Passion för folk och Make You Feel My Love

Passion för folk 3,5%

folkobob har tidigare uppmärksammat att den tyska matvarukedjan Lidl då och då tar in  partier från mindre bryggerier. Huruvida detta är resultatet av vakna inköpschefer med fingerspitzengefühl eller cyniskt varumärkesbyggande är en fråga som är öppen för spekulation.

Nåväl. På Lidl i Staffanstorp kunde man i höstas hitta Passion för folk -en IPA från Göteborgsbryggeriet Beersmiths, smaksatt med fruktpuré av mango och passionsfrukt.

Färgen är ljust gul och inte helt klar. Snabbt, frasigt läskedrycksskum som sjunker undan utan att lämna rester. Doft av passionsfrukt och aprikoskräm. Smaken domineras av fruktsötma  men det finns även en hel del syrlighet. Örtigt humleavslut och mineralvattenssälta i eftersmaken  Kolsyran är något stickig, men passar på något vis bra till läskkänslan.

Make You Feel My Love

Idag betecknar ordet passion främst en  brinnande kärlekskänsla som eldas på av fysisk lusta och kroppslig åtrå men så har det förstås inte alltid varit.  Passion kommer från latinets ord för lidande, passio, en betydelse som fortfarande lever kvar bland påskens religiösa passionsspel och hos sjukhusens plågade patienter.  

Men alla som någon gång haft förmånen att studera en passionerad förälskelse på nära håll vet förstås att lidandet aldrig är långt borta. Med kärleken kommer ju - förutom det ständiga hotet om separation - även smärtsamma känslor av svartsjuka, ovisshet och otillräcklighet.

Med detta sagt kan vi konstatera att Make You Feel My Love är Bob Dylans mest passionerade kärlekssång; här bor nämligen lidandet granne med kärleken. Dock framstår det hela som tämligen okomplicerat; genom att dela med sig av sin kärlek kan den ene befria den andre från svårmod och mörker:

When the rain is blowing in your face

And the whole world is on your case

I could offer you a warm embrace

To make you feel my love

When the evening shadows and the stars appear.

And there is no one there to dry your tears

I could hold you for a million years

To make you feel my love 

Tillsammans med Blowin' in the Wind och Knockin' On Heavens Door är Make You Feel My Love är en av de Dylanlåtar som har tolkats av störst antal artister. Sedan den debuterade på albumet Time Out of Mind 1997 har den sjungits in av såväl Adele och Ane Brun som Billy Joel och Engel Humperdnick. Detta kan dels på bero att texten bärs fram av en extrem slitstark melodi (vilken i sin tur utgår från 50-tals schlagern You Belong to Me)  och dels på att texten vid en första anblick är påfallande rak och enkel. Åtminstone med Dylanmått mätt.

Men skenet bedrar, för saken är den att den återkommande raden  "to make you feel my love" kan förstås på två olika sätt. Antingen som att sångjaget vill dela med sig av sin kärlek och värme eller som att sångjaget vill tvinga den andre att känna samma sak (och lika mycket) som han själv. Även om det förra alternativet är avgjort gemytligare än det senare så blir det i  sticket tydligt att kärleken inte är besvarad men att sångjaget likväl framhärdar i uppfattningen att den andre hör hemma hos just honom.

I know you haven't made your mind up yet

But I would never do you wrong

I've known it  from the moment that we met

No doubt in my mind where you belong

Vad som verkar vara viktigare än den andres välbefinnande är att denne upplever samma slags kärlek som sångjaget; ett mål som av allt att döma ska kunna uppnås genom umbäranden och lidande.

I'd go hungry, I'd go black and blue

I'd go crawling down the avenue

There's nothing that I wouldn't do

To make you feel my love

The storms are raging on the rollin' sea

And on the highway of regret

The winds of treason blowing wild and free

You ain't seen nothing like me yet.

Den kanadensiske poeten och litteraturvetaren Stephen Scobie konstaterar i sin bok Alias - Bob Dylan Revisited (2003) att den lätta banala och klichétyngda texten förstärker känslan av att sångjaget är oförmögen att ge uttryck för sina känslor:

[T]he increasingly desperate nature of the singers´s gestures - "crawl down the avenue", "go to the ends of the earth" - only serves to underline his inability to "make you feel" his love; that is, he cannot bring his words and his emotions together, cannot make things the same. It is not so much that the loved one cannot feel; the problem is that the singer thinks his lover has to be "made to" feel. (Scobie 2003)

På studioversionen framför Dylan Make You Feel My Love som en traditionell  pianoballad, understödd av en diskret orgel vilken för med sig en subtilt sakral  känsla. Sången, som ligger långt fram i ljudbilden, balanserar hela tiden mellan det naket utlämnande och det utsökt sentimentala.  

Trots det - eller kanske just på grund av det - är det svårt att skaka av sig känslan av att raden  you ain't seen nothing like me yet lika gärna kan uppfattas som ett förtäckt hot som en känslosam försäkran om att det alltid finns kraft och kärlek kvar.

Karlens och Tangled up in Blue (New York session version)

Karlens 3,5%

Låt oss inledningsvis konstatera  att den som spånar fram namnen på Lidls svenska varumärken är ett tvättäkta geni. Till exempel börjar alla mejeriprodukter med Ängens. Ängens ost, Ängens a-fil, Ängens chokladmjölk och så vidare. Det är nästintill omöjligt att inte visualisera solbrända barn som barfota springer runt bland blomster och betande kor. Vidare trängs brödpåsarna under etiketten Kvarnvingen (i generationer har den gamla möllan försett byn med mjöl) samtidigt som korven prånglas ut under vinjetten Enebacken (kärvt maskulint och granne med herr Kantarell).

Men det allra bästa namnet har nog ändå Lidls ljusa lager Karlens. Ordet "Karl" leder på en och samma gång tankarna  till kungliga kåldolmar i Bender och testosteronstinna folköl framför måltipset. Den bestämda genitivformen känns igen från osthyllan.

Färgen är ljust blekgul och helt klar.  Ett tätt skumlock sjunker långsamt ner utan att lämna rester. Doften är svag och till en början behagligt brödig. När det ovannämnda skumlocket försvunnit letar sig dock en kemisk ton fram. Tunn kropp med tydlig sirapssötma och apelsin i avslutet. Behaglig kolsyra. Kort eftersmak av franskbröd. 

Burkens färgsättning är förstås ett helt helt ogenerat försök att åka snålskjuts på Pripps Blå. Kanske borde Pripps Blå (som sedan länge ägs av Carlsbergs) försöka få sin färgprofil varumärkesskyddad; ungefär som när den franske performanceartisten Yves Klein 1961 fick patent på färgen International Klein Blue.

Tangled up in Blue (New York session version)

Att den amerikanske rockpoeten Bob Dylan understundom även målar tavlor torde vara allmänt känt; däremot är det ingen som riktigt vet hur detta måleri påverkat på hans musikaliska produktion. Några spridda ledtrådar finns dock. Till exempel berättade Dylan 1978 i en intervju med Rolling Stones Jonathan Cott att albumet Blood on the Tracks (1975) var ett direkt resultat av de målerilektioner han i början av 1970-talet fick i av konstnären Norman Raeben:

"I had the good fortune to meet a man in New York city who taught me how to see. He put my mind and my hand and my eye together in a way that allowed me to do consciously what I unconsciously felt. (...) I wasn´t sure it could be done in songs because I´d never written a song like that. But when I started doing it, the first album I made was Blood on the Tracks. (...) [T]here is no sense of time. There is no respect for it: you´ve got yesterday, today and tomorrow all in the same room." (Rolling Stone 11/1978)

Bilden bekräftas i en radiointervju med journalisten Matt Damsker - även den från 1978:

"Those are the kinds of songs I wanted to write. The ones that do have the break-up of time, where there is no time, trying to make the focus as strong as a magnifying glass under the sun. To do it consciously is a trick. I did it on Blood on the Tracks for the first time. I knew how to do it because it was a technique I learned, I actually had a teacher for it." (programmet sändes den 15 september 1978 och publicerades i musiktidningen Circus Weekly den 19 december)

Den låt på Blood on the Tracks som går allra längst i sin strävan att bryta upp tiden är den bitterljuva kärleksskildringen  Tangled up in Blue. Genom årens lopp har Dylan spelat in och framfört låten ett otal gånger - ständigt med små, subtila förändringar av texten. I en tidig version som spelades in i New York den 19 september 1974 ser inledningsversen ut så här:

Early one mornin' the sun was shinin',
he was layin' in bed
Wond'rin' if she'd changed at all
If her hair was still red
Her folks they said their lives together
Sure was gonna be rough
They never did like Mama's homemade dress
Papa's bankbook wasn't big enough
And he was standin' on the side of the road
Rain fallin' on his shoes
Heading out for the old East Coast
Lord knows he´s paid some dues gettin' through
Tangled up in blue

Precis som man kan förvänta sig  är det inte helt lätt  att orientera sig tidsmässigt. Tänker mannen i sängen tillbaka på det som har hänt eller får följa honom när han påbörjar sin resa österut?

På Blood on the Tracks har texten ett konsekvent förstapersonsperspektiv men på de tidiga inspelningarna från New York har sångjaget ännu inte iklätt sig rollen som rastlös vagabond. Istället skildras daglönarens transkontinentala kringflackande av en allvetande, utomstående berättare:

He had a job in the great north woods
Working as a cook for a spell
But he never liked it all that much
And one day the ax just fell
So he drifted down to L.A.
Where he reckoned to try his luck
Workin' for a while on an airplane plant,
Loading cargo onto a truck
But all the while he was alone
The past was close behind,
He seen a lot of women
But she never escaped his mind and he just grew
Tangled up in blue

I den fjärde versen träder så ett berättarjag fram för att skildra mötet med den - får vi förmoda - rödhåriga kvinnan. Är det första gången de två möts  eller är det ännu ett återseende? Det verkar ju finnas ett ömsesidigt intresse av den andres ansikte; kanske beror det på att de har sett varandra förut.

She was workin' in a topless place 
And I stopped in for a beer
I just kept lookin' at the side of her face
In the spotlight so clear
And later on when the the crowd thinned out
I's about to do the same 
She was standing there in back of my chair
Said to me, "What's your name?"
I muttered somethin' underneath my breath
She studied the lines on my face
I must admit I felt a little uneasy
When she bent down to tie the laces of my shoes
Tangled up in blue

Man ställer sig förstås frågan om detta jag är samma daglönare som  tidigare arbetat sig fram genom Amerika. Om så är fallet är det inte bara tiden som rör sig  på olika plan, utan även  berättarperspektivet. En annan  förklaring kan vara att Tangled up in Blue till en början var tänkt som  ett triangeldrama med två kontrahenter graviterande kring kvinnan med rött hår.

I sin bok Poetics of Bob Dylan (2019)  ägnar den amerikanske litteraturvetaren Timothy Hampton större delen av kapitlet Tangled Generaton: Memory, Desire and the Poetics of Escape åt albumet Blood on the Tracks och då särskilt inledningsspåret Tangled up in Blue.

Hampton noterar de kronologiska tvetydigheterna och berättarmässiga juxtapositioneringarna men nöjer sig inte med Dylans egna förklaringar om Norman Raebens förlösande hand. Istället ser han en annan och betydligt äldre inspirationskälla i form av de kärlekssonetter som den italienska medeltidspoeten Franesco Petrarcas skrev till grevinnan Laura de Sade.

She lit a burner on the stove 
And offered me a pipe
"I thought you'd never say hello," she said
"You look like the silent type."
Then she opened up a book of poems
And handed it to me
Written by an Italian poet
From the thirteenth century
And every one of the words rang true
and glowed like burnin' coal
Pourin' off of every page
Like it was written in my soul from me to you
Tangled up in blue

Förutom den hyfsat explicita referensen till  "an Italian poet from the thirteenth century"  menar  Hampton att Tangled up in Blue noga följer den petrarkiska sonnetens form och struktur. Och precis som hos Petrarca representerar den nionde raden i varje vers alltid en brytpunkt.  Det är på rad nio som sängvärmen byts mot luffarlivet (And he was standin´on the side of the road), ensamheten uppenbaras (But all the while he was alone) och ordet förloras (I muttered somethin' underneath my breath). Det är också på den nionde raden som sångjaget drabbas av Petrarcas poesi (And every one of the words rang true).

Den fragmentisering som Hampton ser hos både Dylan och Petrarca ges också ett musikaliskt uttryck på de New York-inspelningar som förra året gavs ut som Bootleg series 14: Moore Blood More Tracks. 

Arrangemanget är avskalat och består av en akustisk gitarr och en diskret bas. På albumversionen (inspelad i Minneapolis i december 1974) är det basen som driver sången framåt men på New York-inspelningarna ger basen bara precis så mycket stadga som behövs för att låten ska kunna hålla sig upprätt.

Texten framsjungs med en viss fördröjning som både  andas reflektion och eftertanke. Särskilt tydligt blir det när man jämför Minneapolisinspelningen med New York-inspelningen. På den förra hör vi en person som vill berätta medan vi i New York hör någon som försöker minnas.

Den danske filosofen Søren Kirkegaard skrev att livet förstås baklänges men måste levas framlänges". Antagligen skulle han upplevt de parallella tidsnivåerna i Tangled up in Blue som högst naturliga, för att inte säga existentiellt nödvändiga.


Fotnot:
Den som har ögonen med sig noterar att de verser från Tangled up in Blue som citeras i texten  bara har 13 rader  trots att en sonett  kräver 14. Detta beror på att  Hampton delar den näst sista raden i två delar (inrimmet blir med andra ord ett slutrim) vilket ger totalt fjorton rader.

Argus Camaro och Romance in Durango (live version 1975)

Argus Camaro 3,5%

Lite då och då har den tyska lågpriskedjan Lidl mexikanska kampanjveckor.  Huruvida utökat tacosortiment är ett spännande grepp eller ett trött geschäft låter folkobob vara osagt. Istället noterar vi fackmannamässigt att nachopåsarna och salsaburkarna ofta får sällskap av trekommafemman Argus Camaro.

Ölet är en ljus lager med majs i malten och det är uppenbart att Lidl har designat flaskan efter mexikanska storsäljare som Sol och Corona (om än med ett extra lager kitsch i form av en aztekkalender och en sombrero). 

Färgen är gul och helt klar. Skummet är varken högt eller långvarigt, men bildar en fin och slitstark float över hela ytan. Svag doft av picklad lime. Kroppen är klen och smaken tunn. Något stickig munkänsla. En tydlig citronton (typ WC-anka) livar upp avslutet. Den långa eftersmaken domineras helt av en kemisk beska som påminner en hel del om de blanddrycker med tequila, lime och öl som man mot bättre vetande köper på utlandssemestern.

Romance in Durango (live version 1975)

Att den amerikanske rockpoeten Bob Dylan hyser en fascination för Mexico och Latinamerika är allmänt känt. Åtminstone i Dylankretsar. Folkobob har tidigare berört ämnet i en post om Spanish is the Loving Tongue, men frågan är om Dylans latinofili någonsin varit mer uppenbar än på Romance in Durango. Låten skrevs och spelades in sommaren 1975 och framfördes sedan ett trettiotal gånger under Rolling Thunder turnén. 

På Palace Theater i Waterbury, Connecticut den 11 november 1975 introducerar Dylan låten så här:

”Here is a new song. You probably haven’t heard this one before. We gonna’ dedicate it to Sam Peckinpah”.

Att Dylan väljer att föra samman Romance in Durango med regissören Peckinpah är intressant, men knappast förvånande.

För det första hade Dylan en liten roll i Peckinpahs film Pat Garrett and Billy the Kid (1973). Produktionen kantades av problem och Dylan fick tillbringa åtskilliga månader i mexikanska Durango.

För det andra har Romance in Durango många likheter med flera av Peckinpahs westernfilmer.  I texten möter vi - liksom i Pat Garrett and Billy the Kid - en person som lever på lånad tid. En viddernas man med döden i hälarna. Trots detta - eller kanske just på grund av detta - genomsyras texten av en uppskruvad livskänsla där varje ögonblick är en källa till berusning och förundran. De inledande verserna anger tonen:

Hot chili peppers in the blistering sun

Dust on my face and my cape

Me and Magdalena on the run

I think this time we shall escape

Sold my guitar to the bakers son

For a few crumbs and a place to hide

But I can get another one

And I´ll play for Magdalena as we ride

Exakt vad som tvingat sångjaget och Magdalena på flykt får vi förstås aldrig reda på. Är det en urspårad kärleksaffär eller ett revolutionärt bankrån? Ingen vet.

Ett återkommande motiv i Romance in Durango är bilden av hur människan framlever sina dagar i spåren av det förflutna:

Past Aztec ruins and the ghost of our people
hoofbeats like castanets on stone

At night I dream of bells in the village steeple

Then I see the bloody face of Ramon

Was it me that shot him down in the cantina

Was it my hand that held the gun?

Come, let us fly, my Magdalena

The dogs are barking and what´s done is done

Tanken på en tillvaro som går att reducera till en obetydlig länk i en existentiell kedja utan slut kan vid en första anblick verka nedslående, men faktiskt förstärker den indirekt textens allmänna livseufori. I kontrast mot den döde Ramon blir livet både en besvärjelse och en lovsång. Tillvaron är ett rasande, berusande nu, det förflutna ett töcken och döden ett oåterkalleligt slut.

Betraktat ur detta perspektiv blir den spanska refrängraden ”Agarrame, mi vida” utsökt tvetydig. I sin helhet lyder refrängen så här:

No Ilores, mi querida (gråt inte min kära)

Dios no vigila (Gud vakar över oss)

Soon the horse will tak us to Durango

Agarrame, mi vida (håll fast mig, mitt liv/min livs älskade)

Soon the desert will be gone

Soon you will be dancing the fandango

Mi vida översätts enklast till ”mitt liv”, men i överförd betydelse kan uttrycket också syfta på kärleken till en person. Således kan aggarame mi vida på en och samma gång - och helt utan motsättning - både beskriva sångjagets strävan att  leva livet fullt ut och på  kärleken till Magdalena.  Och faktum är att sångjaget är så upptagen av livet att han knappt märker när han dör:

Was that the thunder that I heard?
My head is vibrating, I feel a sharp pain
Come sit by me don´t say a word
Oh, can it be that I am slain

I jämförelse med den såsiga albumversionen på Desire (1976) är framförandena av Romance in Durango under 1975 års turné betydligt mer dynamiska. Ta till exempel inspelningen från Waterbury, Connecticut.

De mexikanska inslagen är uppskruvade till max. Sången i versen går i Bolerotakt och ackompanjeras av en fiol, ett par kastanjetter och en handfull akustiska gitarrer. Det hela påminner inte så lite om en Mariachiorkester utan blås. I skarp kontrast till versens staccatoartade frasering står refrängen; smidig och melodisk rinner den fram.

Romance in Durango är ett samarbete mellan Dylan och Jacques Levy och kanske kan den senares teaterbakgrund vara förklaringen till att nästan varje vers innehåller en rad som förmedlar ett direkt och omedelbart sinnesintryck - alltifrån upplevelser av smak och temperatur (Hot Chili peppers in the blistering sun) till audiella (Hoofbeats like castanets on stone) och taktila förnimmelser (My head is vibrating, I feel a sharp pain). 

De många kärnfulla beskrivningarna skapar tillsammans en närvarokänsla bortom det intellektuella och det analytiska. Det är förstås logiskt och man behöver varken vara en hästburen revolverman eller new age-anstruken livscoach för att erkänna  motsättningen mellan känsla och tanke. 

Sentir es vivir - att känna är att leva.