Brooklyn Lager och All Along the Watchtower (live version 1994)

Brooklyn Lager 3,5%

De senaste tio åren har  Brooklyn Brewery successivt gått från nytt och alternativt till tryggt och invant. Dels beror det på att bryggerijätten Carlsberg numera står för den europeiska distributionen och dels på att Brooklyn Brewery gör kvalitetsöl med hög lägstanivå. Det senaste tillskottet i folkölshyllan är en Wienerlager.

Färgen är bärnstensfärgad och helt klar. Tätt, långlivat skum som dröjer sig kvar längs glasets kanter. Svag doft av ljust bröd och honung. Brooklyn lager har en (för öltypen) bra kropp med rena brödtoner och en fin, lite sträv beska. Apelsinblomma och kryddnejlika i avslutet. Medellång, örtig eftersmak som efterhand övergår i krita.  Något stickig kolsyra.

All Along the Watchtower (live version 1994)

Längs med Red Rivers östra bank ligger Brooklyn Heights Promenade, en femhundra meter lång betongplattform med  utsikt över Manhattans storslagna siluett. "The Promenade" invigdes 1950 och blev snabbt ett populärt utflyktsmål både för besökande turister och bofasta New York-bor.

Att även rockpoeten Bob Dylan någon gång strosat längs Brooklyn Heights-promenaden är förstås ett högst rimligt antagande, men musikskribenten John Alexander är faktiskt beredd att gå längre än så. I en artikel i Brooklyn Eagle hävdar han nämligen att Dylans klassisker All Along the Watchtower har sin upprinnelse i en tur just längs Brooklyn Heights Promenade.

All along the watchtower, princes kept the view

While all the women came and went, barefoot servants too

I över ett sekel låg Jehovas Vittnens internationella högkvarter i Brooklyn (om än på lite olika adresser) och John Alexander menar att Dylan kan ha inspirerats av den enorma Watchtower-skylt  som i nästan femtio år strålade över Brooklyn Heights Promenade. Vidare frågar sig Alexander om ordet princes (prinsar) inte lika gärna kan tolkas som princess (prinsessa) vilket i så fall skulle kunna öppna upp för en möjlig referens till frihetsgudinnan:

If we substitute the word princess for princes one can easily draw a correlation to Dylan staring at the statue of liberty, who is the princess, keeping view over New York harbour while looking back at the watchtower sign. If one listens to Jimi Hendrix' classic rendition of this song, it certainly sounds like he's saying "princess". (Alexander 2016)

Resonemanget är kanske mer underhållande än övertygande. Särskilt som Jehovas Vittnen satte upp skylten först 1969 (det vill säga två år efter det att Dylan skrev och spelade in All Along the Watchtower). Dock är det intressant att att Alexander överhuvud taget finner det värt att spekulera i vad Jimi Hendrix egentligen sjunger i sin inspelning från 1968. Detta säger onekligen en hel del om hur Hendrix senare version påverkat vår uppfattning av den ursprungliga låten.

För människor representerar  nog Hendrix tolkning den definitiva All Along the Watchtower. Ungefär som Hound Dog och Love Hurts förknippas med Elvis Presley och Nazareth snarare än Big Mama Thornton och  Everly Brothers.

Och faktiskt verkar denna uppfattning delas även av Dylan själv. I kommentarerna till Biograph-boxen skriver Dylan bland annat så här:

"I liked Jimi Hendrix's record of this and ever since he died I've been doing it that way. (...) Strange though how when I sing it I always feel like it's a tribute to him in some kind of way". (Bob Dylan 1985)

Tio år senare bekräftar och befäster han ovanstående utsaga i en intervju med journalisten John Dolen:

"It overwhelmed me, really. He [Jimi Hendrix] had such talent, he could find things inside a song and vigiorously develop them. He  probably improved upon it by the spaces he was using. I took license with the song from his version, actually, and continue to do it to this day".(Fort Lauderdale Sun Sentinel 1995-09-25)

Men att Dylan alltid gör All Along the Watchtower i Hendrix anda är en sanning med modifikation. Åtminstone när man hör framförandet från 1994 års Woodstockfestival. Att Jimi Hendrix ande kastade sin skugga över norra scenen den 14 augusti är nog uppenbart för alla som kan sin rockhistoria. Det var Hendrix som avslutade Woodstockfestivalen 1969 alltmedan Dylan diskret packade ner sin vita kostym pös iväg till England och Isle of Wight.

