Grebbestad India Pale Lager 3,5%
De senaste åren har hybriden India Pale Lager blivit allt vanligare och det var förstås bara en tidsfråga innan öltypen skulle dyka upp på en folkölshylla någonstans i Sverige. Den India Pale Lager som provas i denna post är gjord av Grebbestad bryggeri och inhandlad på Coop i Tanumshede.
Ölet är bärnstensfärgat - skummet tätt, stabilt och klängigt. Det urdruckna glaset har tydliga "årsringar" efter klunkarna. Doft av aprikosmarmelad. Bra, tydlig kropp med mycket malt och sötma (honung och russin) men också en behaglig - lite "dov" - beska. Kolsyran är pigg men inte stickig. Citruszest i avslutet och en lång brödig eftersmak.
Ölet är bärnstensfärgat - skummet tätt, stabilt och klängigt. Det urdruckna glaset har tydliga "årsringar" efter klunkarna. Doft av aprikosmarmelad. Bra, tydlig kropp med mycket malt och sötma (honung och russin) men också en behaglig - lite "dov" - beska. Kolsyran är pigg men inte stickig. Citruszest i avslutet och en lång brödig eftersmak.
Att lager är ett underjäst öl av tysk typ vet nog de flesta ölentusiaster, liksom att ursprunget till India Pale Ale är det välhumlade öl som bryggdes i England för att klara den långa resan till Indien.
Även om benämningen India Pale Lager är en smula konstruerad kan man ändå förstå att det är lockande att ha med India på en öletikett. Ordet India är gränslöst fantasieggande och för sin inre syn ser man ett smäckert klipperskepp stäva mot äventyr och törstiga kolonisatörer
Drifter's Escape
Hösten 1967 träffar Bob Dylan för första gången den indiske musikern Purna Das Baul. Mötet äger rum hemma hos Dylans manager Albert Grossman i Bearsville, Woodstock där Purna Das Baul vilar ut efter en serie konserter längs västkusten. Det är Grossman som anordnat den lilla turnén och det är han som bjudit in Purna Das Baul till Amerika tillsammans frun Manju Das Baul, brodern Lakshman Das Baul samt ett tiotal musiker.
Purna Das Baul är - som namnet antyder - en baul. Baulismen är en månghundraårig bengalisk esoterisk tradition med rötter i sufism och tantra. I centrum av baulismen står baulerna - kringvandrande musiker vars kringflackande livsföring speglar deras tro på en formlös, ständigt skiftande gud.
Så småningom hamnar Purna och Lakshman Das Baul på omslaget till Bob Dylans album John Wesley Harding (1967). Glada och påpälsade flankerar de en lurigt leende Dylan. Trots att ingen av baulerna medverkat på inspelningen är deras närvaro logisk. John Wesley Harding är nämligen en skiva som nästan helt befolkas av rotlösa existenser. I en strid ström passerar nomaderna förbi; revolvermän, luffare, migranter och budbärare.
Den låt på John Wesley Harding som allra tydligast fångar rotlöshetens essens är Drifter's Escape. I tre verser får vi följa en drifter (lösdrivare?) som är helt och hållet i klorna på sitt eget vara. "Man inte kan inte fly från sig själv" är en sliten truism som implicerar att man måste stanna upp för att nå insikt och hitta sig själv Men om ens sanna jag visar sig vara en drifter i ständig rörelse, vad gör man då? Ingen vet, allra minst vår drifter själv. Kanske är det därför som Drifter's Escape inleds med något som allra mest liknar ett rop på hjälp:
"Oh help me in my weakness"
I heard the drifter say
As they carried him from the the courtroom
And were taking him away
"My trip hasn´t been a pleasant one
and my time it isn´t long
And I still do not know
What it was that I´ve done wrong"
Den diskreta och isolerade positionsmarkören "I heard the drifter say" är det enda som skvallrar om att vi tar del av en vittnesutsaga. Berättaren har på något sätt varit en del av händelseförloppet, men väljer framgent rollen som neutral observatör och historieberättare.
I den andra versen står det klart att vår drifter befinner sig mitt i en Kafkaartad rättsprocess. Vad åtalet gäller är oklart, likaså på vems sida domaren, juryn och den väntande folkmassan står.
Well the judge, he cast his robe aside
A tear came to his eye
"You fail to understand," he said
" Why must you even try?"
Outside, the crowd was stirring
You could hear it from the door
Inside, the judge was stepping down
While the jury cried for more
Det högljudda spektaklet får emellertid ett snabbt slut när en blixt slår sönder domstolsbyggnaden:
"Oh, stop that cursed jury"
Cried the attendant and the nurse
"The trial was bad enough
"But this is ten times worse"
Just then a bolt of lightning
Struck the courthouse out of shape
And while ev'rybody knelt to pray
The drifter did escape
Att alla (utom driftern) faller på knä väcker förstås en misstanke om att åskviggen i själva verket är ett ingripande från en högre makt. Vår drifter förefaller dock helt likgiltig inför det faktum att en gudomlig rätt har friat honom; obemärkt - och av allt att döma omotiverat - flyr han sin väg.
Kompet är är snabbt och nervigt och speglar därmed drifterns rastlösa och ständiga framåtrörelse. Dylans sång å sin sida är snarare lågmäld och avslappnad. Tillsammans med den sparsamt rimmade texten får sången drag av prosa. Det är som om Dylan berättar en skröna snarare än sjunger en sång, vilket i och för sig stämmer väl överens med de iakttagelser vi gjorde om berättarperspektivet.
2013 medverkar Purna das Baul på albumet From Another World - a tribute to Bob Dylan med en baul-version av Mr. Tambourine Man. Det är en suggestiv tolkning och med en instrumentation enbart bestående av traditionella baulinstrument - ensträngad ektara, dugitrumma och bambuflöjt. Resultatet är både vackert och suggestivt även om Drifter's Escape förstås hade varit ett ännu bättre val.
Purna Das Baul är - som namnet antyder - en baul. Baulismen är en månghundraårig bengalisk esoterisk tradition med rötter i sufism och tantra. I centrum av baulismen står baulerna - kringvandrande musiker vars kringflackande livsföring speglar deras tro på en formlös, ständigt skiftande gud.
Så småningom hamnar Purna och Lakshman Das Baul på omslaget till Bob Dylans album John Wesley Harding (1967). Glada och påpälsade flankerar de en lurigt leende Dylan. Trots att ingen av baulerna medverkat på inspelningen är deras närvaro logisk. John Wesley Harding är nämligen en skiva som nästan helt befolkas av rotlösa existenser. I en strid ström passerar nomaderna förbi; revolvermän, luffare, migranter och budbärare.
Den låt på John Wesley Harding som allra tydligast fångar rotlöshetens essens är Drifter's Escape. I tre verser får vi följa en drifter (lösdrivare?) som är helt och hållet i klorna på sitt eget vara. "Man inte kan inte fly från sig själv" är en sliten truism som implicerar att man måste stanna upp för att nå insikt och hitta sig själv Men om ens sanna jag visar sig vara en drifter i ständig rörelse, vad gör man då? Ingen vet, allra minst vår drifter själv. Kanske är det därför som Drifter's Escape inleds med något som allra mest liknar ett rop på hjälp:
"Oh help me in my weakness"
I heard the drifter say
As they carried him from the the courtroom
And were taking him away
"My trip hasn´t been a pleasant one
and my time it isn´t long
And I still do not know
What it was that I´ve done wrong"
Den diskreta och isolerade positionsmarkören "I heard the drifter say" är det enda som skvallrar om att vi tar del av en vittnesutsaga. Berättaren har på något sätt varit en del av händelseförloppet, men väljer framgent rollen som neutral observatör och historieberättare.
I den andra versen står det klart att vår drifter befinner sig mitt i en Kafkaartad rättsprocess. Vad åtalet gäller är oklart, likaså på vems sida domaren, juryn och den väntande folkmassan står.
Well the judge, he cast his robe aside
A tear came to his eye
"You fail to understand," he said
" Why must you even try?"
Outside, the crowd was stirring
You could hear it from the door
Inside, the judge was stepping down
While the jury cried for more
Det högljudda spektaklet får emellertid ett snabbt slut när en blixt slår sönder domstolsbyggnaden:
"Oh, stop that cursed jury"
Cried the attendant and the nurse
"The trial was bad enough
"But this is ten times worse"
Just then a bolt of lightning
Struck the courthouse out of shape
And while ev'rybody knelt to pray
The drifter did escape
Att alla (utom driftern) faller på knä väcker förstås en misstanke om att åskviggen i själva verket är ett ingripande från en högre makt. Vår drifter förefaller dock helt likgiltig inför det faktum att en gudomlig rätt har friat honom; obemärkt - och av allt att döma omotiverat - flyr han sin väg.
Kompet är är snabbt och nervigt och speglar därmed drifterns rastlösa och ständiga framåtrörelse. Dylans sång å sin sida är snarare lågmäld och avslappnad. Tillsammans med den sparsamt rimmade texten får sången drag av prosa. Det är som om Dylan berättar en skröna snarare än sjunger en sång, vilket i och för sig stämmer väl överens med de iakttagelser vi gjorde om berättarperspektivet.
2013 medverkar Purna das Baul på albumet From Another World - a tribute to Bob Dylan med en baul-version av Mr. Tambourine Man. Det är en suggestiv tolkning och med en instrumentation enbart bestående av traditionella baulinstrument - ensträngad ektara, dugitrumma och bambuflöjt. Resultatet är både vackert och suggestivt även om Drifter's Escape förstås hade varit ett ännu bättre val.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar