ICA Supermarket Smedjebacken Lager och It Ain't Me Babe (live version 1984)

ICA Supermarket Smedjebacken Lager 3,5%

För ett par månader sedan skrev folkobob om samarbetet mellan Bergslagens brygghus och ICA Supermarket Smedjebacken (som fortfarande kallas för Pilen av lokalbefolkningen). Det har nu blivit dags för ytterligare en öl i serien - denna gång en lager.

Ölet är gyllengult och skummar upp till ett stabilt skum som sjunker undan - utan att lämna rester - till en långvarig float. Doft av knäckebröd och aprikos. Smakrikt och välbalanserat med brödiga malttoner och torr beska. Lite tall och gran i avslutet. Pigg kolsyra och medellång eftersmak.

Förra gången folkobob drack öl från Bergslagens Brygghus och ICA Supermarket Smedjebacken ledde akronymen ICA oss till harmonICA och ett välspelat och lyhört munspelsparti från 1966. Det  är nu dags att titta närmare på motsatsen, nämligen det utstuderat kantiga munspelssolot i It Ain´t Me Babe från konserten på Wembley Stadium den 7 juli 1984.

It Ain´t Me Babe (live version 1984)

Men låt oss börja från början. Sommaren 1984 gör Bob Dylan en Europaturne efter nästan fyra års scenfrånvaro. Det är en luttrad  - för att inte säga härdad - publik han möter. Genom åren har de sett och hört honom hoppa från den ena genren till den andra. Från folkrock till countryrock, vidare till jesusrock och så en skarp politisk högersväng i form av 1983 års Infidels-album. De som har hängt med till 1984 klarar med andra ord vad som helst. Samtidigt är den nytillkomna publiken där just för att se en artist som gjort sig känd för att inte stryka publiken medhårs. 

Nu står han framför dem som en livs levande rock´n roll-pastisch med kajal och uppknäppt zebraskjorta. Men med undantag för klädseln verkar provokationen vara framskjuten till ett senare tillfälle. Förutom en handfull spår från den ovan nämnda Infidels, består låtlistan nästan enbart av gamla klassiker. I standardverket Bob Dylan Performing Artist (1992) beskriver Paul Williams turnén 1984 så här:

For the 1984 tour he seems to have made a tremendous effort to win back his live audience, setting out to give them what they want, not cynically (...) but with real enthusiasm and generosity. He uses his will power to find that place in himself where he can and does love his audience, and his old familiar songs, that place where he can be inspired not by the urge to create or to break new ground but simply by the impulse to give. 

Fast helt igenom idylliskt är det ändå inte och när det blir dags för It Ain't Me Babe skymtar retstickan äntligen fram...

En vedertagen uppfattning är  att It Ain't Me Babe beskriver en kärleksrelation som är på väg att ta slut eftersom sångens "jag" varken kan eller vill motsvara den idealiserade bild som den andre målat upp. Denna tolkning har även ett starkt biografiskt stöd; It Ain't Me Babe skrevs 1964, samma år som Bob Dylan och Suze Rotolo gick skilda vägar.

Go 'way from my window
Leave at your own chosen speed
I'm not the one you want, babe
I'm not the one you need
You say you're lookin' for someone
Never weak but always strong
To protect you an' defend you
Whether you are right or wrong
Someone to open each and every door
But it ain't me, babe
No, no, no it ain't me, babe 
It ain't me you're lookin' for, babe

På Wembley Stadium 1984 får It Ain't Me Babe dock helt annan innebörd. Istället för en lågmäld skildring av hemlös kärlek får vi nu höra Dylan - högljutt och bestämt - avsvära sig rollen som upphöjt helgon. Texten sjungs med en frasering som både är fallande och en aning ur fas. Det är som om sången hela tiden försöker hinna ikapp musiken. Resultatet blir uppmanande, nästan befallande.

Men detta struntar förstås publiken i. När Dylan uppmanar åhörarna att "go away from my window" hörs istället ett samstämt men uppskattande jubel. För att göra metaironin komplett framförs refrängen (no, no, no it ain't me babe /it ain't me you're lookin' for babe) som en hejarklacksallsång där Dylan och publiken samtidigt och samstämt betackar sig för den andres intresse.
 
Nåväl, Dylan ger dock inte upp i första taget. Upplivad av utmaningen  väljer han nu en annan strategi. Efter första versen  följer ett långt munspelssolo. Till en början broderas solot fram kring melodin, men efter ett par takter återstår bara tre enerverande toner vilka spelas om och om igen. För att understryka allvaret upprepas dessutom munspelsslingan ytterligare en gång i slutet.

Det är som om Dylan vill se hur mycket dessa fans egentligen klarar av utan att tröttna. En hel del ska det visa sig. I alla fall om man ska döma av den bifallsstorm som  utbryter när munspelet äntligen tystnar

Paka Pramen och Ballad of a Thin Man (live version 1984)

Paka Pramen 3,5%

Paka Pramen är ett tjeckiskt öl som bryggs i den lilla tjeckiska staden Nova Paka.

Doften är brödig men svag. Färgen är guldgul. Skummet är grovt och frasigt och sjunker undan hyfsat snabbt. Efter en stund är det nästan helt försvunnet. Ordentligt med kolsyra men utan att störa.
Ölet har utan tvekan en rejäl kropp, men också en lite bränd, kemisk ton. Det finns en hel del sirap i smaken.  Beskan är fyllig men det "tjeckiska bettet" försvinner lite bland det söta. Eftersmaken lång (och söt).

Nova Paka är också födelsestaden för skulptören Bohumil Kafka (1878-1942). Om man vill framstå som riktigt, riktigt dryg i sociala sammanhang kan man alltid dra igång ett samtal om Kafka. En bit in i konversationen utbrister man förvånat: "Men ni pratar ju om Franz Kafka, jag menade förstås Bohumil Kafka".

Ballad of a Thin Man (live version 1984)

Att säga att den tjeckiske författaren Franz Kafka haft en stor påverkan på efterkrigstidens litteratur får nog räknas som en underdrift. Hos Kafka är människans kontroll över tillvaron en bara en illusion och livet är inget annat än en serie absurditeter. Hans karaktärer är oförmögna nå fram till varandra utan förirrar sig allt djupare in i en labyrint av oöverskådliga regelverk och sociala förpliktelser. 

Även om Bob Dylans sextiotalsproduktion ofta har en dragning åt det absurda  så är det bara i sällsynta fall som den kan kallas Kafkaartad. Kaoset har hos Dylan istället en karnevalistisk kvalitet som emanciperar snarare än alienerar.  Må vara att Desolation Row och Sad Eye Lady of the Lowlands andas en viss uppgiven melankoli, men särskilt ångestfyllt blir det aldrig.

Undantaget som bekräftar regeln är förstås Ballad of a Thin Man där en kallsvettig Mister Jones förgäves försöker förstå vad det är som händer:

You walk into the room
With your pencil in your hand
You see somebody naked
And you say ”Who is that man?”
You try so hard
But you don’t understand
Just what you’ll say
When you get home

Och som om inte detta vore nog följs varje vers av en refräng som med all önskvärd tydlighet understryker att Mister Jones faktiskt inte förstår någonting alls:

Because something is happening here
But you don’t know what it is
Do you, mr Jones

Det Kafkaartade i Ballad of a Thin Man ligger till stor del i själva berättarperspektivet. Avsaknaden av personliga pronomen i förstaperson  (till exempel ”I” och ”me”) gör sångjaget osynligt, men sätter på samma gång sångens du i centrum. Effekten liknar en dålig polisfilm där den kedjerökande kommissarien vänder skrivbordslampan mot förhörsobjektet. Förhörsledaren blir omöjlig att urskilja i motljuset samtidigt som den anklagade (kanske är det Herr K?) avkläds och exponeras.

Även den direkta anföringen i dialogen för tankarna till förhörsrummet. Mr Jones säger något varpå en annan svarar. Det hela påminner om ett transkriberat förhörsprotokoll, befriat från känslor och nyanser:

You raise up your head
And you ask, ”Is this where it is?”
And somebody points at you and says
”It’s his”
And you say, ”What’s mine?”
And somebody else says, ”Where what is?”
And you say, ”Oh my God
Am I here all alone?”

Ballad of a Thin Man gjorde sin entré i Dylans repertoar via albumet Highway 61 revisted (1965) och inte helt överraskande har Mister Jones identitet allt sedan dess varit föremål för en hel del spekulation. I Karsten Jörgensens Bob Dylan Lexikon (2006) nämns bland annat journalisterna Max Jones och Jeffrey Jones - liksom artistkollegorna Brian Jones och Joan Baez - som möjliga förebilder.

Det frenetiska sökandet efter svaret på frågan om vem som egentligen döljer sig bakom Mister Jones är förstås ingenting annat än en avledningsmanöver. Sångens konsekventa du-tilltal förvandlar oss alla till Mister Jones och nervöst ser vi oss omkring för att se om vi hittar någon som kan ta vår plats.

Ett lönlöst projekt skall det visa sig. Ingen ersättare står att finna och värre ska det bli. Att även rollerna som subjekt och objekt är förhandlingsbara blir tydligt när lyssnaren plötsligt finner sig vara freakshowens huvudattraktion. Vem pekar egentligen finger mot vem?

You hand in your ticket
And you go watch the geek
Who immediately walks up to you
When he hears you speak
And says How does it feel
To be such a freak
And you say Impossible As he hands you a bone.

I den del av bokserien  33⅓ som behandlar Highway 61 Revisted  konstaterar den amerikanske skribenten Mark Polizotti (kanske mest känd som översättare av Patrick Modiano) att den klaustrofobiska känslan i Ballad of  a Thin Mans  till viss del går att förklara rent metriskt. Förutom den assonans som återkommer tre gånger per vers (till exempel  geek/speak/freak i versen ovan) så assonerar också samtliga versslut såväl med varandra som med Mister Jones själv (home/alone/bone/Jones).

Polizotti menar att denna struktur skapar en rundgång där lyssnaren hela tiden återkommer till samma punkt. Den låsta strukturen skulle, enligt Polizotti, också förklara varför Ballad of a Thin Man så sällan omarbetas när den spelas live.

Att allting är relativt är förstås en truism, men saken är den att låten visst har förändrats. Ta till exempel den version som man kan höra på Real Live (1984). Förutom några smärre avvikelser -som att en del verser har fått stryka på foten eller att en svajig surfgitarr stiger fram på klaviaturens bekostnad – så finns det en avgörande skillnad i sättet som sången framförs på. Det anklagande och hånfullt aggressiva tonfall som  hörs på albumversionen från 1965 känns nu mer som en kuliss -  en pose om man så vill. Det är uppenbart att det finns en tilltagande munterhet i botten och att denna munterhet när som helst kan bryta igenom fasaden av spelad motvilja.

Kanske har Dylan, under de nitton år som passerat mellan Highway 61 Revisted och Real Live, sjungit låten så många gånger att han till slut börjat ha en viss fördragsamhet med sin Mister Jones. Kanske är han till och med glad att se honom. Om han nu inte redan hade honom med sig vill säga.