Eslöfs lager och Like a Rolling Stone (live version 1966)

 Eslöfs lager 3,5%

Det har snart gått tre år sedan folkobob senast provade ett öl från Remmarlöv gårdsbryggeri. Nu har det blivit dags igen och vi kan konstatera att med Eslöfs lager har bryggeriet nu trätt in i giganternas arena - ljus, filtrerad lager i trekommafemprocentsformat.

Ölet är ljusgult och helt klart. Högt frasande skum som snabbt sjunker undan utan att lämna rester. Svag doft av citrus och.... herrparfym (!). Rena, tydliga brödsmaker och krispig humlebeska. Citronzest och honung dominerar den medellånga eftersmaken. Aningen stickig kolsyra.

Eslöv har ju länge fått stå ut med epitet "Sveriges tråkigaste stad". En smula oförtjänt kan tyckas då den som letar efter upplevelser lätt kan slinka in på Hotell Stenson och beskåda den kostym som Nils Poppe bar i filmerna om den muntre paragrafryttaren Sten Stensson Sten. 

Filmerna om Sten Stensson Sten rönte aldrig några internationella framgångar vilket kanske berodde på ett översättningsproblem. Stone Stonesson Stone låter liksom inte lika kul.

Like a Rolling Stone (live version 1966)

Att åsikterna går isär kring vilken låt som egentligen är  Bob Dylans bästa är förstås ett understatement som heter duga. Däremot råder det hyfsat stor enighet kring vilken Dylanlåt som är den viktigaste, nämligen Like a Rolling Stone.

Själva låten behöver knappast någon närmare presentation. Sedan Like a Rolling Stone släpptes som förstasingel till albumet Higway 61 revisited  den 20 juli 1965 har nog ingen annan låt i pop- och rockhistorien genomlysts mer.  Historien om hur Al Kooper lurade till sig en plats vid orgeln hör till populärkulturell allmänbildning liksom hur den då rekordlånga speltiden på sex minuter och tretton sekunder tvingade radiostationer att mixa ihop de två singelsidorna.

Den sinnrikt rimmade texten är utformad som en insinuativ anklagelseakt mot en person som verkar ha slungats ut i ett socialt och materiellt utanförskap.

Once upon a time you dressed so fine

You threw the bums a dime in your prime, didn't you?

People'd call, say, "Beware doll, you're bound to fall"

You thought they were all kiddin' you

You used to laugh about

Everybody that was hangin' out

Now you don't talk so loud

Now you don't seem so proud

About having to be scrounging for your next meal.

 Efter varje vers följer  en refräng där sångjaget uppfodrande frågar:

How does it feel

To be on your own

With no direction home

Like a complete unknown

Like a rolling stone.

Låten har funnits med vid flera av Dylans konstnärliga brytpunkter. När Dylan gör sin elektriska spelning på  Newport folk festival 1965 hittar man Like a Rolling Stone i låtlistan; likaså när han - efter flera års tystnad - gör ett utsökt svajigt framträdande på Isle of Wight-festivalen 1969. Listan kan göras längre. När  Dylan återigen plockar upp sina gamla låtar efter en intensivt evangelikal period är Like a Rolling Stone den han spelar allra först.

Men det allra mest berömda framförandet av Like a Rolling Stone är nog det i Manchester Free Trade Hall den 17 maj 1966. Under hela Englandsturnén hade konserternas elektrifierade halva mötts av högljudda burop och busvisslingssabotage, något som brukar förklaras med att det folksångsorienterade publiksegmentet kände sig svikna av den elgitarrbehängde Dylan och dennes slamrande kompband.

Den brittiske skriftställaren Christoffer P. Lee som ägnat en en stor del av sin författargärning åt 1966 års turné - och då särskilt spelningen i Free Trade Hall - menar att häcklandet indirekt var orkestrerat av det brittiska kommunistpartiet (Communist Party of Great Britain) via ett nätverk av politiskt dogmatiska folksångsklubbar. I Lees artikel Like the Night: Reception and Reaction Dylan UK 1966  (University of Minnesota Press 2009) refereras den sjungande kommunisten Ewan McColl (kanske mest känd för   "Dirty Old Town") som uppskattar medlemsantalet i partiets folksångarklubbar till minst elvatusen.  

Enligt Lee uppstod partigängarnas antipatier mot Bob Dylan redan under det första Englandsbesöket 1962. Orsakerna verkar vara lika mycket personliga som politiska. Det är lätt att se hur Dylans borgerliga individualism, amerikanska rockstjärnemaner och elförstärkta modernism sågs som ett hot av Englands politiserade, ultratraditionalistiska folksångarrörelse. Emellertid kan det diskuteras huruvida den nye Dylan även signalerade kommersialism och big buisness. Den amerikanske marxisten och journalisten Mike Marqusee hävdar till exempel  att det som provocerade folksångarkretsen också verkar ha  provocerat rocketablissemanget:

"The market for rock-tinged music played with electric guitars, bass and drums was clearly larger than the market for solo accoustic folk. But the accusation of sellout was and remains curious. Usually, selling out implies a compromise with popular taste, a watering-down a sinking to a lower common denominator. But Dylan's border-busting sound of 1965 was nothing if not challenging - to radio DJs as much to folk conservatives." (Marqusee i Wicked Messenger 2005)

Under Englandsturnén 1966 är Like a Rolling Rolling Stone för det mesta placerad som sistalåt och Manchester Free Trade Hall utgör härvid inget undantag. Men det är förstås det som händer innan låten ens hunnit  börja som skrivit in framträdandet i rockhistoriens annaler. Så snart som applåderna och buropen från den föregående låten (Ballad of a Thin Man) ebbat ut hörs nämligen en röst i publiken ropa "Judas!" - följt av skrattsalvor och applåder. 

Det är ingen tvekan om att Judas-ropet sitter perfekt, både när det gäller tajming och innehåll. Den judiske, dekadente rockaren som sår split bland leden av idealistiska traditionsbärare. Ropet ger konflikten en biblisk anstrykning tillsammans med en däven dunst av antisemitism.

Dylan svarar nonchalant  "I don´t believe you.... you´re a liar..." varpå han  vänder han sig mot bandet och säger  "Play it fucking loud...". Därefter släpps en rasande version av Like a Rolling Rolling Stone  lös.

Det är högljutt och skramligt men spelgädjen - eller om det kanske är revanschlusta - är påtaglig. Sången är gäll och ligger långt fram i ljudbilden (Official Bootleg Series vol. 4) och den återkommande frågan "How does it feeeeel"  blir nästan till ett ylande.

Framförandet är lika mycket en uppsluppen karnevalistisk yra som en hånfull provokation. Kanske kan man hitta förklaringen till den motsägelsefulla reaktionen i själva texten. Närmare bestämt i pronomenet "you".  Enligt den kanadensiske litteraturvetaren Stephen Scobie är frågan om rocktextens "du" särskilt komplex när det gäller Dylan: 

"[B]ear in mind that the "you" of a Dylan song is always a multiple other, and that in some ways the addressee is also Bob Dylan himself, the audience, or even God." (Scobie 2003)

Det är såklart lockande att tänka sig hur en förtörnad, stridslysten Dylan väntar till sista låtens andra vers för att spy galla över de knastertorra frasradikalerna som ännu en gång ställt sig i vägen för hans kreativa utlevelse - trista, fantasilösa häcklare vilka inte riktigt fattat att en ny tid har brutit in:

You've gone to the finest school all right, Miss Lonely

But you know you only used to get juiced in it

And nobody has ever taught you how to live on the street

And now you find out you're gonna have to get used to it

You said you'd never compromise

With the mystery tramp, but you now you realize

He's not selling any alibis

As you stare into the vacuum of his eyes

And ask him do you want to make a deal?

Men det går att vrida det hela ytterligare ett varv. I slutet av texten förstår vi att den som omsjungs upplever en känsla av transcendental befrielse när inget mer finns att dölja och allt ligger i öppen dager. "When you got nothing, you got nothing to lose / You're invisible now, you got no secrets to conceal". 