Frågan publiken nu ställer sig 25 år senare är förstås om Dylan kommer att spela All along the Watchtower. Det gör han och därtill med en inledande gitarrfigur med omisskännligt Hendrixstuk. Men där slutar likheterna. Dylan - klädd i slips och mörk kostym - påminner faktiskt en smula om en uttråkad men högeffektiv revisor som med minsta möjliga ansträngning knixar iväg gitarrlicksen . Den 53-årige Dylans minimalistiska scenuttryck står med andra ord i skarp kontrast till den evigt unga, flamboyanta Hendrix.

Om ackompanjemanget har tydliga drag av Jimi Hendrix så är sången typiskt Bob Dylan. Snabbt och entonigt rasslar texten fram, bara för att bli hängande i en avslutande utdragen vokal (There-must-be-some-way-out-of-here-said-the-joker-to-the thiiiieeeef... Theres-too-much-confusion-i-cant-get-no-reliiiieeeef...) Det är som om även själva sången är fångad i musiken och desperat letar efter en väg ut.

Kanske vill han retas med MTV-sjuttiotalisterna. Pröva dem lite och se om de är där för honom eller för Guns´n Roses klassiker Knockin' on Heavens Door. 

Sofiero och Early Roman Kings

Sofiero 3,5%

Inom en mycket snar framtid  börjar högsäsongen för utomhusätning. Oavsett om man avnjuter bränd varmkorv på pinne, varmrökt lax på papptallrik eller busskorts-skuren pizza i kartong så är chansen stor att kalaset sköljs ned med den ljusa lagern Sofiero 3,5%.

Färgen är blekgul och helt klar. Skummet är långvarigt och lämnar en hel del rester. Svag doft av knäckebröd och en aning nyskuren potatis. Ljusa brödtoner och en klen beska som inte riktigt klarar av att balansera sirapssötman. Äppeljuice i avslutet. Försiktig kolsyra. Medellång eftersmak med inslag av halm

Ölet Sofiero - som lanserades av Kopparbergs 2003 - är uppkallat efter Sofiero bryggeri i Laholm (grundat 1888 och uppköpt av Kopparbergs 1999). Det lilla Laholmsbryggeriet tog i sin tur namnet från kung Oskar II:s rymliga sommarhus utanför Helsingborg. Bygget av Sofiero slott pågick i omgångar mellan 1864 och 1874 och orsakade en epidemisk spridning av namnet Sofiero under 1800-talets andra hälft.

Sofiero slott är idag ett populärt, skånskt utflyktsmål och i slottsparken anordnas under somrarna konserter med picknickmöjligheter.

Early Roman Kings

Den 14 juni 2014 spelar Bob Dylan på Sofiero slott. Sex låtar är hämtade från albumet Tempest (2012), däribland  bluesstänkaren Early Roman Kings. Albumversionen är inrökt och nattklubbsmurrig. En ensam gitarr får svar av en orgel och tillsammans vevar de sedan outtröttligt runt riffet till Muddy Waters Manish Boy. Efter ett par takter faller Dylans sång in:

All the Roman Kings in their sharkskin suits
Bowties and buttons, high top boots
Driving the spikes in, blazing the rails
Nailed in their coffins in top hats and tails
Fly away little bird, fly away flap your wings
Fly by night like the early Roman Kings

Vilka dessa romerska kungar egentligen är får man förstås aldrig riktigt veta. Namnet kan lika gärna alludera på ett gatugäng som härjade i Bronx under 70-talet som  kungarna i det  tidiga romarriket. Däremot råder det ingen som helst tvekan om vad de är - snajdare av värsta sorten, sylvassa lirare som tar vad de vill ha utan att fråga eller be om lov.

All the early roman Kings in the early, early morn´
Coming down the mountain, distributing the corn
Speeding through the forest, racing down the track
You try to get away, they drag you back
Tomorrow is Friday, we'll see what it brings
Everybody´s talking ´bout the early Roman Kings

They´re peddlers and they´re meddlers, they buy and they sell
They destroyed your city, they'll destroy you as well
They´re lecherous and treacherous, hell bent for leather
Each of them bigger than all men put together
Sluggers and muggers wearing fancy gold rings
All the woman going crazy for the early Roman Kings.

Early Roman Kings är på många sätt typisk för Dylans 2000-tal. Det musikaliska arrangemanget präglas av en slitstark enkelhet, gränsande mot minimalism.  Mellan verserna hörs ett dragspel som låter som ett munspel (eller är det ett munspel som låter som ett dragspel) vilket ger en pikant café-accent åt det rustika bluesriffet. Texten är parvis rimmad (även det typiskt för Dylans 2000-tal) och framförs med nerv och frenesi. Trots att  the Roman Kings framställs som livsfarliga översittare låter Dylan närmast upprymd och man får känslan av att gapskrattet inte är särskilt långt borta.

Mitt i låten förskjuts plötsligt berättarperspektivet från en utomstående, allvetande berättare till ett explicit förstapersonsperspektiv. Samtidigt förändras Du-tilltalet från välmenande varningar till direkta hot:

I´ll dress up your wounds with a blood clotted rag
I ain´t afraid to make love to a bitch or a hag
If you see me coming and you´re standing there
Wave your handkerchief in the air
I ain´t dead yet, my bell still rings
I keep my fingers crossed like the early Roman Kings

I'll strip you of life, strip you of breath
Ship you down to the house of death
One day you will ask for me
There´ll be no one else that you´ll want to see
Bring down my fiddle, tune up my strings
Gonna bring it wide open like the early Roman Kings

Det är inte utan att man undrar vilket förhållande detta berättarjag egentligen har till kungarna av Rom. Är han en devot beundrare eller en insvuren medlem?  Denna tvehågsenhet inför den Nietzscheanska övermänniskan som lever helt efter sina egna lagar är kanske också Dylans egna; han har utforskat temat tidigare - bland annat i John Wesley Harding (1967) och Joey (1976)

I den avslutande versen överraskas lyssnaren av två geografiska fixpunkter som gör det möjligt att någorlunda placera texten i tid och rum:

I was up on black mountain the day Detroit fell
They killed them all off and they sent them to hell
Ding Dong Daddy, you´re coming up short
Gonna put you on trial in a Sicilian court
I´ve had my fun, I´ve had my flings
Gonna shake ´em all down like the early Roman Kings

2011 - året innan Early Roman Kings spelas in - går Detroit in i en djup ekonomisk kris när flera av stadens bilfabriker flyttar produktionen utomlands. Kanske är Ding Dong Daddy en arbetslös bilarbetare eller en finanshaj med fickorna fyllda av trix och nedläggningsbeslut? Och om det senare är fallet så infinner sig genast frågan om Ding Dong Daddy kommer att sitta bakom skranket eller på den anklagades bänk när domen faller i maffia-målet.

Grebbestad India Pale Lager och Drifter's Escape

Grebbestad India Pale Lager 3,5%

De senaste åren har hybriden India Pale Lager blivit allt vanligare och det var förstås bara en tidsfråga innan öltypen skulle dyka upp på en folkölshylla någonstans i Sverige. Den India Pale Lager som provas i denna post är gjord av Grebbestad bryggeri och inhandlad på Coop i Tanumshede.

Ölet är bärnstensfärgat - skummet tätt, stabilt och klängigt. Det urdruckna glaset har tydliga "årsringar" efter klunkarna. Doft av aprikosmarmelad. Bra, tydlig kropp med mycket malt och sötma (honung och russin) men också en behaglig - lite "dov" - beska.  Kolsyran är pigg men inte stickig. Citruszest i avslutet och en lång brödig eftersmak.

Att lager är ett underjäst öl av tysk typ vet nog de flesta ölentusiaster, liksom att ursprunget till India Pale Ale är det välhumlade öl som bryggdes i England för att klara den långa resan till Indien.

Även om benämningen India Pale Lager är en smula konstruerad kan man ändå förstå att det är  lockande att  ha med India på en öletikett.  Ordet India är gränslöst fantasieggande och för sin inre syn ser man ett smäckert klipperskepp  stäva mot äventyr och törstiga kolonisatörer

Drifter's Escape

Hösten 1967 träffar Bob Dylan för första gången den indiske musikern Purna Das Baul. Mötet äger rum hemma hos Dylans manager Albert Grossman i Bearsville, Woodstock där Purna Das Baul vilar ut efter en serie konserter längs västkusten. Det är Grossman som anordnat den lilla turnén och det är han som bjudit in  Purna Das Baul till Amerika tillsammans frun Manju Das Baul,  brodern Lakshman Das Baul samt ett tiotal musiker.

Purna Das Baul är - som namnet antyder - en baul. Baulismen är en månghundraårig bengalisk esoterisk tradition med rötter i sufism och tantra. I centrum av baulismen står baulerna - kringvandrande  musiker vars kringflackande livsföring speglar deras tro på en formlös, ständigt skiftande gud.

Så småningom hamnar Purna och Lakshman Das Baul  på omslaget till Bob Dylans album John Wesley Harding (1967). Glada och påpälsade flankerar de en lurigt leende Dylan. Trots att ingen av baulerna medverkat på inspelningen är deras närvaro logisk. John Wesley Harding är nämligen en skiva som nästan helt befolkas av rotlösa existenser. I en strid ström passerar nomaderna förbi; revolvermän, luffare, migranter och budbärare.

Den låt på John Wesley Harding som allra tydligast fångar rotlöshetens essens är Drifter's Escape. I tre verser får vi följa en drifter (lösdrivare?) som är helt och hållet i klorna på sitt eget vara. "Man inte kan inte fly från sig själv" är en sliten truism som implicerar att man måste stanna upp för att nå insikt och hitta sig själv Men om ens sanna jag visar sig vara en drifter i ständig rörelse, vad gör man då? Ingen vet, allra minst vår drifter själv. Kanske är det därför som Drifter's Escape inleds med något som allra mest liknar ett rop på hjälp:

"Oh help me in my weakness"
I heard the drifter say
As they carried him from the the courtroom
And were taking him away
"My trip hasn´t been a pleasant one
and my time it isn´t long
And I still do not know
What it was that I´ve done wrong"

Den diskreta och isolerade positionsmarkören "I heard the drifter say" är det enda som skvallrar om att vi tar del av en vittnesutsaga. Berättaren har på något sätt varit en del av händelseförloppet, men väljer framgent rollen som neutral observatör och historieberättare.

I den andra versen står det klart att vår drifter befinner sig mitt i en Kafkaartad rättsprocess. Vad åtalet gäller är oklart, likaså på vems sida domaren, juryn och den väntande folkmassan står.

Well the judge, he cast his robe aside
A tear came to his eye
"You fail to understand," he said
" Why must you even try?"
Outside, the crowd was stirring
You could hear it from the door
Inside, the judge was stepping down
While the jury cried for more

Det högljudda spektaklet får emellertid ett snabbt slut när en blixt slår sönder domstolsbyggnaden:

"Oh, stop that cursed jury"
Cried the attendant and the nurse
"The trial was bad enough
"But this is ten times worse"
Just then a bolt of lightning
Struck the courthouse out of shape
And while ev'rybody knelt to pray
The drifter did escape

Att alla (utom driftern) faller på knä väcker förstås en misstanke om att åskviggen i själva verket är ett  ingripande från en högre makt. Vår drifter förefaller dock helt likgiltig inför det faktum att en gudomlig rätt har friat honom; obemärkt - och av allt att döma omotiverat - flyr han sin väg.

