Risingsbo julbrygd och Tin Angel

Risingsbo julbrygd 3,5%

När såväl tomteröda marxister som isblå marknadsliberaler förutspår kärvare tider är det hög tid att börja vända på julslantarna och styra stegen mot folkölshyllans lågprissegment. Och allra billigast -åtminstone bland julölen -  är förstås Risingsbo julbrygd från Spendrups.

Färgen är mörkt rödbrun och helt klar. Svag doft av kaka och citrusfrukt. Skummet är tätt och sjunker långsamt undan utan att lämna spår. Kroppen är i klenaste laget. Smaken är  ganska söt med toner av kavring och bränd knäck. Apelsinkola i avslutet. Kolsyran är pigg utan att sticka. Medellång eftersmak av sirapsmacka och krita. Risingsbo julbrygd dricks med fördel väl kyld, då sötman blir ganska kvalmig när temperaturen stiger.

Inte heller estetiskt finns det mycket som sticker ut. Burken är julröd med Risingsbo logotyp i blått. Lite lagom fantasilöst, men den helfärgade lågbudgetölsburken borde dock fungera fint till lågbudgetjulpyssel; den händige kan till exempel  göra sig en ängel av plåten. 

Tin Angel

En omstridd tanke i den klassiska psykoanalysen är föreställningen om att människans första och största trauma inträffar när hon föds. Till exempel menade den Österrikiske psykologen Otto Rank (1884-1939) att förlossningen innebar slutet på en symbiotisk relation som vi sedan förgäves ägnar livet åt att försöka återskapa. Ranks idéer skulle senare komma att utvecklas av psykoanalytiker som Melanie Klein och Margaret Mahler och ligga till grund för diverse objektrelations- och anknytningsteorier.

Med facit i hand kan man konstatera att det gått lite sisådär med den praktiska tillämpningen av psykoanalysens teori om spädbarnssymbios. Dock har den haft ett visst inflytande på studiet av myter och sagor; till exempel ansåg Carl Gustav Jung att Adam och Evas utträde ur lustgården representerade en allmänmänsklig känsla av förlorad samhörighet och harmoni, en känsla som i sin tur emanerade från det nyfödda barnets separation från modern (Vad Jung och Freud skulle haft att säga om Gyllene Tiders hormonstinna tonårsepos När vi två blir en kan vi förstås bara spekulera i).

Det kan förstås låta en en smula långsökt, men låt oss för en stund anta att förlusten av barnets symbiotiska närhet med modern verkligen präglar människans förståelse av sig själv och sin omvärld. Och låt oss därefter rikta blicken mot Bob Dylans Tin Angel  från albumet Tempest  (2012) - ett niominuters epos om gangsters, sex och ond bråd död, späckat av födelsemetaforer och symbiotiska relationer.

Handlingen är enkel: Berättelsens huvudperson - en gangster som i sången kort och gott kallas the boss - kommer hem och informeras om att hans fru lämnat honom för Old Henry Lee. Efter ett ögonblicks självömkan beger han sig till nämnda Henry Lee:

"Go fetch me my coat and my tie
And the cheapest labour money can buy
Saddle me up my buckskin mare 
if you see me go bu, put up a prayer"

På vägen blir huvudpersonen dock successivt allt mer isolerad (Jung skulle antagligen kalla det för en en individuationsprocess). Först överger hans mannar honom , därefter överger han själv  sin tro och den religiösa gemenskapen:

Well, they rode all night and they rode all day
Eastward long on the broad highway
His spirit was tired and his vision was bent
His men deserted him and onward he went

He came to a place where the the light was dull
His forehead pounding in his skull
Heavy heart was wracked with pain
Insomnia raging in his brain

Well he threw down his helmet and his cross-handled sword
He renounced his faith, he denied his Lord
Crawled on his belly, put his ears to the wall
One way or another he´d put an end to it all

Att han lägger örat mot väggen på samma sätt som när man försöker lyssna på barnet i den gravidas mage är intressant i ljuset av det som sedan följer. Inträdet i rummet sker nämligen på ett sätt som mest av allt påminner om en en förlossning:

He leaned down, cut the electric wire
Stared into the flames and he snorted the fire
Peered through the darkness, caught a glimpse of the two
It was hard to tell for certain who was who

He lowered himself down on a golden chain
His nerves were quaking in every vein
His knuckles were bloody, he sucked in the air
He ran his fingers through his greasy hair

Metaforiska navelsträngar (electric wire och golden chain) varvas med blod (his knuckles were bloody) och fosterfett (He ran his fingers through his greasy hair).  Men samtidigt som vår pånyttfödda antihjälte drar sitt första andetag (he sucked in the air) befinner sig den otrogna hustrun i symbios med Henry Lee  (It was hard to tell for certain who was who) - något som understryks med nästan överdriven tydlighet i nästföljande vers:

They looked at each other and their glasses clinked
One single unit inseparably linked
"Got a strange premonition there´s a man close by"
"Don't worry about him, he wouldn´t harm a fly."

När den försmådde maken till slut gör entré  utbryter ett meningsutbyte som snart övergår i handgemäng och dödligt våld. Det är inte helt lätt att följa vem som säger vad och och vem som dödar vem. Det är förstås logiskt med tanke på att de tre kontrahenterna bildar en enhet - förenad och sammanlänkad av en reciproka begär och beroenden. Det är med andra ord inte särskilt överraskande att Tin Angel avslutas med att de tre älskande läggs i graven, sammanslingrade i en inseparabel hög:

All three lovers together in a heap
Thrown into the grave forever to sleep
Funeral torches blazed away
Through the towns and the villages all night and all day

Tin Angel lånar friskt från medeltidsballader, folksånger och skillingtryck. Tiden och platsen har lösts upp (eller snarare smält samman och förenats) så att hästar och svärd utan bekymmer kan existera med skjutvapen och gangsterslang:

The gun went boom and the shot rang clear
First bullet grazed his ear
Second ball went straight in
And he bent in the middle like a a twisted pin

Även den musikaliska gestaltningen ger intryck av ett långt drivet förenigande. Låten består av ett enda ackord och saknar helt solon, mellanspel, stick och bryggor. Tempot är långsamt, nästan sävligt. Tin Angel lyckas dock hålla sig på rätt sida om det monotona tack vare en lustig basfigur och Dylans melodiskt berättande röst.

Põhjala Kreuzberg och One Too Many Mornings

Põhjala Kreuzberg 3,5%

Inledningsvis kan vi konstatera att detta är folkobobs hundrade post och att publiceringen hädanefter kommer att ske månadsvis istället för veckovis. Under två års tid har alltså etthundra folkölsrecensioner sammanförts med etthundra analyser av Bob Dylan-låtar. Antalet är lika svindlande som oroande och man kan förstås fråga sig om det är möjligt att förvärva autism genom att konstant tänka på folköl och Bob Dylan. Men då folkobob inte är en plattform för självreflektion fortsätter vi därför raskt till den ordinarie verksamheten.

Kreuzberg är en Berliner Weisse (en veteöl med mjölksyrekultur) som bryggs av det estniska bryggeriet Põhjala Brewery i Tallin och importeras till Sverige av Original Brands STHLM.

Färgen är blekgul och inte helt klar. Skummet är slött och försvinner snabbt utan att lämna rester. Svag doft av gröna äpplen. Sur - men inte förlamande syrlig - smak som lämnar gott om utrymme för både beska och bigarråer. Syran, i kombination med en rejäl kolsyreskjuts, ger en frisk munkänsla. Körsbärs-PEZ i avslutet och en kort, men ren eftersmak med en aning hallon.

Ölet har förstås hämtat sitt namn från Berlins Kreuzberg, en klassisk arbetarstadsdel som under hela tvåtusentalet upplevt en accelererande hipsterdriven gentrifiering. Dock verkar det finnas ett befolkningssegment som vägrar flytta på sig - nämligen de många lösspringande hundarna. Huruvida jyckarna  på etikettens bildkollage verkligen kommer från  Kreuzberg kan vi dock bara spekulera i.

One Too many Mornings

Bob Dylans One Too Many Mornings är inte bara en bitterljuv skildring av en relation som håller på att gå sönder, det är också ett utmärkt exempel på hur en texts anslag formar och  påverkar upplevelsen av texten som helhet. Skymningen faller över staden och någonstans skäller en flock hundar:

Down the streets the dogs are barking

And the day is a-getting dark

When the night comes in a-falling

The dogs will lose their bark.

... strofen fortsätter sedan ...

An´the silent night will shatter

From the sounds inside my mind

For I´m one too many mornings 

And a thousand miles behind

I bildkonsten kan hunden symbolisera både sexuell lust och och känslomässig trohet (se till exempel Tizian Vecellios Venus från Urbino) - denna konvergerande dikotomi hittar vi även i One Too Many Mornings. Än så länge blickar sångjaget tillbaka mot kärleksbädden, men i takt med att hundskallen tystnar, falnar kärleksglöden och intresset riktas istället utåt och bortåt:

From the crossroads of my doorsteps
My eyes they start to fade
As I turn my head back to the room
Where my love and I have laid
An' I gaze back to the street
The sidewalk and the sign
And I´m one  too many mornings 
An´a thousand miles behind

Det är som om själva gatorna manar honom att bryta upp och att alla - sångjaget inräknad - vet hur det kommer att gå. När man kommit till den punkt där  dörrtröskeln känns som ett vägskäl finns det inte särskilt mycket kvar att göra.


Alla människor som har den minsta lilla erfarenhet av filmiskt berättande vet att hundskall betyder trubbel. Med stigande desperation försöker rymlingen i Alabamas träskmarker bli kvitt kopplet med förföljande blodhundar. I en annan tid och i an annan del av världen spetsar Dr Watson öronen och förbannar Dartmoors dimma.

Men frågan är förstås vem det är som jagar vem. Kanske är det istället kärleksobjektet som tyst och diskret har brutit upp från sångjaget  ("I´m one too many mornings and a thousand miles behind"), ungefär som när man försiktigt smyger bort för att bli kvitt en jobbig och efterhängsen hund.

Dylan spelar in One Too Many Mornings in hösten 1963. Sången ligger långt fram i ljudmixen och framförs försiktigt, nästan mumlande; tonfallet är melankoliskt. Det är som om det fortfarande ligger någon i den där sängen han sjunger om. Någon han varken vill väcka, störa eller ta ett slutgiltigt farväl av.

NKB Southern Session Pale Ale och Oh, Sister (live version 1978)

NKB Southern Session Pale Ale 3,5%

Nordic Kiwi Brewers (NKB) är ett svenskt bryggeri som startades av de två Nya Zeeländarna Kerryn Beattie och Daniel Craig. Enligt företagets hemsida är målet att brygga öl med humle från Nya Zeeland. Det är därför logiskt att NKB:s  folkölsrepresentant är en Session Pale Ale - en alkoholsvag  öltyp med mycket florala humletoner

Färgen är gul och inte helt klar. Skummet är långvarigt och med mycket god vidhäftningsförmåga. Doft av fruktsoppa och aprikoskräm Ölet är smakstarkt med både humlebeska och grapefrukt. Bergamott och en nypa vitpeppar i avslutet. Kolsyran är pigg, men inte stickande. Den uppmärksamme hittar lätt ett behagligt stråk citruszest i den långa eftersmaken

Oh, sister (live version 1978)

Den 9 mars 1978 ger Bob Dylan för första gången en konsert i Nya Zeeland. Spelningen äger rum på Western Springs Stadium i Auckland och recensionerna är övervägande positiva. Musikjournalisten John Dix skriver bland annat så här i Rolling Stone:

A glossy program listed him as "Bob Dylan, Entertainer". A nice touch, also an appropriate one, for Dylan entertained us with an eclectic show, presenting a résumé of his career (...)  There were no new songs, and every number was rearranged, so much so that a few were almost unrecognizable. Some of the new arrangements worked, some didn't. No matter - it was still another great step for Dylan to take. (Rolling stone May 18,  1978)

En låt som genomgått en särskilt radikal bearbetning är Oh, Sister.  Om detta nya arrangemang  tillhör dem som faller Dix på läppen framgår tyvärr inte av artikeln i Rolling Stone. 

Inte heller vet jag exakt hur Oh Sister lät i just Auckland Nya Zeeland den 9 mars 1978. Men om man använder sig av en - för Dylanologer - vansklig metod och jämför den officiella liveskivan Bob Dylan at Budokan (Tokyo, Japan den 28 februari och 1 mars 1978)  med booten OK I Still Get Stoned  (Brisbane, Australien den 15 mars) verkar åtminstone Oh Sister hålla sig hyfsat stabil under mars månad.

På albumet Desire (1976) är Oh, Sister en vacker sång om försoning och om hur tiden både kan föra samman och skapa avstånd. Texten - som är skriven tillsammans med Jaques Levy - kan både tolkas som en bild av andligt sökande och som en skildring av kärleks-, vänskaps- och syskonrelationer. Ett trevande munspel och en slingrande fiol har skjutits fram i ljudbilden och understryker tillsammans det spröda och det förgängliga.

Oh, sister, when I come to lie in your arms
You should not treat me like a stranger
Our Father would not like the way you act
And you must realize the danger

Oh, sister, am I not a brother to you
And one deserving of affection?
And is our purpose not the same on this earth
To love and follow His direction?

We grew up together
From the cradle to the grave
We died and were reborn
And then mysteriously saved

Oh, sister when I come to knock on your door
Don't turn away, you'll create sorrow
Time is an ocean but it ends at the shore
You may not see me tomorrow

Under 1978 års världsturné möter publiken dock en helt annan Oh, Sister. Instrumenteringen utgår från Bobbye Halls och Ian Wallaces slagverk, understödda av Jerry Scheffs bas. Kompet är monotont och påminner inte så lite om de hotande trummorna i en gammal Tarzanfilm. Då och då stiger Steve Douglas saxofon fram och målar grälla sjok över den mörka djungelkulissen.

Texten framförs entonigt och med ett lätt klagande tonfall. Mellan verserna gör Dylan ett ljud som ligger precis mitt emellan ett rop och ett stön och som lika gärna uttrycka plåga som njutning.

Det är som om Dylan vill reducera och skala ner sången så att bara själva kärnan återstår. Ett arketypiskt, gammaltestamentligt urtillstånd där jaget, systern och fadern kan rymma en hel värld. 

Södra Pale Ale och Visions of Johanna (live version 1966)

Södra Pale Ale 3,5%

Södra Pale Ale går att köpa i de flesta välsorterade matvarubutiker. Ölet skummar kraftigt med ett luftigt skum som lämnar en del reminiscenser. Doften är fruktig (aprikos) och kryddig (pepparmynta).  På det stora hela är ölet välsmakande men kroppen är aningen tunn även om den humlearomatiska balanserar fint mot mot bröd och malt. Pigg kolsyra, gränsande mot stickig. En aning knallpulver (!) i avslutet. Eftersmaken är medellång med en del mineral- och metall.

Södra Pale Ale tillverkas av Södra Maltfabriken i Stockholm. Bryggeriet ligger dock varken på Söder, vid Södra Station eller ens i Söderort utan i Haninge. "Södra" i Södra Maltfabriken syftar således på Södra Stockholm, en gräns som förstås tenderar att bli en smula flytande. Kanske är det denna relativism som skapat  den mäklarlingo som utgår från specifika gatunamn. Som Sofo; en akronym för "söder om Folkungagatan" och en lekfull allusion på  New Yorks Soho - South of Houston Street.

Visions of Johanna (live version 1966)

En höstdag 1965 befinner sig Bob Dylan i någon av Sohos många vindsateljéer. I alla fall är det en möjlig slutsats att dra om man gör en biografisk läsning av låten Visions of Johanna.

Till skillnad från den nykritiska skolan (se gärna föregående veckas post om dekonstruktivism) - som med emfas hävdar att det är texten och enbart texten som ska undersökas - menar den biografiska traditionen istället att kunskaper om författaren och den historiska kontexten kan ge en ökad förståelse av texten, och att dessa dessutom ska få en normerande roll i själva tolkningsprocessen.

Begreppet förståelse är förstås problematiskt sett ur ett nykritisk perspektiv. Idén om att att det någonstans finns en given tolkning, och att denna tolkning dessutom är identisk med författarens intention riskerar att reducera läsaren till en slags passiv rebuslösare.

Nåväl. Mot bättre vetande  närmar vi oss Visions of Johanna med de biografiska glasögonen limmade på näsan och passar inledningsvis på att notera följande: I mitten av 60-talet  syntes Bob Dylan gärna med hippa New York konstnärer vilka ofta hade sina ateljéer i vindsvåningar i stadsdelen Soho. Vidare konstaterar vi att New York, klockan 17:30 den 9 november 1965,  drabbas  av ett tretton timmar långt strömavbrott.

Ponera att Dylan befinner sig på en vind tillsammans med några hipsters när strömmen går. Hur många de är vet vi inte riktigt, men bland dem finns åtminstone en kvinna (i sången kallad Louise) och hennes älskare. Alla gör sitt bästa för att hålla sig varma och sysselsatta. Värmeledningarna rosslar och någon rattar in en kanal med countrymusik på den batteridrivna transistorradion:

Ain't it just like the night to play tricks when you´re tryin' to be so quiet?
We sit here stranded, though we´re all doin´ our best to deny it
And Louise holds a handful of rain, temptin´you to deny it
Lights flicker from the heat pipes just cough
The country music station plays soft
But there's nothing, really to turn off
Just Louise and her lover so entwined
And these visons of Johanna that conquer my mind

De återkommande  uttrycket "visions of Johanna" är förstås tvetydigt. Är det sångjaget som ser syner av Johanna, eller är det tvärtom så att sångjagets tankar gång på gång går till de visioner och drömbilder som Johanna en gång frammanat?

I strömavbrottets mörker framträder ett nytt ljudlandskap där perceptionen förändras och intrycken förskjuts. Någon leker blindblock med en skramlande nyckelknippa, en nattvakt klickar med en ficklampa samtidigt som det lösa gardet utbyter erfarenheter:

In the empty lot where the ladies play blindman´s bluff with the keychain
And the all-night girls they whisper of escapades out on the "D" train
We can hear the night watchman click his flashlight
Ask himself if it´s him or them thats really insane
Louise, she's all right, she's just near
She's delicate and seems like the mirror
But she just makes it all too concise and too clear
That Johanna´s not there
The ghost of electricity howls in the bones of her face
Where these visions of Johanna have now taken my place

Men i takt med att timmarna går kommer också tristessen, frustrationen och rädslan. Det som till en början både var spännande och mysigt, förvandlas successivt  till en nervpåfrestande icke-tillvaro som förvandlar sällskapet till karikatyrer av sig själva:

Inside the museum, Infinity goes up on trial
Voices echo this is is what salvation must be like after a while
But Mona Lisa musta had the highway blues
You can tell by the way she smiles
See the primitive wallflower freeze
When the jelly-faced women all sneeze
hear the one with the mustache say, "Jeeze
I can´t find my knees"
Oh, jewels and binoculars hang from the head of the mule
But these visions of Johanna, they make it all seem so cruel 

Frågan är då om denna tolkning av Visions of Johanna  förminskar och begränsar verket genom att låsa det till tid och plats. Kanske. Samtidigt känns det utan tvekan spännande att ta del av någon annans vardagssurrealism. Alla människor har någon gång varit med om att  tillvaron vridits ett kvart varv åt vänster och fått allt att verka annorlunda och främmande. Samma, men ändå nytt. Som när man rör sig i en stad som bäddats in i vinterns första snöfall eller när man vandrar hem efter den första kyssen.

Visions of Johanna har genom åren framförts på en mängd olika sätt. Man kan förstås diskutera vilken version som går bäst ihop med den biografiska analys som skisserats här ovan. Personligen skulle jag vilja slå ett slag för någon av de inspelningar som gjordes under 1966 års turné då låten ingick i de flesta av konserternas aukustiska första-halva. Det säger sig ju självt att en sång om ett strömavbrott ska framföras utan elström.

Grebbestads Fotbollslager och If Not For You

Grebbestads Fotbollslager 3,5%

En inte alltför vågad gissning är att Fotbollslager från Grebbestads Bryggeri  gjordes speciellt för  FIFA 2018. Recensionsexemplaret i denna post skänktes hur som helst av folkobobs farsa i somras, och det skulle förvåna om ölet fortfarande går att köpa. Huruvida det rör sig om en simpel ometikettering av den vanliga lagern, eller ett helt nytt recept, vågar jag dock inte uttala mig om.

Färgen är djupt halmgul och helt klar. Skummet är luftigt, ytan tät, och sjunker långsamt undan utan att lämna spår. Doft av bröd och honung. Kroppen är rund med en tydlig, maltig sirapssötma. Försiktig beska. Ganska kort eftersmak (om än med rena fina smaker). Kolsyran är pigg men inte stickig.

På det hela taget är Grebbestads Fotbollslager en bra representant för en välgjord, filtrerad ljus lager.  Även om man så här i november gärna vill ha ett stabbigare öl bör Fotbollslagern ha suttit som en rökare i krysset under den klimatkatastrofalt varma fotbollssommaren 2018.

If Not For You

Fotbollstränaren Pia Sundhage har genom åren knappast gjort någon hemlighet av sitt intresse för Bob Dylan. När hon på FIFA-galan 2013 utses till årets bästa damtränare väljer hon således att avsluta sitt tacktal med att sjunga den inledande versen av Dylans If Not For You:

If  not for you
Babe, I couldn´t find the door
Couldn´t even see the floor
I´d be sad and blue
If not for you

Sundhages framträdande är intressant av flera anledningar. Dels visar hon sig vara en överraskande bra sångare, och dels tar hon på ett högst konkret sätt ställning för en dekonstruktivistisk litteratursyn.

Enligt filosofen Jacques Derrida och dekonstruktivismen är en text aldrig meningsfull i sig, utan får sin innebörd först när den ställs i förhållande till något annat. Till exempel är såväl sångens personer (jag:et och du:et) som deras inbördes relationer innehållslösa tills dess att Sundhage tillägnar If Not For You till spelarna i sitt amerikanska damlandslag. Därmed blir sången till en skildring av hur en fotbollstränares existentiella vara är beroende av laget den tränar.

En annan, något mer etablerad tolkning, är att If Not For You är en kärleksförklaring till Dylans dåvarande fru Sara Lownds. Detta spelar dock mindre roll i ett dekonstruktivt perspektiv. Dylan har inte automatiskt företräde till texten, bara för att han råkar ha skrivit den. Det enda som i slutändan räknas är huruvida tolkningen har textstöd eller inte. Här får Sundhage stöd av av språket självt, då engelskan -till skillnad från svenskan - inte gör grammatisk skillnad på pronomenet you i singular (du) och plural (ni).

Kanske är just rocklyriken särskilt särskilt tacksam för en dekonstruktiv läsning då denna alltid utgår från textens möte med läsare och lyssnare. Låten If Not For You är ju till exempel något annat än den transkriberade texten (även om den försetts med noter och ackordanalyser).  If Not For You finns först när någon framför den.

Nåväl. Dylan spelar in låten flera gånger under våren och sommaren 1970; vilken inspelning som är bäst har diskuterats. Personligen föredrar jag den snabbfotade version som inleder albumet New Morning (1970). Kanske beror detta på att jag anslutit mig till den vanligaste  tolkningen av If Not For You, och ser det överentusiastiska, men samtidigt  lätt nervösa framförandet som en återspegling av det  känslomässiga landskapet i en nybildad småbarnsfamilj. Visserligen är även detta en konstruktion - denna gång från lyssnarens sida.

Mangofeber Session IPA och On a Little Street in Singapore

Mangofeber Session IPA 3,5%

Brewski är ett litet bryggeri i Helsingborg som profilerat sig på öl med fruktinslag. I somras gick deras trekommafemma Mangofeber Session IPA att köpa lite varstans - ett resultat av samarbetet mellan Bottl3,5hop och ICA. Således är i denna post inköpt på ICA i Södra Sandby utanför Lund.

Färgen är blekt gul och inte helt klar. Skummet är grovt och sjunker undan snabbt utan kläng. Doft av tropisk frukt med grape-, passionsfrukt och  mango. Smaken domineras av syrlig frukt och om det inte hade varit en mango på etiketten hade jag nog gissat på  någon slags passionsfruktsdekokt. Beskan är torr. Pepprigt avslut och lång eftersmak med citruszest och enbär. Kolsyran är stickig, även om munkänslan överlag är vete-len. 

Mangofrukten kommer ursprungligen från Sydostasien, och även om den idag odlas på andra platser är Thailand och Indonesien fortfarande två av världens främsta mangoproducenter. Mittemellan de två mangojättarna ligger Singapore, en stadsstat där man enligt ryktet äter mango till det mesta

On a Little Street in Singapore

Det är förstås en smula ironiskt att Bob Dylan genom åren i första hand gjort sig känd som en slipad sanningssägare vars aforismer ibland ligger farligt nära cynismen. För saken är den att han lika gärna kunnat gå till historien som världsfrånvänd romantiker.

Rockjournalisten David Dalton beskriver i sin biografi Det är inte mig ni söker hur Dylan 1964, tillsammans med några kamrater, bilar tvärs över den amerikanska kontinenten. Ett klassiskt utslag av ungdomlig livstörst och äventyrslystnad - om det inte vore för det faktum att Dylan knappt lämnar bilen. Enligt Dalton beror det på att Dylans resande främst sker i en slags historisk drömvärld:

Han bara passerade dessa orter, innesluten i sin bubbla, och höll seanser med Amerikas förflutna (...) Det är inte det att han inte såg det aggressiva månglandet och förfalskandet av USA (...) Det är bara det att det förflutnas mystiska geografi existerade i en annan dimension. (Dalton, 2013)

Därmed blir det också logiskt att Dylan drygt femtio år senare - inför sitt andra album med Sinatrastandards (Fallen Angels, 2016) - dammar av Jazzschlagern  On a Little street in Singapore. Låten skildrar med nämligen med utsökt vaghet ett kärleksmöte i ett förgånget och hejdlöst romantiserat Singapore

On a little street in Singapore
With me - beside a lotus covered door 
A veil of moonlight on her lovely face
How pale the hands that held me in embrace

My sails tonight are filled with perfume of Shalimar
And temple bells bells will guide me to the shore
And then I hold her in my arms
And love the way I loved before
On a little street in Singapore

Det musikaliska arrangemanget graviterar kring ett suggestivt rytmmönster som tillsammans med de synkoperade gitarrfigurerna för tankarna till Les Baxterss femtiotalsexotica.  Därtill kommer Dylans röst. Med förbluffande lenhet framför han en lika len text  (till exempel finns det varken k-ljud eller ord på t). Resultatet blir en sång som ringlar sig fram likt en en söt rök. Liknelsen kan tyckas långsökt, men icke desto mindre passande; Singapore var i början av 1900-talet världens största exportör av opium.

Vidare kan vi notera en liten, men viktig förändring av texten. I andra versen har ett  "you" bytts ut mot ett "her". Därmed försvinner inte bara sångens "du" utan också det enda vittnet till vad som egentligen hände på den lilla gatan i Singapore. Det är förstås logiskt; om det förflutna bara är en fantasi går ju knappast minnena att dela med någon annan. Kanske handlar det inte heller om den tid som varit, utan om tiden som borde ha varit.

Skelderwikens this Ale is Folköl och Black Diamond Bay

Skelderwikens this Ale is Folköl 3,5%

Någonstans i Ängelholm ligger det lilla bryggeriet SkelderWikens Brygghus. Hur stor spridning deras folköls-ale har vet jag inte, men nedanstående recensionsexemplar är i alla fall inhandlat på ICA  i Grevie.

Färgen är halmgul. Skummet luftigt men långvarigt och med visst kläng. Tydlig doft av passionsfrukt. Kroppen är aningen tunn. Örtig, men försiktig, humlebeska. Bröd och apelsinmarmelad. Lite gräsklippargas i avslutet. Kolsyran är tydlig men inte skarp. Medellång eftersmak. 

Skälderviken ligger i nordvästra Skåne, instucken mellan Kullaberg och Bjärehalvön. Om man ska vara helt ärlig är nog Skälderviken mer en bukt än en vik, fast skillnaden är snarare semantisk än geografisk. I engelskan använder man som bekant ordet "bay" för både vik och bukt. 

Black Diamond Bay

Sommaren 1975 skriver Bob Dylan en handfull texter tillsammans med teaterregissören Jacques Levy. Hur det gemensamma skapandet går till rent praktiskt vet man inte riktigt, men helt klart är att Black Diamond Bay utgör en av samarbetets kreativa och konstnärliga höjdpunkter.

Efter ett långt svepande intro med munspel och fiol finner vi oss stående på verandan till ett hotell som verkar vara hämtat från en gammal sepiafärgad matinéföreställning. Kanske ligger hotellet i Karibien, kanske på Tahiti eller Filippinerna. I handlingens centrum hittar vi hur som helst en kvinna med slips och Panamahatt:

Up on the white veranda
She wears a necktie and a Panama hat
Her passport shows a face
From another time and place
She looks nothin' like that
And all the remnants of her recent past
Are scattered in the wild wind
She walks across the marble floor
Where a voice from the gambling room is callin´her to come on in
She smiles, walks the other way
As the last ship sails and the moon fades away
From black Diamond Bay

As  the mornin' light breaks open, the Greek comes down
And he asks for a rope and a pen that will write
"Pardon, monsieur," the desk clerk says
Carefully removes his fez
"Am I hearin' you right?"
And as the yellow fog is liftin'
The greek is quickly headin' for the second floor
She passes him on the spiral staircase
Thinkin' he 's the Soviet Ambassador
She starts to speak, but he walks away
As the storm clouds rise and the palm branches sway
On Black Diamond Bay

Kvinnan i Panamahatten fungerar som en  dramaturgisk katalysator, vilken både för samman och driver på textens bihandlingar och sidospår. Till exempel kommer ägaren till rösten i hotellkasinot att dyka upp några verser senare, liksom den självmordsbenägna greken i trappan.

Det  myllrande persongalleriet för tankarna till romaner av Graham Greene och Ernest Hemingway. Karaktärerna är både färgstarka och mångbottnade, men  också en aning livströtta och patinerade. Akterseglade av tiden och rummet sitter de fast på ett hotell i någon kvarglömd koloni.

Men inget varar för evigt. Ett vulkanutbrott välter tillvaron över ända och påminner såväl lyssnaren som hotellgästerna om vad som egentligen är viktigt i livet.  Således blir spelarens storvinst meningslös när ön obönhörligt sjunker i havet, samtidigt som kvinnan i Panamahatten rörs till tårar av en sliten rad från 40-talsschlagern Darling, Je Vous Aime Beaucoup:

As the island slowly sank
The loser finally broke the bank in the gambling room
The dealer said, "It´s too late now
You can take your money, but I don´t know how
You'll spend it in the tomb"
The tiny man bit the soldier's ear
As the floor caved in and the boiler in the basement blew
While she´s out on the balcony, where a stranger tells her
"My darling, je vous aime beaucoup"
She sheds a tear and then begins to pray
As the fire burns and the smoke drifts away
From Black Diamond Bay

Black Diamond Bay är inte bara extremt melodistark, den är också snillrikt rimmad. Med jämna mellanrum faller Emmylou Harris in i slutet av versraden. Hennes röst ligger oktaven över Dylans och tillsammans får de slutrimmen att lysa.

I den sjunde, avslutande versen förskjuts berättarperspekivet  från en allvetande, extern fokalisering till  till en explicit jagberättare. Samtidigt förflyttas vi från det sammanstörtande Black Diamond Bay till en tevesoffa i Los Angeles:

I was sittin' home alone one night in L.A.
Watchin' old Cronkite on the seven o'clock news
It seems there was an earthquake that
Left nothing 'but a Panama hat
And a pair of old Greek shoes
Didn't seem like much was happenin',
So I turned it off and went to grab another beer
Seems like every time you turn around
There´s another hard-luck story that you're gonna hear
And there´s really nothin´anyone can say
And I never did plan to go anyway
To Black Diamond Bay

Till en början känns det förstås som ett enormt antiklimax; skrönan från Black Diamond Bay var alltså bara ett nyhetsinslag bland andra. Och även om Panamahatten och de grekiska skorna vittnar om att allt inte var ett påhitt så går det inte att frigöra sig från känslan av att det är kvinnan i Black Diamond Bay som är en fantasi medan öldrickaren befinner sig i verkligheten.

Men kanske är förhållandet det rakt motsatta. De filosofer som ägnat sig åt människans existentiella villkor (till exempel Heidegger och Sartre) brukar ju också fastna för idéer om den autentiska tillvaron. Den autentiska människan är kännande, medveten och ansvarstagande och således motsatsen till den slentrianmässiga  drönartillvaro som skildras i sista versen.

Denna  sista vers är - i jämförelse med de föregående - blek, händelsefattig och känslobefriad; därmed befinner den sig också flera steg bort från det som Heidegger och Sartre förknippar med det autentiska, verkliga varat.

Tanker Craft FM och I Can't Get You Off of My Mind

Tanker Craft FM 3,5%

Den som har för vana att lusläsa etiketter kommer snart att märka att folkölhyllans finsegment (+25 spänn) innehåller en hel del öl från Estland. Kanske beror det på importören Original Brands kontakter i Baltikum eller att de baltiska staternas alkoholklasser liknar Sveriges. Om någon i läsekretsen sitter inne med svaret är det förstås bara att höra av sig.

Craft FM  är en pale ale från det estländska bryggeriet Tanker.

Färgen är blekt gul och nästan helt klar. Behaglig doft av fläder och passionsfrukt. Luftigt, frasigt skum som sjunker undan utan att lämna rester. Ölet är överraskande smakstarkt med såväl grapefrukt och bröd som en rejäl humlebeska. Len munkänsla. Kolsyran är pigg men går ur aningen för snabbt. Lång torr eftersmak.

Som framgår av namnet har Craft FM hämtat inspiration från radions guldålder. Etiketten är således  utformad som en gammal radiomöbel och tittar man noga ser man att frekvensen inställd på "pale ale" och att volymen nerskruvad till 3,5.

I Cant´t Get You Off of My Mind

Genom Bob Dylans Memoarer - första delen (2004) löper radion som en rödglödgad, sprakande tråd. Och det är i radion som han för första gången hör Hank Williams sjunga.

Ljudet av hans röst gick igenom mig som en elektrisk stöt (...) Man kallade honom för "hillbillysångare", men jag visste inte vad det var. För mig var hillbillies landsortstöntar som hette Homer eller Jethro. Hank hade ingen grötig dialekt. Det fanns inget pajasartat över honom. Redan som ung identifierade jag mig  helt och hållet med honom.(ur Memoarer i översättning av Mats Gellerfelt)

Precis var och när mötet med Hank Williams musik äger rum sägs aldrig men med tanke på att Dylan säger sig ha hört honom sjunga i radioshowen Grand Old Opry, bör det ha varit någon gång mellan den 11 juni 1949 och den 11 augusti 1952.

Upplevelsen är hur som helst tumultartad och Hank Williams musik blir så småningom även  en referenspunkt för själva skapandet:

Med tiden blev jag medveten om att Hanks inspelade låtar angav de arketypiska reglerna för poetiskt låtskrivande. De arkitektoniska formerna är som marmorpelare, och de måste finnas där. Till och med orden - alla stavelser fördelade i en perfekt matematik. Man kan lära sig mycket om sångskrivandets former genom att lyssna på hans skivor, och jag lyssnade ofta på dem och bevarade dem inom mig. (ur Memoarer)

Men kanske sträcker sig inflytandet från Hank Williams ännu längre. Det finns de som velat se The Never Ending Tour-projektet som en slags parallell till just Hank Williams maniska turnerande.

2001 ger Lost Highway Records ut CD:n Timeless - ett hyllningsalbum där tolv countryrelaterade artister tolkar var sin Hank Williams-låt. Som skivans första spår hittar vi Bob Dylans version av I Can´t Get You Off of My Mind; en låt från 1947 som skildrar sångjagets oförmåga att komma över sin livs kärlek:

I can´t get you off of my mind
When I try, I'm just wastin' my time
Lord, I've tried and I've tried and all long I've cried
But I can´t get you off of my mind

I sin ursprungliga form är  I Can´t Get You Off of My Mind en dansant och charmig historia om ung kärlek.  Trots sitt hjärtknipande innehåll har sången en viss befriande självironi, och även om  refrängen med bestämdhet hävdar att ingen i världen annan kan ersätta det förlorade kärleksobjektet är man som lyssnare ändå tämligen säker på att det inte är ett liv i ensamhet som väntar sångjaget.

I händerna på den sextioårige Dylan får sången emellertid en annan innebörd. Tempot har dragits ner en smula och ett cajundragspel har ersatt originalets bluegrassfiol. Men den största skillnaden är att ett stråk av desillusionerad bitterhet smugit sig in i sången. Kanske lyckades sångjaget  inte - när allt kom omkring - frigöra sig från minnet och känslorna av den kvinna som en gång i tiden besvarade hans kärlek.

En annan, men inte alltför långsökt tanke, är att refrängen handlar om Bob Dylans relation till idolen Hank Williams. Trots idoga försök kan han på sin ålders höst bara uppgivet konstatera faktum...:  I can´t get you off of my mind.

Tuborg Grön och Only a Hobo

Tuborg Grön 3,5

folkobob har i dagarna bytt jobb och passerar numera en Netto-butik på daglig basis. Det finns förhoppningsvis större anledningar till eufori i livet, men faktum är att denna danska lågpriskedja är ensamma om att sälja klassikern Tuborg Grön i folkölsformat.

Ölet är halmgult och helt klart. Tätt, långvarigt skum med antydan till kläng. Svag doft av ljust bröd. Försiktig beska och relativt klen kropp. Det finns visserligen en ren, fin brödig maltton men också en honungssötma som blir något påträngande i avslutet. Kort eftersmak. Perfekt (!) kolsyrat dock.

Bryggeriet Tuborg är som bekant intimt och för all framtid förknippat med tecknaren Storm P's reklamaffisch där luffaren Perikles av en korvbehängd vagabondkollega får frågan om när en Tuborg smakar bäst. Skinande av lycka svarar han lakoniskt "Hvergang".

Only a Hobo

Det råder ingen tvekan om att Bob Dylan utgick från Poor Miners Farewell när han 1963 komponerade Only a Hobo. Precis vilken version han haft framför sig är förstås omöjligt att säga; Poor Miners Farewell är en sång som i början av 1900-talet fick en enorm spridning via fackföreningen IWW:s Little Red Songbook och som sedan framförts av mängd olika artister. För enkelhetens skull kommer jag här att begränsa mig till den version som Hedy West spelar in för Vanguard 1960.

Att de två sångerna utgått från samma melodi är lätt att konstatera. Likaså att det finns stora textmässiga överensstämmelser, och då särskilt i refrängen. I Poor Miners Farewell lyder refrängen som följer...

Only a miner, killed under the ground,

Only a miner, but one more is gone.
Only a miner but one more is gone,
Leaving his wife and dear children alone.

... medan Dylans Only a Hobo ser ut så här:

Only a hobo, but one more is gone
Leavin´nobody to sing his sad song
Leavin´ nobody to carry him home
Only a hobo, but one more is gone

Men även om formuleringarna känns igen finns det en avgörande skillnad; gruvarbetaren är sörjd och saknad medan luffaren är helt ensam, såväl i livet som i döden. Därmed blir Only a Hobo snarare en kommentar än en kopia av Poor Miners Farewell. I de inledande verserna beskrivs den döde luffaren med en klarsynt realism som ibland gränsar mot cynism:

As I was out walking on a corner one day
I spied an old hobo, in a doorway he lay
His face was all grounded in the cold sidewalk floor
And I guessed he´d been there for the whole night or more

A blanket of newspaper covered his head
As the curb was his pillow, the street was his bed 
One look at his face showed the hard road he'd come
And a fistful of coins showed the money he bummed.

Den osentimentala jag-berättaren har en distanserande effekt. I motsats till Woody Guthrie och Leadbelly, som ofta beskrev utanförskapet inifrån, gör Dylan inga anspråk på att dela luffarens liv och vedermödor. På så sätt införs också ett absurt element i skildringen av den ihjälfrusne luffaren. Till skillnad från  gruvarbetaren - vars död med lätthet går att placera i ett större narrativ som handlar om exploatering och ekonomiskt tvång - förblir luffarens öde istället meningslöst.

Dylan sjunger sången som en avslappnad vals med ett tonfall som varken bedrövat eller indignerat.  Framförandet stämmer förstås väl överens med textens jag som observerar hellre än värderar. Den tredje och avslutande versen är utformad som en fråga till lyssnaren:

Does it take much of a man to see his whole life go down
To look up on the world from a hole in the ground
To wait for your future like a horse that´s gone lame
To lie in the gutter and die with no name

Frågeställningen är - liksom sången i helhet - snarare existentiell än politisk. I likhet med luffaren kan vi ju trots allt inte ta med oss något dit vi går.

Ahlafors Lagom och Love Minus Zero/No Limit (live version 1975)

Ahlafors Lagom 3,5%

För någon månad sedan uppmärksammade folkobob det lilla bryggeriet i Alafors. Då Niklas "Panikljus" Lindqvist i sin gränslösa generositet begåvat undertecknad med ytterligare en flaska från Ahlafors bryggerier vänder vi åter blickarna mot det lilla samhället nordväst om Kungälv.

Ahlafors Lagom är en ofiltrerad och opastöriserad lager. Ölet är halmgult och inte helt klart. Blommig doft. Skummet är grovt och frasigt och sjunker så småningom ner till en långvarig float. Smakrikt med dragning åt det syrliga. Krispig beska och långvarig eftersmak av ljust surdegsbröd. Aningen jäst i avslutet. Pigg kolsyra, gränsande mot stickig. 

Love Minus Zero/No Limit (live version 1975)

Att ordet ”lagom” är ett unikt, svenskt koncept som mer eller mindre definierar det svenska folkkynnet verkar nuförtiden vara en allmänt utbredd uppfattning. Man behöver dock inte bläddra särskilt länge i ett idéhistoriskt översiktsverk för att inse att ordet lagom har en nära (och högt aktad) släkting i kardinaldygden måttfullhet (på engelska temperance).

Föreställningen om de fyra kardinaldygdena förknippas främst med Sokrates och den hellenska filosofin och omfattar - förutom måttfullhet - även vishet (prudence ), mod (fortitude) och rättrådighet (justice).

I sin bok Dylan’s Vision of Sin (2003) utforskar den engelska litteraturprofessorn Christopher Ricks Bob Dylans konstnärskap med hjälp av de fyra kardinaldygderna, de sju dödssynderna och de tre teologala dygderna. Det blir allt som allt ett prisma med fjorton brytpunkter och man kan inte annat än imponeras av det ambitiösa projektet.

För att analysera (och illustrera) begreppet måttfullhet utgår Ricks från Love Minus Zero/No Limit - en kärlekssång som gör sin albumdebut på Bringing It All Back Home (1965). Enligt den allmänna historieskrivningen är låten inspirerad av kärleken till Sara Lownds - modell, skådespelerska och Dylans fru mellan åren 1966 och 1977. Låten är väl vald  och även om Ricks närläsning ibland blir en smula associativ, är det lätt att instämma i det övergripande resonemanget. 

Love Minus Zero/No Limits tecknar nämligen ett porträtt av kvinna som är allt igenom måttfull. Hennes känslomässiga utlevelse är både naturlig och balanserad, befriad från från överdrifter och excesser såväl som neurotisk och tillkämpad självkontroll. I låtens första hälft kontrasteras den avslappnade chosefriheten mot en nervös och konstlad värld där ingen egentligen verkar leva på riktigt:

My love she speaks like silence
Without ideals or violence
She doesn’t have to say she’s faithful
Yet she’s true like ice, like fire
People carry roses
Make promises by the hours
My love she laughs like the flowers
Valentine’s can’t buy her

In dime stores and bus stations
People talk of situations
Read books, repeat quotations
Draw conclusions on the wall
Some speak of the future
My love she speaks softly
She knows there´s no success like failure
And that failure´s no success at all

Sett ur detta perspektiv är det förstås intressant att notera att Love Minus Zero/No Limit spelas åtta gånger under The RollinThunder Revue - en turné som knappast utgör sinnebilden av begrepp som lagom och måttfullhet, snarare tvärtom.  Det är turnén med extra allt: Extra många gästartister och blomsterhattar, extra mycket smink och skilsmässodramatik.

Rockjornalisten Nick Hasted skriver i artikeln "Shelter From The Storm"  (Uncut,  Januari 2005) om hur Dylan under Rolling Thunder-turnén excellerar i klassisk  rock´n roll dekadens: 

Other girlfriends popped up at every stop  and travelled openly with Dylan. Band members  Scarlet Rivera and Ronee Blakley were rumoured to be sleeping with him. Even a girl bizarrely employed to teach Bob tightrope-walking was soon in his bed. (...) Dylan, always a wine-drinker switched to brandy.

På Bootleg Series vol. 5: Live 1975 – The Rolling Thunder Revue kan man höra en inspelning av Love Minus Zero/No Limit från  Montreal den 4 december 1975. Framförandet är avskalat, men knappast avspänt. Det känns som om en känslovåg när som helst kan bryta igenom. Som rännilar pressas texten fram genom den emotionella fördämningen och Dylan får anstränga sig rejält för att sången ska spegla lugnet hos kvinnan han sjunger om. 

Det lyckas nästan. Efter sista versen exploderar låten i ett munspelssolo. Påträngande, aggressivt och inte särskilt måttfullt.

Grebbestad India Pale Lager och Drifter's Escape

Grebbestad India Pale Lager 3,5%

De senaste åren har hybriden India Pale Lager blivit allt vanligare och det var förstås bara en tidsfråga innan öltypen skulle dyka upp på en folkölshylla någonstans i Sverige. Den India Pale Lager som provas i denna post är gjord av Grebbestad bryggeri och inhandlad på Coop i Tanumshede.

Ölet är bärnstensfärgat - skummet tätt, stabilt och klängigt. Det urdruckna glaset har tydliga "årsringar" efter klunkarna. Doft av aprikosmarmelad. Bra, tydlig kropp med mycket malt och sötma (honung och russin) men också en behaglig - lite "dov" - beska.  Kolsyran är pigg men inte stickig. Citruszest i avslutet och en lång brödig eftersmak.

Att lager är ett underjäst öl av tysk typ vet nog de flesta ölentusiaster, liksom att ursprunget till India Pale Ale är det välhumlade öl som bryggdes i England för att klara den långa resan till Indien.

Även om benämningen India Pale Lager är en smula konstruerad kan man ändå förstå att det är  lockande att  ha med India på en öletikett.  Ordet India är gränslöst fantasieggande och för sin inre syn ser man ett smäckert klipperskepp  stäva mot äventyr och törstiga kolonisatörer

Drifter's Escape

Hösten 1967 träffar Bob Dylan för första gången den indiske musikern Purna Das Baul. Mötet äger rum hemma hos Dylans manager Albert Grossman i Bearsville, Woodstock där Purna Das Baul vilar ut efter en serie konserter längs västkusten. Det är Grossman som anordnat den lilla turnén och det är han som bjudit in  Purna Das Baul till Amerika tillsammans frun Manju Das Baul,  brodern Lakshman Das Baul samt ett tiotal musiker.

Purna Das Baul är - som namnet antyder - en baul. Baulismen är en månghundraårig bengalisk esoterisk tradition med rötter i sufism och tantra. I centrum av baulismen står baulerna - kringvandrande  musiker vars kringflackande livsföring speglar deras tro på en formlös, ständigt skiftande gud.

Så småningom hamnar Purna och Lakshman Das Baul  på omslaget till Bob Dylans album John Wesley Harding (1967). Glada och påpälsade flankerar de en lurigt leende Dylan. Trots att ingen av baulerna medverkat på inspelningen är deras närvaro logisk. John Wesley Harding är nämligen en skiva som nästan helt befolkas av rotlösa existenser. I en strid ström passerar nomaderna förbi; revolvermän, luffare, migranter och budbärare.

Den låt på John Wesley Harding som allra tydligast fångar rotlöshetens essens är Drifter's Escape. I tre verser får vi följa en drifter (lösdrivare?) som är helt och hållet i klorna på sitt eget vara. "Man inte kan inte fly från sig själv" är en sliten truism som implicerar att man måste stanna upp för att nå insikt och hitta sig själv Men om ens sanna jag visar sig vara en drifter i ständig rörelse, vad gör man då? Ingen vet, allra minst vår drifter själv. Kanske är det därför som Drifter's Escape inleds med något som allra mest liknar ett rop på hjälp:

"Oh help me in my weakness"
I heard the drifter say
As they carried him from the the courtroom
And were taking him away
"My trip hasn´t been a pleasant one
and my time it isn´t long
And I still do not know
What it was that I´ve done wrong"

Den diskreta och isolerade positionsmarkören "I heard the drifter say" är det enda som skvallrar om att vi tar del av en vittnesutsaga. Berättaren har på något sätt varit en del av händelseförloppet, men väljer framgent rollen som neutral observatör och historieberättare.

I den andra versen står det klart att vår drifter befinner sig mitt i en Kafkaartad rättsprocess. Vad åtalet gäller är oklart, likaså på vems sida domaren, juryn och den väntande folkmassan står.

Well the judge, he cast his robe aside
A tear came to his eye
"You fail to understand," he said
" Why must you even try?"
Outside, the crowd was stirring
You could hear it from the door
Inside, the judge was stepping down
While the jury cried for more

Det högljudda spektaklet får emellertid ett snabbt slut när en blixt slår sönder domstolsbyggnaden:

"Oh, stop that cursed jury"
Cried the attendant and the nurse
"The trial was bad enough
"But this is ten times worse"
Just then a bolt of lightning
Struck the courthouse out of shape
And while ev'rybody knelt to pray
The drifter did escape

Att alla (utom driftern) faller på knä väcker förstås en misstanke om att åskviggen i själva verket är ett  ingripande från en högre makt. Vår drifter förefaller dock helt likgiltig inför det faktum att en gudomlig rätt har friat honom; obemärkt - och av allt att döma omotiverat - flyr han sin väg.

Kompet är är snabbt och nervigt och speglar därmed drifterns rastlösa och ständiga framåtrörelse.  Dylans sång å sin sida är snarare lågmäld och avslappnad. Tillsammans med den sparsamt rimmade texten får sången drag av prosa. Det är som om Dylan berättar en skröna snarare än sjunger en sång, vilket i och för sig stämmer väl överens med de iakttagelser vi gjorde om berättarperspektivet.

2013 medverkar Purna das Baul på albumet From Another World - a tribute to Bob Dylan med en baul-version av Mr. Tambourine Man. Det är en suggestiv tolkning och med en instrumentation  enbart bestående av traditionella baulinstrument - ensträngad ektara, dugitrumma och bambuflöjt. Resultatet är både vackert och suggestivt även om Drifter's Escape förstås hade varit ett ännu bättre val.

Bloody Mary Gose och Pay in Blood

Bloody Mary Gose 3,5%

Sakiŝkių alus är ett Litauiskt mikrobryggeri vars öl importeras av Stockholmsbaserade Original Brands. Ett av dem är Bloody Mary Gose, ett öl som - enligt etiketten - strävar efter att likna den legendariska vodkadrinken med samma namn.  Sälta, tomatsyrlighet och rökighet  utlovas. 

Färgen är ljusgul och inte helt klar. Snabbt frasigt skum. Kolsyran är något stickig. Doft av ketchup och fiskkonserv. Smaken är.... verkligen besynnerlig. Det finns en syrlighet som påminner om suröl, men den dominerande smaken är först och främst ketchup och Heinz BBQ-sås. Lång rökig eftersmak. "Det smakar lite grann som det luktar på gamla vindar" enligt folkobobs fru. 

Med facit i hand visar det sig att en öletikett faktiskt höll precis vad den lovade. Därmed inte sagt att Bloody Mary Gose rekommenderas. Om man ändå vill prova och bor i Skåne så finns den på Möllan folkis.

Pay in Blood

Att engelskan saknar en motsvarighet till pronomenet "man" kan förstås ställa till det för  konflikträdda ordningspoliser over there då arga lappar av typen ”man måste diska efter sig” måste formuleras med ett explicit du-tilltal: "You have to take care of your dishes". Vidare kan ju ordet "man" på ett utsökt vagt och passivtaggressivt sätt peka både på mottagaren och avsändaren. Man kan ju inte alltid stå för sina åsikter, eller hur?

Nåväl. Om frånvaron av detta "man" utgör ett problem för engelskspråkiga lappskrivare och politiker så är det en desto större tillgång för den anglosaxiska världens poeter då ordet ”you” därigenom får tre olika innebörder.

Dels kan you syfta på en specifik person (inte sällan ett kärleksobjekt), dels kan you rikta sig till publiken i egenskap av lyssnare eller läsare.  Men you kan också spegla diktjaget själv, något som blir särskilt tydligt i Bob Dylans Pay in Blood från albumet Tempest (2012). 

Till en början vet man inte riktigt om man tar del av en skildring av intensivt självhat, en anklagelseakt mot lyssnaren eller en elaborerad hämndfantasi framburen av svek och krossade illusioner.

Well I’m grinding my life away, steady and sure
Nothing more wretched than what I must endure
I’m drenched in the light that shines from the sun
I could stone you to death for the wrongs that you done

Sooner or later you’ll make a mistake
I’ll put you in a chain that you never can break
Legs and arms and body and bone
I pay in blood, but not my own

Night after night, day after day
They strip your useless hopes away
The more I take, the more I give
The more I die, the more I live
I got something in my pocket make your eyeballs swim

I got dogs that could tear you limb to limb
I’m circling around in the southern zone
I pay in blood, but not my own

Det är lätt att konstatera att den musikaliska inramningen inte riktigt matchar texten. Dylans röst är måhända åldrad och sprucken, men inte bitter eller arg. Inte heller hittar man någon svärta i musiken och arrangemanget; tvärtom är  Pay in Blood först och främst en melodistark och upplyftande popsång.

Även den återkommande raden ”I pay in blood, but not my own” väcker en del frågor. Sångjaget verkar ju inte befinna sig i position att hota någon; trots detta utlovar han att någon (annan) ska betala i blod. Hur är det möjligt?

För att det hela ska gå ihop bör man se Pay in Blood som en skildring av maktlöshetens emancipatoriska mekanismer. En förtryckets transcendens där den som befinner sig på botten - rökt, bombad  och sänkt - inte längre har något att förlora. Förutom då möjligtvis bojorna själv.

How I made it back home nobody knows
Or how I survived so many blows
I been through hell, what good did it to?
My conciense is clear, what about you?
I'll give you justice, I'll fatten your purse
Show me your moral virtues first
Hear me holler, hear me moan
I pay in blood,but not my own

You bit your lover in the bed
Come here I´ll break your lousy head
Our nation must be saved and freed
You been accused of murder, how do you plead?
This is how I spend my days
I came to bury not to praise
I´ll drink my fill and sleep alone
I pay in blood, but not my own

Att de två sista verserna använder sig av ett religiöst färgat språk (I came to bury not to praise)  för att skildra lidandet är förstås logiskt. På samma sätt som Pontius Pilatus kommer du:et i Pay in Blood att i slutändan stå för en räkning av mer existentiell natur. Frågan är bara vem detta "du" är.

Dugges Black Apple och Where Are You Tonight? (Journey Through Dark Heat)

Dugges Black Apple 3,5%

Black Apple från Dugges bryggeri är ett suröl med smak av äpple och lakrits. Just detta recensionsexemplar är inköpt i en välsorterad ICA-affär utanför Lund. Dock är ölet enligt Untapped  no longer in production, så kanske lyckades jag snubbla över ett restparti (bäst-före-datum: 09-02-2019).

Färgen är namnet till trots mer mörkbrun än svart. Doft av svartvinbär och körsbär. Högt, frasigt skum som snabbt sjunker ned (och försvinner helt) utan att lämna rester. Smaken är rejält sur och domineras av gröna äpplen. En pigg, nästan stickig kolsyra bidrar till en viss ciderkänsla. Lakritsen stiger fram i avslutet och blir successivt allt tydligare i den långa eftersmaken i takt med att andra smaker faller från 

Smakparet äpple och lakrits kan vid en första anblick framstå som en smula udda, men vid närmare eftertanke inser man att kombinationen bär på ett avsevärt symboliskt djup; den jordiga lakritsroten lång nere i marken kontra det skinande äpplet i trädets krona.

Where Are You Tonight? (Journey Through Dark Heat)

"I bet into the root of the forbidden fruit / With the juice running down my leg"  är två rader vilka  tillsammans utgör själva kvintessensens av Where Are You Tonight (Journey Through Dark Heat). Låten  - som avslutar albumet Street Legal (1978) - skildrar nämligen en person som lever i följderna av ett irreversibelt gränsöverskridande.

När vi möter berättarjaget sitter han gråtande och uppfylld av saknad vid skrivpulpeten, i färd med att författa ett brev. Kanske ska det skickas till kvinnan i sången, kanske inte.

There's a long distance train rolling through the rain
Tears on the letter I write
There's a woman I long to touch and I miss her so much
But she's drifting like a satellite

There's a neon light ablaze in this green smoky haze
Laughter down on Elizabeth Street
And a lonesome bell tone in that valley of stone
Where she bathed in a stream of pure heat

Tårarna till trots är tonfallet snarare observerande än värderande; det är tydligt att bär konsekvenserna av sitt handlande utan ånger.

I tredje versen introduceras kvinnans far - "a full-blooded Cherokee" med vissa fjärrskådande förmågor:

Her father would emphasize you got to be more than streetwise
But he practiced what he preached from the heart
A full-blooded Cherokee, he predicted to me
The time and the place that trouble would start

Den fjärrskådande indianen utgör en tydlig parallell till den livsfarlige patriarken i  One More Cup of Coffe från 1976 ("Your Daddy he´s an outlaw / And a wanderer by trade / He´ll teach you how to pick and choose / And how throw the blade"). Dock blir det musikaliska uttrycket aldrig lika exotiserande som i One More Cup of Coffee. En diskret bongotrumma  i en övrigt slick city-blues - det är allt.

Men även om det finns såväl motivmässiga som tematiska paralleller mellan One More Cup of Coffee och Where Are you Tonight så är de två låtarna på ett avgörande sätt också varandras motsatser. I One More Cup of Coffee väntar vi på att något dramatiskt ska hända ("One more cup of coffee ´fore I go /To the valley below") medan Where are you tonight beskriver en tillvaro där det livsomvälvande redan har hänt.

I fought with my twin that enemy within
'Til both of us fell by the way
Horseplay and disease is killing me by degrees
while the law looks the other way

Your partners in crime hit me up for nickels and dimes
The guy you were lovin' couldn't stay clean
It felt outa place, my foot in his face
But he should-a stayed where his money was green

I bit into the root of forbidden fruit
With the juice running down my leg
Then I dealt with your boss, who never known about loss
And who always was too proud to beg

Och därmed blir den sista versen både till en början och ett slut. En ny dag gryr och sångjaget går vidare, fylld av förundran över att faktiskt ha genomlevt krisen.

There's a new day at dawn and I've finally arrived
If I'm there in the morning, baby, you'll know I've survived
I can't believe it, I can't believe I'm alive
But without you it doesn't seem right
Oh, where are you tonight

Givetvis förstås vi alla - sångjaget inräknad - att ingen någonsin egentligen vill ha ett ärligt svar på frågan "where are you tonight?".

ICA Supermarket Smedjebacken Lager och It Ain't Me Babe (live version 1984)

ICA Supermarket Smedjebacken Lager 3,5%

För ett par månader sedan skrev folkobob om samarbetet mellan Bergslagens brygghus och ICA Supermarket Smedjebacken (som fortfarande kallas för Pilen av lokalbefolkningen). Det har nu blivit dags för ytterligare en öl i serien - denna gång en lager.

Ölet är gyllengult och skummar upp till ett stabilt skum som sjunker undan - utan att lämna rester - till en långvarig float. Doft av knäckebröd och aprikos. Smakrikt och välbalanserat med brödiga malttoner och torr beska. Lite tall och gran i avslutet. Pigg kolsyra och medellång eftersmak.

Förra gången folkobob drack öl från Bergslagens Brygghus och ICA Supermarket Smedjebacken ledde akronymen ICA oss till harmonICA och ett välspelat och lyhört munspelsparti från 1966. Det  är nu dags att titta närmare på motsatsen, nämligen det utstuderat kantiga munspelssolot i It Ain´t Me Babe från konserten på Wembley Stadium den 7 juli 1984.

It Ain´t Me Babe (live version 1984)

Men låt oss börja från början. Sommaren 1984 gör Bob Dylan en Europaturne efter nästan fyra års scenfrånvaro. Det är en luttrad  - för att inte säga härdad - publik han möter. Genom åren har de sett och hört honom hoppa från den ena genren till den andra. Från folkrock till countryrock, vidare till jesusrock och så en skarp politisk högersväng i form av 1983 års Infidels-album. De som har hängt med till 1984 klarar med andra ord vad som helst. Samtidigt är den nytillkomna publiken där just för att se en artist som gjort sig känd för att inte stryka publiken medhårs. 

Nu står han framför dem som en livs levande rock´n roll-pastisch med kajal och uppknäppt zebraskjorta. Men med undantag för klädseln verkar provokationen vara framskjuten till ett senare tillfälle. Förutom en handfull spår från den ovan nämnda Infidels, består låtlistan nästan enbart av gamla klassiker. I standardverket Bob Dylan Performing Artist (1992) beskriver Paul Williams turnén 1984 så här:

For the 1984 tour he seems to have made a tremendous effort to win back his live audience, setting out to give them what they want, not cynically (...) but with real enthusiasm and generosity. He uses his will power to find that place in himself where he can and does love his audience, and his old familiar songs, that place where he can be inspired not by the urge to create or to break new ground but simply by the impulse to give. 

Fast helt igenom idylliskt är det ändå inte och när det blir dags för It Ain't Me Babe skymtar retstickan äntligen fram...

En vedertagen uppfattning är  att It Ain't Me Babe beskriver en kärleksrelation som är på väg att ta slut eftersom sångens "jag" varken kan eller vill motsvara den idealiserade bild som den andre målat upp. Denna tolkning har även ett starkt biografiskt stöd; It Ain't Me Babe skrevs 1964, samma år som Bob Dylan och Suze Rotolo gick skilda vägar.

Go 'way from my window
Leave at your own chosen speed
I'm not the one you want, babe
I'm not the one you need
You say you're lookin' for someone
Never weak but always strong
To protect you an' defend you
Whether you are right or wrong
Someone to open each and every door
But it ain't me, babe
No, no, no it ain't me, babe 
It ain't me you're lookin' for, babe

På Wembley Stadium 1984 får It Ain't Me Babe dock helt annan innebörd. Istället för en lågmäld skildring av hemlös kärlek får vi nu höra Dylan - högljutt och bestämt - avsvära sig rollen som upphöjt helgon. Texten sjungs med en frasering som både är fallande och en aning ur fas. Det är som om sången hela tiden försöker hinna ikapp musiken. Resultatet blir uppmanande, nästan befallande.

Men detta struntar förstås publiken i. När Dylan uppmanar åhörarna att "go away from my window" hörs istället ett samstämt men uppskattande jubel. För att göra metaironin komplett framförs refrängen (no, no, no it ain't me babe /it ain't me you're lookin' for babe) som en hejarklacksallsång där Dylan och publiken samtidigt och samstämt betackar sig för den andres intresse.
 
Nåväl, Dylan ger dock inte upp i första taget. Upplivad av utmaningen  väljer han nu en annan strategi. Efter första versen  följer ett långt munspelssolo. Till en början broderas solot fram kring melodin, men efter ett par takter återstår bara tre enerverande toner vilka spelas om och om igen. För att understryka allvaret upprepas dessutom munspelsslingan ytterligare en gång i slutet.

Det är som om Dylan vill se hur mycket dessa fans egentligen klarar av utan att tröttna. En hel del ska det visa sig. I alla fall om man ska döma av den bifallsstorm som  utbryter när munspelet äntligen tystnar