Omnipollo Stellaris och Shooting Star (Live version 1994)

Omnipollo Stellaris 3,5%

Det lilla, men namnkunniga bryggeriet Omnipollo har genom åren byggt upp en entusiastisk fanbase. Kanske är det därför som deras glutenfria pilsner Stellaris varken behöver överkryssade sädesax eller braskande "Non Gluten!" rubriker.  Omnipollo-entusiasterna kommer ju att prova Stellaris oavsett, samtidigt som all världens öldrickande celiakier kommer att hitta den via diverse allergi-communitys. 

Färgen är blekgul och helt klar. Skummet sjunker ner till ett snyggt, slitstarkt lock med viss vidhäftningsförmåga. Svag, knappt kännbar doft av passionsfrukt och barnschampo.  Smaken är tunn och kroppen klen, men frånvaron av sötma skänker ändock en viss fräschör. En stram beska ger sig till känna i avslutet. Kort eftersmak av ljust bröd.

Shooting Star (Live version 1994)

Som symbol betraktad är stjärnfallets tvetydighet slående. Dels representerar den fallande stjärnan en dröm om, och längtan till, något annat. Den som ser en stjärna som faller får ju - precis som den skönsjungande Benjamin syrsa i Pinocchio intygat - önska sig något.  Dels är stjärnfallet helt igenom förgängligt. En synvilla och en mirage som skapats av förgasat stjärnstoft. 

Stjärnfallets symbolvärldar förefaller således vara av rakt motsatt natur men i låten Shooting Star lyckas Bob Dylan med konstsycket sammanföra dessa två repellerande troper till en.  I texten beskriver sångjaget hur en fallande stjärna fört tankarna till en alldeles särskild person som han inte längre delar livet med:

Seen a shooting star tonight  

And I thought of you

You were trying to break into another world

A world I never knew

I always kind of wondered

If you ever made it through

Seen a shooting star tonight

And I thought of you

Texten erbjuder en vidöppen projektionsyta där lyssnaren kan placera närtan vem som helst. En försvunnen kärlek, en missbrukande vän eller en död förälder - alla ryms de i minnena som meteoriten manat fram.

I den andra versen ser sångjaget på sig själv med den andres ögon och och frågar sig vilken roll och vilket ansvar han själv har till det inträffade. 

Han blir svaret skyldig. Att de två verserna är varandras speglingar understryks effektfullt av rimmen till you (knew... through...) och me (be... see... ) vilka ekar genom respektive vers tills dess att inledningsraderna dyker upp och sätter punkt.

Seen a shooting star tonight 

And I thought of me 

If I was still the same

If I ever became what you wanted me to be

Did I miss the mark or overstep the line

That only you could see?

Seen a shooting star tonight

And I thought of me

I mellanversen tränger sig plötsligt verkligheten på, om än i en något förvrängd version. På samma sätt som när ett ljud letar sig in den sovandes dröm och antar nya former, dyker en klingande brandbil upp och blir till ett illavarslande omen. Därtill transformera nattradions skval till en känslobemängd gudstjänst:

Listen to the engine, listen to the bell

As the last fire truck from hell 

Goes rolling by

All good people are prying

It´s the last temptation the last account

The last time you might hear the sermon on the mount

The last radio is playing

När Shooting star gavs ut som avslutande spår på albumet Oh Mercy (1989) så framfördes sången i mellanversen ungefär på samma sätt som i de föregående verserna. På liveinspelningen MTV unplugged (inspelad 1994 och utgiven 1995) är skillnaden desto större. Dylan framför nämligen texten med en succesivt stigande affekt tills han i slutet nästan skäller fram orden.

Det agiterade tillståndet verkar dock ha gått över när den den avslutande versen kommer. Därmed blir orden om att släppa taget och låta saker bero  

 

Seen a shooting star tonight 

Slip away

Tomorrow will be another day

Guess it´s too late to say the things to you

That you needed to hear me say

Seen a shooting star tonight 

Slip away 

Det är som om sångjaget bestämt sig för att än en gång låta frågan om den andres försvinnande glida iväg. Men insikten om att det aldrig är försent att ge upp är förstås en insikt även det.

Nyckelbryggerier Lager och Open the Door Homer

Nyckelbryggerier Lager 3,5%

Den minnesgode läsaren kommer kanske ihåg att folkobob i våras provsmakade ett påsköl från Luleås nyckelbryggerier. Nu har det blivit dags igen, denna gång med en en ljus filtrerad lager - folkölhyllans  mest konkurrenshärdade segment.  

