Pühaste Mari och To Ramona

Pühaste Mari 3,5%

Nu när den jungfruliga försommaren övergått i tryckande högsommardekadens kan det passa bra med den bäriga Berliner Weissen Mari från det lilla estländska bryggeriet Pühaste.

Färgen är rubinröd och inte helt klar. Det sprakande skummet blir sisådär två fingrar högt innan det  sjunker ner till en tunn float utan att lämna rester.   Doft av blandsaft och Fanta Wild Berry. Smaken är lika delar söt och syrlig. Tydliga smak av sura körsbär och vinbärssaft. Medellång eftermak av körsbärs PEZ.  Kolsyran är pigg, aningen stickig, men gifter sig fint med med ölets allmänna läsk-karaktär.

Lite juicig munkänsla.

Pühastes Mari fungerar nog allra bäst som en piffig aperitif. Att detta antagligen även är bryggeriets uppfattning skvallrar etikettens festsminkade mun om.

To Ramona

I poesin verkar det vara en praxis att  dela upp munnen tre separata delar, var och en med sin speciella symbolvärld och metaforik.

Tungan får ofta representera talet och tanken.Till skillnad från känslorna, som ju alltid är omedelbara och direkta, är tankar möjliga att styra. Det är knappast någon slump att de hårt prövade indianerna i Lucky Luke gång efter annan anklagar blekansiktena för att tala med kluven tunga; den som ljuger har ju först varit tvungen att separera tanken från känslan.

När tungan slinter får tänderna agera grindvakt. Tänderna biter av, delar upp och kontrollerar. I Bibelns ordspråksbok är det tänderna som hindrar lögnen från att tränga fram. "Den som håller tand för tunga håller sig undan bekymmer" (ord 21:23).

Så till sist läpparna. "Läppar tiger ögon talar" sjunger Lustans lakejer och sammanfattar därmed läpparnas lott i rocklyriken. Två tysta, passivt väntande känselkroppar.  Stig Dagerman är aningen utförligare i dikten Höst:

Hur snart blir kinderna vita
Så kyss dem med läppar av vatten
Se måsarna textar med krita
En dikt i den svarta natten.

Att Dagerman associerar läppar med vatten är förstås intressant. Vattnet har varken form eller färg utan får sin gestalt av det som omger.  Enligt kabbalister, astrologer och andra esoteriker styr vattenelementet  kännandet och intuitionen. Kopplingen mellan vatten, läppar och kännande återfinns också i Bob Dylans sång To Ramona (1964):

Sången tecknar ett porträtt av en ung kvinna vars introverta upplevelser av omvärlden verkar ha skapat en existentiell rundgång. Dessutom verkar sångens jag vara en del av problemet då han i textens inledande rader uppmanar henne att sluta sina watery eyes för att på så sätt  ytterligare stegra den redan högt uppskruvade sensibiliteten.

Ramona
Come closer
Shut softly your watery eyes
The pangs of your sadness
Shall pass as your senses will rise
The  flowers of the city
Though breathlike
Get deathlike at times
T' deal with the dyin'
Though I cannot explain that in lines

I den andra versen ställs stadens själsdöda blommor mot Ramonas spruckna, lantliga läppar. Samtidigt uttrycker sångjaget en symbiotisk - för att inte säga parasitär - önskan om att komma innanför själva huden. Men det är inte bara huden och läpparna som tar emot intryck. Raderna om magnetic movements som capture the minutes  för osökt tankarna till en rullbandspelare med inspelningsknappen nedtryckt och som tyst registrerar det som pågår runtomkring

Your cracked country lips
I still wish to kiss
As to be under the strength of your skin
Your magnetic movements
Still capture the minutes I'm in
But it grieves my heart, love
To see you tryin' to be a part of a world that just don´t exist
It´s all just a dream, babe
A vacuum a scheme, babe
That sucks you into feeling like this

Trots att vi tidigare misstänkt sångjaget för att ha dolda avsikter så skildras ändå Ramona med en stor dos ömhet. Åtminstone inledningsvis, för allt eftersom låten fortsätter ersätts välviljan av en  uppriktighet som gränsar mot det cyniska och nedlåtande:

I've heard you say many times
That you're better 'n no one
And no one is better 'n you
If you really believe that
You know you got
Nothing to win and nothing to lose
From fixtures and forces and friends
Your sorrow does stem
That hype you and type you
Making you feel
That you must be exactly like them

I'd forever talk to you
But soon my words
They would turn into a meaningless ring
For deep in my heart 
I know there is no help I can bring
Everything passes 
Everything changes
Just do what you think you should do
And someday maybe who knows, baby
I'll come and be cryin' to you

Den studioversion som kan höras på Another Side of Bob Dylan skiljer sig radikalt från de liveframträdanden Dylan gör månaderna därpå. På scen inleder Dylan för det mesta med en munspelsvers som tydligt stakar den väg melodin ska ta. Sången som sedan följer är stark, nästan triumfatorisk (lyssna till exempel på Bootleg Series vol. 6: Live 1964).

