Melleruds utmärkta pilsner & On the Road Again (take 4)

Melleruds utmärkta pilsner 3,5%

Att namnge öl efter gamla nedlagda bryggeriorter är en tradition som kanske särskilt förknippas med Spendrups, ett företag som genom åren skapat varumärken som Tingsryd, Mariestads eller Risingsbo. Det senaste tillskottet i familjen är  Melleruds utmärkta pilsner, ett öl som fått sitt namn från det lilla samhället i Dalsland vars bryggeri lades ner 1959.

Spendrups har lanserat Melleruds 3,5% som ett lite bättre öl än den vanliga långburksfollen och frågan är om detta faktiskt inte stämmer.

Färgen är mörkt gyllengul och helt klar. Tydlig och behaglig doft av ljust bröd. Skummet är kraftigt och litet segt. Det sjunker långsamt  undan med antydan till kläng.  Rena smaker med fin, krispig beska och en aning sälta. Kanske något kortlivad kolsyra. Äppeljuice i avslutet. Medellång eftersmak med rena humletoner.

Historien bakom uttrycket "hårda bud i Mellerud" verkar vara höljt i dunkel. En del tillskriver aforismen ett hemvändande fotbollslag som sett sig slagna på bortaplan av Melleruds IF, andra menar att frasen myntades av revyartisten Arne Källerud.

Än osäkrare än ursprunget till "hårda bud i Mellerud" är förstås fortsättningen ".... men det är värre i Billingsfors där kärringarna slåss".

On the Road Again (take 4)

Det är svårt att tänka sig att någon kan ha det värre än sångjaget i Bob Dylans On the Road Again från 1965. I samma stund som han slår upp ögonen utsetts han för en tsunami av psykningar, iscensatta och orkestrerade av hans närmaste omgivning. Allt medan hans flickvän, helt igenom oförstående, ifrågasätter hans reaktion.

Well I wake up in the morning 

There's frogs in my socks

Your mama, she's a-hidin' 

Inside the icebox

Your daddy comes in wearin' 

A Napoleon Bonaparte mask
Then you ask why I don´t live here

Honey, do you have to ask? 

Well, I go to pet your monkey 

I get a face full of claws 

I ask who's in the fireplace

And you say it's Santa Claus

The milkman comes in

Wearing a derby hat
Then you ask why I don't live here

Honey, how come you have to ask me that?

I en mer traditionell rock´n roll-kontext skulle raden  "... go to pet your monkey"  givetvis vara en nästan övertydlig sexuell metafor. Men tillsammans med tillsammans Napoleonmasker och brandhärjade jultomtar så känns det som om den  lika gärna kan tolkas bokstavligt;  apan är en apa, om än upprörd. Därmed blir On the Road ett typexempel på den anarkistiska humor som genomsyrar Dylans elektriska trilogi.

I sin avhandling Dylan i 60-talet (Ellerströms 2004) uppehåller sig litteraturvetaren Mats Jacobsson en hel del kring just  den absurt svartsynta humorn i Dylans textvärldar. Jacobsson lutar sig i sin tur mot teoretikerna Schulz och Dickstein vilka menar att den svarta humorn är ett uttryck för människans oförmåga att skapa en känsla av mål och mening i tillvaron. Att den svarta crazyhumorn frodas särskilt  under 50- och 60-talet förklaras med att traditionella institutionerna succesivt förlorar sin betydelse samtidigt som existentialismen misslyckas i sin strävan att göra individen till ett meningsskapande subjekt. 

"Hos Dylan  syns inflytandet från den svarta humorn i en rad sånger från 1963-66, i vilka världen beskrivs som absurd och individfientlig och huvudpersonerna som skeptiska och isolerade, i konflikt med både det svårbegripliga samhället och en del av dess invånare."(Jacobsson)

Att Dylan genom hela låten konsekvent håller sig till en en slags småskalig vardagssurrealism gör att  den lilla världen kan rymma - eller kanske snarare återspegla - den stora. On the Road Again blir till ett tittskåp där sextiotalets stormaktspolitik med sina oheliga allianser och postkoloniala proxykrig får formen av besynnerliga, och till synes oförklarliga stridigheter inom husets fyra väggar: 

Well, your grandpa's cane

It turns into a sword

Your grandma prays to pictures

That are pasted on a board

Everything in my pocket 

Your uncle steals

Then you ask why I don´t live here

Honey, I can't believe you're for real

There's fistfights in the kitchen

They're enough to make me cry

Then the milkman comes in even he's gotta take a side 

Then the butler

He's got something to prove

Then you ask why I don't live here

Honey, I can´t believe you don't move

På albumet Bringing It All Back Home framförs  On the Road som en svängig men konventionell blues, svår att skilja från samtida artister som till exempel Canned Heat eller Paul Butterfield Blues Band. 2015 släpps The Official Bootleg Series vol. 12 - the Cutting Edge med överblivet material  från den elektriska trilogin och på ett av spåren kan noterar ytterligare ett sätt att närma sig On the Road Again. 

Alternate take 4 börjar lite stapplande med piano och en kantslagen virveltrumma. Efter ett par takter ökar tempot och när sången börjar övergår trumman till mullrande pukspel samtidigt som bas och gitarr faller in och lägger sig i en suggestiv baktakt. 

Arrangemanget för tankarna till protorockaren Bo Diddley och därmed får On the Road Again ytterligare en dimension. Där Bo Diddley skryter hejdlöst om sin egna förmåga ("Bo Diddley caught a bearcat / To make his pretty baby a Sunday hat" ) sjunger Dylan lika hejdlöst om sin egna oförmåga. 

Dels är det oförmågan att accepteras av - eller ens finna en plats i - familjen. Dels  oförmågan att nå fram och möta den partner för vars skull han genomlider det hela. Som vi alla vet blir ett skämt alltid roligare när den som berättar det är allvarlig och här stegras  komiken ytterligare av att Dylans röst - till skillnad från albumversionen -  snarare är objektivt konstaterande än känslosamt beklagande. Lite som en  Buster Keaton med munspel.

Risingsbo julbrygd och Tin Angel

Risingsbo julbrygd 3,5%

När såväl tomteröda marxister som isblå marknadsliberaler förutspår kärvare tider är det hög tid att börja vända på julslantarna och styra stegen mot folkölshyllans lågprissegment. Och allra billigast -åtminstone bland julölen -  är förstås Risingsbo julbrygd från Spendrups.

Färgen är mörkt rödbrun och helt klar. Svag doft av kaka och citrusfrukt. Skummet är tätt och sjunker långsamt undan utan att lämna spår. Kroppen är i klenaste laget. Smaken är  ganska söt med toner av kavring och bränd knäck. Apelsinkola i avslutet. Kolsyran är pigg utan att sticka. Medellång eftersmak av sirapsmacka och krita. Risingsbo julbrygd dricks med fördel väl kyld, då sötman blir ganska kvalmig när temperaturen stiger.

Inte heller estetiskt finns det mycket som sticker ut. Burken är julröd med Risingsbo logotyp i blått. Lite lagom fantasilöst, men den helfärgade lågbudgetölsburken borde dock fungera fint till lågbudgetjulpyssel; den händige kan till exempel  göra sig en ängel av plåten. 

Tin Angel

En omstridd tanke i den klassiska psykoanalysen är föreställningen om att människans första och största trauma inträffar när hon föds. Till exempel menade den Österrikiske psykologen Otto Rank (1884-1939) att förlossningen innebar slutet på en symbiotisk relation som vi sedan förgäves ägnar livet åt att försöka återskapa. Ranks idéer skulle senare komma att utvecklas av psykoanalytiker som Melanie Klein och Margaret Mahler och ligga till grund för diverse objektrelations- och anknytningsteorier.

Med facit i hand kan man konstatera att det gått lite sisådär med den praktiska tillämpningen av psykoanalysens teori om spädbarnssymbios. Dock har den haft ett visst inflytande på studiet av myter och sagor; till exempel ansåg Carl Gustav Jung att Adam och Evas utträde ur lustgården representerade en allmänmänsklig känsla av förlorad samhörighet och harmoni, en känsla som i sin tur emanerade från det nyfödda barnets separation från modern (Vad Jung och Freud skulle haft att säga om Gyllene Tiders hormonstinna tonårsepos När vi två blir en kan vi förstås bara spekulera i).

Det kan förstås låta en en smula långsökt, men låt oss för en stund anta att förlusten av barnets symbiotiska närhet med modern verkligen präglar människans förståelse av sig själv och sin omvärld. Och låt oss därefter rikta blicken mot Bob Dylans Tin Angel  från albumet Tempest  (2012) - ett niominuters epos om gangsters, sex och ond bråd död, späckat av födelsemetaforer och symbiotiska relationer.

Handlingen är enkel: Berättelsens huvudperson - en gangster som i sången kort och gott kallas the boss - kommer hem och informeras om att hans fru lämnat honom för Old Henry Lee. Efter ett ögonblicks självömkan beger han sig till nämnda Henry Lee:

"Go fetch me my coat and my tie
And the cheapest labour money can buy
Saddle me up my buckskin mare 
if you see me go bu, put up a prayer"

På vägen blir huvudpersonen dock successivt allt mer isolerad (Jung skulle antagligen kalla det för en en individuationsprocess). Först överger hans mannar honom , därefter överger han själv  sin tro och den religiösa gemenskapen:

Well, they rode all night and they rode all day
Eastward long on the broad highway
His spirit was tired and his vision was bent
His men deserted him and onward he went

He came to a place where the the light was dull
His forehead pounding in his skull
Heavy heart was wracked with pain
Insomnia raging in his brain

Well he threw down his helmet and his cross-handled sword
He renounced his faith, he denied his Lord
Crawled on his belly, put his ears to the wall
One way or another he´d put an end to it all

Att han lägger örat mot väggen på samma sätt som när man försöker lyssna på barnet i den gravidas mage är intressant i ljuset av det som sedan följer. Inträdet i rummet sker nämligen på ett sätt som mest av allt påminner om en en förlossning:

He leaned down, cut the electric wire
Stared into the flames and he snorted the fire
Peered through the darkness, caught a glimpse of the two
It was hard to tell for certain who was who

He lowered himself down on a golden chain
His nerves were quaking in every vein
His knuckles were bloody, he sucked in the air
He ran his fingers through his greasy hair

Metaforiska navelsträngar (electric wire och golden chain) varvas med blod (his knuckles were bloody) och fosterfett (He ran his fingers through his greasy hair).  Men samtidigt som vår pånyttfödda antihjälte drar sitt första andetag (he sucked in the air) befinner sig den otrogna hustrun i symbios med Henry Lee  (It was hard to tell for certain who was who) - något som understryks med nästan överdriven tydlighet i nästföljande vers:

They looked at each other and their glasses clinked
One single unit inseparably linked
"Got a strange premonition there´s a man close by"
"Don't worry about him, he wouldn´t harm a fly."

När den försmådde maken till slut gör entré  utbryter ett meningsutbyte som snart övergår i handgemäng och dödligt våld. Det är inte helt lätt att följa vem som säger vad och och vem som dödar vem. Det är förstås logiskt med tanke på att de tre kontrahenterna bildar en enhet - förenad och sammanlänkad av en reciproka begär och beroenden. Det är med andra ord inte särskilt överraskande att Tin Angel avslutas med att de tre älskande läggs i graven, sammanslingrade i en inseparabel hög:

All three lovers together in a heap
Thrown into the grave forever to sleep
Funeral torches blazed away
Through the towns and the villages all night and all day

Tin Angel lånar friskt från medeltidsballader, folksånger och skillingtryck. Tiden och platsen har lösts upp (eller snarare smält samman och förenats) så att hästar och svärd utan bekymmer kan existera med skjutvapen och gangsterslang:

The gun went boom and the shot rang clear
First bullet grazed his ear
Second ball went straight in
And he bent in the middle like a a twisted pin

Även den musikaliska gestaltningen ger intryck av ett långt drivet förenigande. Låten består av ett enda ackord och saknar helt solon, mellanspel, stick och bryggor. Tempot är långsamt, nästan sävligt. Tin Angel lyckas dock hålla sig på rätt sida om det monotona tack vare en lustig basfigur och Dylans melodiskt berättande röst.

Tingsryd och Tweedle Dee & Tweedle Dum

Tingsryd 3,5%

Det är förstås lite sorgligt att det gamla bryggeriet i Småländska Tingsryd idag enbart lever kvar som namn på Coops Spendrupsbryggda lågprisöl. Å andra sidan är det ju något snäppet roligare att folköl får namn efter svenska nerlagda bryggerier (Risingsbo, Mariestad, Eriksberg o.s.v. ) än tyska hittepå-namn.

Färgen är ljust gul, något blek.  Ett tjockt luftigt skum som långsamt sjunker undan utan att lämna rester. Stickig kolsyra. Doft av ljust bröd. Svag beska och klen kropp.  Även om Tingsryd  knappast kan beskyllas för att vara smakstarkt, så letar sig ändå en ren men mycket skygg maltton fram.  Lite papp i eftersmaken.

Tweedle Dee & Tweedle Dum

Ingen vet säkert när och  hur tvillingparet med stort T gör sin debut på den litterära scenen. Vissa menar att Tweedledee och Tweedledum härstammar från ett anonymt barnkammarrim medan andra hävdar de två filurerna introduceras i en skämtvers av Lord Byron. Oavsett vilket så råder det nog ingen tvekan om att bröderna Tweedle får sitt stora genombrott i Lewis Carrols berättelse om Alice i Underlandet. I boken Through the Looking Glass (1892) skildras mötet med Tweedledee och Tweedledum så här:

"I was thinking,"Alice said very politely, "which is the best way out of this wood: it´s getting so dark. Would you tell me please?"
   But the fat little men only looked at each other and grinned.
   They looked so exactly like a couple of great schoolboys, that Alice couldn't help pointing her finger at Tweedledum, and saying "First Boy!" 
   "Nohow!" Tweedledum cried out briskly, and shut his mouth up again with a snap.
   " Next Boy!" said Alice, passing on to Tweedledee. though she felt quite certain he would only shout out "Contrawise!" and so he did.

Alice tröttnar snart på de två gränsautisterna och lämnar dem helt sonika åt sitt öde. Vi vet därför inte så mycket om deras fortsatta äventyr förrän Bob Dylan återför dem till offentligheten på inledningsspåret till albumet Love and Theft (2001): Tweedle Dee & Tweedle Dum

Om Tweedledee och Tweedledum förr var två stora, enerverande barn så är de nu smått livsfarliga:

Tweedle Dum and Tweedle Dee
They´re throwing knives into the tree
Two big bags of dead man's bones
Got their noses to the grindstones.

Att de inte haft det helt lätt förstår man i andra versen där det framgår att de framlevt sina dagar i Nod, det land som Kain förvisas till efter mordet på Abel. Tillvaron i det karga och ogästvänliga Nod verkar ha gjort de bägge bråkstakarna avsevärt mer gudfruktiga:

Living in the Land of Nod
Trustin' their fate to the Hands of God
They pass by so silently
Tweedle Dum and Tweedle Dee

Det  brödrahat som impliceras genom omnämnandet av landet Nod återkommer även i nästföljande vers i form av Tennesse Williams pjäs A Streetcar Named Desire (1947) och de rivaliserande systrarna Stella och Blanche Dubois:

Well, they're going to the country, they're gonna retire
They're taking a street car named Desire
Looking in the window at the pecan pie
Lot of things they'd like they would never buy.

Men paradoxalt nog skildras det dysfunktionella tvillingparet också som transcendenta livskonstnärer på drift genom tillvaron. För en stund skjuts syskonkäbblet åt sidan och likt existentiella kosmonauter graviterar de mot upplysning och kosmisk harmoni:

Neither gonna turn and run
They're making a voyage to the sun
"His master´s voice is calling me"
Says Tweedle Dum to Tweedle Dee

Tweedle Dee and Tweedle Dum
All that and more and then some 
They walk among the stately trees
They know the secrets of the breeze

Musiken är svängig och består av en snabb och svampig bluesrock som dels förstärker textens mörka och drastiska humor och dels placerar de viktorianska barnbokskaraktärerna mitt i Louisianas sumpmark. När vi  i sista versen tar farväl av Tweedledee och Tweedledum är det lätt att föreställa sig dem stående bland urätna bältdjur och torkade krokodilhuvuden framför en mossbelupen stuga i ett gudsförgätet träsk:

Tweedle Dee is a lowdown sorry old man
Tweedle Dum, he'll stab you where you stand
"I've had too much of your company"
Says Tweedle Dum to Tweedle Dee

Av låtens tolv verser  handlar tio om bröderna Tweedle; två gånger överges dock det karaktärsnära tredjepersonsperspektivet för ett kärlekskrankt förstapersons-jag. Första gången känns det som om skildringen av de två bröderna fått det småslumrande sångjaget att tänka på sin egen relation. Plötsligt och yrvaket tittar han upp från sagoboken:

Well, the rain beating down on my window pane
I got love for you and it's all in vain
Brains in the pot,they're beginning to boil
The're dripping with garlic and olive oil

Andra gången är andrapersonspronomenet du ersatt av tredjepersonspronomenet hon:

Well a childish dream is a deathless need
And a noble truth is a sacred dream
My pretty baby, she's looking around
She's wearin' a multi-thousand dollar gown.

Through the Looking Glass slutar som bekant med att Alice - efter en lång och besynnerlig dröm -  frågar kattungen Kitty vem det egentligen är som har drömt. Hon själv eller den Röde kungen?

Även hos Dylan hittar vi en drömmare, och även här råder det en viss tvekan om vem det är som drömmer: Är det kvinnan som bär en klänning värd en förmögenhet? Eller är det kvinnans man som drömmer om hur hans älskade - iförd "a multi-thousand dollar gown"- "is looking around".

Att "looking around" kan betyda både att hon ser sig omkring och att hon söker efter någon ny komplicerar förstås det hela betydligt.