Põhjala Kreuzberg och One Too Many Mornings

Põhjala Kreuzberg 3,5%

Inledningsvis kan vi konstatera att detta är folkobobs hundrade post och att publiceringen hädanefter kommer att ske månadsvis istället för veckovis. Under två års tid har alltså etthundra folkölsrecensioner sammanförts med etthundra analyser av Bob Dylan-låtar. Antalet är lika svindlande som oroande och man kan förstås fråga sig om det är möjligt att förvärva autism genom att konstant tänka på folköl och Bob Dylan. Men då folkobob inte är en plattform för självreflektion fortsätter vi därför raskt till den ordinarie verksamheten.

Kreuzberg är en Berliner Weisse (en veteöl med mjölksyrekultur) som bryggs av det estniska bryggeriet Põhjala Brewery i Tallin och importeras till Sverige av Original Brands STHLM.

Färgen är blekgul och inte helt klar. Skummet är slött och försvinner snabbt utan att lämna rester. Svag doft av gröna äpplen. Sur - men inte förlamande syrlig - smak som lämnar gott om utrymme för både beska och bigarråer. Syran, i kombination med en rejäl kolsyreskjuts, ger en frisk munkänsla. Körsbärs-PEZ i avslutet och en kort, men ren eftersmak med en aning hallon.

Ölet har förstås hämtat sitt namn från Berlins Kreuzberg, en klassisk arbetarstadsdel som under hela tvåtusentalet upplevt en accelererande hipsterdriven gentrifiering. Dock verkar det finnas ett befolkningssegment som vägrar flytta på sig - nämligen de många lösspringande hundarna. Huruvida jyckarna  på etikettens bildkollage verkligen kommer från  Kreuzberg kan vi dock bara spekulera i.

One Too many Mornings

Bob Dylans One Too Many Mornings är inte bara en bitterljuv skildring av en relation som håller på att gå sönder, det är också ett utmärkt exempel på hur en texts anslag formar och  påverkar upplevelsen av texten som helhet. Skymningen faller över staden och någonstans skäller en flock hundar:

Down the streets the dogs are barking

And the day is a-getting dark

When the night comes in a-falling

The dogs will lose their bark.

... strofen fortsätter sedan ...

An´the silent night will shatter

From the sounds inside my mind

For I´m one too many mornings 

And a thousand miles behind

I bildkonsten kan hunden symbolisera både sexuell lust och och känslomässig trohet (se till exempel Tizian Vecellios Venus från Urbino) - denna konvergerande dikotomi hittar vi även i One Too Many Mornings. Än så länge blickar sångjaget tillbaka mot kärleksbädden, men i takt med att hundskallen tystnar, falnar kärleksglöden och intresset riktas istället utåt och bortåt:

From the crossroads of my doorsteps
My eyes they start to fade
As I turn my head back to the room
Where my love and I have laid
An' I gaze back to the street
The sidewalk and the sign
And I´m one  too many mornings 
An´a thousand miles behind

Det är som om själva gatorna manar honom att bryta upp och att alla - sångjaget inräknad - vet hur det kommer att gå. När man kommit till den punkt där  dörrtröskeln känns som ett vägskäl finns det inte särskilt mycket kvar att göra.


Alla människor som har den minsta lilla erfarenhet av filmiskt berättande vet att hundskall betyder trubbel. Med stigande desperation försöker rymlingen i Alabamas träskmarker bli kvitt kopplet med förföljande blodhundar. I en annan tid och i an annan del av världen spetsar Dr Watson öronen och förbannar Dartmoors dimma.

Men frågan är förstås vem det är som jagar vem. Kanske är det istället kärleksobjektet som tyst och diskret har brutit upp från sångjaget  ("I´m one too many mornings and a thousand miles behind"), ungefär som när man försiktigt smyger bort för att bli kvitt en jobbig och efterhängsen hund.

Dylan spelar in One Too Many Mornings in hösten 1963. Sången ligger långt fram i ljudmixen och framförs försiktigt, nästan mumlande; tonfallet är melankoliskt. Det är som om det fortfarande ligger någon i den där sängen han sjunger om. Någon han varken vill väcka, störa eller ta ett slutgiltigt farväl av.