På Another Side of Bob Dylan är rösten istället svag och tvekande, en återspegling av den inåtvända och känsliga Ramona. Dessutom ligger sången lågt i mixen och har därtill försetts med ett  reverbeffekt. Melodin är trevande och i kombination med den relativt rimsvaga texten (åtminstone med Dylanmått mätt) får sången en berättande kvalitet. Så även om själva texten förmedlar en förintande ger rösten gestalt åt .

Den svenske litteraturvetaren Mats Jacobsson hävdar i sin avhandling Dylan i 60-talet att To Ramona är en uppgörelse med den dogmatiska och politiska folksångarrörelsen:

I "To Ramona" vänder sig sångaren till en före detta flickvän. Han bedyrar att han fortfarande är fysiskt attraherad av henne, samtidigt som han raljerar över att hon hållit fast vid de radikala idealen och vägrat se den politiska verkligheten. hon är offer för en illusion, en vacker dröm (Jacobsson, 2004).

Jacobssons autobiografiska läsning behöver ju i och för sig inte stå i vägen för det mer allmänmänskliga, existentiella relationsdramat. I en annan tid och på en annan plats skulle Ramonas introverta  hypersensibiltet lika gärna kunna vara en tillgång.

ICA Supermarket Smedjebacken Lager och It Ain't Me Babe (live version 1984)

ICA Supermarket Smedjebacken Lager 3,5%

För ett par månader sedan skrev folkobob om samarbetet mellan Bergslagens brygghus och ICA Supermarket Smedjebacken (som fortfarande kallas för Pilen av lokalbefolkningen). Det har nu blivit dags för ytterligare en öl i serien - denna gång en lager.

Ölet är gyllengult och skummar upp till ett stabilt skum som sjunker undan - utan att lämna rester - till en långvarig float. Doft av knäckebröd och aprikos. Smakrikt och välbalanserat med brödiga malttoner och torr beska. Lite tall och gran i avslutet. Pigg kolsyra och medellång eftersmak.

Förra gången folkobob drack öl från Bergslagens Brygghus och ICA Supermarket Smedjebacken ledde akronymen ICA oss till harmonICA och ett välspelat och lyhört munspelsparti från 1966. Det  är nu dags att titta närmare på motsatsen, nämligen det utstuderat kantiga munspelssolot i It Ain´t Me Babe från konserten på Wembley Stadium den 7 juli 1984.

It Ain´t Me Babe (live version 1984)

Men låt oss börja från början. Sommaren 1984 gör Bob Dylan en Europaturne efter nästan fyra års scenfrånvaro. Det är en luttrad  - för att inte säga härdad - publik han möter. Genom åren har de sett och hört honom hoppa från den ena genren till den andra. Från folkrock till countryrock, vidare till jesusrock och så en skarp politisk högersväng i form av 1983 års Infidels-album. De som har hängt med till 1984 klarar med andra ord vad som helst. Samtidigt är den nytillkomna publiken där just för att se en artist som gjort sig känd för att inte stryka publiken medhårs. 

Nu står han framför dem som en livs levande rock´n roll-pastisch med kajal och uppknäppt zebraskjorta. Men med undantag för klädseln verkar provokationen vara framskjuten till ett senare tillfälle. Förutom en handfull spår från den ovan nämnda Infidels, består låtlistan nästan enbart av gamla klassiker. I standardverket Bob Dylan Performing Artist (1992) beskriver Paul Williams turnén 1984 så här:

For the 1984 tour he seems to have made a tremendous effort to win back his live audience, setting out to give them what they want, not cynically (...) but with real enthusiasm and generosity. He uses his will power to find that place in himself where he can and does love his audience, and his old familiar songs, that place where he can be inspired not by the urge to create or to break new ground but simply by the impulse to give. 

