Pax Bavaria och Autumn Leaves

 Pax Bavaria 3,5%

När detta skrivs har sensommaren obevekligt övergått i höst och i München ligger man i startgroparna för oktoberfest med joddel och umpbumpa. Men då folkobob som bekant har enklare vanor öppnas istället trekommafemman Pax Bavaria, en halvmörk lager från Pax Brygghus i Flyinge.

Ölet är bärnstensfärgat och helt klart. Tätt långvarigt, men inte särskilt högt skum som sjunker undan utan att lämna rester. Svag doft av ljust bröd och citrus. Med tanke på den något försiktiga doften är Pax Bavaria överraskande smakstarkt med knäckebröd och grapefrukt och en  en rejäl, ganska torr beska. Avslutet är aning sötare med lite vanilj smörkola. Spritzig  kolsyra. Lång eftersmak som övergår i metall.

Det skulle förstås vara förträffligt om oktoberfesten fick fortsatt fäste i folkölshyllan. Ett rombmönstrat, blåvitt ljus i höstmörkret.

Autumn Leaves

 Hur fort blir lönnarna gula, 

som lyser vår vandring i parken.

Att dö är att resa en smula

från grenen till fasta marken.

De inledande raderna i Stig Dagermans dikt Höst (1954) illustrerar på ett nästan övertydligt sätt  höstlövets poetiska funktion. Dels som ett färgsprakande memento mori som diskret påminner om att allt har ett slut  och dels som en bild av hur en kvantitativ förändring till slut blir till en kvalitativ skillnad. Från grenen till marken, från levande till död.

2014 spelar spelar Bob Dylan in Shadows in the Night, ett album bestående av musikaliska örhängen som kommit att förknippas med  Frank Sinatra.  Ett av dem är jazzschlagern  Autumn Leaves i vilken sommarens kyssar ställs mot höstens ensamhet:

The falling leaves

Drift by the window

The autumn leaves

Of red and gold

I see your lips

The summer kisses

The sunburned hands

I used to hold

Since you went away

The days grow long

And soon I'll hear

Old winter's song

But I miss you most of all

My darling

When autumn leaves

Start to fall

När Frank Sinatra 1957 sjöng in Autumn Leaves var han 42 år gammal, och även om  de lönnar som lyste Sinatras vandring i parken var på väg att börja gulna så upplevde  Sinatra vid denna tid snarare en andra vår än en annalkande höst. Åtminstone betraktat ur ett rent artistiskt perspektiv.

I essän Omstart - hur man överlever sitt inre Finspång och kommer ut starkare på andra sidan (2014) skriver musikjournalisten Jan Gradvall om hur Frank Sinatra några år tidigare befunnit sig på botten av sin karriär.  Hans tonårspublik hade övergivit honom, RCA hade avslutat hans skivkontrakt och till råga på allt var hans stämbanden allvarligt skadade.  För Gradvall symboliseras Sinatras karriärmässiga nollpunkt av ett framträdande inför en lika gles som ointresserad publik i Finspångs folkets park den 30 maj 1953.

Dock kommer Sinatra igen, och det med råge. 1954 belönas han med en Oscar för sin roll i Härifrån till evigheten och tecknar dessutom det kontrakt med Capitol Records som inleder hans verkliga storhetsperiod. 

Det var [en] helt ny Frank Sinatra som klev fram till mikrofonen, stukad men starkare, som sjöng mognare sånger med en mörkare underton; inspelningar som visat sig vara outslitliga (Gradvall 2014)

Jämfört med Sinatra är Dylans tolkning  av Autumn Leaves betydligt mörkare.  Det är tydligt att den 73 årige Dylan inte behöver inte låtsas att han hör "old winters song". Inledningsvis är Dylans tonfall bitterljuvt melankolisk men i sångens andra hälft ändrar den karaktär, Den saktar in och spricker upp, som om känslan av desperation och ensamhet är på väg att bryta igenom och ta överhanden. Till detta kommer Donny Herrons hawaiigitarr. Den som  på andra spår varit varm och smeksam är nu spöklik och kuslig och  inte helt olik en theremin. 

Gradvall  avslutar sin essä om Sinatra och Finspång med en slags epilog där han listar diverse kändisar som mött sitt egna Finspång och tvingats göra en omstart. Bland namnen hittar vi bland annat entreprenören Steve Jobs, politikern Angela Merkel och artisten Robyn. 

Märkligt nog inte rockpoeten Bob Dylan. Kanske beror det på att Dylans har så många Finspång bakom sig att det är svårt att välja. Eller att  Dylans svackor ständigt omvärderas, samtidigt som de kommersiella motgångarna varit ganska klädsamma. Det är ju trots allt få artister som är mer ointresserade av publikens jubel än Dylan.

Grebbestad lager och That Lucky Old Sun

Grebbestad lager 3,5%

Minnesgoda läsare kommer kanske ihåg att  folkobob i våras provade en hoper öl från Grebbestad bryggeri. Kanske går dessa mnemotiska begåvningar i detta nu omkring och väntar på att  bryggeriets standardlager ska dyka upp. I så fall är deras väntan över nu.

Färgen är halmgul. Doft av nygräddat knäckebröd och sågspån. Tjockt, tätt skum som dröjer sig kvar en stund längs kanten, men utan att lämna rester. Pigg kolsyra. Ölet är smakstarkt. Bra kropp med behagligt rundade malt- och citrustoner. Dock är beskan något klen. Granskott i avslutet. Kort eftersmak med en aning halm.

Grebbestad är ett samhälle med dubbla identiteter. Å ena sidan vittnar traktens  många stenbrott och huggeriverkstäder om hårt kroppsarbete och ändlöst slit. Å andra sidan är Grebbestad också en glassig semesterort, fylld av semesterfirare och solbadare.

That Lucky Old Sun

Kontrasten mellan självutplånande slit och behaglig vila är  även det bärande temat i schlagern That Lucky Old Sun från 1949. Texten - som är skriven av Haven Gillespie - skildrar hur en arbetare sliter i sitt anletes svett samtidigt som solen, med provocerande sorglöshet, lojt rullar fram över himlen:

Up in the mornin', out on the job
Work like the devil for my pay
But that lucky old sun has nothin' to do
But roll around heaven all day

Fuss with my woman, toil for my kids
Sweat till I´m wrinkled and gray
While that lucky old sun has nothin' to do
But roll around heaven all day

I textens andra halva ger  sångjaget ger uttryck för en patetisk, men rörande förhoppning om att Gud en dag ska befria honom från slitet och plågan:

Good Lord above, can´t you see I´m pining
Tears in my eyes
Send down that cloud with a silver lining
Lift me to paradise

Show me that river, take me across
And wash all my troubles away
Like that lucky old sun, give me nothin' to do
But roll around heaven all day

That Lucky Old Sun är ett örhänge som framförts av alla möjliga artister och på de mest skiftande sätt.  Variationen är imponerande och kanske kan den stora diversiteten i uttryck förklaras av textens inneboende polaritet där den förgängliga och lidande människan ställs mot en lojt njutande sol. En sångare som ger sig i kast med That Lucky Old Sun tvingas därmed att välja en position mellan två livsideal.

När countryartister som Johnny Cash och Willie Nelson sjunger That Lucky Old Sun är det tydligt att de ger röst åt den arbetande mannen. Med jazziga storbandscrooners av Dean Martin och Frank Sinatras typ är det annorlunda. Även om de inte direkt ger identifierar sig med solen, så står de åtminstone en bit bort och tittar på. Den som pendlar mellan New York och Las Vegas befinner sig ju också närmare solen än fälten i Minnesota och Missouri.

That Lucky Old Sun kan, på ett nästan övertydligt sätt, illustrera ett cykliskt drag  i Dylans produktion.  Ingenting verkar någonsin helt försvinna eller kastas bort, istället sparas det undan i någon vrå för att så småningom återkomma i nya former.

Första gången That Lucky Old Sun finns med i låtlistan är på  Farm Aid-galan i Champaign Illinois den 25 september 1985. Bob Dylan gör då ett bejublat framträdande tillsammans med  Tom Petty & The Heartbreakers - ett samarbete som fortsätter med 1986 års True Confession Tour  där That Lucky Old Sun framförs som en polerad rockballad med gospelinslag.

Drygt trettio år senare (2015) dyker That Lucky Old Sun upp som avslutande spår på skivan Shadows in the Night - ett album bestående av evergreens som på ett eller annat sätt kan knytas till Frank Sinatra. Precis som Sinatra väljer Dylan att börja låten med ett symfoniskt orkesterintro som osökt leder tankarna till soluppgången i en gammal  naturfilm från Disney. Men i Dylans version finns det också ett mörkare stråk; samma sol som ger liv och värme kan också torka ut och bränna sönder.

När sången till slut kommer står den i skarp kontrast mot orkesterns något smeksamma blås- och stråkarrangemang.  Rösten är organiskt sträv och vilsamt avslappnad. Avgjort åldrad men långt ifrån trött. Dylan lyckas på så sätt med konststycket att omfamna och sammanföra textens motsatspar - ihärdigt arbete kontra otvungen rörelse.  Inte så konstigt  när man tänker på det. Dylan är ju både en hårt arbetande underhållare och en upphöjd kulturprofil, likt solen  i ständig rörelse kring jorden.

Även låtens placering som sistaspår känns logiskt. Skivan är slut och det är dags att packa i hop och resa vidare. Om det är behagligt eller plågsamt är förstås en öppen fråga, men att döma av That Lucky Old Sun kan det nog vara både och.