Grebbestad lager 3,5%
Minnesgoda läsare kommer kanske ihåg att folkobob i våras provade en hoper öl från Grebbestad bryggeri. Kanske går dessa mnemotiska begåvningar i detta nu omkring och väntar på att bryggeriets standardlager ska dyka upp. I så fall är deras väntan över nu.
Färgen är halmgul. Doft av nygräddat knäckebröd och sågspån. Tjockt, tätt skum som dröjer sig kvar en stund längs kanten, men utan att lämna rester. Pigg kolsyra. Ölet är smakstarkt. Bra kropp med behagligt rundade malt- och citrustoner. Dock är beskan något klen. Granskott i avslutet. Kort eftersmak med en aning halm.Grebbestad är ett samhälle med dubbla identiteter. Å ena sidan vittnar traktens många stenbrott och huggeriverkstäder om hårt kroppsarbete och ändlöst slit. Å andra sidan är Grebbestad också en glassig semesterort, fylld av semesterfirare och solbadare.
That Lucky Old Sun
Kontrasten mellan självutplånande slit och behaglig vila är även det bärande temat i schlagern That Lucky Old Sun från 1949. Texten - som är skriven av Haven Gillespie - skildrar hur en arbetare sliter i sitt anletes svett samtidigt som solen, med provocerande sorglöshet, lojt rullar fram över himlen:
Up in the mornin', out on the job
Work like the devil for my pay
But that lucky old sun has nothin' to do
But roll around heaven all day
Fuss with my woman, toil for my kids
Sweat till I´m wrinkled and gray
While that lucky old sun has nothin' to do
But roll around heaven all day
I textens andra halva ger sångjaget ger uttryck för en patetisk, men rörande förhoppning om att Gud en dag ska befria honom från slitet och plågan:
Good Lord above, can´t you see I´m pining
Tears in my eyes
Send down that cloud with a silver lining
Lift me to paradise
Show me that river, take me across
And wash all my troubles away
Like that lucky old sun, give me nothin' to do
But roll around heaven all day
That Lucky Old Sun är ett örhänge som framförts av alla möjliga artister och på de mest skiftande sätt. Variationen är imponerande och kanske kan den stora diversiteten i uttryck förklaras av textens inneboende polaritet där den förgängliga och lidande människan ställs mot en lojt njutande sol. En sångare som ger sig i kast med That Lucky Old Sun tvingas därmed att välja en position mellan två livsideal.
När countryartister som Johnny Cash och Willie Nelson sjunger That Lucky Old Sun är det tydligt att de ger röst åt den arbetande mannen. Med jazziga storbandscrooners av Dean Martin och Frank Sinatras typ är det annorlunda. Även om de inte direkt ger identifierar sig med solen, så står de åtminstone en bit bort och tittar på. Den som pendlar mellan New York och Las Vegas befinner sig ju också närmare solen än fälten i Minnesota och Missouri.
That Lucky Old Sun kan, på ett nästan övertydligt sätt, illustrera ett cykliskt drag i Dylans produktion. Ingenting verkar någonsin helt försvinna eller kastas bort, istället sparas det undan i någon vrå för att så småningom återkomma i nya former.
Första gången That Lucky Old Sun finns med i låtlistan är på Farm Aid-galan i Champaign Illinois den 25 september 1985. Bob Dylan gör då ett bejublat framträdande tillsammans med Tom Petty & The Heartbreakers - ett samarbete som fortsätter med 1986 års True Confession Tour där That Lucky Old Sun framförs som en polerad rockballad med gospelinslag.
Drygt trettio år senare (2015) dyker That Lucky Old Sun upp som avslutande spår på skivan Shadows in the Night - ett album bestående av evergreens som på ett eller annat sätt kan knytas till Frank Sinatra. Precis som Sinatra väljer Dylan att börja låten med ett symfoniskt orkesterintro som osökt leder tankarna till soluppgången i en gammal naturfilm från Disney. Men i Dylans version finns det också ett mörkare stråk; samma sol som ger liv och värme kan också torka ut och bränna sönder.
När sången till slut kommer står den i skarp kontrast mot orkesterns något smeksamma blås- och stråkarrangemang. Rösten är organiskt sträv och vilsamt avslappnad. Avgjort åldrad men långt ifrån trött. Dylan lyckas på så sätt med konststycket att omfamna och sammanföra textens motsatspar - ihärdigt arbete kontra otvungen rörelse. Inte så konstigt när man tänker på det. Dylan är ju både en hårt arbetande underhållare och en upphöjd kulturprofil, likt solen i ständig rörelse kring jorden.
Även låtens placering som sistaspår känns logiskt. Skivan är slut och det är dags att packa i hop och resa vidare. Om det är behagligt eller plågsamt är förstås en öppen fråga, men att döma av That Lucky Old Sun kan det nog vara både och.
Up in the mornin', out on the job
Work like the devil for my pay
But that lucky old sun has nothin' to do
But roll around heaven all day
Fuss with my woman, toil for my kids
Sweat till I´m wrinkled and gray
While that lucky old sun has nothin' to do
But roll around heaven all day
I textens andra halva ger sångjaget ger uttryck för en patetisk, men rörande förhoppning om att Gud en dag ska befria honom från slitet och plågan:
Good Lord above, can´t you see I´m pining
Tears in my eyes
Send down that cloud with a silver lining
Lift me to paradise
Show me that river, take me across
And wash all my troubles away
Like that lucky old sun, give me nothin' to do
But roll around heaven all day
That Lucky Old Sun är ett örhänge som framförts av alla möjliga artister och på de mest skiftande sätt. Variationen är imponerande och kanske kan den stora diversiteten i uttryck förklaras av textens inneboende polaritet där den förgängliga och lidande människan ställs mot en lojt njutande sol. En sångare som ger sig i kast med That Lucky Old Sun tvingas därmed att välja en position mellan två livsideal.
När countryartister som Johnny Cash och Willie Nelson sjunger That Lucky Old Sun är det tydligt att de ger röst åt den arbetande mannen. Med jazziga storbandscrooners av Dean Martin och Frank Sinatras typ är det annorlunda. Även om de inte direkt ger identifierar sig med solen, så står de åtminstone en bit bort och tittar på. Den som pendlar mellan New York och Las Vegas befinner sig ju också närmare solen än fälten i Minnesota och Missouri.That Lucky Old Sun kan, på ett nästan övertydligt sätt, illustrera ett cykliskt drag i Dylans produktion. Ingenting verkar någonsin helt försvinna eller kastas bort, istället sparas det undan i någon vrå för att så småningom återkomma i nya former.
Första gången That Lucky Old Sun finns med i låtlistan är på Farm Aid-galan i Champaign Illinois den 25 september 1985. Bob Dylan gör då ett bejublat framträdande tillsammans med Tom Petty & The Heartbreakers - ett samarbete som fortsätter med 1986 års True Confession Tour där That Lucky Old Sun framförs som en polerad rockballad med gospelinslag.
Drygt trettio år senare (2015) dyker That Lucky Old Sun upp som avslutande spår på skivan Shadows in the Night - ett album bestående av evergreens som på ett eller annat sätt kan knytas till Frank Sinatra. Precis som Sinatra väljer Dylan att börja låten med ett symfoniskt orkesterintro som osökt leder tankarna till soluppgången i en gammal naturfilm från Disney. Men i Dylans version finns det också ett mörkare stråk; samma sol som ger liv och värme kan också torka ut och bränna sönder.
När sången till slut kommer står den i skarp kontrast mot orkesterns något smeksamma blås- och stråkarrangemang. Rösten är organiskt sträv och vilsamt avslappnad. Avgjort åldrad men långt ifrån trött. Dylan lyckas på så sätt med konststycket att omfamna och sammanföra textens motsatspar - ihärdigt arbete kontra otvungen rörelse. Inte så konstigt när man tänker på det. Dylan är ju både en hårt arbetande underhållare och en upphöjd kulturprofil, likt solen i ständig rörelse kring jorden.
Även låtens placering som sistaspår känns logiskt. Skivan är slut och det är dags att packa i hop och resa vidare. Om det är behagligt eller plågsamt är förstås en öppen fråga, men att döma av That Lucky Old Sun kan det nog vara både och.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar