ICA Supermarket Smedjebacken Lager och It Ain't Me Babe (live version 1984)

ICA Supermarket Smedjebacken Lager 3,5%

För ett par månader sedan skrev folkobob om samarbetet mellan Bergslagens brygghus och ICA Supermarket Smedjebacken (som fortfarande kallas för Pilen av lokalbefolkningen). Det har nu blivit dags för ytterligare en öl i serien - denna gång en lager.

Ölet är gyllengult och skummar upp till ett stabilt skum som sjunker undan - utan att lämna rester - till en långvarig float. Doft av knäckebröd och aprikos. Smakrikt och välbalanserat med brödiga malttoner och torr beska. Lite tall och gran i avslutet. Pigg kolsyra och medellång eftersmak.

Förra gången folkobob drack öl från Bergslagens Brygghus och ICA Supermarket Smedjebacken ledde akronymen ICA oss till harmonICA och ett välspelat och lyhört munspelsparti från 1966. Det  är nu dags att titta närmare på motsatsen, nämligen det utstuderat kantiga munspelssolot i It Ain´t Me Babe från konserten på Wembley Stadium den 7 juli 1984.

It Ain´t Me Babe (live version 1984)

Men låt oss börja från början. Sommaren 1984 gör Bob Dylan en Europaturne efter nästan fyra års scenfrånvaro. Det är en luttrad  - för att inte säga härdad - publik han möter. Genom åren har de sett och hört honom hoppa från den ena genren till den andra. Från folkrock till countryrock, vidare till jesusrock och så en skarp politisk högersväng i form av 1983 års Infidels-album. De som har hängt med till 1984 klarar med andra ord vad som helst. Samtidigt är den nytillkomna publiken där just för att se en artist som gjort sig känd för att inte stryka publiken medhårs. 

Nu står han framför dem som en livs levande rock´n roll-pastisch med kajal och uppknäppt zebraskjorta. Men med undantag för klädseln verkar provokationen vara framskjuten till ett senare tillfälle. Förutom en handfull spår från den ovan nämnda Infidels, består låtlistan nästan enbart av gamla klassiker. I standardverket Bob Dylan Performing Artist (1992) beskriver Paul Williams turnén 1984 så här:

For the 1984 tour he seems to have made a tremendous effort to win back his live audience, setting out to give them what they want, not cynically (...) but with real enthusiasm and generosity. He uses his will power to find that place in himself where he can and does love his audience, and his old familiar songs, that place where he can be inspired not by the urge to create or to break new ground but simply by the impulse to give. 

Fast helt igenom idylliskt är det ändå inte och när det blir dags för It Ain't Me Babe skymtar retstickan äntligen fram...

En vedertagen uppfattning är  att It Ain't Me Babe beskriver en kärleksrelation som är på väg att ta slut eftersom sångens "jag" varken kan eller vill motsvara den idealiserade bild som den andre målat upp. Denna tolkning har även ett starkt biografiskt stöd; It Ain't Me Babe skrevs 1964, samma år som Bob Dylan och Suze Rotolo gick skilda vägar.

Go 'way from my window
Leave at your own chosen speed
I'm not the one you want, babe
I'm not the one you need
You say you're lookin' for someone
Never weak but always strong
To protect you an' defend you
Whether you are right or wrong
Someone to open each and every door
But it ain't me, babe
No, no, no it ain't me, babe 
It ain't me you're lookin' for, babe

På Wembley Stadium 1984 får It Ain't Me Babe dock helt annan innebörd. Istället för en lågmäld skildring av hemlös kärlek får vi nu höra Dylan - högljutt och bestämt - avsvära sig rollen som upphöjt helgon. Texten sjungs med en frasering som både är fallande och en aning ur fas. Det är som om sången hela tiden försöker hinna ikapp musiken. Resultatet blir uppmanande, nästan befallande.

Men detta struntar förstås publiken i. När Dylan uppmanar åhörarna att "go away from my window" hörs istället ett samstämt men uppskattande jubel. För att göra metaironin komplett framförs refrängen (no, no, no it ain't me babe /it ain't me you're lookin' for babe) som en hejarklacksallsång där Dylan och publiken samtidigt och samstämt betackar sig för den andres intresse.
 
Nåväl, Dylan ger dock inte upp i första taget. Upplivad av utmaningen  väljer han nu en annan strategi. Efter första versen  följer ett långt munspelssolo. Till en början broderas solot fram kring melodin, men efter ett par takter återstår bara tre enerverande toner vilka spelas om och om igen. För att understryka allvaret upprepas dessutom munspelsslingan ytterligare en gång i slutet.

