Mariestads påskbrygd och Who Killed Davey Moore? (live broadcast version 1963)

Mariestads påskbrygd 3,5%

Frågan om hur man bäst högtidlighåller minnet av Jesu korsfästelse och återuppståndelse kan förstås diskuteras. Någon säger chokladharar andra säger dragéägg. Själv säger jag påsköl med färgglad etikett.

Mariestads påskbrygd är en halvmörk lager av Münchentyp (eller Euro Dark som det numera heter på Untapped). Färgen är mörkt rödbrun och helt klar. Skummet är kraftigt och sjunger undan till en fast tuss.  Doft av kaka. Kroppen är något klen, men beskan  är okej och får sällskap av både malt och fudge. Eftersmaken är lång, brödig och aningen kvalmig.  

Senast folkobob drack Mariestads lurade unikaboxen - stadens industrihistoriska signaturprodukt -  in oss i boxningsringen. Och något överraskade finner vi oss fortfarande vara kvar där.

Who Killed Davey Moore? (live broadcast version 1963)

Den 21 april 1963 blir den amerikanske boxaren Davey Moore knockad i en match mot kubanen Sugar Ramos. Moore återfår aldrig medvetandet utan avlider på sjukhus efter fyra dygns koma. En månad senare intervjuas Bob Dylan av av journalisten, historikern och kulturprofilen Studs Terkel (1912-2008) i dennes radioprogram "The Wax Museum". Frågorna är kunniga och initierade,  svaren generösa. När Terkel ställer en fråga om den nyskrivna sången Oxford Town glider samtalet över till ämnet Topical Songs, - folksånger vars syfte är att sprida nyheter och kommentera aktuella händelser:

Terkel: It seems that all your songs are about more than the actual  event that may have caused it. You know what I mean?
Dylan: I´ve got a song about Davey Moore.
T: About Davey Moore the fighter?
D: Yeah I 'll sing that one for you. 
T: This was the featherweight champ Davey Moore who was killed in the prize ring that night at the brute championship fights and there´s been  ... (avbryts)
D: But then again I am not a topical song writer! 

T: Oh no, you´re not a topical song writer.

D: I don´t even like that word.
T: It´s not a song about a certain event, it´s beyond that.

Det är tydligt att Dylan med kraft vill avsäga sig  rollen som samtidspolitisk kommentator. Hans texter går djupare, hans frågor är evigare.

Sången om Davey Moore är löst baserad på barnkammar-ramsan Who killed Cock Robin? där olika djur – alltifrån sparven och flugan  till koltrasten och tjuren - i tur och ordning berättar om den roll de spelat när Cock Robin dödades och begravdes:

Who killed Cock Robin?
I, said the Sparrow
with my bow and arrow

Who saw him die?
I, said the fly
with my little eye
I saw him die

Who caught his blood?
I, said the fish
with my little dish
I caught his blood…

Och så vidare... och så vidare...

Men till skillnad från ramsan om Cock Robin - där ett månghövdat menageri kämpar om att få axla bördan - vill karaktärerna i Who Killed Davey Moore inte riktigt kännas vid det som har hänt, än mindre ta något ansvar för det.

Sången inleds med en refräng formulerad som en fråga: Who killed Davey Moore / Why an' whats the reason for? Frågan ställs lika mycket till lysnaren som till de inblandade. Genom hela sången upprepas den om och om igen, och blir till slut mer som en anklagelse än en undran. I tur och ordning konfronteras domaren, publiken, managern, vadhållaren och boxningsjournalisten men antingen svär de sig fria från ansvar eller så skjuter de  över det på någon annan. Vissa, som till exempel domaren, gör till och med bägge delar:

"Not I," says the referee
"Don´t point your finger at me
I could've stopped it in the eight
An' maybe kept him from his fate
But the crowd would 've booed I'm sure
At not getting their moneys worth
It's too bad he had to go
But there was a preassure on me too you know
It wasn't me that made him fall
No, you can't blame me at all"

Who killed Davey Moore
Why an' what's the reason for?

Till slut återstår bara Sugar Ramos själv, men inte heller han han kan lämna ett tillfredsställande svar. Dock når Ramos fram en slags moralisk slutpunkt  när han ger uttryck för en slentrianmässig och ansvarsbefriande föreställning om Guds vilja:

"Not me," says the man whose fists
Laid him low in a cloud of mist
Who came here from Cubas door
Where boxing ain't allowed no more
"I hit him, yes it's true
But that's what I am paid to do
Don't say murder, don't say kill'
It was destiny, it was God's will" 

Dylan gör aldrig någon studioinspelning av Who Killed Davey Moore  och låten ges ut "på riktigt" 1991 på  Bootleg Series 1-3 med en  liveupptagning från Carnegie Hall den 26 oktober 1963. Inspelningen från "The Wax Museum" har ännu inte getts ut officiellt, men då inspelningen befinner sig i en upphovsrättslig gråzon går den att köpa hyfsat legalt både här och där.

Oavsett vilken version man lyssnar på så är  framförandena snarlika. Dylans ackompanjemang  påminner om hur ett barn (!) spelar gitarr: Istället för en jämn rytm, följer ackorden textens stavelser vilket effektfullt sätter sången i centrum. Det är nästan som att texten fysiskt hamras in i lyssnaren. 

I sin essä "Who killed Medgar Evers" (2006) driver filosofen Avery Kolers  tesen att Who killed Davey Moore är en slags omvänd version av Dylans Only a Pawn In Their Game (också 1963). Only A Pawn In Their Game  inleds som bekant med att raschauvinisten Byron de la Beckwith skjuter den svarte medborgaraktivisten Medgar Evers; men istället för att lägga fokus på mördaren (vars namn inte nämns i sången) vänder Dylan blicken mot de politiker och samhälleliga strukturer som skapat Beckwith och gjort honom till en pjäs i ett större spel.

Kolers menar att frågan om personlig skuld, ånger och botgöring blir ointressant när mördaren placeras i en politisk kontext.  I Who Killed Davey Moore råder dock ett rakt motsatt förhållande: Davey Moores död är ytligt sett ett resultat av olyckliga omständigheter, men genom att personifiera de bakomliggande strukturerna går det också att utkräva ett personligt ansvar.


Litteratur:
Avery Kolers text "Who killed Medar Evers" återfinns i antologin Bob Dylan and philosophy - It's alright ma (I´m only thinking)  red. Peter Vernezze och Carl J. Porters, Chicago (2006)

Mariestads Julebrygd och The Boxer

Mariestads Julebrygd 3,5%

Så här i mellandagarna är det lätt att känna att julen börjar gå mot sitt slut. Men än är det för tidigt att kasta in tomteluvan. Utan vidare omsvep öppnar folkobob därför en Mariestads Julebrygd.

Färgen är djupt brunröd. Skummet är grovt och sjunker undan snabbt utan särskilt mycket kläng. Lätt maltig doft. Kolsyran är i kraftigaste laget. Smaken är rund med bra balans mellan det beska och söta. Lite syrlig eftersmak med lite kaffe och äpple.

Namnet till trots bryggs ölet Mariestads inte längre i staden Mariestad utan på Spendrups anläggning i Grängesberg. Förutom ölmärket Mariestads så är Vänerns pärla förstås även intimt förknippad med den klimatsmarta förvaringslösningen Unicaboxen. Dessvärre har även tillverkningen av Unicaboxar upphört.

The Boxer

När Bryan Singers film X-men gick upp på biograferna sommaren år 2000 inleddes också den superhjälterenässans som än idag dominerar biografutbudet. Kritiker och filmvetare har ofta försökt förstå genrens dragningskraft genom att fokusera på den postmoderna människans stegrade behov av berättelser med tydliga gränser mellan gott och ont och rätt och fel. Förklaringen kan kanske stämma, men bara kanske. För egen del tror tror jag att de maskerade hjältarnas framgångar istället kan säga något om hur den senmoderna människan ständigt tvingas att skapa, bygga och växla mellan allt fler och allt mer komplexa identiteter.

Detta skulle i så fall också kunna förklara det ökade intresset för Bob Dylan, en artist vars hela karriär kan ses som en enda lång identitetslek (se till exempel Heinrich Detering och Stephen Scobie). Sett ur detta perspektiv kan det vara intressant att ta en närmare titt på en av de allra mest desavouerade låtarna i Bob Dylans digra katalog, nämligen den tolkning av Paul Simon och Art Garfunkels The Boxer som man hittar på albumet Self Portrait (1970).

Till att börja med kan vi konstatera att Simon och Garfunkels The Boxer  - till skillnad från de övriga pop- och countryklassikerna på skivan - fortfarande ligger på hitlistorna när Dylan går in i studion våren 1969. Detta väcker såklart en del frågor. Är det så att han helt enkelt diggar låten eller ska låtvalet ses som en slags metaironisk kommentar till fenomenet Simon and Garfunkel; en duo vars musik representerar just den typ av ultraharmonierande folkpop som Dylan ursprungligen reagerade mot? I Dylans händer blir The Boxer således ett prisma där flera identiteter bryts mot varandra.

I fem verser berättar en ung (?) man om hur han som pojke kommit till New York för att söka lyckan och sedan levt ett hårt liv bland luffare, daglönare och prostituerade. Asking only workman's wages / I come looking for a job / But I get no offers / just a come-on from the whores on seventh avenue /.  

Det är förstås lätt att dra paralleller till Dylans egna bakgrund. Eller kanske är det riktigare att tala om bakgrunder,  för det finns ju som bekant flera versioner. Alltifrån romantiserade versioner av verkligheten till rena påhitt och falsifikationer - inte sällan underblåsta av Dylan själv. Men även om man helt bortser från textens biografiska resonansbotten så tillför berättelsen  ändå en ny sida i  "identitetsprismat": Varje gång en berättelser framförs - oavsett om den läses eller sjunges - måste den ju också i någon mån gestaltas, och kanske gäller detta särskilt texter som har ett tydligt berättarjag. Det går inte att ducka - den person som framför texten måste för en stund bli jaget i sången.

När det gäller Dylans tolkning av The Boxer finns det dessutom två jag. Till ett lågmält countryackompanjemang sjunger han duett med sig själv. Om  nu duett är det rätta ordet. De två rösterna möts inte riktigt och ibland får man en känsla av att de snarare sjunger var för sig, som om de olika delarna av Dylan är oförmögna är mötas och sammansmälta.

I den tredje, avslutande versen ändras fokaliseringen till ett tredjepersonsperspektiv och den skrämde pojken har ersats av en ärrad boxare:

In the clearing stands a boxer
And a fighter by his trade
And he carries the reminders
Of ev'ry glove that laid him down
Or cut him till he cried out
In his anger and his shame
"I am leaving, I am leaving"
But the fighter still remains.... 

Det står klart att boxaren inte växt med framgångarna utan bara blivit bättre på att härda ut. Om även denna del av the Boxer finner gensvar hos Dylan är förstås omöjligt att säga, men det är tydligt att han vid sextiotalets slut gång på gång försöker göra upp med den begränsade roll som (delar av) hans publik  tilldelat honom.

I ett bortglömt forum i ett av internets alla dammiga vrår hävdar skribenten "Larry Geller" att de två rösterna i the boxer  ska förstås som att den gamle raspige folksångar-Dylan sjunger duett med den nye country crooner-Dylan. Kanske har han rätt men det är svårt -nästan omöjligt - att höra hur de två stämmorna egentligen låter. Man önskar förstås att The Bootleg Series vol. 10: Another Self Portrait (2013) hade innehållit ett par remastrade versioner där de två rösterna kunde höras var för sig, men tyvärr kringå albumet The Boxer helt.

Dylan har bara sjungit  The Boxer live vid sju tillfällen (samtliga gånger i september 1999). Jag har i skrivande stund inte hört någon inspelning från dessa konserter men det skulle utan tvekan  vara intressant att få reda på om Dylan sjöng den extra vers som Paul Simon ibland lägger till på sina konserter:

Now the years are rolling by me 
They are rockin' evenly
I am than I once was
And younger than I'll be
That's not unusual,
No, it isn't strange
After changes upon changes
We are more or less the same
After changes we are more or less the same 

Huruvida vår identitet utgörs av en oföränderlig kärna förtjänar förstås en fortsatt diskussion, men något säger mig att Bob Dylan varken vill eller behöver delta i den.