Reinbeer Bulldog och Quinn the Eskimo

Reinbeer Bulldog 3,5%

folkobob fortsätter oförtrutet att gå igenom julölen. Närmast i tur står Reinbeer Bulldog - en session IPA från Gotlands Bryggeri.

Färgen är klar och mörkt rödbrun. Doft av torkad frukt och aprikos. Skummet är fast och långvarigt och lämnar rester på glasets insida. Behaglig kolsyra och bra humlebeska. Värt att notera är att såväl munkänsla som smak blir aningen tunn och och vattnig om ölet dricks kylskåpskallt (8℃). Reinbeer Bulldog vinner därför en hel del på att värmas lite (10-12℃) då den därigenom blir både kryddigare och fylligare. I jämförelse med den typiska jultrekommafemman av mörk lager-typ så saknar Reinbeer Bulldog den där söta sirapstonen som lätt blir en smula kvalmig. Bra.

Etiketten pryds av en bulldog, utklädd till -får man förmoda- Rudolf med röda mulen; en karaktär som skapades av barnboksförfattaren Rober L. May 1939 och som sedan succesivt inlemmats i det amerikanska jultomte-narrativet. Enligt denna pseudomytologi håller jultomten till på Nordpolen tillsammans med en armé av nissar vilka tillverkar leksaker som sedan körs ut i en släde dragen av renar.

Varifrån nissarna rekryteras är höljt i dunkel även om det finns en hel del arktiska folk att välja mellan; inuiter, tjuktjer och grönländare bara för att nämna några. Med sedvanlig antropologisk fingertoppskänsla passar folkobob på att upplysa läsekretsen om att ordet eskimå - som beteckning för en person tillhörande en eskimåspråkstalande grupp - bör undvikas.

Quinn the Eskimo 

Den irländske litteraturkritikern Vivian Mercier (1919-1989) har gått till historien genom sin minst sagt kärnfulla recension av Samuel Becketts absurdistiska drama  I väntan på Godot:

 "A play in wich nothings happens...Twice".

Det samma kan till viss del sägas även om Bob Dylans Quinn the Eskimo (The Mighty Quinn). Men bara nästan, för till skillnad från I väntan på Godot - där ingen verkar veta  vad som ska ske när Godot väl kommer - så är sångjaget i Quinn the Eskimo desto tydligare: Quinns ankomst kommer att innebära en avsevärd förändring till det bättre för människorna

Ev'rybody's building the ships and the boats

Some are building monuments

Others, jotting down notes

Ev'rybody's in despair

Ev'ry girl and boy

But when Quinn the Eskimo gets here

Ev'rybody's gonna jump for joy

Come all without, come all within

You'll not see nothing like the mighty Quinn

Men även om Quinn the Eskimo beskriver vad som skall hända så  lämnas  frågorna hur och varför därhän. Människorna i sången verkar ju i allt väsentligt leva fullgoda liv. De bygger skepp, reser monument och skapar kultur (även om det senare förminskas en smula av formuleringen  "jotting down notes"). Ändock befinner de sig alla "in despair". Hur kan detta förstås?

Kanske har den frenetiska verksamheten i själva verket uppstått ur missnöje och livsleda. Skeppen byggs för att kunna ta sig någon annanstans och monumenten -vare sig det nu är statyer eller höghus- är enbart fåfänga försök att skapa ordning och beständighet i en kaotisk  värld. I ljuset av detta blir förstås all litteratur - oavsett om det är Ferrante eller Shakespeare - ingenting annat än just "jotted down notes".

I den tredje versen stiger berättarjaget fram för att berätta om sig själv. Han hävdar att han -med vissa undantag- är som de flesta, men vad detta egentligen innebär är omöjligt att säga då beskrivningen görs med hjälp av hemmasnickrade idiomatiska uttryck:

I like to do just like the rest, I like my sugar sweet

But guarding fumes and making haste

It ain´t my cup of meat

Ev'rybody's 'neath the trees

Feeding pigeons on a limb

But when Quinn the Eskimo gets here

All the pigeons gonna run to him

Come all without, come all within

You'll not see nothing like the mighty Quinn

Bilden av att människorna som väntar på  Quinn the Eskimo trots allt  har det ganska bra bekräftas ytterligare i denna andra vers. Duvor äter ur händerna på dem och det enda som hotar idyllen är faktiskt Quinn själv. But when Quinn the Eskimo gets here / All the pigeons gonna run to him.  Det är inte utan att man börjar tänka på Franciskus av Assisi som ju brukade  predika för fåglarna. Dock är det mig obekant huruvida den helige Franciskus någonsin lurade bort fåglarna från sina bröder och systrar.

Av alla de hundratal låtar som Bob Dylan spelar in i tillsammans med The Band  i källaren 1967 så är Quinn the Eskimo antagligen den allra mest kända; detta trots att inspelningen inte ges ut officiellt förrän 1992 (även om en liveupptagning från Isle of Wight konserten finns med på Selfportrait). Istället vilar Quinn the Eskimo's berömmelse på den engelska popgruppen Manfred Manns version - The Mighty Quinn-  från 1968.

Kontrasten mellan Mannfred Manns The Mighty Quinn och  Bob Dylan och the Bands Quinn the Eskimo är slående: Mannfred Manns framförande är energiskt , nästan Hare Krishna-extatiskt och med Klaus Voormanns flöjt som en pastoral accent.  Dylan and the Bands inspelning är i jämförelse betydligt mer återhållen. Låten inleds lite försiktigt vacklande och efter en stund kommer sången in, lågmäld och en aning släpande. Dylan röst uttrycker tvekan snarare än förundran. Som om han inte riktigt tror på det han sjunger.

Och kanske är det precis just så det ligger till. I bookleten till Biograph-boxen återges ett citat där Dylan kommenterar Quinn the Eskimo: "I don't know what it was about. I guess it was some kind of a nursery rhyme." 

Dylan är förstås i gott sällskap. Inte heller lyssnaren förstår vad Quinn the Eskimo handlar om. Mer än att den ger uttryck för en allmänmänsklig känsla av att allt kunde vara bättre och att den som skall göra't helst ska vara någon annan än en själv.

Sleepy Bulldog Best Bitter och Tell Me Momma

Sleepy Bulldog Best Bitter 3,5%

I förra posten skrev folkobob om Daredevil från Gotlands Bryggeri. Nu har det blivit dags för ännu en  representant från det ordinarie sortimentet: Sleepy Bulldog Best Bitter.

Sleepy Bulldog är en pale ale med en färg någonstans mellan guld och koppar.  Skummet är tätt och fint och sjunker ned till en långvarig float. Kolsyran är pigg men inte stickig. Doften är svagare än hos sin kollega Daredevil och drar mer åt bröd än torkad frukt. Om vi fortsätter att jämföra de två så är smaken stramare och beskan torrare hos Sleepy Bulldog än hos Daredevil. Istället för torkad frukt hittar man citrus och knäckebröd. Brödig lång eftersmak.

På etiketten ses en festlig bulldog med cigarr och plommonstop - inte helt olik Winston Churchill.

Tell  Me Momma 

Det är en händelse som ser ut som en tanke att 1966 års turné avslutas i just Royal Albert hall - den lokal som  kanske är allra mest förknippad med just Winston Churchill. Det var till exempel i Royal Albert Hall som Churchill på tacksägelsedagen 1944 pekade på hur Amerika och England  kunde förenas i kampen mot diktatur tack vare sin gemensamma ideologiska värdegrund.

Tjugotvå år senare står amerikanen Dylan på samma scen. Framför en enorm amerikansk flagga och flankerad av ett nervigt rock´n roll band förkroppsligar han hur denna angloamerikanska gemenskap  tagit sig i det närmaste symbiotiska uttryck. I början av 1960-talet transformeras 1950-talets Chicagoblues av brittiska r´n´b grupper som Pretty Things, Them, och Animals. 1964 återlämnas det amerikanska arvegodset när Beatles och Rolling Stones flyger över Atlanten.  Tillbaka i Förenta staterna permuterar det återigen; denna gång i händerna på Bob Dylan. (Passande nog heter det första albumet i hans elektriska trilogi just "Bringin´it all Back home".)

Winston Churchill dör året innan Dylan drar ut på sin elektrisk världsturné och man kan därför bara spekulera i vad han hade tyckt om konserten i Royal Albert Hall den 26 maj 1966. Antagligen hade Churchill kunnat uthärda konsertens akustiska  inledning, men det är tveksamt om han hade suttit kvar när den den rasande Tell Me Momma inleder den elförstärkta andra halvan.

Även om Churchill och Dylan skiljs åt av två generationer och ett halvt jordklot så finns det ändå  något som förenar de två entiteterna. Churchill får nobelpriset i litteratur 1953, Dylan 2016. Bägge representerar en litterär tradition där själva framförandet är det centrala. Churchills politiska retorik är omöjlig att skilja från person, tid och plats på samma sätt som Dylans texter är oupplösligt förbundna med sången och dess musikaliska inramning.

Få låtar visar detta tydligare än just den ovan nämnda Tell Me Momma; en svängig, orgelindränkt stänkare där helheten blir betydligt större än de Bo Diddley synkoper och surrealistiska  rock´n roll-dadaistiska fraser som bygger den. Tell Me Momma har aldrig spelats in i studio, utan finns  bara som liveupptagningar från 1966 års turne.

I boken Revolution in the Air - the Songs of  Bob Dylan 1957-73 (2009) pekar Dylanologen Clinton Heylin på hur texten till Tell Me Momma succesivt förändras allt eftersom  turnen fortskrider. Till exempel transformeras följande rader:
Yes I can see you on your window ledge
But I can't tell just how far away you are from the edge

... som i sin ursprungliga form uttrycker både oro och en vilja och omhändertagande, till något som är betydlig mer provocerande och aggressivt:

Everybody sees you on your window ledge
How long´s it gonna take for you to get of the edge?

Hårklyverier kan man tycka, men det faktum att Tell Me Momma egentligen inte finns i en "definitv" studioversion lockar onekligen fram ens inre skrivbordsfilosof. Är de olika live-framförandena  att betrakta som variationer av den version som framfördes i New York den 5 februari 1966? Eller ska man se de olika framförandena som prototyper till den version som hörs i Roal Albert Hall den 7 maj 1966?

Resonemanget går att föra ännu längre. Enligt Simon & Schusters Lyrics 1962-2001 (2004) lyder de inledande raderna till Tell Me Momma så här:

Ol' black Bascom, don´t break no mirrors
Cold black water dog, make no tears

En slapphänt transkribering som förvärrats av dåliga inspelningar säger Heylin och hävdar att Dylan istället sjunger:

Cold black glass don´t make no mirror
Cold black water don´t make no tears

Utan tvekan innebär Heylins förslag en avsevärd förbättring av texten - poetiskt kraftfullare och mycket mer logisk - och jag skulle gärna ha hållit med om det inte vore för att jag själv tycker att Tell me Momma inleds med en skrockfylld varning till en  otursförföljd stackare (med mörkt förflutet) om att inte krossa speglar:

Cold black past, don´t break no mirrors
Cold black water, don´t make no tears

Kanske finns det lika många Tell Me Momma som det finns lyssnare. Kanske finns den verkliga Tell Me Momma bara i en slags rockens motsvarighet till Platons idévärld. Om det nu spelar någon roll vad han sjunger. I en Mojo-artikel om Dylans 60-tal konstaterar musikjournalisten Phil Sutcliffe följande apropå Dylans bitvis svårgenomträngliga texter: "You get what he´s talking about even if you don´t know what he's saying". När man hör Tell Me Momma rulla igång infinner sig lätt följande parafras: "You get what he´s talking about even if you don´t hear what he's saying" .

Daredevil och Everything Is Broken

Daredevil

Senast folkobob drack öl från Gotlands Bryggeri var i vintras med säsongsölen Frosty Bulldog. Nu har turen kommit till bryggeriets året-runt-trekommafemmor. Först ut är IPA:n  Daredevil

Färgen är bärnstensfärgad. Bra doft med en tydlig aprikoston. Tätt skum som klänger och bildar en långvarig float. Kolsyran är pigg, men inte påträngande. Daredevil har en ganska kraftig och rund kropp; en del av rondören finns i de söta smakerna av torkad frukt, vanilj och kola. Lång eftersmak med en aning papp.

På etiketten ses en hund utklädd till Evil Knievel - våghalsen och dödsryttaren som brutit de flesta ben som går att bryta. Enligt Guinnes rekordbok överlevde Knievel totalt 433 frakturer, fördelade på ett trettiotal ben.

Everything Is Broken

Sin geografiska närhet till trots är det sällan Pessimisten Dylan och Humoristen Dylan kan mötas på lika villkor. Men ibland händer det och i låten Everything Is Broken från Oh Mercy (1989) kan man se resultat av just ett sådant möte.  I fyra verser skildras en värld där precis allt verkar vara sönder:

Broken lines, broken strings
Broken threads, broken springs
Broken idols, broken heads
People sleeping in broken beds
Ain´t no use jiving
Ain´t no use joking
Everything is broken

Till en början verkar uppräkningen helt slumpmässig, omöjlig att se mönster i. Men långsamt, nästan undermedvetet, knyts associationsbanorna ihop. I den inledande versen ovan framträder ett lexikalt fält som rör sig bland textiler och sängar: strings och threads, springs och beds. Således skapas en kontrast mellan det höga (fallna gudar och krossade beläten) och det låga (utnötta raggningsrepliker och madrasser).

I den andra versen lämnar vi sängkammaren och beger oss till köket där sönderslagna flaskor och porslinstallrikar tecknar en bild av trasiga hem  och krossade hjärtan:

Broken bottles, broken plates
Broken switches, broken gates
Broken dishes, broken parts
Streets are filled with broken hearts
Broken words never meant to be spoken
Everything is broken

Den avslutande versen vidgar perspektivet och låter förödelsen bre ut sig på en mer samhällelig nivå. Med skräckblandad förtjusning får lyssnaren ta del av hur välvalda symboler för  arbete, lagar och ekonomi krackelerar. Och när grunden för människans kulturella vara smulats ner återstår bara djuret. Här i form av en ylande hund och en kväkande groda:

Broken hands on broken ploughs
Broken treaties, broken vows
Broken pipes, broken tools
People bending broken rules
Hound dog howling, bullfrog croaking
Everything is broken

Även om texten beskriver en värld som håller på att falla ihop så känns den musikaliska inramningen långt ifrån dyster. Everything Is Broken är en klämmig och träskdoftande blues i dur där en dobro med skälvande delayeffekt skapar rörelse tillsammans med ett bongoberikat slagverk. Trummandet  bidrar visserligen till en lätt Voodookänsla, men det är mer scooby-doo-spännande än hotfullt.

Frågan är dock om Everything Is Broken skildrar en objektiv verklighet eller en subjektiv upplevelse.  I de två bryggor som flankerar den tredje versen hittar man ett explicit du-tilltal som antyder att det inte nödvändigtvis är omgivningen som befinner sig i upplösning: Seem like everytime time you stop and turn around/Something else just hit the ground och Every time you leave and go off someplace / things fall to pieces in my face. 

