Nyckelbryggerier Lager och Open the Door Homer

Nyckelbryggerier Lager 3,5%

Den minnesgode läsaren kommer kanske ihåg att folkobob i våras provsmakade ett påsköl från Luleås nyckelbryggerier. Nu har det blivit dags igen, denna gång med en en ljus filtrerad lager - folkölhyllans  mest konkurrenshärdade  segment.  

Färgen är halmgul och helt klar. Ölet skummar upp med ett frasigt skum som snabbt sjunker ned  till en slitstark float med viss vidhäftningsförmåga. Svag doft av bröd och honung. Smaken domineras av ljusa brödtoner och en tydlig, krispig humlebeska som rundas av en aning av en diskret sirapssötma. En aning äppelcider i avslutet. Kolsyran är kraftig och en aning stickig.

Lång eftersmak av sirapslimpa.

På etiketten ser man en variant av Luleås statsvapen, två korslagda nycklar. Inom heraldiken kan nyckeln både symbolisera på aposteln Petrus och den lagstiftande, styrande makten. Med nyckeln kan man ju som bekant både låsa kring sig och efter sig.

Open the Door Homer 

När man hör någon högljutt uppmana en annan att öppna en dörr kan man dra en av följande två slutsatser:

1) Den som ropar har blivit utelåst och önskar att komma in, eller 2)  den som anropas har låst in sig varför denne nu ombeds att öppna dörren.

Hur det förhåller sig i Bob Dylans Open the door Homer är inte lätt att veta. I tre verser varvas djupa livsvisdomar med humbug och plattityder. Vilka som är vilka är inte heller lätt att veta.

Now, there’s a certain thing
That I learned from Jim
That he’d always make sure I’d understand
And that is that there’s a certain way
We all must swim
If we expects to live off
Of the fat of the land
Open the door, Richard
I’ve heard it said before
But I ain’t gonna hear it said no more

Det bör noteras att den Homer som adresseras i låtens titel aldrig omnämns i själva sången - där är det istället en Richard som anmodas att öppna dörren. Kanske har namnet ändrats för att låten inte ska förväxlas med den humoristiska jazzschlagern Open the door Richard – men det är å andra sidan svårt att tänkas sig att ett slikt missförstånd skulle störa trickstern Dylan.

Now, there’s a certain thing
That I learned from my friend Mouse
A fella who never blushes
And that is that one
Must always flush out his house
If he don’t expect to be housing flushes
Open the door, Richard
I’ve heard it said before
But I ain’t gonna hear it said no more

I den andra versen har vi förflyttats till ett pokerbordet. Det är möjligt, för att inte säga tänkbart, att vännen Mouse är den gambling man vars sweetheart har hamnat i trångmål i the house of the rising sun. Hur rådet om att inte rodna när man sitter med kåk går att generalisera till andra situationer i livet återstår att se.

“Take care of all your memories” said Mick
“For you cannot relive them
And remember when you’re out there
Tryin’ to heal the sick
That you must always
First forgive them”
Open the door, Richard
I’ve heard it said before
But I ain’t gonna hear it said no more

Open the Door Homer är en av de hundratals låtar som Dylan spelade in under enkla förhållanden i en källare i Woodstock tillsammans med the Band sommaren 1967. Inspelningarna – vilka så småningom skulle få namnet the Basement Tapes – kännetecknas. ofta av absurd dead-pan humor och en tillbakalutad spontanitet och har portionerats ut på officiella utgåvor sedan 1971.

I sin bok Invisible Republic (1997) försöker musikskribenten Greil Marcus följa den slingrande musikhistoriska stig som lett fram kring the Basement Tapes. Marcus menar att inspelningarna präglas av en slags tidlösa ankaronism vilken hämtar sin näring från ett svunnet amerika såsom det manifisterats i den esoteriske musiksamlaren Harry Smiths mastodontprojekt Anthology of American Folk Music, en legendarisk mastodontbox med predeprsseion-musik utgiven på Folkways 1956 …..

In the basement tapes, an uncompleted world was haphazardly constructed out of the past, out of the past, out of Smith’s Anthology and its like […] The uncompleted world of the basement tapes was a fantasy beginning in artifacts refashioned by real people, dimly apprehended figures who out of the kettle of the folk revival appeared in the flesh to send an unexpected message.

Av någon anledning skriver Marcus aldrig om Open the Door Homer, men det är uppenbart att den passar in i hans beskrivning av The Basement Tapes. Det känns som om viktiga bitar  har försvunnit under tidens gång, att vi aldrig säkert kan få veta vad Jim och Mick och Mouse egentligen menade, men att detta mysterium gör att det sagda känns både viktigare och sannare.