Kompet är är snabbt och nervigt och speglar därmed drifterns rastlösa och ständiga framåtrörelse.  Dylans sång å sin sida är snarare lågmäld och avslappnad. Tillsammans med den sparsamt rimmade texten får sången drag av prosa. Det är som om Dylan berättar en skröna snarare än sjunger en sång, vilket i och för sig stämmer väl överens med de iakttagelser vi gjorde om berättarperspektivet.

2013 medverkar Purna das Baul på albumet From Another World - a tribute to Bob Dylan med en baul-version av Mr. Tambourine Man. Det är en suggestiv tolkning och med en instrumentation  enbart bestående av traditionella baulinstrument - ensträngad ektara, dugitrumma och bambuflöjt. Resultatet är både vackert och suggestivt även om Drifter's Escape förstås hade varit ett ännu bättre val.

Nääs American Festival och I Pity the Poor Immigrant.

Nääs American Festival 3,5%

American Festival är en alé från Nääs Gårdsbryggeri i Ydre kommun (som i sin tur ligger där Östergötland möter Småland). Riktiga utvandrartrakter med andra ord och flaskan pryds helt följdriktigt också av en gammal Amerika-båt. Enligt tillverkarna själva är ölet bryggt på svensk pilsnermalt som kombinerats med amerikansk humle; en hyllning till de svenska Amerika-immigranterna.

Färgen är ljust gul och inte helt klar. Det luftiga skummet sjunker efter en stund ner till ett tätt lock. Kolsyran är pigg utan att stickas. Doften är rejält blommig med tydliga toner av fläder och passionsfruktsläsk. Ölet har också rejält med smak. Det är nästan så att beskan försvinner bland alla frukt och blomtoner. Bergamott och grapefrukt i eftersmaken.

Det är inte helt lätt att se vilken typ av mat som skulle passa ihop med American Festival. Ölet passar nog bättre som aperitif på egen hand än som sällskap till tjälknöl. Å andra sidan finns det ju många olika slags svenskamerikaner. Kanske är American Festival helt enkelt mer Maria Montazami än Kristina från Duvemåla.

I Pity the Poor Immigrant

Det är inte heller helt lätt att få rätsida på I Pity the Poor Immigrant. Förutom att låten  - i likhet med de flesta andra spår på John Wesleys Harding - domineras av ett arkaiskt och religiöst färgat symbolspråk är den dessutom utstuderat motsägelsefull. Ja, rent av kryptisk. I tre verser presenteras pannå efter pannå med mänskliga laster och tillkortakommanden och frågan är väl vad vi egentligen skall känna inför vår erbarmlige immigrant. Förakt? Medkänsla? Kanske båda delar. Redan i den första versen möter vi oförblommerad ondska och simpel ohederlighet i kombination med ett intensivt självhat.

I pity the poor immigrant

Who wishes he would´ve stayed home

Who uses all his power to do evil

But in the end is always left so alone

That man whom with his fingers cheats

And who lies with ev'ry breath

Who pasionately hates his life

And likewise, fears his death

Texten är som en Rubiks kub där inledningsradens ”pity”, ”poor” och ”immigrant” måste vridas rätt för att resten texten ska kunna harmonisera. Av dessa tre nyckelord är nog  ”pity” det lömskaste. Vid en första anblick uttrycker  ”pity” omsorg och medkänsla, men tittar man närmare ser man att ordet också förminskar och förtingligar. Genom att "tycka synd om någon" förvisar man den andre till hjälplöshet och underordning.

”Poor” är måhända mindre lömskt men inte desto mindre tvetydigt. Samtidigt som ordet förstärker det ovan nämnda ”pity” så konnoterar det också  brist och armod. Denna knapphet behöver inte nödvändigtvis vara av materiell art och i den andra versen blir det tydligt att ”poor” snarare syftar på en andlig fattigdom.

I pity the poor immigrant

Whose strength is spent in vain

Whose heaven is like Ironsides

Whose tears are like rain

Who eats but is not satisfied

Who hears but does not see

Who falls in love with wealth itself

And turns his back on me

Den avslutande raden som beskriver hur immigranten vänder jaget i sången ryggen  ("And turns his back on me") är central då den ger en viss vägledning till hur  ”immigrant” ska förstås.

I kortessän ”When Dylan spoke for God” (2009) driver den amerikanske litteraturkritikern och judaistiker Lawrence J Epstein tesen att ”immigrant” syftar på människans tillfälliga vistelse på jorden och att jaget i sången därmed är den mosaiske Guden själv. Vidare menar Epstein att ”Ironside” i andra versen är hämtat från namnet på puritanen Cromwells kavalleri under Engelska inbördeskriget och således kan ses som en slags kritik av kristen dogmatism.

Ett något mer prosaiskt perspektiv hittar man i den brittiske  rockjournalisten Andy Gills referensverk Classic Bob Dylan (1998).  I den korta artikel som behandlar I Pity the Poor Immigrant  konstaterar Gill att de människor som emigrerade till Amerika kring sekelskiftet 1900 ofta tvingades skapa sina egna rättskipnings- och trygghetssystem - inte sällan med maffiaorganisationer och gangstersyndikat till följd. Immigrantens själlösa strävan efter makt och rikedom är med andra ett resultat av hans sociala vara.

Gill väljer alltså att tolka I Pity the Poor Immgrant som en slags satir där sången framförs ironiskt. Ackompanjemanget och sången ger utan tvekan ett visst stöd åt en sådan tolkning. Dylan sjunger, med Dylanskt mått mätt, ljuvt och sammetslent till en smäktande valstakt. Det hela står i skarp kontrast till den motvilja som textens jag  uttrycker inför immigrantens förehavanden.

En tredje tolkning - som i viss mån sammanför både Epstein och Gill - är att även jagets röst tillhör en immigrant, närmare bestämt en av de puritaner som år 1620 anlände till Amerika med Mayflower. Med ett sådant perspektiv blir sången  inte ironisk utan istället helt igenom ärlig och uppriktig. Uppfylld av gudsfruktig, asketisk strävsamhet och en from (men kärv) kärlek sin nästa, betraktar vår svartklädde puritan dagens moraliskt bristfälliga immigrant.  Åtminstone är det så sångens stränge puritan ser honom. Så när "the poor immigrant (...) turns his back on me" är det alltså inget mindre än puritanismens kulturella och religiösa arv som avfärdas.

S:t. Eriks Session IPA och I Dreamed I Saw St. Augustine

S:t Eriks Bryggeri Session IPA 3,5%

S:t Eriks bryggeri ligger i Stockholm och gör  öl som verkar ha lite sådär lagom snofsigt stuk. Tycker jag i alla fall, fast jag bor å andra sidan på landet och är således inte helt trovärdig när det gäller den typen av estetiska värdeomdömen.

Doften överraskar rejält med frukt och tuttifrutti-godis. Skummet är långvarigt med tät yta och grova kanter. Färgen är ljust gul och en smula grumlig. Ölet är smakrikt och runt med en fin humleton. Dock är det inte särskilt beskt; speciellt inte om man förväntar sig en IPA. Eftersmaken har lite toner av skumbanan om vi nu skall fortsätta rota i godispåsen.

Sankt Erik syftar på medeltidskungen Erik den helige som numera är skyddshelgon för Sveriges huvudstad. Han är dock inte ett kanoniserat helgon utan mer någon typ av  hittepå-helgon, om än med hyfsat stark varumärkesprofil. Åtminstone i Stockholm.

I Dreamed I Saw St Augustine

I Dylanbiografin Det är inte mig ni söker från 2012 skriver rockjournalisten David Dalton följande apropå låten I Dreamed I Saw St. Augustine från skivan John Wesley Harding (1967):

"Förment historiska personer dyker upp [på albumet]. Den helige Augustinus är inte den nordafrikanske, skuldens och frälsningens schaman, utan bara ett helgon. Han är symbolisk. Han är alla helgon, och alla helgon blir traditionellt sett martyrer till slut."

Verklighetens Sankt Augustinus av Hippo  levde och verkade i nuvarande Algeriet 354-430 och helgonförklarade 1298. Augustinus har i Dylans text alltså transformerats till ett slags urhelgon som i allt väsentligt återspeglar kristusgestalten. Sången inleds med hur berättarjaget möter S:t Augustinus, återuppstånden och levande:

I dreamed I saw St. Augustine
Alive as you or me
Tearing through these quarters
In the utmost misery
With a blanket underneath his arm
And a coat of solid gold
Searching for the very souls
Whom already have been sold

Texten leder tankarna både till lärjungarnas möte med den återuppståndne Jesus och Alfred Hayes dikt om Joe Hill ("I dreamed I saw Joe Hill tonight"). Symbolspråket är arketypiskt: En filt för askes och nomadliv- en guldkappa för andlig rikedom. Samtidigt väcker helgonets uppenbarelse en del frågor. Varför befinner han sig i "utmost misery"? Vem har sålt själarna han söker efter? (och till vilka?) Paradoxalt nog får luckorna drömskildringen att blir än mer övertygande då den, som drömmar gör, trotsar både logiska förklaringar och narrativ. I den andra versen återges St Augustinus förkunnelse:

"Arise, arise", he cried so loud
In a voice without restraint
"Come out, ye gifted kings and queens
And hear my sad complaint
No martyr is among ye now
Whom you can call your own
So go on your way accordingly
but now you´re not alone"

Det Augustinus säger i drömmen är en smula kryptiskt. Det är alltså inte bristen på levande och predikande profeter som är problemet utan avsaknaden av martyrer. Att denne martyr dessutom skulle finnas bland människorna är ju minst sagt motsägelsefullt då en martyr per definition är någon som dödats för sin övertygelse. Är det på något sätt Jesus som åsyftas? Och varför skulle han i så fall inte längre vara aktuell som kristenhetens supermartyr? Stilnivån är spretig. Augustinus använder sig av ett bibliskt färgat språk (Come out, ye gifted kings and queens) utblandat med byråkratlingo (...go on your way accordingly). I den tredje, avslutande versen vaknar berättarjaget; både arg och ångestfylld:

I dreamed I saw St. Augustine
Alive with fiery breath
And I dreamed I was among the ones
That put him out to death
oh I awoke in anger
So alone and terrified
I put my fingers against the glass
And I bowed my head and cried.

När berättarjaget pressar fingrarna mot glaset inser man att den diegetiska situationen aldrig kommer att förklaras och att det som man tagit del av snarare är att betrakta som ett fragment.  Glaset kan lika gärna vara ett ölglas i någon gudsförgäten sylta som katedralfönstrets målade helgonbilder. Sista versen ger stöd åt Daltons idé om att St. Augustine i Dylans version är en fiktiv karaktär som bara har namnet gemensamt med Augustinus av Hippo. Verklighetens Augustinus led ju aldrig martyrdöden utan dog av naturliga orsaker. På en nivå har Dalton alltså rätt när han hävdar att den verklige Augustinus är av underordnad betydelse; på en annan gör han det alldeles för lätt för sig...

... för när man jämför Bob Dylan med Augustinus av Hippo hittar man onekligen en hel del beröringspunkter mellan de två.  Författaren och journalisten Ylva Eggerhorn beskriver i ett förord till Bekännelser Augustinus som en intellektuell och andlig sökare vilken försöker få sina motstridiga sidor att mötas och sammansmälta. Sinnevärlden med själen, sexualiteten med askesen. Hans läshunger är ofantlig och den som tagit del av Dylans bokslukande i Memoarer del 1 nickar igenkännande. Eggehorn pekar vidare på hur  Augustinus röst, "djup klangfull och hungrig",  sticker ut och får människor att stanna upp och lyssna. Det är också intressant att notera att Augustinus inte gått till historien genom påstådda mirakel och helbrägdagöranden utan för sina texter där personliga upplevelser och erfarenheter används som ett verktyg för förmedla mer allmängiltiga sanningar. Inte helt olikt barden från Hibbing  med andra ord.

Att hävda att att 1967 års Dylan identifierar sig med Augustinus av Hippo blir förstås en smula spekulativt, men man kan nog vara rätt säker på att han representerade mer än bara ett helgon vars namn råkade ha rätt versfot.