Kanske är det  kaos som beskrivs bara en projicering av ett själsliv som satts i gungning. Men på vilket sätt? Ser vi världen ur den dumpade och avpolleterades perspektiv, omgiven av spillror och vrakgods, eller är det tvärtom så att Everything Is Broken beskriver upplevelsen hos en person som är förälskad intill självutplånelsens gräns? Bara tillsammans med den andra kan världen (och livet) hållas ihop och varje gång den andra går sin väg faller allt samman.

Frosty Bulldog och Winterlude

Frosty Bulldog 3,5%

När detta skrivs så är julen visserligen förbi, men det fortfarande januari och således helt legitimt att dricka en "seasonal ale" med vintertema. Just denna kommer från Gotlands bryggeri och heter Frosty Bulldog.

Frosty Bulldog är mörk och kopparfärgad med ett skum som är fast, ulligt och långvarigt. Lukten har toner av vanilj och apelsin. Ölet är smakrikt och aromatiskt åt det blommiga hållet.

Ölet är utan tvekan välhumlat och beskan är överraskande, nästan skarp - men alls inte oangenäm. Eftersmaken är lång. Och besk.

Winterlude

Winterlude från albumet New Morning (1970) är en stilfull men oförarglig skildring av kombinationen okomplicerad kärlek och gnistrande vinter. Titeln verkar vara resultatet av en ordlek där Winter och Interlude har smälts samman till kvinnonamnet Winterlude. Namnet har sin poäng då ju både vintern och förälskelsen kan ses som ett slags undantagstillstånd - ett avbrott från det normala och det vardagliga. Kort sagt; ett interlude.

Winterlude är en vals där varje stavelse i texten är omsorgsfullt inbäddad i tretakten. Därtill är texten ordnad i en sonettliknande rimkedja enligt modellen ABABCDEED: 

Winterlude, winterlude, oh darlin´
Winterlude by the road tonight
Tonight there will be no quarelling
Ev´rything is gonna be all right
Oh I see by the angel beside me
That love has a reason to shine
You´re the one I adore
Come over here and give me more
Then Winterlude, this dude thinks you´re fine


Dylan använder den countrycrooner-röst som introducerades på Nashville Skyline och under större delen av låten har han sällskap av en doakör som sjunger statiskt och unisont över valsrytmen. Ackompanjemanget utgörs av ett piano, en vispad virveltrumma och ett stränginstrument som kanske är en cittra. Eller så är det en gitarr som låter som en cittra.  Resultatet blir hur som helst en   arkaiserande ljudbild som för tankarna till såväl musikalen som operetten; närsomhelst förväntar man sig att Rosemary Clooney skall dyka upp som duettpartner i rollen som fröken Winterlude. Det är dock inte bara den musikaliska kostymen som känns en smula ålderdomlig utan även själva textinnehållet:

Winterlude, Winterlude, my little apple
Winterlude by the corn in the field
Winterlude, let´s go down to the chapel
Then come back and cook up a meal
Well come out when the skating rink glistens
By the sun, near the old crossroads sign
The snow is so cold, but our love can be bold
Winterlude, don´t be rude, please be mine

Verbet cooking är ju inom rocklyriken en välanvänd metafor för sex, men i Winterlude verkar den faktiskt bara syfta på matlagning. På samma sätt ger frasen The snow is so cold, but our love can be bold  knappast mer avancerade associationer än en kyss i långkalsonger.  Det är frestande att se Winterlude som en slags förövning till den tidlösa country/hawaii-loungemusik som Dylan kommer att göra 45 år senare på Shadows of the Night. Det enda i Winterlude som faktiskt känns som 1970 är den avslutande raden i första och sista versen där berättarjaget besjunger sig själv som "this dude". Kanske är rimmet dude-Winterlude alltför frestande att motstå? Eller så vill Dylan helt enkelt säkerställa att Winterlude inte tas på alltför stort allvar, utan blir just den charmerande bagatell som den är tänkt att vara.