Ysta Våröl och Nettie Moore

Ysta Våröl 3,5%

Så här vid kristi himmelsfärd är våren på god väg att bli sommar. Utan vidare dröjsmål ger sig därför folkobob i kast med den halvmörka säsongslagern Ysta Våröl från Österlenbryggarna.

Ölet är bärnstensfärgat och helt klart. Bär, äpple och lite jäst i doften. Skummet är tätt och sjunker ned till en långvarig float. Inga rester. Kolsyran är något stickig. En svag jästton finns, men annars domineras smaken av en syrlig sötma som för tankarna till bigarråer. Försiktig beska. Maltig, men ganska kort eftersmak.

Nettie Moore

Det finns vårsånger som pulsar i snö och längtar efter sol och fågelsång. Och det finns vårsånger som står mitt i den framrusande våren och extatiskt hyllar blomsterprakten. Sedan finns det Bob Dylans Nettie Moore där våren enbart innebär frånvaron av vinter. Eller mer bestämt: Vintern är slut, men inget har kommit i dess ställe. I refrängen beskrivs tillståndet så här:

Oh I miss you Nettie Moore
And my happiness is o'er
Winter's gone, the river's on the rise
I loved you then and ever shall
But there´s no one here that's left to tell
The world has gone black before my eyes

Refrängens två första rader är hämtade från Marshall S. Pikes Little White Cottage (Gentle Nettie Moore) från 1857 - en sång som utgör både en resonansbotten och kontrast till Dylans dito. När Pikes Gentle Nettie Moore inleds med en skildring av en pastoral sommaridyll (In a little white cottage / Where the trees are ever green / And the climbing roses blossom at the door) börjar Dylans med att den förvirrade och vilsne Lost John sitter på ett järnvägsspår samtidigt som en apokalyptisk hagelskur (typiskt aprilväder) drar förbi:

Lost John sitting on a railroad track
Something's out of wack
Blues this morning falling down like hail
Gonna leave a greasy trail

Det är en säregen blandning av stilnivåer och arkaismer. Gammal blueslingo och hipsterslang varvas med bibliska profetior. Hagelskuren som lämnar ett oljigt spår alluderar förstås på Robert Johnssons Hellhound on my Trail, men är också misstänkt lik den sjunde av Egyptens tio plågor.

I andra versen ändras berättarperspektivet och ett jag träder fram och presenterar sig. Det är ett rimligt antagande att jaget är den tidigare nämnda Lost John, men helt säkra kan vi inte vara. Det gammaltestamentliga tonfallet återfinns även här, och om det inte vore för det faktum att varken Jeremias eller Hesekiel spelade i ett cowboyband, skulle personbeskrivningen kunna vara hämtad ur någon av profetböckerna:

I'm the oldest son of a crazy man
I´m in a  cowboy band
Got a pile of sins to pay for and I ain´t got time to hide
I´d walk through a blazing fire, baby, if I knew you was on the other side

Allt eftersom låten fortskrider framträder två separata teman. Det ena är en kritik av det moderna projektet; upplysningsfödan har jäst till syra samtidigt som byråkraterna och demagogerna breder ut sig:

'The world of research has gone berserk
Too much paperwork
Albert's in the graveyard, Frankie's raising hell
I'm beginning to believe what the scriptures tell

I'm going where the Southern crosses the Yellow Dog
Get away from those demagogues
And the bad luck women stick like glue
It's either one or the other or neither of the two

Sångjagets räddning blir att fly till Moorhead, den plats där järnvägslinjerna Southern Railroad och Yazoo Delta Railroad (i folkmun kallad Yellow Dog) korsar varandra. Moorhead var en central mötesplats för den första generationen deltabluesmusiker och har odödliggjorts i bluesklassikern Yellow Dog Blues.

I Dylans Nettie Moore fungerar bluesen som ett uttrycket för en allmänmänsklig livskänsla. Blusen - och då särskilt deltabluesen - representerar det ursprungliga och eviga. Sett ur detta perspektiv blir det logiskt att sångjaget först förkunnar sin växande tilltro till "the old scriptures" och strax därefter berättar om (pilgrims-) resan till Moorhead.

Det andra temat handlar om kärlek, åtrå och längtan. I Pikes Gentle Nettie Moore förstår man så småningom att Nettie Moore är död och att sångjaget ser fram emot att möta henne i himlen (But I'll wipe all the tears from my eyes / For as soon as life is past / I shall meet you once again). Hos Dylan blir man däremot aldrig riktigt klar över om Nettie Moore är en faktisk person, en önskedröm eller ett minne som hålls vid liv. Kanske spelar det inte heller någon roll. Dock råder det ingen tvekan om att kärlekskänslan är avgjort mer fysisk i Dylans Nettie Moore. Men även här rör sig en bluesande genom sången; en ande som ger sig till känna genom en sexuellt laddad metaforik:

She says, "look out daddy, don't want you to tear your pants.
You can get wrecked in this dance."
They say whiskey will kill ya, but I don't think it will
I'm riding with you to the top of the hill


Don't know why my baby never looked so good before
I don't have to wonder no more 
She been cooking all day and it´s gonna take me all night
I can´t eat all that stuff in a single bite

Det är antingen ytterst ironiskt eller extremt passande att Nettie Moore finns med på ett album som heter Modern Times´(2006). Förutom textens explicita antimodernism är det musikaliska uttrycket dessutom mer ålderdomligt  än tidlöst. Trumspelet är monotont och minimalistiskt, basen likaså, och det påminner faktiskt en hel del om ett jugband. Om det inte vore för det melankoliska och långsamma framförandet förstås.

Dylans Nettie Moore slutar som den börjar. Fast tvärtom. Sångjaget är inte längre "out of wack" utan fylld av tro: Today I´ll stand in faith and raise / The voice of praise. Konnotationerna till en rättegång leder effektivt tankarna både till den världsliga lagen och den ovanmänskliga domen.

Även vårvädret är bättre - vilket förstås blir ett problem för den som längtar efter slutgiltighet och evigt (?) mörker: The sun is strong, I'm standing in the light / I wish to God that it were night.

Ysta vinteröl och Precious Angel

Ysta Vinteröl 3,5%

Det är ett rimligt antagande att det någonstans finns en algoritm som beskriver hur försäljningskurvan för säsongsöl ser ut beroende på om det har ordet "jul" eller "vinter" i namnet.  Julöl går bara att sälja under december månad, men å andra sidan kan det ha tomtar på etiketten. Vinteröl går däremot  att kränga ända in i mars månad, men är  betydligt mer begränsat när det gäller tomtar och karminrött.

Antagligen går det hela på ett ut, men en möjlig fördel för vinterölet torde vara att ingen riktigt vet hur ett vinteröl ska smaka. Julölet smakar vört, russin, bränd sirap, rostat kaffe och allt det där - men vinterölet?

Ysta (!) Vinteröl är en halvmörk lager med lite tyskt stuk. Ölet är kopparfärgat och nästan helt klart. Frisk doft av äpple och jäst. Skummet är snabbt och frasigt med måttligt kläng. Något stickigt kolsyrat. Det finns utan tvekan en del fina malttoner men smaken domineras av syrliga trädgårdsbär och körsbärs-PEZ. Försiktig beska och en eftersmak med lite frukt.

Senast folkobob drack öl från Österlenbryggarna och bryggeriet i Ystad  ledde etikettens kerub oss till låten Three Angels. Lyckligtvis är änglaförrådet långt ifrån uttömt. 

Precious Angel

Hösten 1978 möter Bob Dylan Jesus  på ett hotell i Tucson, Arizona och året därpå ges det uttalat kristna albumet Slow Train Coming ut. Skivan inleds med Gotta Serve Somebody där Dylan krasst konstaterar att alla måste välja mellan att tjäna Djävulen eller Gud. Låten är uppfordrande på gränsen till hotfull, vilket i sin tur får spår nummer två - Precious Angel - att kännas som ett befriande andningshål.

Inledningsvis framstår Precious Angel också som en typisk representant för den typ av kärlekssång där en man vittnar om hur en kvinna återfört honom till livet:

Precious angel, under the sun
How was I to know you´d be the one
To show me I was blinded, to show me I was gone
How weak was the foundation I was standing upon?

Ganska snart förstår man dock att även Precious Angel ger uttryck för en evangelistisk världssyn där det gäller att välja sida och leva rättfärdigt i väntan på uppryckandet:

Now there's spiritual warfare and flesh and blood breaking down
Ya either got faith or ya got unbelief and there ain´t no neutral ground
The enemy is subtle, how be it we are so decieved
When the truth's in our hearts and we still don't believe?

My so-called friends have fallen under a spell
They look me squarley in the eye and they say: "All is well"
Can they imagine the darkness that will fall from on high
When men will beg God to kill them and they wont be able to die?

Verserna sjungs avslappnat med ett tonfall som lutar mer åt sakligt upplysande än predikande. Det omvända förhållandet råder i refrängen; innerligt och i sällskap med en kvinnlig gospelkör ber han om att sångens du ska låta sitt ljus lysa över honom:

Shine your light, shine your light on me
Shine your light, shine your light on me
Shine your light, shine your light on me
Ya know I just couldn´t make it by myself
I´m a little blind to see

Föga överraskande är Precious Angel  fylld av hänvisningar till  Bibeln. Till exempel är den avslutande raden i tredje versen ett direkt lån från Uppenbarelseboken: I de dagarna kommer människorna att söka döden, men de skall inte finna den. De kommer att önska sig döden, men döden skall fly ifrån dem. (Upp 9:6). Vidare knyter refrängen an till aposteln Paulus ord i Andra Korinthierbrevet: Ty Gud, som sade: "Ljus skall lysa ur mörkret", har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus. (2 Kor:6)

Vem är då denna "precious angel" som sångjaget vänder sig till? När man hör refrängens uppmaning om att låta ljuset skina är det lätt att tro att ängeln är en slags metafor för frälsning och Guds ande snarare än en fysisk människa av kött och blod. I tredje versen förstår vi dock att det hela är aningen mer komplicerat; ängeln är verkligen en  människa och därtill en människa med en hel del fel och brister:

Sister, lemme tell you about a vision I saw
You were drawing water for your husband, you were suffering under the law
You were telling him about Buddha, You were telling him about Mohammed in the same breath
You never mentioned one time the Man who came and died a criminal's death

Den andra radens "You were drawing water" alluderar förstås på Johannesevangeliets berättelse om hur Jesus träffar en samarisk kvinna vid en brunn. Efter att ha bett om vatten säger Jesus: "Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv" (Joh 4:13-14). Därefter ber Jesus den samariska kvinnan att hämta sin man. Kvinnan säger att hon inte har någon man varpå  Jesus svarar: "Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man"  (Joh 4:18) vilket i sin tur syftar på de fem (av-) gudar som samariernas förfäder lär ha dyrkat enligt Andra Kungaboken. Nåväl.

Hur är det möjligt att kvinnan som enbart följt den "världsliga lagen" - och som aldrig talat om Gud och Jesus - samtidigt är den "precious angel" som öppnat sångjagets ögon och visat honom ljuset och den rätta vägen?

För att lösa ekvationen får vi bege oss till Första Johannesbrevet: Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. (1 Joh 4:7-8).

Med andra ord verkar det alltså som om det första intrycket av Precious Angel faktiskt stämde: En  sång om kärlek där en man vittnar om hur en kvinna återfört honom till livet. Att kärleken dessutom inbegriper en känsla av intensiv Gudsnärvaro får väl ses som en bonus i sammanhanget.

Ysta Trekommafem och Three Angels

Ysta Trekommafem 

I julas provade folkobob julölet från Österlenbryggarna och Bryggeriet i Ystad. Nu har turen kommit till deras ordinarie trekommafemma. Ölet - som lämpligt nog heter Ysta Trekommafem - är ett ofiltrerat färsköl med en hel del syra och jäst. Paletten känns igen från julölet, men fungerar avsevärt bättre i ett ljust öl med lite mikrobryggeri-färsköl-stuk. Däremot  fattar jag fortfarande inte varför man slopar d:et i Ystad.

Färgen är guldgul och något oklar. Doften är svag med malt, jäst, och jasmin. Det grova skummet sjunker undan ganska snabbt. Behagligt kolsyrat. Ölet är inte särskilt beskt, men däremot lite syrligt. Jäst, citrus och lite aprikos smaken. Eftersmaken är medellång med en del bröd (och jäst).

Ängeln som dricker öl på etiketten är hämtad från Änglahuset på Stora Norregatan; en klassisk sevärdhet för tyskar och mellanstadieklasser. En annan, mer audiell attraktion är den tornväktare som nattetid blåser i en lur från Mariakyrkans torn. 

Three Angels

Som näst sista spår på New Morning (1970) hittar man Three Angels, en låt om änglar som blåser i lurar. Om man nu kan kalla det för låt. Mot  en  sakralt färgad ljudkuliss reciteras följande text:

Three angels up above the street
Each one plying a horn
Dressed in green robes with wings that stick out
They've been there since Christmas morn
The wildest cat from a Montana passes by in a flash
Then a lady in a bright orange dress
One U-Haul trailer, a truck with no wheels
The Tenth Avenue bus going west
The dogs and pigeons fly up and they flutter around
A man with a badge skips by
Three fellas crawlin' on their way back to work
Nobody stops to ask why
The bakery truck stops outside of that fence
Where the angels stand high on their poles
The driver peeks out, trying to find one face
In this concrete world full of souls
The angels play on their horns all day
The whole earth in progression seems to pass by
But does anyone hear the music they play
Does anyone even try?

Deklamationen samverkar med ett enkelt ackompanjemang där bas, trummor och gitarr understödjer en kyrkodoftande orgel och kör.  Vidare har uppläsningen anpassats till rytmen så att varje rad sträcker sig över precis fyra takter. På ett sätt utgör Three Angels en slags tonsatta linernotes; en bakgrund mot vilken resten av albumet kan förstås.  Ett annat sätt att se det är att Three Angels fungerar som ett intro till den låt som följer; lovsången och bönen Father of Night. Eller så är recitationen helt enkelt en uttrycksform som Dylan experimenterade med vid denna tid. På samma skiva finns nämligen också den formmässigt besläktade låten  If Dogs Run Free där en text om frihet och självförverkligande läses upp till tonerna av ett jazzigt cocktailpiano.

Även om själva framförande lutar åt det kuriosa så är texten av klassiskt Dylansnitt. Halvsmälta intryck från gatuvimlet förs ihop lite huller om buller till en impressionistisk ögonblicksbild. (The wildest cat from a Montana passes by in a flash / Then a lady in a bright orange dress / One U-Haul trailer, a truck with no wheels / The Tenth Avenue bus going west). Känslan av spontanitet förstärks av att assonanserna är precis lagom tydliga och precis lagom inkonsekventa för att skapa en känsla av oreflekterat talflöde. Greppet  känns igen från otaliga Dylan-låtar.

Änglarna i Three Angels verkar vara ett konglomerat av flera bibliska änglar. Förutom den ängel som förkunnar Jesu födelse (Luk. 2:10-12) så hittar vi även de sju änglar vars basunspelande startar apokalypsen (Upp. 8:6-13) samt de tre änglar som proklamerar att Guds rike är nära (Upp. 14:6-19).

I skarp kontrast till de bibliska änglarna och deras ömsom skräckslagna, ömsom vördnadsfulla publik står Dylans änglar som helt obemärkta blåser i sina horn: "The angels play on their horns all day / The whole earth in progression seems to pass by / But does anyone hear the music they play / Does anyone even try?". Vi är med andra ord oförmögna att höra Guds röst och uppfatta tillvarons mirakel där vi hastar fram genom livet.

Paradoxalt nog så vänds detta budskap till sin egna motsats i Three Angels. Det verkar snarare vara som så att det är änglarna som är statiska och frånkopplade, medan de framrusande människorna är verkliga och närvarande. "But does anyone hear the music they play / Does anyone even try?" Svaret på frågan är nog att den ständiga  rörelse och mänskliga mångfald som omger oss är minst lika intressant som änglatrumpeterna. Åtminstone när den skildras av Dylan.

Ystad Julöl och Man in the Long Black Coat

Ystad Julöl 3,5%

I mitten av nittiotalet  så uppstod det ett visst hallabaloo kring lämpligheten i att anlägga ett bryggeri i centrala Ystad. Detta var precis innan mikrobryggerivurmen så grannarna som klagade kanske hade Spendrups maskinpark för ögonen. Nu blev det väl hur som helst hyfsat lyckat. Bryggeriet finns i alla fall kvar på Långgatan och verkar numera ha någon slags koppling till bryggeriet och importfirman Österlenbryggarna AB i Tomelilla. Dessa har i sin tur en historia som utan problem  skulle kunna användas som underlag till en ölversion av Falcon Crest. I alla fall om man läser deras hemsida.

Av någon anledning så har man valt att kalla ölen som bryggs av bryggeriet i Ystad för Ysta istället för just Ystad. Varför vet jag inte. Trots att jag är uppvuxen i staden och själv brukar uttala Ystad utan d-ljud, så har jag aldrig förr varit med om att någon stavat fel till ortens namn. Det vill säga fram tills nu. Eftersom jag något hellre blir anklagad för att vara fel-citerare än fel-stavare så lägger jag därför helt självsvåldigt till ett "d". Ystad Julöl således.

Ystad julöl har ett snabbt, frasigt skum. Det är vackert kopparfärgat, men knappt grumligt alls trots att etiketten understryker att ölet är ett ofiltrerat färsköl. Doften är i vilket fall inbjudande med toner av kola och vinteräpple. Dock överensstämmer inte smaken helt med det man förväntar sig av ett julöl då den drar lite mer åt strävt syrlig äppelmust än sötma och vört. Kroppen är tunn med lite jäst i eftersmaken. Kanske var det här färskölen hamnade?

När jag växte upp var Ystad berömt för tornväktare och korsvirkeshus, men numera är den lilla kuststaden mer känd som platsen där Henning Mankells romanfigur Kurt Wallander jagar skumma typer i mörka rockar.

Man in the Long Black Coat

Om jag skall vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad människor menar när de säger att en låt är filmisk. Men om det innebär att det musiken skapar en filmscen innanför ögonlocken hos lyssnaren så kan Man in the Long Black Coat från albumet Oh Mercy (1989) utan tvekan beskrivas som filmisk.

Sången inleds med ljudet av spelande syrsor. Efter en stund hörs en trevande dobro och så småningom ansluter en bas tillsammans med en diskret, programmerad puka. Ytterligare några takter in kommer ett  munspel smygande, oböjt och långsamt. Tankarna går till den musik Ennio Morricone skapade till Sergio Leones westernfilmer under 1960-talets andra hälft. För ens inre syn ser man hur en fårad man med låg hatt och  dammig rock glider in i en stad där varje igenbommat fönster är en hemlighet som väntar på dras fram i ljuset.

Man in the Long Black Coat är en mörk vals där både dobron, basen och den elektroniska trumman har ett delay som faller in i trefjärdedelstakten. De bilder som musiken frammanar överensstämmer fullt ut med den text som framförs. Den första versen skildrar en landsbygd där vi både hittar de spelande syrsorna från introt och den  man i lång, svart rock som stigit fram ur spagettivästerns ljudkuliss:

Crickets are chirpin´, the water is high
There´s a soft cotton dress on the line hangin´dry
Window wide open, African trees
Bent over backwards from a hurricane breeze
Not a world of goodbye, not even a note
She gone with a man 
In the long black coat

Dylan sjunger texten på ett säreget staccatoartat vis där rösten blir mer som ett rytminstrument än en melodistämma. Även själva valstakten flyter ihop med texten, när den i andra versen beskriver en gammal danssalong:

Somebody seen him hanging around
At the old dance hall on the outskirts of town
He looked into her eyes when she stopped him to ask
If he wanted to dance, he had a face like a mask
Somebody said from the Bible he´d quote
There was dust on the man 
In the long black coat.

Den enkla rimkedjan AABBCC tillsammans med den rurala miljön för tankarna till de folksånger som Dylan inledde sin karriär med. Det faktum att sista raden alltid är densamma understryker sångens känsla av ödesmättad fatalism; inte ens som lyssnare går det att undgå mannen  i den långa, svarta rocken.

Vem denne man är får man aldrig förklarat. Först tror man att det kanske är en historia om otrohet, sedan leds tankarna i riktning mot mord och ond bråd död. I tredje versen kompliceras dock bilden ytterligare. Det står då klart att kvinnan snarare har överlämnat sig själsligt än kroppsligt åt mannen i den långa, svarta rocken:

Preacher was a talkin´, there´s a sermon he gave
He said every man´s conscience is vile and depraved
You cannot depend on it to be your guide
When it´s you who must keep it satisfied
It ain´t easy to swallow it sticks in the throat
She gave her heart to the man 
In the long black coat

Här tänker man osökt på Robert Mitchums rollfigur i Night of the Hunter (Trasdockan på svenska) från 1955: En moraliskt förfallen mördare som iklätt sig rollen som svavelosande väckelsepredikant jagar oförtrutet och hänsynslöst det rånbyte som gömts i en liten flickas docka. Huruvida det är berättarjaget själv, mannen i den svarta rocken eller kanske till och med kvinnan som är "vile and depraved"  kan diskuteras, men Dylan verkar hursomhelst stå storögt förundrad snarare än (som vanligt) vresigt bitter inför sveket.

Den sista versen öppnar dock upp inför ytterligare en tolkning kring mannen i den svarta rocken:

There´s smoke on the water, it´s been there since June
Tree trunks uprooted, ´neath the high crescent moon
Feel the pulse and vibration and the rumbling force
Somebody is out there beating a dead horse
She never said nothing, there was nothing she wrote 
She gone with the man
In the long black coat 

Här får lyssnaren bilden av ett isolerat och stagnerat samhälle där tiden har stått stilla och där verkligheten ständigt hotar att bryta in. Lite som byn i M. Night Shyamalans The Village från 2004. Kanske är mannen i den svarta rocken helt enkelt en representant för det som korrumperar i världen runtomkring. En Gordon Gekko i dammiga ridkläder.