Tuborg Grön 3,5
folkobob har i dagarna bytt jobb och passerar numera en Netto-butik på daglig basis. Det finns förhoppningsvis större anledningar till eufori i livet, men faktum är att denna danska lågpriskedja är ensamma om att sälja klassikern Tuborg Grön i folkölsformat.
Ölet är halmgult och helt klart. Tätt, långvarigt skum med antydan till kläng. Svag doft av ljust bröd. Försiktig beska och relativt klen kropp. Det finns visserligen en ren, fin brödig maltton men också en honungssötma som blir något påträngande i avslutet. Kort eftersmak. Perfekt (!) kolsyrat dock.Bryggeriet Tuborg är som bekant intimt och för all framtid förknippat med tecknaren Storm P's reklamaffisch där luffaren Perikles av en korvbehängd vagabondkollega får frågan om när en Tuborg smakar bäst. Skinande av lycka svarar han lakoniskt "Hvergang".
Only a Hobo
Det råder ingen tvekan om att Bob Dylan utgick från Poor Miners Farewell när han 1963 komponerade Only a Hobo. Precis vilken version han haft framför sig är förstås omöjligt att säga; Poor Miners Farewell är en sång som i början av 1900-talet fick en enorm spridning via fackföreningen IWW:s Little Red Songbook och som sedan framförts av mängd olika artister. För enkelhetens skull kommer jag här att begränsa mig till den version som Hedy West spelar in för Vanguard 1960.
Att de två sångerna utgått från samma melodi är lätt att konstatera. Likaså att det finns stora textmässiga överensstämmelser, och då särskilt i refrängen. I Poor Miners Farewell lyder refrängen som följer...
Only a miner but one more is gone,
Leaving his wife and dear children alone.
... medan Dylans Only a Hobo ser ut så här:
Only a hobo, but one more is gone
Leavin´nobody to sing his sad song
Leavin´ nobody to carry him home
Only a hobo, but one more is gone
Men även om formuleringarna känns igen finns det en avgörande skillnad; gruvarbetaren är sörjd och saknad medan luffaren är helt ensam, såväl i livet som i döden. Därmed blir Only a Hobo snarare en kommentar än en kopia av Poor Miners Farewell. I de inledande verserna beskrivs den döde luffaren med en klarsynt realism som ibland gränsar mot cynism:
As I was out walking on a corner one day
I spied an old hobo, in a doorway he lay
His face was all grounded in the cold sidewalk floor
And I guessed he´d been there for the whole night or more
A blanket of newspaper covered his head
As the curb was his pillow, the street was his bed
One look at his face showed the hard road he'd come
And a fistful of coins showed the money he bummed.
Den osentimentala jag-berättaren har en distanserande effekt. I motsats till Woody Guthrie och Leadbelly, som ofta beskrev utanförskapet inifrån, gör Dylan inga anspråk på att dela luffarens liv och vedermödor. På så sätt införs också ett absurt element i skildringen av den ihjälfrusne luffaren. Till skillnad från gruvarbetaren - vars död med lätthet går att placera i ett större narrativ som handlar om exploatering och ekonomiskt tvång - förblir luffarens öde istället meningslöst.
Dylan sjunger sången som en avslappnad vals med ett tonfall som varken bedrövat eller indignerat. Framförandet stämmer förstås väl överens med textens jag som observerar hellre än värderar. Den tredje och avslutande versen är utformad som en fråga till lyssnaren:
Does it take much of a man to see his whole life go down
To look up on the world from a hole in the ground
To wait for your future like a horse that´s gone lame
To lie in the gutter and die with no name
Frågeställningen är - liksom sången i helhet - snarare existentiell än politisk. I likhet med luffaren kan vi ju trots allt inte ta med oss något dit vi går.
Att de två sångerna utgått från samma melodi är lätt att konstatera. Likaså att det finns stora textmässiga överensstämmelser, och då särskilt i refrängen. I Poor Miners Farewell lyder refrängen som följer...
Only a miner, killed under the ground,
Only a miner, but one more is gone.Only a miner but one more is gone,
Leaving his wife and dear children alone.
... medan Dylans Only a Hobo ser ut så här:
Only a hobo, but one more is gone
Leavin´nobody to sing his sad song
Leavin´ nobody to carry him home
Only a hobo, but one more is gone
Men även om formuleringarna känns igen finns det en avgörande skillnad; gruvarbetaren är sörjd och saknad medan luffaren är helt ensam, såväl i livet som i döden. Därmed blir Only a Hobo snarare en kommentar än en kopia av Poor Miners Farewell. I de inledande verserna beskrivs den döde luffaren med en klarsynt realism som ibland gränsar mot cynism:
As I was out walking on a corner one day
I spied an old hobo, in a doorway he lay
His face was all grounded in the cold sidewalk floor
And I guessed he´d been there for the whole night or more
A blanket of newspaper covered his head
As the curb was his pillow, the street was his bed
One look at his face showed the hard road he'd come
And a fistful of coins showed the money he bummed.
Den osentimentala jag-berättaren har en distanserande effekt. I motsats till Woody Guthrie och Leadbelly, som ofta beskrev utanförskapet inifrån, gör Dylan inga anspråk på att dela luffarens liv och vedermödor. På så sätt införs också ett absurt element i skildringen av den ihjälfrusne luffaren. Till skillnad från gruvarbetaren - vars död med lätthet går att placera i ett större narrativ som handlar om exploatering och ekonomiskt tvång - förblir luffarens öde istället meningslöst.Dylan sjunger sången som en avslappnad vals med ett tonfall som varken bedrövat eller indignerat. Framförandet stämmer förstås väl överens med textens jag som observerar hellre än värderar. Den tredje och avslutande versen är utformad som en fråga till lyssnaren:
Does it take much of a man to see his whole life go down
To look up on the world from a hole in the ground
To wait for your future like a horse that´s gone lame
To lie in the gutter and die with no name
Frågeställningen är - liksom sången i helhet - snarare existentiell än politisk. I likhet med luffaren kan vi ju trots allt inte ta med oss något dit vi går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar