolk och Man Of Constant Sorrow

Fjällfolk 3,5%

Tack vare Sveriges ambitiösa och långsiktiga folkhälsopolitik så kan vissa pensionärer idag till och med åka skidor i fjällen. Då en av dessa fjällturister dessutom är min mor så kan folkobob framöver bjuda på exklusiv inrikes import från Dalarna.

Först ut är Fjällfolk från Sälens fjällbryggeri. Bryggeriet verkar ha någon slags koppling till Lindvallens skidanläggning men är betydligt seriösare än den typ av simpla ometiketteringar som ibland kan dölja sig bakom "egna" trekommafemmor.

Fjällfolk är en ofiltrerad ale som doftar bakjäst och nejlika. Färgen är ljusbrun och  något oklar. Skummet är fast, klängigt och långvarigt. Beskan är rejäl och döljer nästan brödet och pomeransen. Eftersmaken är riktigt, riktigt lång. Kolsyran är pigg men inte stickig. Munkänslan något sträv 

Från folköl i fjällen är steget inte långt till folksång i bergen.

Man Of Constant Sorrow

Man Of Constant Sorrow är en klassisk mountain ballad som Bob Dylan spelar in hösten 1961 och som sedan finns med på den självbetitlade albumdebuten 1962. Dylans första möte med Man Of Constant Sorrow bör ha varit Stanley Brothers tolkning från 1951; en version som i sin tur utgår från den inspelning Emry Arthurs gjorde 1928. Även om Stanley Brothers har utökat ackompanjemanget med fiol och stämsång  så är deras version i allt väsentligt densamma som Arthurs såväl text- som melodimässigt.

Både Stanley Brothers och Emry Arthur sjunger om en problemtyngd man som måste lämna sitt kära Kentucky och sin älskade där. En stor del av texten ägnas åt att beskriva hur svår tillvaron är, men någon egentlig orsak till problemen ges aldrig. Arbetslöshet? Spelskulder? Mordanklagelser? Ingen vet...

I´m a man of constant sorrow
I´ve seen trouble all my days
I´ll say goodbye to Colorado
Where I was born and partly raised

Dylan behåller den inledande versen i någorlunda oförändrat skick, men där Emry Arthur och Stanley Brothers sjunger att de är "born and raised" så säger Dylan istället att han är "born and partly raised". Han gör sig med andra ord än mer rotlös än sina föregångare. Vidare har Colorado fått ersätta Kentucky , en förändring som antagligen har mer med metrik än geografi att göra. Appalacherna mot Klippiga Bergen går nog på ett ut i sammanhanget.

Den del som brukar avsluta Man of Constant Sorrow har Dylan istället placerat som vers nummer två. Kanske görs detta av dramaturgiska skäl för tidigt att introducera ett slags konfliktelement:

Your mother says that I´m a stranger
My face you´ll never see no more
But there´s one promise darlin´
I´ll  see ya on God´s golden shore.

Emry Arthurs rad "But friends although I may be a stranger" modifieras av Stanley Brothers till "Maybe your friends think I´m just a stranger" och blir slutligen i Dylans version "Your mother says that I´m a stranger". Denna glidning inbjuder till spekulation. Kanske försöker Dylan skapa en större poetisk suggestion genom att reducera antalet bifigurer samtidigt som de ersätts med en symboltyngd arketyp (modern). Kanske har det redan börjat skära sig med Suze Rotolos morsa; samma morsa som kommer att hudflängas några år senare i Ballad In Plain D. Vad vet man?

Vers tre är en sammanslagning av de äldre upplagornas  tredje och fjärde vers:

Through this open world I´m a-bound to ramble
Through ice and snow, sleet and rain
Im a-bound to ride that morning railroad
Perhaps I´ll die upon that train

Återigen följer modifieringarna ett visst mönster; det är rörelsen och  rastlöshet som accentueras när Dylan lägger till att det är en "open world I´m a-bound to ramble" - ett attribut som saknas hos Stanleys och Arthur. men som understryker de fria viddernas dragningskraft.

Hos Stanley Brothers och Emry Arthur skildras kärlekstemat och det bitterljuva avskedet med rader som: "Oh fare you well my, own true lover / I fear I´ll never see you again" och "Then you may learn to love another / While I am sleeping in my grave". Hos Dylan beskrivs de förmodade känslorna istället implicit och när man hört den sista versen det är dessutom högst tveksamt ifall de är ömsesidiga, eller ens vid liv:

I´m a-goin back to Colorado
The place I´ve started from
If I´d knowed how bad you treat me
Honey, I never would have come.

Dena sista vers är helt och hållet Dylans egen. Återigen befinner vi oss i rörelse, men nu på väg tillbaka till Colorado. Med tanke på sångens inledning blir detta till en slags zenbuddhistisk koan: Hur kan vi vara på väg till - och bort från - Colorado samtidigt? Det kan visserligen vara en lapsus i narrativet, men det kan också vara helt i sin ordning. Folksångares intresserade sig för beatniks som intresserade sig för zenbuddhism. Dock finns det vissa brister i den kosmiska harmonin; man förstår nu retroaktivt att raden "I´ll see ya on God´s golden shore" lika gärna kan utläsas som ett förtäckt hot om gudomlig rättvisa som ett strålande återseende bortom döden.

Av Emry Arthurs Man Of Constant Sorrorw´s tjugofyra rader har Dylan strukit drygt hälften. När man ser på den text som försvunnit blir mönstret tydligt; en vers om gravens eviga vila har lyfts ut liksom en lovsång till hembygden (Oh fare you well to my native country / The place where I have loved so well). Det är med andra ord den mänskliga existensens fixpunkter som fått stryka på foten.

Den rastlösa, men obetvingliga vilja till rörelse som vår rambler har uttrycks också genom musiken. Även hos Stanley Brothers och Emry Arthur dras vissa vokaler ut, men Dylan tänjer orden tills det känns som om musiken när som helst kommer att avstanna. Så plötsligt släpps ordflödet på och låten skjuter återigen fart framåt.