Bloody Mary Gose och Pay in Blood

Bloody Mary Gose 3,5%

Sakiŝkių alus är ett Litauiskt mikrobryggeri vars öl importeras av Stockholmsbaserade Original Brands. Ett av dem är Bloody Mary Gose, ett öl som - enligt etiketten - strävar efter att likna den legendariska vodkadrinken med samma namn.  Sälta, tomatsyrlighet och rökighet  utlovas. 

Färgen är ljusgul och inte helt klar. Snabbt frasigt skum. Kolsyran är något stickig. Doft av ketchup och fiskkonserv. Smaken är.... verkligen besynnerlig. Det finns en syrlighet som påminner om suröl, men den dominerande smaken är först och främst ketchup och Heinz BBQ-sås. Lång rökig eftersmak. "Det smakar lite grann som det luktar på gamla vindar" enligt folkobobs fru. 

Med facit i hand visar det sig att en öletikett faktiskt höll precis vad den lovade. Därmed inte sagt att Bloody Mary Gose rekommenderas. Om man ändå vill prova och bor i Skåne så finns den på Möllan folkis.

Pay in Blood

Att engelskan saknar en motsvarighet till pronomenet "man" kan förstås ställa till det för  konflikträdda ordningspoliser over there då arga lappar av typen ”man måste diska efter sig” måste formuleras med ett explicit du-tilltal: "You have to take care of your dishes". Vidare kan ju ordet "man" på ett utsökt vagt och passivtaggressivt sätt peka både på mottagaren och avsändaren. Man kan ju inte alltid stå för sina åsikter, eller hur?

Nåväl. Om frånvaron av detta "man" utgör ett problem för engelskspråkiga lappskrivare och politiker så är det en desto större tillgång för den anglosaxiska världens poeter då ordet ”you” därigenom får tre olika innebörder.

Dels kan you syfta på en specifik person (inte sällan ett kärleksobjekt), dels kan you rikta sig till publiken i egenskap av lyssnare eller läsare.  Men you kan också spegla diktjaget själv, något som blir särskilt tydligt i Bob Dylans Pay in Blood från albumet Tempest (2012). 

Till en början vet man inte riktigt om man tar del av en skildring av intensivt självhat, en anklagelseakt mot lyssnaren eller en elaborerad hämndfantasi framburen av svek och krossade illusioner.

Well I’m grinding my life away, steady and sure
Nothing more wretched than what I must endure
I’m drenched in the light that shines from the sun
I could stone you to death for the wrongs that you done

Sooner or later you’ll make a mistake
I’ll put you in a chain that you never can break
Legs and arms and body and bone
I pay in blood, but not my own

Night after night, day after day
They strip your useless hopes away
The more I take, the more I give
The more I die, the more I live
I got something in my pocket make your eyeballs swim

I got dogs that could tear you limb to limb
I’m circling around in the southern zone
I pay in blood, but not my own

Det är lätt att konstatera att den musikaliska inramningen inte riktigt matchar texten. Dylans röst är måhända åldrad och sprucken, men inte bitter eller arg. Inte heller hittar man någon svärta i musiken och arrangemanget; tvärtom är  Pay in Blood först och främst en melodistark och upplyftande popsång.

Även den återkommande raden ”I pay in blood, but not my own” väcker en del frågor. Sångjaget verkar ju inte befinna sig i position att hota någon; trots detta utlovar han att någon (annan) ska betala i blod. Hur är det möjligt?

För att det hela ska gå ihop bör man se Pay in Blood som en skildring av maktlöshetens emancipatoriska mekanismer. En förtryckets transcendens där den som befinner sig på botten - rökt, bombad  och sänkt - inte längre har något att förlora. Förutom då möjligtvis bojorna själv.

How I made it back home nobody knows
Or how I survived so many blows
I been through hell, what good did it to?
My conciense is clear, what about you?
I'll give you justice, I'll fatten your purse
Show me your moral virtues first
Hear me holler, hear me moan
I pay in blood,but not my own

You bit your lover in the bed
Come here I´ll break your lousy head
Our nation must be saved and freed
You been accused of murder, how do you plead?
This is how I spend my days
I came to bury not to praise
I´ll drink my fill and sleep alone
I pay in blood, but not my own

Att de två sista verserna använder sig av ett religiöst färgat språk (I came to bury not to praise)  för att skildra lidandet är förstås logiskt. På samma sätt som Pontius Pilatus kommer du:et i Pay in Blood att i slutändan stå för en räkning av mer existentiell natur. Frågan är bara vem detta "du" är.