Ahlafors Lagom och Love Minus Zero/No Limit (live version 1975)

Ahlafors Lagom 3,5%

För någon månad sedan uppmärksammade folkobob det lilla bryggeriet i Alafors. Då Niklas "Panikljus" Lindqvist i sin gränslösa generositet begåvat undertecknad med ytterligare en flaska från Ahlafors bryggerier vänder vi åter blickarna mot det lilla samhället nordväst om Kungälv.

Ahlafors Lagom är en ofiltrerad och opastöriserad lager. Ölet är halmgult och inte helt klart. Blommig doft. Skummet är grovt och frasigt och sjunker så småningom ner till en långvarig float. Smakrikt med dragning åt det syrliga. Krispig beska och långvarig eftersmak av ljust surdegsbröd. Aningen jäst i avslutet. Pigg kolsyra, gränsande mot stickig. 

Love Minus Zero/No Limit (live version 1975)

Att ordet ”lagom” är ett unikt, svenskt koncept som mer eller mindre definierar det svenska folkkynnet verkar nuförtiden vara en allmänt utbredd uppfattning. Man behöver dock inte bläddra särskilt länge i ett idéhistoriskt översiktsverk för att inse att ordet lagom har en nära (och högt aktad) släkting i kardinaldygden måttfullhet (på engelska temperance).

Föreställningen om de fyra kardinaldygdena förknippas främst med Sokrates och den hellenska filosofin och omfattar - förutom måttfullhet - även vishet (prudence ), mod (fortitude) och rättrådighet (justice).

I sin bok Dylan’s Vision of Sin (2003) utforskar den engelska litteraturprofessorn Christopher Ricks Bob Dylans konstnärskap med hjälp av de fyra kardinaldygderna, de sju dödssynderna och de tre teologala dygderna. Det blir allt som allt ett prisma med fjorton brytpunkter och man kan inte annat än imponeras av det ambitiösa projektet.

För att analysera (och illustrera) begreppet måttfullhet utgår Ricks från Love Minus Zero/No Limit - en kärlekssång som gör sin albumdebut på Bringing It All Back Home (1965). Enligt den allmänna historieskrivningen är låten inspirerad av kärleken till Sara Lownds - modell, skådespelerska och Dylans fru mellan åren 1966 och 1977. Låten är väl vald  och även om Ricks närläsning ibland blir en smula associativ, är det lätt att instämma i det övergripande resonemanget. 

Love Minus Zero/No Limits tecknar nämligen ett porträtt av kvinna som är allt igenom måttfull. Hennes känslomässiga utlevelse är både naturlig och balanserad, befriad från från överdrifter och excesser såväl som neurotisk och tillkämpad självkontroll. I låtens första hälft kontrasteras den avslappnade chosefriheten mot en nervös och konstlad värld där ingen egentligen verkar leva på riktigt:

My love she speaks like silence
Without ideals or violence
She doesn’t have to say she’s faithful
Yet she’s true like ice, like fire
People carry roses
Make promises by the hours
My love she laughs like the flowers
Valentine’s can’t buy her

In dime stores and bus stations
People talk of situations
Read books, repeat quotations
Draw conclusions on the wall
Some speak of the future
My love she speaks softly
She knows there´s no success like failure
And that failure´s no success at all

Sett ur detta perspektiv är det förstås intressant att notera att Love Minus Zero/No Limit spelas åtta gånger under The RollinThunder Revue - en turné som knappast utgör sinnebilden av begrepp som lagom och måttfullhet, snarare tvärtom.  Det är turnén med extra allt: Extra många gästartister och blomsterhattar, extra mycket smink och skilsmässodramatik.

Rockjornalisten Nick Hasted skriver i artikeln "Shelter From The Storm"  (Uncut,  Januari 2005) om hur Dylan under Rolling Thunder-turnén excellerar i klassisk  rock´n roll dekadens: 

Other girlfriends popped up at every stop  and travelled openly with Dylan. Band members  Scarlet Rivera and Ronee Blakley were rumoured to be sleeping with him. Even a girl bizarrely employed to teach Bob tightrope-walking was soon in his bed. (...) Dylan, always a wine-drinker switched to brandy.

På Bootleg Series vol. 5: Live 1975 – The Rolling Thunder Revue kan man höra en inspelning av Love Minus Zero/No Limit från  Montreal den 4 december 1975. Framförandet är avskalat, men knappast avspänt. Det känns som om en känslovåg när som helst kan bryta igenom. Som rännilar pressas texten fram genom den emotionella fördämningen och Dylan får anstränga sig rejält för att sången ska spegla lugnet hos kvinnan han sjunger om. 

Det lyckas nästan. Efter sista versen exploderar låten i ett munspelssolo. Påträngande, aggressivt och inte särskilt måttfullt.