Tanker Craft FM 3,5%
Den som har för vana att lusläsa etiketter kommer snart att märka att folkölhyllans finsegment (+25 spänn) innehåller en hel del öl från Estland. Kanske beror det på importören Original Brands kontakter i Baltikum eller att de baltiska staternas alkoholklasser liknar Sveriges. Om någon i läsekretsen sitter inne med svaret är det förstås bara att höra av sig.
Craft FM är en pale ale från det estländska bryggeriet Tanker.
Craft FM är en pale ale från det estländska bryggeriet Tanker.
Färgen är blekt gul och nästan helt klar. Behaglig doft av fläder och passionsfrukt. Luftigt, frasigt skum som sjunker undan utan att lämna rester. Ölet är överraskande smakstarkt med såväl grapefrukt och bröd som en rejäl humlebeska. Len munkänsla. Kolsyran är pigg men går ur aningen för snabbt. Lång torr eftersmak.
Som framgår av namnet har Craft FM hämtat inspiration från radions guldålder. Etiketten är således utformad som en gammal radiomöbel och tittar man noga ser man att frekvensen inställd på "pale ale" och att volymen nerskruvad till 3,5.
I Cant´t Get You Off of My Mind
Genom Bob Dylans Memoarer - första delen (2004) löper radion som en rödglödgad, sprakande tråd. Och det är i radion som han för första gången hör Hank Williams sjunga.
Ljudet av hans röst gick igenom mig som en elektrisk stöt (...) Man kallade honom för "hillbillysångare", men jag visste inte vad det var. För mig var hillbillies landsortstöntar som hette Homer eller Jethro. Hank hade ingen grötig dialekt. Det fanns inget pajasartat över honom. Redan som ung identifierade jag mig helt och hållet med honom.(ur Memoarer i översättning av Mats Gellerfelt)
Precis var och när mötet med Hank Williams musik äger rum sägs aldrig men med tanke på att Dylan säger sig ha hört honom sjunga i radioshowen Grand Old Opry, bör det ha varit någon gång mellan den 11 juni 1949 och den 11 augusti 1952.
Upplevelsen är hur som helst tumultartad och Hank Williams musik blir så småningom även en referenspunkt för själva skapandet:
Med tiden blev jag medveten om att Hanks inspelade låtar angav de arketypiska reglerna för poetiskt låtskrivande. De arkitektoniska formerna är som marmorpelare, och de måste finnas där. Till och med orden - alla stavelser fördelade i en perfekt matematik. Man kan lära sig mycket om sångskrivandets former genom att lyssna på hans skivor, och jag lyssnade ofta på dem och bevarade dem inom mig. (ur Memoarer)
Men kanske sträcker sig inflytandet från Hank Williams ännu längre. Det finns de som velat se The Never Ending Tour-projektet som en slags parallell till just Hank Williams maniska turnerande.
2001 ger Lost Highway Records ut CD:n Timeless - ett hyllningsalbum där tolv countryrelaterade artister tolkar var sin Hank Williams-låt. Som skivans första spår hittar vi Bob Dylans version av I Can´t Get You Off of My Mind; en låt från 1947 som skildrar sångjagets oförmåga att komma över sin livs kärlek:
I can´t get you off of my mind
When I try, I'm just wastin' my time
Lord, I've tried and I've tried and all long I've cried
But I can´t get you off of my mind
I sin ursprungliga form är I Can´t Get You Off of My Mind en dansant och charmig historia om ung kärlek. Trots sitt hjärtknipande innehåll har sången en viss befriande självironi, och även om refrängen med bestämdhet hävdar att ingen i världen annan kan ersätta det förlorade kärleksobjektet är man som lyssnare ändå tämligen säker på att det inte är ett liv i ensamhet som väntar sångjaget.
I händerna på den sextioårige Dylan får sången emellertid en annan innebörd. Tempot har dragits ner en smula och ett cajundragspel har ersatt originalets bluegrassfiol. Men den största skillnaden är att ett stråk av desillusionerad bitterhet smugit sig in i sången. Kanske lyckades sångjaget inte - när allt kom omkring - frigöra sig från minnet och känslorna av den kvinna som en gång i tiden besvarade hans kärlek.
En annan, men inte alltför långsökt tanke, är att refrängen handlar om Bob Dylans relation till idolen Hank Williams. Trots idoga försök kan han på sin ålders höst bara uppgivet konstatera faktum...: I can´t get you off of my mind.
Ljudet av hans röst gick igenom mig som en elektrisk stöt (...) Man kallade honom för "hillbillysångare", men jag visste inte vad det var. För mig var hillbillies landsortstöntar som hette Homer eller Jethro. Hank hade ingen grötig dialekt. Det fanns inget pajasartat över honom. Redan som ung identifierade jag mig helt och hållet med honom.(ur Memoarer i översättning av Mats Gellerfelt)
Precis var och när mötet med Hank Williams musik äger rum sägs aldrig men med tanke på att Dylan säger sig ha hört honom sjunga i radioshowen Grand Old Opry, bör det ha varit någon gång mellan den 11 juni 1949 och den 11 augusti 1952.Upplevelsen är hur som helst tumultartad och Hank Williams musik blir så småningom även en referenspunkt för själva skapandet:
Med tiden blev jag medveten om att Hanks inspelade låtar angav de arketypiska reglerna för poetiskt låtskrivande. De arkitektoniska formerna är som marmorpelare, och de måste finnas där. Till och med orden - alla stavelser fördelade i en perfekt matematik. Man kan lära sig mycket om sångskrivandets former genom att lyssna på hans skivor, och jag lyssnade ofta på dem och bevarade dem inom mig. (ur Memoarer)
Men kanske sträcker sig inflytandet från Hank Williams ännu längre. Det finns de som velat se The Never Ending Tour-projektet som en slags parallell till just Hank Williams maniska turnerande.
2001 ger Lost Highway Records ut CD:n Timeless - ett hyllningsalbum där tolv countryrelaterade artister tolkar var sin Hank Williams-låt. Som skivans första spår hittar vi Bob Dylans version av I Can´t Get You Off of My Mind; en låt från 1947 som skildrar sångjagets oförmåga att komma över sin livs kärlek:
I can´t get you off of my mind
When I try, I'm just wastin' my time
Lord, I've tried and I've tried and all long I've cried
But I can´t get you off of my mind
I sin ursprungliga form är I Can´t Get You Off of My Mind en dansant och charmig historia om ung kärlek. Trots sitt hjärtknipande innehåll har sången en viss befriande självironi, och även om refrängen med bestämdhet hävdar att ingen i världen annan kan ersätta det förlorade kärleksobjektet är man som lyssnare ändå tämligen säker på att det inte är ett liv i ensamhet som väntar sångjaget.
I händerna på den sextioårige Dylan får sången emellertid en annan innebörd. Tempot har dragits ner en smula och ett cajundragspel har ersatt originalets bluegrassfiol. Men den största skillnaden är att ett stråk av desillusionerad bitterhet smugit sig in i sången. Kanske lyckades sångjaget inte - när allt kom omkring - frigöra sig från minnet och känslorna av den kvinna som en gång i tiden besvarade hans kärlek.
En annan, men inte alltför långsökt tanke, är att refrängen handlar om Bob Dylans relation till idolen Hank Williams. Trots idoga försök kan han på sin ålders höst bara uppgivet konstatera faktum...: I can´t get you off of my mind.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar