Nyckelbryggerier Lager och Open the Door Homer

Nyckelbryggerier Lager 3,5%

Den minnesgode läsaren kommer kanske ihåg att folkobob i våras provsmakade ett påsköl från Luleås nyckelbryggerier. Nu har det blivit dags igen, denna gång med en en ljus filtrerad lager - folkölhyllans  mest konkurrenshärdade segment.  

Färgen är halmgul och helt klar. Ölet skummar upp med ett frasigt skum som snabbt sjunker ned  till en slitstark float med viss ansats till kläng. Svag doft av ljust bröd och honung. Smaken domineras av ljusa brödtoner och en tydlig, krispig humlebeska som avrundas med en diskret sirapssötma. En aning äppelcider i avslutet. Kolsyran är kraftig och en aning stickig. Lång eftersmak av sirapslimpa.

På etiketten ser man en variant av Luleås statsvapen med två korslagda nycklar. Inom heraldiken kan nyckeln både symbolisera på aposteln Petrus och den lagstiftande, styrande makten. Med nyckeln kan man ju som bekant både låsa kring sig och efter sig.

Open the Door Homer 

När man hör någon högljutt uppmana en annan att öppna en dörr kan man dra en av följande två slutsatser:

1) Den som ropar har blivit utelåst och önskar att komma in, eller 2)  den som anropas har låst in sig och ombeds nu att öppna dörren.

Hur det förhåller sig i Bob Dylans Open the door Homer är inte lätt att veta. I tre verser varvas djupa livsvisdomar med humbug och plattityder. Vad som är humbug och vad som är plattityder är inte heller lätt att veta.

Now, there’s a certain thing
That I learned from Jim
That he’d always make sure I’d understand
And that is that there’s a certain way
We all must swim
If we expects to live off
Of the fat of the land
Open the door, Richard
I’ve heard it said before
But I ain’t gonna hear it said no more

Det bör noteras att den Homer som adresseras i låtens titel aldrig omnämns i själva sången - där är det istället en Richard som anmodas att öppna dörren. Kanske har namnet ändrats för att låten inte ska förväxlas med den humoristiska jazzschlagern Open the door Richard – men det är å andra sidan svårt att tänka sig att detta skulle utgöra ett hinder för strofsnattaren och titellånaren Dylan.

I den andra versen har vi förflyttats till pokerbordet. Det är möjligt, för att inte säga tänkbart, att vännen Mouse är just den gambling man vars sweetheart hamnade i trångmål i The House of the Rising Sun. Huruvida rådet om att inte rodna när man sitter med kåk är användbart även i andra livssituationer återstår dock att se.

Now, there’s a certain thing
That I learned from my friend Mouse
A fella who never blushes
And that is that one
Must always flush out his house
If he don’t expect to be housing flushes
Open the door, Richard
I’ve heard it said before
But I ain’t gonna hear it said no more

Den avslutande versen alluderar på ingen mindre än Jesus och dennes helbrägdagörelse. Kanske är Mick ingen mindre än ängeln sankt Mikael, en ärkeängel som ju ofta förknippas med Jesus. 

“Take care of all your memories” said Mick
“For you cannot relive them
And remember when you’re out there
Tryin’ to heal the sick
That you must always
First forgive them”
Open the door, Richard
I’ve heard it said before
But I ain’t gonna hear it said no more

Open the Door Homer är en av de hundratals låtar som Dylan spelade in under enkla förhållanden i en källare i Woodstock tillsammans med the Band sommaren 1967. Inspelningarna – vilka så småningom skulle få namnet The Basement Tapes - har portionerats ut på officiella utgåvor sedan 1971 och  kännetecknas ofta av absurd dead-pan humor och tillbakalutad spontanitet .

I sin bok Invisible Republic (1997) försöker musikskribenten Greil Marcus följa den snåriga och slingrande musikhistoriska stig som lett fram kring the Basement Tapes. Marcus menar att inspelningarna präglas av en slags tidlös ankaronism vilken hämtar sin näring från ett svunnet Amerika. 

Marcus menar att detta drömda, förgångnae Amerika är detsamma som den esoteriske musiksamlaren Harry Smiths försökte återskapa i sitt projekt Anthology of American Folk Music. en legendarisk mastodontbox med predepresseion-musik, utgiven av skivbolaget Folkways 1956. 

In the basement tapes, an uncompleted world was haphazardly constructed out of the past, out of the past, out of Smith’s Anthology and its like. […] The uncompleted world of the basement tapes was a fantasy beginning in artifacts refashioned by real people, dimly apprehended figures who out of the kettle of the folk revival appeared in the flesh to send an unexpected message. (Marcus 1997)

Av någon anledning skriver Marcus aldrig om just Open the Door Homer trots att låten på ett nästan övertydligt sätt kan illustrera hans resonemang kring The Basement Tapes - viktiga delar verkar ha fallit i glömska och gemensamma referenser upplösts. Vi kan aldrig säkert få veta vilka Jim och Mick och Mouse var och vad  deegentligen menade, men denna slöja av mysterium gör paradoxalt nog att det sagda framstår som både viktigare och sannare. 

Påsköl och They Killed Him

Påsköl 3,5%

Luleås anrika Nyckelbryggerier gick som bekant i graven under 1980-talet  när de inlemmades i TILL-koncernen,  såldes vidare till Falcon och slutligen lades ner. Men likt en jästdriven fågel Fenix har Nyckelbryggerierna återuppstått med såväl original-logotypen och lokalfärgen intakt.

Nyckelbryggeriernas Påsköl är mörkt kopparrött med ett högt frasigt skum som snabbt sjunker ned till ett slitstarkt lock utan att lämna rester. Behaglig doft av apelsinchoklad och vört. Rund kropp med rejäl sirapssötma. Faktiskt drar det lite åt svagdricka och mumma. Tydlig kaffeton i avslutet. Något klen kolsyra. Medellång eftersmak som övergår i metall.

Det är förstås trevligt att det fortfarande finns påskölsfolköl på hyllorna. En fin tradition som levandehåller minnet av den dödade fridsfursten från Nasaret.

They Killed Him

Jämte saxofonsolon är nog barnkörer det element som är mest svårplacerat i pop- och rockmusik. Det säger en hel del att inte ens Pink Floyd på toppen av sin förmåga riktigt lyckades få till det på Another Brick in the Wall. Man förstår hur de tänkte; de späda rösterna ska kontrastera textens hårda rader om alienerande skolsystem och osökt föra tankarna till rottingstärkta internatskolor och anglikanska katedraler. Dessvärre känns resultatet mer som en hejarklack på en knattematch.

1986 är det Bob Dylans tur att montera upp ett mickstativ framför sjungande barn. Han gör det på det egenproducerade albumet Knocked Out Loaded, en skiva som inbitna fans brukar uppskatta på grund av att "den åtminstone är bättre än skivan som kom efter".  Lyckligtvis är det inte sitt eget material han ger sig på, utan Kris Kristoffersons They Killed Him - en låt som dittills bara getts ut av Johnny Cash och då  undangömd som singelbaksida.

Låten skildrar i tur och ordning tre martyrer: Martin Luther King, Mahatma Ghandi och Jesus Kristus.

There was a man named Mahatma Gandi

He would not bow down he would not fight

He knew the deal was a-down and dirty

And nothing wrong could make it right away

But he knew his duty, and the price he had to pay

Just another holy man, who dared to be a friend.

My God they killed him

Another man from Atlanta, Georgia

Name of Martin Luther King

He shook the land like rolling thunder

And made the bells of freedom ring

With a dream of beauty that they could not take away

Just another holy man who dared to make a stand 

My God, they killed him

The only son of God Almighty

The holy one called Jesus Christ

He healed the lame and fed the hungry

And for his love they took his life away 

On the road to glory where the story never ends

Just the holy Son of Man, I 'll never understand

My God, they killed him

Efter dessa tre verser lämnar både Cash och Dylan över sången över till en -som det verkar - oskolad barnkör vilken sammanfattar texten genom att upprepa versernas inledningsrader. Barnkören används alltså både av Cash och Dylan men Dylan har lyckats hitta ett dito som är ett snäpp värre - gäll och påträngande 

På ett sätt är det svårt att förstå varför Dylan väljer att tolka just They Killed Him. Förutom det uppenbara faktum att låten bara är några år gammal - Dylan brukar ju välja sina covers bland betydligt äldre material - så borde borde Johnny Cashs insjungning verka som en avskräckande monolit av högstämt gravallvar. 

Å andra sidan är det lätt att se vad som väckt Dylans intresse. Politiska rebeller som mytologiseras, och religiösa personligheter som politiseras, är ett återkommande tema i Dylans konstnärskap. Vidare bör det helt igenom odefinierade pronomenet "they" ha lockat.  För även om Ghandi mördades av den militanta hindunationalisten Nathuram Godse och Martin Luther King av pornografen och bankrånaren James Earl Ray så var de egentligen bara marionetter åt en större ansiktslös, repressiv makt, ständigt beredd att slå ner på människor som söker frihet från förtryck och andligt slaveri.

Dylan har dock svårt att uppbåda samma ton av magistral högtidlighet som Cash. Istället väljer han rollen som den patosfyllde historieberättaren, och levererar texten med både sväng och nerv. Faktiskt hör sånginsatsen till skivans bästa, men  tyvärr hamnar den helt i skuggan av tidstypiska saxofonslingor och reverbbehängda rimshots.

 

Fyra månader efter Dylan ger även Kris Kristofferson ut They Killed Him på albumet Repossessed. Kanske ville han försöka återta den (albumtiteln antyder faktiskt att så är fallet). Det var ju trots allt han som skrev den. Det behöver knappast sägas att barnkören nu ersatts av ett gitarrsolo.