Det är som om Dylan vill se hur mycket dessa fans egentligen klarar av utan att tröttna. En hel del ska det visa sig. I alla fall om man ska döma av den bifallsstorm som  utbryter när munspelet äntligen tystnar

ICA Supermarket Smedjebacken IPA och Fourth Time Around (live version 1966)

ICA Supermarket Smedjebacken IPA 3,5%

Det finns lokala öl och det finns lokala öl. Som exempel på det senare har vi ICA Supermarket Smedjebacken IPA, en trekommafemma tillverkad av Bergslagen brygghus - beläget i Smedjebackens gamla brandstation - och som enbart säljs i den lokala ICA-affären.

Ölet är ljust bärnstensfärgat och inte helt klart. Doften är blommig med lite ananas. Skummet är högt och långvarigt med mycket kläng. Diskret kolsyra. Det är mycket malt, men inte särskilt mycket beska. Dock finns det en pigg färskölsfeeling som dels beror på den fina jästtonen och dels på ett lätt gasigt avslut med en aning gräs. Lång brödig eftersmak med lite mjöl.

ICA supermarket Smedjebacken IPA är förstås ett högst lovvärt initiativ; särskilt som akronymen ICA  ofelbart leder tankarna till harmonICA. 

Fourth Time Around (live version 1966)

Den ensamme gitarrbehängde trubaduren med munspelshållare kring halsen är en tidlös - för att inte säga stereotyp - bild av  ett konstnärskap där ihärdigheten går hand i hand med integriteten. Dock bör synen av en gitarrist som samtidigt spelar munspel ha varit ganska ovanlig innan Bob Dylan slog igenom 1963. Visserligen spelade enstaka bluesartister (t.ex. Jimmy Reed) med munspelshållare redan på femtiotalet, men särskilt vanligt kan det knappast ha varit.

I reportageboken Positively Main Street (1971) intervjuar musikjournalisten Toby Thompsson expediten i den musikaffär där Dylan i slutet av femtiotalet köpte sin första munspelshållare. Historien är intressant på flera sätt. Till exempel är det ingen som riktigt förstår vad det är han vill beställa och det slutar med att han får rita en skiss av hållaren.

I den ständigt pågående diskussionen om vilket som egentligen är Bob Dylans bästa munspelssolo är det en handfull låtar som ständigt återkommer. En av dem är den liveversion av Fourth Time Around som framförs under 1966 års turné.

Den 17 maj 1966 spelar Bob Dylan i Manchester Free Trade Hall. Den första halvan av konserten är akustisk med Dylan ensam på scen. I munspelshållaren har han ett G-stämt Hohner Marching Band. Fourth Time Around ligger som nummer två i låtlistan.

Munspelspartiet i Manchester Free Trade Hall är både längre och mer framträdande än studioinspelningen som går att höra på albumet Blonde on Blonde. Försiktigt trevande skisseras melodin fram. Till en början ackord och senare rena toner långt upp på den obrutna durskalan.

Det mjuka, följsamma munspelet kontrasterar skarpt mot textens skildring av det bittra och destruktiva slutet på en kärleksrelation:

When she said
”Don’t waste your  words, they’re just lies”
I cried she was deaf
And she worked on my face until breaking my eyes
Then said, ”What else you got left?”
It was then that I got up to leave
But she said, ”Don’t forget
Everybody must give something back
For something they get”

I stood there and hummed
I tapped on her drum and asked her how come
And she buttoned her boot
And straightened her suit
Then she said, ”Don’t get cute”
So I forced my hands in my pockets
And felt with my thumbs
And gallantly handed her
My very last piece of gum

Dylan framför texten ungefär som han spelar munspelet. Känsligt, nästan smekande. På så sätt blir det hela en smula manipulativt eftersom lyssnaren mer eller mindre luras att ta sångjagets perspektiv.  Att provokativt överlämna ett tuggummi till den partner som nyss tillintetgjorts kan inte ens med den bästa vilja kallas känsligt ömsint eller mjukt.

Slutsatsen att Everybody must give something back / For something they get är central.  Fourth Time Around beskriver nämligen en cyklisk värld där slutet på det ena alltid är början på det andra, och där det som sker ingår i en ändlös kedja av orsak och verkan. Således blir det helt logiskt att det tuggummi som gavs bort i vers två en stund senare bidrar till att göra uppbrottet definitivt och oåterkalleligt:

Her Jamaican rum
And when she did come, I asked her for some
She said, ”No, dear”
I said, ”Your words aren’t clear
You’d better spit out your gum”
She screamed till her face got so red
The she fell on the floor
And I covered her up and then
Thought I´d go look through her drawer

I den avslutande versen blir avslutet början på något nytt (?) när sångjaget går tillbaka till en tidigare kärlek:

And when I was through
I filled up my shoe
And brought it to you
And you, you took me in
You loved me then
You didn’t waste time
And I, I never took much
I never asked for your crutch
Now don’t ask for mine

Fourth time around börjar med att ett förhållande slutar och slutar med att ett förhållande börjar. Sett ur detta perspektiv kommer det knappast som en överraskning att även låten som helhet slutar som den börjar - med en munspelsfigur.