Fast helt igenom idylliskt är det ändå inte och när det blir dags för It Ain't Me Babe skymtar retstickan äntligen fram...

En vedertagen uppfattning är  att It Ain't Me Babe beskriver en kärleksrelation som är på väg att ta slut eftersom sångens "jag" varken kan eller vill motsvara den idealiserade bild som den andre målat upp. Denna tolkning har även ett starkt biografiskt stöd; It Ain't Me Babe skrevs 1964, samma år som Bob Dylan och Suze Rotolo gick skilda vägar.

Go 'way from my window
Leave at your own chosen speed
I'm not the one you want, babe
I'm not the one you need
You say you're lookin' for someone
Never weak but always strong
To protect you an' defend you
Whether you are right or wrong
Someone to open each and every door
But it ain't me, babe
No, no, no it ain't me, babe 
It ain't me you're lookin' for, babe

På Wembley Stadium 1984 får It Ain't Me Babe dock helt annan innebörd. Istället för en lågmäld skildring av hemlös kärlek får vi nu höra Dylan - högljutt och bestämt - avsvära sig rollen som upphöjt helgon. Texten sjungs med en frasering som både är fallande och en aning ur fas. Det är som om sången hela tiden försöker hinna ikapp musiken. Resultatet blir uppmanande, nästan befallande.

Men detta struntar förstås publiken i. När Dylan uppmanar åhörarna att "go away from my window" hörs istället ett samstämt men uppskattande jubel. För att göra metaironin komplett framförs refrängen (no, no, no it ain't me babe /it ain't me you're lookin' for babe) som en hejarklacksallsång där Dylan och publiken samtidigt och samstämt betackar sig för den andres intresse.
 
Nåväl, Dylan ger dock inte upp i första taget. Upplivad av utmaningen  väljer han nu en annan strategi. Efter första versen  följer ett långt munspelssolo. Till en början broderas solot fram kring melodin, men efter ett par takter återstår bara tre enerverande toner vilka spelas om och om igen. För att understryka allvaret upprepas dessutom munspelsslingan ytterligare en gång i slutet.

Det är som om Dylan vill se hur mycket dessa fans egentligen klarar av utan att tröttna. En hel del ska det visa sig. I alla fall om man ska döma av den bifallsstorm som  utbryter när munspelet äntligen tystnar

Tempel Nanna och Black Crow Blues

Tempel Nanna 3,5%

För några veckor skrev folkobob om den generösa ölkassen från Uppsala. Efter ett par dagar av rejäl försommarvärme genomsöktes nämnda påse efter en lämplig förfriskning. Valet föll på Tempel brygghus Nanna. Ett suröl med apelsin.

Färgen är ljust gul och något oklar. Det skummar bra, men inte okontrollerat. Skummet sjunker undan hyfsat snabbt och försvinner efter en stund nästan helt. Doften är lika delar duschkräm och hembryggt fruktvin. Vid närmare eftertanke är resultatet faktiskt en perfekt reproduktion av ett maskrosvin jag bryggde i gymnasiet. Kusligt. 

Behaglig kolsyra. Smaken är syrlig och ganska torr. Citrustonerna är tydliga och drar åt både veteöl och  Fanta citron (gott). Zest i avslutet och en dov beska i eftersmaken.

Black Crow Blues

Jag hade länge svårt  för  Black Crow Blues, det andra spåret på Another side of Bob Dylan (1963).

Dels berodde det på pianot. Medan de andra låtarna åtföljs av en  ensam, hudlös och lite trubbig gitarr så består  kompet på Black Crow Blues istället av ett  ostämt honkytonkpiano. Dels berodde det på texten; de fyra första verserna består av en blueslyrik som är så ortodox att den gränsar både till pastischen och parodin:

I woke in the mornin', wand'rin'
Wasted and worn out (x2)
Wishin' my long-lost lover 
Will walk to me, talk to me
Tell me what it´s all about

I was standin' at the side road
Listenin' to the billboard knock (x2)
Well, my wrist was empty
But my nerves were kicking'
Tickin' like a clock

If I got anything you need, babe
Let me tell you in front (x2)
You can come to me sometime
Night time, day time
Any time you want

Sometimes I'm thinkin' I'm
Too high to fall (x2)
Other times I'm thinkin' I'm 
So low I don't know 
If I can come up at all

Första versens w-allitterationer är onekligen snitsiga, liksom k-ljudstriolen kicking-ticking-clock i den andra.Vad som menas med raden "listenin' to the billboard knock" kan diskuteras; syftar den på  en reklamskylt som slår i vinden eller radions topplisteskval?

Därutöver fanns det inte så mycket att säga. Tyckte jag då... innan en öletikett med en kråkfågel tvingade mig att studera Black Crow Blues lite närmare.

Efter ett par genomlyssningar framstår  det skrällande pianot som en ganska bra idé. Det är som om Dylan kämpar mot sitt egna ackompanjemang, och när när man hör hur han anstränger sig för att kunna överrösta klaviaturen leds tankarna osökt till de akustiska demoinspelningarna på Bootleg series vol. 12: Cutting Edge. Kanske sjunger Bob Dylan sin Black Crow Blues medan han väntar på sin rockorkester.

I den femte, avslutande versen faller bitarna på plats:

Black crows in the meadow
Across a broad highway (x2)
Though it's funny, honey
I just don't feel much like a 
Scarecrow today

En fågelskrämma är ju per definition en bluff ; en hög lump och paltor som någon ordnat till en människogestalt. Den ofarliga och tomma fågelskrämman -inte sällan med en flock kråkor vilande på de utsträckta armarna -är dessutom ett slags arketypiskt skämt som bland annat används i Trollkarlen från Oz.

Fågelskrämman i Black Crow Blues  fungerar således som en  metafor för en identitetsmässig paradox. Det autentiska jaget är oförmöget att driva kråkorna på flykten. För att göra detta måste man luras och förställa sig. Men sångjaget konstaterar lakoniskt "I just don't feel much like a scarecrow today" - en ganska bra känsla med andra ord.

San Miguel och Spanish Harlem Incident (live version 1964)

San Miguel 3,5%

I mitten av nittiotalet var det lite inne med öl från Spanien och Mexiko. Livet lekte; tacos var ännu inte barnmat, Robert Rodriguez Desperados hyrdes gång efter annan och om Instagram hade funnits 1995 skulle molnet antagligen vara fullt av bilder på limeklyftor i glasklara flaskhalsar. Alla är vi barn av vår tid. Kanske är det därför jag blir lite extra glad över att hitta en San Miguel hos den lokala hökar'n.

Doften är svag med toner av ljust bröd och melon. Färgen är ljust, ljust gul. Ölet har ett lågt, men tätt skum med en långvarig float. Kroppen är tunn med en aning päron. San Miguel kan knappast beskyllas för att vara beskt,  men har trots detta en förhållandevis lång och brödig eftersmak.

San Miguel är kanske inte Sveriges mest spännande trekommafemma, men det är å andra sidan den enda (?) från Spanien.

Spanish Harlem Incident (live version 1964)

Spanish Harlem är namnet på en del av Manhattan med en stor andel spansktalande invånare. Det är också en soulhit från 1960; skriven av  Phil Spector och Jerry Lieber och framförd av Ben E. King. Genom åren har låten kommit att tolkas av så vitt skilda artister som Chet Atkins och Aretha Franklin.

Texten till Kings Spanish Harlem  handlar om en röd ros som bara visar sig när månen är framme. Trots detta - eller kanske just på grund av detta - är rosen "soft, sweet and dreaming".  En man med kolsvarta ögon och en brand i sitt inre planerar att plocka rosen och plantera den i sin egna trädgård. Kanske inte den allra mest subtila uppsättning av metaforer, men ändå. I sin helhet lyder texten så här:

There is a rose in Spanish Harlem

A red rose up in Spanish Harlem

It is a special one, it's never seen the sun
It only comes out when the moon is on the run
And all the stars are gleaming
It's growing in the street right up through the concrete
But soft and sweet and dreaming
And starts a fire there and then I lose control
I have to beg your pardon
And watch her as she grows in my garden
With eyes as black as coal that look down in my soul

I'm going to pick that rose 

Fyra år efter det att Spanish Harlem klättrat på listorna spelar Bob Dylan in sången Spanish Harlem Incident. Det är svårt att inte se Dylans text som en  spegelvänd version av Ben E. Kings Spanish Harlem. Medan föregångaren plockar rosen/kvinnan som en förebyggande åtgärd för att inte förgås av åtrå, så låter sig berättarjaget i Spanish Harlem Incident istället lustfyllt dras mot undergången:

Gypsy gal, the hands of Harlem
Cannot hold you to it's heat
Your temperature's too hot for taming
Your flaming feet are burning up the street
I am homeles, come and take me
Into reach of your rattling drums
Let me know babe all about my fortune
Down along my restless palms

För någon månad sedan skrev folkobob om hur ordet "gypsy" i Dylans textvärldar konsekvent används för att konnotera mystik och individualistisk frihetssträvan. I låten Spanish Harlem Incident möter vi en variant av the gypsy; nämligen the gypsy gal. 

Inom blueslyriken är the gypsy woman en återkommande karaktär. "The gypsy woman told my mother... " sjunger Muddy Waters i  Hoochie Coochie Man  och i Got My Mojo Working har han dessutom "a gypsy woman givin' me advice".  Men även om Dylans gypsy gal visserligen kan ses som en yngre inkarnation av Waters  gypsy woman, så finns det en avgörande skillnad mellan de två. Medan Waters använder the gypsy woman som ett sätt att implicit autentisera den egna sexuella hoodoon, så utgör Dylans gypsy gal istället ett explicit hot  mot berättarjagets varande,

Den magi som bara kan skymtas mellan raderna i Ben E. Kings Spanish Harlem (till exempel: "It only comes out when the moon is on the run...") blir i Dylan Spanish Harlem Incident  betydligt mer uttalad och konkret. Särskilt handflatorna får en viktig funktion då de både fungerar som redskap för njutning och som studieobjekt för den spådomskunniga gypsy gal.

Kiromantiken återkommer i vers två där berättarjaget desperat ber att få veta varthän handflatornas livslinjer leder. Samtidigt skildras gypsy gal på ett  sätt som i lika stor grad understryker det hotande som det åtråvärda:

Gypsy gal you got me swallowed
I have fallen far beneath Your pearly eyes, so fast an' slashing
An' your flashing diamond teeth
The night is pitch black, come an' make my
Pale face fit into place, oh please!
Let me know, babe, I'm nearly drowning
If it's you my lifelines trace

Såväl kärleksrelationen som den sexuella relationen innehåller som bekant ett visst drag av ömsesidig identitetsupplösning; de älskande inte bara förenas och sammansmälter utan de förlorar sig också i varandra. Men vad händer när denna process inte är reciprok? Svaret får vi i Spanish Harlem Incident där sångjaget bokstavligen slukas av lustobjektet. Beskrivningen av hur självet undermineras ("come an' make my pale face fit into place") fördjupas i den tredje och avslutande versen där utplånandet av jaget blir ett faktum:

I been wond'rin' all about me
Ever since I seen you there
On the cliffs of your wildcat charms I'm riding
I know I'm around you but I don't know where
You have slayed me, you have made me
I got to laugh halfways off my heels
I got to know babe how will you surround me
So I can know if I am really real.

Gypsy gal har nu nästan antagit gudomliga proportioner - likt Shiva fungerar hon på en och samma gång både som berättarjagets skapare och förgörare ("you have slayed me you have made me"). Sången avslutas med en önskan om att få klarhet kring huruvida upplevelsen av det egna självet verkligen är verklig.  Men lyssnaren anar att spelet nog redan är förlorat då denna jagupplevelse paradoxalt nog förutsätter att berättarjaget  fullständigt låter sig omslutas av gypsy gal.

Spanish Harlem Incident hittar man på skivan My Back Pages; ett album  som med sina  personliga livsbetraktelser kontrasterar skarpt mot det något mer politiska föregångsalbumet The Times They Are A-Changin'. På My Back Pages har det fingerfärdiga och plockande gitarrkompet från de tidiga skivorna ersatts av ett rakt ackordspel och på Spanish Harlem Incident betonas dessutom stavelserna i texten simultant med ackordslagen. Det hela ger en känsla av mässande - och varför inte? Sångaren verkar ju blott vara ett redskap för att förkunna den fysiska åtråns evangelium.

2004 släpptes Bootleg Series vol. 6: Live 1964, inspelad i New Yorks Philharmonic Hall. På skivan   finns en version av Spanish Girl Incident och det är lätt att föreställa sig hur Gypsy gal -gömd i kulissen- står och mumlar en magisk besvärjelse.  Allt eftersom låten fortskrider blir sången mer och mer  tranceartad. Varje gång den hypnotiserade sångaren lyckas stappla sig igenom ännu en alliteration verkar publiken dra en kollektiv suck av lättnad . Och ingen behöver tveka ens en sekund över huruvida det är någonting annat än en helt fantastisk upplevelse att befinna sig i gypsy gals våld.