Denna tvetydighet verkar finnas nedärvd i låtens DNA. Strofen "Like a Rolling Stone" alluderar både till Muddy Waters Manish Boy ("I'm a natural born lover's man / I'm a rolling stone!") och Hank Williams Lost Higway ("I'm a rolling stone all alone and lost / For a life in sin I have paid the cost"). Vi kan konstatera att liknelsen med  en sten i ständig rörelse används på två helt motsatta sätt.  Hos Water representerar den rullande stenen frihet och självförverkligande, hos Williams lidande och  prövningar.

Därmed kan Like a Rolling Stone även sägas handla om  Dylan själv som i triumf låtit förklädnaden falla; att det sedan visade sig finnas ytterligare några lager masker därunder är en annan historia.

Mikkeller Sally Monroe och Just Like A Woman (live version 1966)

Mikkeller Sally Monroe 3,5%

Mikkeller är ett danskt bryggeri som numera även är ett bränneri och ett internationellt barkoncept. Företaget var tidiga med att använda nomadbryggandet som en del sin urbana och kosmopolitiska varumärkesprofil. Till exempel bryggs deras glutenfria Pale Ale Sally Monroe i Belgien.

Till att börja med kan folkobob informera om att Sally Monroe bjuder på en rejäl skumfontän vid öppnandet. Antingen är detta precis vad man ska förvänta sig av glutenfria vete-ale från Belgien eller så var det något skumt (ordvits) med de två burkar jag fick med mig från Möllans Folkis. folkobob vill dock understryka att  burkarna varken var frusna, kantstötta eller gamla (bäst före datum (2018-05-30 för båda). Nåväl. När folkobob rengjort köket och  burkarna slutat skumma konstaterades följande:

Sally Monroe är bärnstensfärgat och inte helt klart. Svag doft av skumgodis (ingen ordvits). Skummet (i glaset) är tätt och segt med rejält kläng. Ölet smakar friskt med toner av citrus, örter och nysågad furu. Rejäl och ganska torr humlebeska. Beskan dröjer sig sedan kvar i eftersmaken där den får sällskap av ljust bröd och mjöl.

Just Like a Woman

Samma år som Marilyn Monroe hittas död i sitt hem 1962 gör New York-konstnären Andy Warhol en serie screentryck utifrån ett porträtt av stjärnan. Warhol återvänder till Monroemotivet flera gånger under sextiotalet  - sista gången 1967.

Det är ett minst sagt illustrativt sammanträffande att Warhols Monroe-svit precis ramar in Bob Dylans dynamiska sextiotalsår. I boken Det är inte mig ni söker (ICA bokförlag 2013) viker rockjournalisten David Dalton kapitlet "Godzilla mot Mothra" åt relationen mellan Bob Dylan och Andy Warhol. Den bild som Dalton tecknar av de två popkulturella giganterna är inte särskilt smickrande: Båda två försöker stärka sina egna coolhetsaktier på bekostnad av den andre och deras samröre verkar mest bestå av ett ganska barnsligt socialt spel med fotomodellen Edie Sedgwick i centrum. Sedgwick - som är en lite kantstött figur i Warhols entourage - attraheras av Dylan och antagligen är intresset ömsesidigt. Åtminstone för en tid. Mot slutet av sextiotalet accelererar Sedgwicks drogmissbruk och hon dör 1971, endast 28 år gammal.

Även om Dylan själv sällan talar om sina inspirationskällor så är det en hyfsat vedertaget uppfattning är att låten Just Like a Woman har någon slags koppling till Edie Sedgwick. I texten skildrar sångjaget ett vuxet barn vars band och rosetter först nyligen "have fallen from her curls":

Nobody feels any pain

Tonight as I stand inside the rain

Everybody knows

That Baby's got new clothes

But lately I see her ribbons and her bows

Have fallen from her curls

Det som den första versen antyder - att man aldrig helt kan frigöra sig från sitt inre barn - proklamerar sedan refrängen mer explicit:

She takes just like a woman, yes, she does
She makes love just like a woman, yes, she does
And she aches just like a woman
But she breaks just like a little girl

När man diskuterar Dylan ur ett genusperspektiv brukar Just Like a Woman av olika anledningar tas upp som exempel på misogyni. Ett av skälen är förstås att låten ingår i en rocklyrisk tradition där män romantiserar psykiskt sköra kvinnor med ett psykosocialt utanförskap (andra exempel skulle kunna vara Joy Division's Shes Lost Control, Ramones' She Talks to Rainbows eller Hellacopter's Baby Borderline).

I den andra versen framgår det att Baby - i likhet med Edie Sedgwick - både använder pärlsmycken och amfetamin:

Queen Mary, she's my friend
Yes, I believe I'll go see her again
Nobody has to guess
The Baby can't be blessed
Till she sees finally that she's like all the rest
With her fog, her amphetamine and her pearls

En annan anledning till att Just Like a Woman hamnar i giftskåpet är adverbet just. Att kvinnan i texten "makes love just like a woman" implicerar att det finns en uttalad och specifik kvinnlighet att förhålla sig till. Refrängen ses med andra ord som ett uttryck för ett normerande kvinnoideal vilket i sin tur står i direkt motsättning till dagens strävan efter ett mer mångfasetterat och dynamiskt könsuttryck.

Efter de två första verserna kommer dock ett stick där styrkeförhållandena kastas om. Det är nu sångjaget som är den svage och utlämnade - även om desperationen och utsattheten till viss dels maskeras av ett lekfullt rimmande (first-thirst-curse-hurst-worse):


It was raining from the first
And I was dying there of thirst
So I came in here
And your long-time curse hurts
But what's worseIs this pain in here
I can't stay in here
Ain't it clear that - 

I den sista versen ändras rollerna igen. För första gången beskriver sångjaget sig själv och kvinnan utifrån ett "oss" och ett "vi". Samtidigt vädjar han till kvinnan att hon inte ska låtsas om att de har haft ett gemensamt förflutet.

I just can't fit

Yes, I believe it's time for us to quit

When we meet again

Introduced as friends

Please don't let on that you knew me when

I was hungry and it was your world

Det går nästan att skymta en slags sadomasochistisk maktlek mellan raderna. Vem är det nu som befinner sig i överläge; han som inte längre är i behov av henne, eller hon som när som helst kan avslöja honom? I den  sista refrängen vänder sig sångjaget för för första gången direkt till kvinnan. Kanske kan det ses som ett uttryck för att de nu befinner sig på en jämställd nivå. Men frågan kvarstår: Vem är det som har stigit och vem är det som har sjunkit?

You fake just like a awoman, yes, you do

You make love just like a woman, yes, you do

And you ache just like a woman

But you break just like a little girl

Genom åren har Dylan sjungit Just like a Woman  på en mängd olika sätt. Ibland har han låtit syrlig och anklagande, andra gånger arg och förorättad. I den version som man kan höra på Bootleg series vol 4 - Bob Dylan Live 1966 framförs texten på ett sätt som lättast låter sig beskrivas som ömt. Det börjar med några trevande gitarrackord; efter en stund kommer sången in, försiktigt och smekande. Det är som om Dylan vill försäkra kvinnan om att han sett både det starka och vackra liksom det svaga och patetiska men att allt är okej oavsett. Sångens sista femtedel domineras av ett munspel som spelas högt upp på den obrutna durskalan. De gälla tonerna kontrasterar mot röstens mjukhet, men lyfter samtidigt fram det sköra och ömtåliga.

Om vi för en stund leker med tanken att Just Like a Woman inte bara inspirerats av Edie Sedgwick utan även handlar om henne så kan texten ses som en skildring av den hudlöshet som finns bakom offentlighetens persona. Om Edie Sedgwick hade varit trubadur istället för fotomodell hade det kanske också funnits en Just Like a Woman om Bob Dylan - och förhoppningsvis hade hon då också sjungit den lika varsamt. Åtminstone någon gång ibland.