Färgen är halmgul och helt klar. Ölet skummar upp med ett frasigt skum som snabbt sjunker ned  till en slitstark float med viss ansats till kläng. Svag doft av ljust bröd och honung. Smaken domineras av ljusa brödtoner och en tydlig, krispig humlebeska som avrundas med en diskret sirapssötma. En aning äppelcider i avslutet. Kolsyran är kraftig och en aning stickig. Lång eftersmak av sirapslimpa.

På etiketten ser man en variant av Luleås statsvapen med två korslagda nycklar. Inom heraldiken kan nyckeln både symbolisera på aposteln Petrus och den lagstiftande, styrande makten. Med nyckeln kan man ju som bekant både låsa kring sig och efter sig.

Open the Door Homer 

När man hör någon högljutt uppmana en annan att öppna en dörr kan man dra en av följande två slutsatser:

1) Den som ropar har blivit utelåst och önskar att komma in, eller 2)  den som anropas har låst in sig och ombeds nu att öppna dörren.

Hur det förhåller sig i Bob Dylans Open the door Homer är inte lätt att veta. I tre verser varvas djupa livsvisdomar med humbug och plattityder. Vad som är humbug och vad som är plattityder är inte heller lätt att veta.

Now, there’s a certain thing
That I learned from Jim
That he’d always make sure I’d understand
And that is that there’s a certain way
We all must swim
If we expects to live off
Of the fat of the land
Open the door, Richard
I’ve heard it said before
But I ain’t gonna hear it said no more

Det bör noteras att den Homer som adresseras i låtens titel aldrig omnämns i själva sången - där är det istället en Richard som anmodas att öppna dörren. Kanske har namnet ändrats för att låten inte ska förväxlas med den humoristiska jazzschlagern Open the door Richard – men det är å andra sidan svårt att tänka sig att detta skulle utgöra ett hinder för strofsnattaren och titellånaren Dylan.

I den andra versen har vi förflyttats till pokerbordet. Det är möjligt, för att inte säga tänkbart, att vännen Mouse är just den gambling man vars sweetheart hamnade i trångmål i The House of the Rising Sun. Huruvida rådet om att inte rodna när man sitter med kåk är användbart även i andra livssituationer återstår dock att se.

Now, there’s a certain thing
That I learned from my friend Mouse
A fella who never blushes
And that is that one
Must always flush out his house
If he don’t expect to be housing flushes
Open the door, Richard
I’ve heard it said before
But I ain’t gonna hear it said no more

Den avslutande versen alluderar på ingen mindre än Jesus och dennes helbrägdagörelse. Kanske är Mick ingen mindre än ängeln sankt Mikael, en ärkeängel som ju ofta förknippas med Jesus. 

“Take care of all your memories” said Mick
“For you cannot relive them
And remember when you’re out there
Tryin’ to heal the sick
That you must always
First forgive them”
Open the door, Richard
I’ve heard it said before
But I ain’t gonna hear it said no more

Open the Door Homer är en av de hundratals låtar som Dylan spelade in under enkla förhållanden i en källare i Woodstock tillsammans med the Band sommaren 1967. Inspelningarna – vilka så småningom skulle få namnet The Basement Tapes - har portionerats ut på officiella utgåvor sedan 1971 och  kännetecknas ofta av absurd dead-pan humor och tillbakalutad spontanitet .

I sin bok Invisible Republic (1997) försöker musikskribenten Greil Marcus följa den snåriga och slingrande musikhistoriska stig som lett fram kring the Basement Tapes. Marcus menar att inspelningarna präglas av en slags tidlös ankaronism vilken hämtar sin näring från ett svunnet Amerika. 

Marcus menar att detta drömda, förgångnae Amerika är detsamma som den esoteriske musiksamlaren Harry Smiths försökte återskapa i sitt projekt Anthology of American Folk Music. en legendarisk mastodontbox med predepresseion-musik, utgiven av skivbolaget Folkways 1956. 

In the basement tapes, an uncompleted world was haphazardly constructed out of the past, out of the past, out of Smith’s Anthology and its like. […] The uncompleted world of the basement tapes was a fantasy beginning in artifacts refashioned by real people, dimly apprehended figures who out of the kettle of the folk revival appeared in the flesh to send an unexpected message. (Marcus 1997)

Av någon anledning skriver Marcus aldrig om just Open the Door Homer trots att låten på ett nästan övertydligt sätt kan illustrera hans resonemang kring The Basement Tapes - viktiga delar verkar ha fallit i glömska och gemensamma referenser upplösts. Vi kan aldrig säkert få veta vilka Jim och Mick och Mouse var och vad  deegentligen menade, men denna slöja av mysterium gör paradoxalt nog att det sagda framstår som både viktigare och sannare. 

New Swedish IPA och Goodbye Jimmy Reed (Live version 2021)

New Swedish IPA 3,5%

Hedemorabryggeriet Oppigårds har under hösten lanserat en IPA i folkölsformat.

Färgen är blekgul och inte helt klar. Ölet skummar upp ganska kraftigt för att sjunka ner till ett slitstarkt skum med bra kläng. Doft av ananas och tropisk frukt. Rund, lite örtig humlebeska och fruktig smak med citruszest i avslutet. Kolsyran gränsar mot det stickande. Lång brödig eftersmak som tonar ut i en aning bittermandel.

Att folkölsburkar gärna drar åt blått har folkobob kunnat leda i bevis i en tidigare post. Dock har  New Sweden IPA en lite mer bebisblå färgton än den rådande Pripps Blå-normen. Detta faktum lär inte minst uppskattas t i Malmö där det lokala fotbollslaget som bekant ikläder sig denna illustra, ljusblå nyans under hemmamatcher.

Goodbye Jimmy Reed (Live version 2021)

Att Bob Dylans konstnärskap är färgat av bluesens blåa toner är ett odiskutabelt faktum. Däremot är det inte lika lätt att exakt slå fast hur detta inflytande genom åren egentligen har verkat. I populärmusiken representerar bluesen nämligen både tillbakablickande tradition och ohejdbar modernism. Två till synes oförenliga krafter men icke desto mindre  har Bob Dylan genom åren lyckats omfamna dem båda två och ibland till och med på samma gång.

Bluesen utgör pop- och rockmusikens nukleotid - dess ursprungs DNA och absoluta början. Eller för att låna John Lennons ord i en intervju med  Jann Wenner i Rolling Stone (januari 1971): "[The blues] is not perverted or thought about: It´s not a concept, it is a chair; not a concept, it is a chair; not a design for a chair but the first chair."

Frågan är då vad som fanns innan bluesen. En vida spridd uppfattning är att bluesen har haft sin upprinnelse i slavarnas arbetssånger på bomullsfälten. Teorin rasmysticerande undertoner är förvisso fascinerande men inte särskilt övertygande. I sin artikel "The Blues" (2021) refererar musikjournalisten Greil Marcus sin kollega Luc Sante: "[A]s with, in the same decade, the 1890s, "the x-ray or the zipper," the blues were invented, in a single time and place, by a single person, or maybe two - one person and onother one backing him or her up" 

I citaten skymtar både röntgenapparaten och blixtlåset förbi men listan kan förstås göras längre. Grammofonen, biografen, kokainet och bilen  - alla är de barn av 1800-talets sista decennium  och tillsammans med bluesen stakar de ut vägen för hur 1900-talet kommer att levas.

Således har bluesen kommit att stå som symbol både för det nya och det gamla. När Bob Dylan 1965  revolutionerar rockmusiken gör han det med albumet Highway 61 Revisited. Titelspåret alluderar på den väg som som ledde bluespionjärerna från Mississippi till Chicago, dock bör man notera att skivan faktiskt heter just Highway 61 Revisited. Ett återsbesök således, men vad är det egentligen som Dylan  återbesöker? Är det den arkaiserande countrybluesen på debutalbumet från 1961 eller är det de nattliga sejourerna framför radioapparaten i 50-talets pojkrum i Hibbing?

Oavsett vilket är den bluesvärld Dylan som återser 1965 varken Blind Lemon Jefferons eller John Lee Hookers. Inte heller är den 24-årige Dylans inre blueslandskap detsamma som den 80-åriges. Detta faktum utgör själva premissen för Good Bye Jimmy Reed, ett spår från det hyfsat nyutgivna albumet Rough and Rowdy Ways (2020)

Låten är en traditionell, för att inte säga ortodox, elförstärkt blues. Texten är parvis rimmad och varje vers avslutas med ett farväl och en uppmaning till den gamle bluesräven Jimmy Reed (1925-76)

I live on a street named after a Saint

Women in the churches wear powder and paint

Where the Jews and the Catholics and the Muslims all pray

I can tell a Proddy from a mile away

Goodbye Jimmy Reed - Jimmy Reed indeed

Give me that old time religion, it's just what I need

Det räcker med att kasta flyktig blick i Jimmy Reeds biografi  för att förstå att det knappast är hans roll som religiöst föredöme som efterfrågas.  Den notoriske horkarlen och suputen Reed representerar istället det fullständiga - för att inte säga transcendenta - uppgåendet i musiken. Jimmy Reed var nämligen en musiker som kompenserade sin något bristande förmåga med en lika omedelbar som ohejdbar entusiasm. 

Sina moraliska tillkortakommanden till trots, får Jimmy Reed i texten ändå agera biktfader. Som versen där en kvinna skymtar fram, beskriven med en bluesmetaforik hämtad direkt från trettiotalets rännsten och sexualfixerade hokumblues:

Transparent woman in a transparent dress

It suits you well - I must confess

I'll break open your grapes I'll suck out the juice

I need you like my head needs a noose

Goodbye Jimmy Reed, goodbye and so long

I thought I could resist her but I was so wrong

Kanske uttrycker texten helt enkelt en önskan om något mer äkta. En längtan tillbaka till en tid då puls och hjärta inte behövde konkurrera med yta och ironi. Ibland vet man inte heller om sångjaget sjunger om sig själv eller till Jimmy Reed och i vissa verser är det dessutom lockande att se detta fiktiva sångjag som ett uttryck för Bob Dylan själv:

You won't amount to much the people all said

'Cause I didn't play guitar behind my head

Never pandered never acted proud

Never took off my shoes and threw them into the crowd

Goodbye Jimmy Reed - goodbye and goodnight.

I'll put a jewel in your crown  - I'll put out the light

They threw everything at me, everything in the book 

Had nothing to fight with but a butcher's hook

They have no pity - they don't lend a hand 

And I can't sing a song that I don't understand

Goodbye Jimmy Reed - goodbye and good luck

Can't play the record 'cause my needle got stuck

På albumet framförs Goodbye Jimmy Ree helt utan klaviatur, men under den pågående Rough and Rowdy turnén avslutar Dylan alltid låten med ett generöst boogie woogie-solo. Det blir till en besvärjelse, en blick över axeln till sin scendebut med The Golden Chords i Hibbing High School's aula. Som om han varje kväll testar att nålen fortfarande rör sig. 

Svenska Hallon och Lovesick

Svenska Hallon 3,5%

Så har det återigen blivit dags för ett öl från Remmarlöv, ett gårdsbryggeri strax utanför Eslöv. Denna gång har de tagit ut svängarna rejält med Svenska hallon, ett smaksatt, syrligt veteöl av Berliner-typ.

Färgen är rosaröd och helt klar. Ölet skummar upp med ett brusande, ljusrosa läskeblaskskum som sedan snabbt försvinner helt. Tydlig doft av hallosoda. Smaken är syrlig  med väldigt liten beska och balanserad av en körsbärssötma som blir särskilt tydlig i avslutet. Frisk munkänsla med spritzig kolsyra. Kort eftersmak av körsbärspez. Med andra ord en riktig Erfrischungsgetränk!

På engelska heter hallon som bekant Raspberry. Namnet  härstammar från fornfranskans rasper, ett ord som på svenska blivit verbet raspar och sedan knoppat av sig i substantivet rasp adjektivet raspig. Huruvida raspigheten syftar på själva busken eller det ibland, något sträva bäret är dock oklart. En annan, men inte mindre angelägen fråga är varför hallon aldrig har kallats för "raspebär" i Skåne. 

Lovesick

Säg mig vad du tycker om Dylans raspiga stämma och jag ska säga dig vem du är. För vissa är mötet med Dylans röst en omedelbar förälskelse, för andra är den något man successivt lär sig att uppskatta - strof för strof, låt för låt.

Men att påstå att Dylans röst är unik är förstås en sanning med modifikation. Pop- och rockhistorien är som bekant fylld med raspiga röster. Från Howlin' Wolf och Janis Joplin till Rod Stewart och Tom Waits. Det speciella med Bob Dylans röst är i stället dess spännvidd och artistiska precision. I början av karriären modulerade rösten gamla knarriga folksångare, senare accentuerade den lätt nasala tonen istället ett tonfall av upphöjd ironi och roat förakt.

Den franske litteraturvetaren Christophe Lebold argumenterar i artikeln "A face like a Mask and a Voice that Croaks: An integrated Poetics of Bob Dylans Voice, Personae and Lyrics" (i Oral Tradition #1/2007) för att de förändringar som Dylans röst genomgått utgjort - och utgör - en central del av ett konstnärliga projekt som kännetecknas av en ständigt pågående lek med identiteter.

[T]he tonal quality of Dylan's voice intervenes in the construction of meaning in the songs. His timbre and the limitations of that timbre are part and parcel of his project. (...) His so called "bad" voice is a sonic echo of the recurring theme of human imperfection and of the motif of the fall of man (into sin, old age, or wretchedness). Dylans more recent songs - this voice carries us across the landscapes of a broken, fallen world. (Leobold 2007)

Det senare är kanske särskilt giltigt för Lovesick, det inledande spåret på Time Out of Mind från 1997. Här låter det nämligen som om Dylan bokstavligen balanserar på gränsen till de levande:

I´m walking through streets that are dead

Walking, walking with you in my head

My feet are so tired, my brain is so wired

And the clouds are weeping

Did I hear someone tell a lie?

Did I hear someone's distant cry?

You thrilled me to my heart, then you ripped it all apart

You went through my pockets when I was sleeping

En orgel pulserar fram mollackord i baktakt. Kanske är det ett hjärta som i rent trots fortsätter att slå, kanske är det kryckan som håller sångjaget upprätt. Därtill har producenten Daniel Lanois lagt en diskret distortionseffekt på rösten vilket får den att än mer låta som ett telefonsamtal från andra sidan. 

För den breda, skivköpande allmänheten - som varken gått på konserter eller jagat piratinspelningar -  måste förändringen ha kommit som en smärre chock. Det hade gått sju år sedan den senaste "riktiga" Dylanskivan - Under the Red Sky (1990) och det är uppenbart att rösten här används på ett radikalt annat sätt. Den nya rösten gestaltar i Lovesick ett sönderfall på alla plan - såväl känslomässigt och kroppsligt som moraliskt och socialt.

Sometimes the silence can be like thunder

Sometimes I wanna take to the road of plunder

Could you ever be true

I think of you and I wonder

Orsaken till förändringen är i slutändan lika mycket artistisk som geriatrisk. När vi åldras minskar elasticiteten i stämbandens bindväv vilket gör rösten strävare och för en artist som då ägnat de senaste tio åren åt att  turnera och nattsudda blir detta förstås ännu tydligare. De höga tonerna - vilka Dylan tenderat att pressa fram nasalt - lyser med sin frånvaro på Lovesick. Dylan har nu definitivt brutit med den krets av hesa rockare (Bruce Springsteen, Steve Earle) han en gång i tiden inspirerat. 

Vilda Take 5 och Tight Connection to My Heart (Has Anybody Seen My Love)

Vilda Take 5 3,5%

Det lilla bryggeriet Vilda i Båstad har sedan starten profilerat sig som tillverkare av snitsig hantverksöl. Den som vägrar småsläpp, spontanjästa belgare och suröl kan dock rikta blicken mot Bjärehalvöns dagligvaruhandel där man kan hitta den ofiltrerade vete-IPA:n Take 5.

Färgen är ljusgul och inte helt klar. Doft av jäst, ananas och aprikospuré. Högt skum som sjunker ner till ett klängigt lager spindelväv. Fruktig smak och en tydlig, men inte oangenäm ton av brettjäst. Örtig, aningen pepprig beska. Pigg kolsyra och lite juicig munkänsla. Syrligt avslut och  en medellång eftersmak med krita och kex.

På etiketten syns en monarkfjäril sträcka på benen.

Tight Connection to My Heart (Has Anybody Seen My Love)

"Madame Butterfly she lulled me to sleep "

Raden om Madame Butterfly dyker upp någonstans i mitten av Bob Dylans Tight Connection to My Heart (Has Anybody Seen My Love) och fungerar både som nyckel till, och sammanfattning av, låten som helhet.

I Puccinis Opera Madame Butterfly från 1904 förälskar sig den femtonåriga japanskan Cio-Cio-San (fröken fjäril på japanska)  i den amerikanske marinofficeren Pinkerton, tillfälligt stationerad i Nagasaki. Innan första akten är slut har de gift sig och när andra akten börjar har Cio-Cio-San fött ett barn.

Vad Cio-Cio-San inte vet är att Pinkerton bara velat ha ett kvalificerat tidsfördriv under sin kommendering i Japan. Hon däremot har satsat allt och genom att konvertera till kristendomen har hon dessutom medvetet vänt sina föräldrar ryggen.  Pinkerton återvänder till Amerika och gifter om sig med en amerikanska och i tredje akten tar Cio-Cio livet av sig.

Även om Tight Connection to My Heart - det inledande spåret på albumet Empire Burlesque från 1985- inte riktigt når upp till samma tragiska övertoner som Madame Butterfly så kan vi ändå konstatera att båda texterna skildrar personer som varken kan eller vill återgälda den andres kärlekskapital.

Well I had to move fast

And I couldn't with you around my neck

I said I'd send for you and I did

What did you expect?

My hands are sweating 

And we haven't even started yet

I'll go along with the charade

Until I can think my way out

I know it was all a big joke

Whatever it was all about

Someday maybe

I'll remember to forget

Man kan förstås bara spekulera i vad det är som sångjaget egentligen ska försöka glömma; helt visst är det något som skaver. Kanske skuld, kanske skam, kanske båda.

Låten inleds med en kör som gång efter annan konstaterar att  "You've got a tight connection to my heart".

Kören återkommer efter varje vers men nu har de sällskap av sångjaget och tillsammans ställer de frågan "Has anybody seen my love?" till varandra. De blir båda varandra svaret skyldiga. Likaså huruvida "my love"  syftar på en verklig person eller kärlekskänslan i sig.

Den musikaliska inramningen är tidstypiskt inredd med tjocka reverbmattor och prydligt plockade gitarrer. Såhär fyra decennier senare är det dock svårt att inte fascineras av hur  välden blodfattiga ljudbilden samspelar med med den känslokyla sångjaget sjunger om.

Det skuldkomplex som introduceras i den första versen fördjupas ytterligare i den andra, utan att för den skull finna sin lösning. Det är också nu vi får stifta bekantskap med Madame Butterfly:

You want to talk to me

Go ahead and talk

Whatever  you got to say to me

Won't come as any shock

I must be guilty of something

You just whisper it into my ear

Madame Butterfly

She lulled me to sleep

In a town without pity 

Where the water runs deep

She said "be easy baby

There's nohtin' worth stealin' in here"

Tight Connection from My Heart emanerade ursprungligen från Someone's Got a Hold of My Heart - en låt som var tänkt för 1983 års album Infidels men som länge förblev outgiven. Förutom en gemensam struktur och melodi så delar de två låtarna flera centrala textelement och fraser.

I båda låtarna hittar vi en sövande Madame Butterfly men i Someone's Got a Hold of My Heart verkar rollerna vara omvända. Här är det istället sångjaget som drar det kortaste strået och inte får tillbaka insatsen av kärlekskänslan:

Madame Butterfly, she lulled me to sleep

Like an ancient river so wide and deep

She said, "Be easy, baby ain't nothin' worth stealin' here"

You're the one I've been waitin' for

You're the one I desire

But you must first realize

I'm not another man for hire. 

Både Tight Connection to My Heart och Someones got a Hold of My Heart  plockar repliker från gamla Bogartfilmer. Den uppmärksamma cineasten kan hitta lån både från Riddarfalken från Malta, Sirocco och Key Largo - tre filmer i vilka spelet är förlorat innan filmen ens börjat. Inte helt olikt Madame Butterfly med andra ord.

Wild Bruce Session Witbier och Unbelievable

Wild Bruce Session Witbier 3,5%

Folkobob fortsätter på den inslagna vägen och provar ytterligare ett öl  från Lidls finhylla. Wild Bruce Session Witbier från det lilla Landskronabryggeriet Brekeriet är ett veteöl av belgisk typ. Huruvida ölet går att hitta utanför Skåne vet jag faktiskt inte.

Färgen är knallgul (jo, faktiskt) och helt klar. Skummet är brusigt och högt och sjunker ner utan att lämna rester. Doft av ananas och tropisk frukt. Smaken är syrlig med citronfizz och ljust bröd. Sträv, men inte särskilt markerad beska. Pigg kolsyra. Koriander i avslutet och lång eftersmak som övergår i krita.

På etiketten ser vi en bevingad gris illustrera uttrycket "when pigs fly" - ett slitet idiom som brukar användas för att beskriva det osannolika och otänkbara.

Unbelievable

Då och då bjuder vår tillvaro på en känsla av svindlande overklighet. Sällan - om ens någonsin - rör det sig om känslor av himlastormande lycka. Istället handlar det om situationer då verkligheten trumfar dikten; stunder då tillvaron upplevs som alltför absurd för att riktigt kunna tas på allvar.

Men hur gör man egentligen för att beskriva en värld som antingen är meningslös eller omöjlig att förstå?  Hypersensibla romantiker, dadaistiska nonsenspoeter och nihilistiska punkrockare. En efter en har de bitit sig i tummen.

Kanske var det därför som Bob Dylan 1990 väljer att göra det omvända. I låten Unbelievable  skildras en svårgreppbar verklighet med hjälp av ett hopkok av slitna klicheér och urvattnade  fraser:

It's unbelievable, it's strange but true

It's inconceivable it could happen to you

You go north and you go south

Just like bait in the fish's mouth

Ya must be livin' in the shadow of some kind of evil star

It's unbelievable it would get this far

It's undeniable what they'd have you to think

it's indescribable, it can drive you to drink 

They said it was the land of milk and honey

Now they say it's the land of money

Who ever thought they could ever make that stick

It's unbelievable you can get this rich this quick

Den danska litteraturvetaren Ann Marie Mai menar i sin bok Bob Dylan the Poet (2018) att Dylans förkärlek till rejält begagnade troper och fraser i allt väsentligt överensstämmer med den amerikanske modernisten T. S. Eliots tankar kring vad som egentligen är poesins kärna. Mai citerar en text från 1921 där Eliot menar att poeten - genom att utgå från andras texter - kan och bör flytta fokus från den egna personen och istället göra sig till ett medium för något större. När poeten använder sig av gamla texter transformeras denne enligt Eliot till en katalysator för traditionen. Därmed förflyttas poesins fokus från individens känslomässiga utlevelse till det sätt på vilket den litterära korpusen blandas och omformas.

Mai understryker dock att Dylans texter varken kan eller bör reduceras till sport i att hitta gömda referenser:

"One experiences each turn of phrase as having a past. that now is part of a new shifting mosaic. Not in the sense that one must of necessity trace this entire prehistory, exploring all its references to exhaustion, to get anything out of the text; it is enough that one is in no doubt that the words have already been used, that they show signs of wear, but that the writer is able to imbue them with new life." (Mai, University Press of Southern Denmark 2018)  

Det är inte helt lätt att avgöra vem, vad eller vilka textens  "you" och "they" egentligen syftar på. Kanske är "they" makten i alla dess former, kanske är det majoritetssamhället eller den allmänna meningen. På samma sätt kan  "you" lika gärna vara den anonyme lyssnaren  som en tänkt olycksbroder utanför systemet. 

I en av mellanverserna - särskiljande både i melodi och och rimstruktur - får vi ta del av en intradiegetisk berättelse vilken utgör en slags sammanfattning av Unbelievables textvärld. Kanske är det till och med en förklaring till varför vi aldrig någonsin kan förstå hur saker och ting hänger ihop. Liksom den blinde mannen är vi nämligen matade med ett falskt medvetande som gör det omöjligt för oss att se världen som den är och därmed tillfredsställa våra egentliga behov.

Once there was a man who had no eyes
Every lady in the land told him lies
He stood beneath the silver sky and his heart began to bleed
Every brain is civilized
Every nerve is analyzed
Everything is criticized when you are in need

Texten levereras med ett distanserat och aningen roat tonfall som känns igen från andra låtar där Dylan med lakonisk humor  konstaterar sakernas tillstånd. Från Highway 61 Revisited och Tombstone Blues till Political World och Everything is Broken. Även det musikaliska arrangemanget blickar bakåt. En  lite stompig tvåackordsrock med klaviaturen långt fram i ljudbilden.

När Unbelievable gavs ut som singel till albumet Under the Red Sky i september 1990 släpptes också en fantastisk MTV-doftande musikvideo.  Liksom texten utgörs den av en serie klichéer: En snygg kille i vit t-tröja kör en röd Ford Mustang genom öknen. En snygg kille i vit t-tröja hamnar i slagsmål på en hillbillybar. En snygg kille i vit t-tröja sticker med en alternativ, rödhårig tjej av nittiotalstyp. Och så vidare. 

 Samtidigt finns det ett återkommande segment i videon som ställer rockklyschorna i skarp ironisk relief. Med jämna mellanrum dyker nämligen en orakad och leende Bob Dylan upp, iklädd chaufförsuniform och med en piercad gris i baksätet. It's Unbelievable. På riktigt.

Fatamorgana och Beyond the Horizon

Fatamorgana 3,5%

Som folkobob tidigare noterat för den den tyska lågprisjätten Lidl numera finsmakarfolköl från småbryggerier. Ta till exempel folkölsversionen av Omnipollos IPA Fatamorga som för några veckor sedan gick att köpa på ett Lidl i Malmö i Malmö, mittemellan freeway-läsk och crusti croc-chips.

Färgen är blekgul och inte helt klar. Skummet är frasigt och sjunker undan ganska snabbt, lämnande en hel del rester. Doft av tropisk läsk. Passionsfruktoch och torr, örtig beska i smaken. Koriander i avslutet.

Aningen sträv munkänsla. Lång eftersmak med mycket ljust bröd.

Begreppet fata morgana är som bekant det optiska väderfenomen när objekt nära eller bortom horisonten reflekteras eller sträcks ut. Den stiliserade sol som pryder burken förefaller vara ovanför horisonten, men helt säkra kan vi alltså inte vara.

Beyond the Horizon

I låten Beyond the Horizon, från albumet Modern Times (2006), sammanför Dylan en mängd populärkulturella referenser från Amerikas guldålder  till en bitterljuv  ballad om kärlek i skuggan av döden:

Beyond the horizon, behind the sun

At the end of the rainbow life has only begun

In the long hours of twillight 'neath the stardust above

Beyond the horizon it is easy to love

I'm touched with desire

What don't I do?

Through flame and through fire

I'll build my world around you

Beyond the horizon in the springtime or fall

Love waits forever, for one and and for all

Beyond the horizon, across the divide

'Round about midnight, we'll be on the same side

Down in the valley the waters runs cold

Beyond the horizon someone's prayin' for your soul

My wretched heart is pounding

I felt an angels kiss

My memories are drowning

In mortal bliss

Beyond the horizon, at the end of the game game

Every step that you take, I'm walking the same

Beyond the horizon, the night winds blow

The theme of a melody from many moons ago

The bells of St. Mary, how sweetly they chime

Beyond the horizon I found you just in time

Dylan framför texten med ett drömmande och lite spelat tonfall vilket ger låten en lika charmig som dammig air av teaterkuliss. Mycket riktigt utgår melodin utgår också från trettiotalsschlagern Red Sails in the Sunset samtidigt som texten alluderar både på Hollywoodpekoralen The Bells of St:Mary och Broadwayschlagern Easy to Love. 

Därtill har raden "I'll build my world around you" lånats från the Foundations gamla soulstänkare Baby, Now That I Found You  medan platsbeskrivningen  "down in the valley, the water runs cold" har knåpats ihop utifrån protestsångaren Utah Philips Rock Salt and Nails - en tragisk kärleksballad  som tolkats av både Joan Baez och Wylon Jennings, men också av Dylan själv.

I sin text Beyond the Horizon - Observing the Queerness within Bob Dylans gesture skriver den brittiske litteraturvetaren Ludovic Foster om hur Dylan - genom att placera sina referenser, citat och allusioner i en kontext av skenbart eskapistisk nostalgi och  idealiserad förgångenhet - lyckas problematisera både sin samtid och det förflutna:

Dylans selection of  American Archetypes reside together side-by-side and seemingly at ease with the lurking presence of anti-semitism and racism haunting the songs historical context. The kind of nostalgia hinted at in "Beyond the horizon"  becomes nostalgia imbued with potentiality, a yearning for a past that never existed, but is in sight just out of reach. (...) This is nostalgia for the future. (Ludovic Foster: "Beyond the Horizon - Observing the Queerness within Bob Dylans Gesture" i  antologin New Approaches to Bob Dylan, 2020)   

Såsom varande queerteoretiker är Foster särskilt intresserad av de element i Dylans konstnärskap som stör och sticker ut.  Enligt foster blir Dylans schlagernostalgi till ett sätt att även "queerifiera" sig själv: 

I like to think of this period in his career as another example of Dylan queering his own career narrative. The artist so often  associated with political protest songs and electrifying folk music seemingly does an about-turn and begins to do his own interpretation of music that has been read by the uninitiated as conservative and conventional music of a bygone pre- 1960s era. (Foster 2020)

Betraktat ur ett rent språkfilosofiskt perspektiv så borde uttrycket "bortom horisonten" tillhöra samma familj som "trekantig cirkel" och "Värnamo havsbad". Språkliga konstruktioner i vilka orden kan förmedla ett innehåll trots att de helt saknar referens i verkligheten. Bortom horisonten ligger ju som bekant bara horisonten. Omöjlig att nå, än svårare att passera. 

South Plains Breakfast Porter och Fur Slippers

Breakfast Porter 3,5%

Så har det blivit dags för en porter från det lilla Malmöbryggeriet South Plains Brewing Company. Faktiskt är det lite märkligt att portern inte är vanligare i folkölshyllorna. Dels är det en ölstil som tolererar en hel del hylltid och dels kan den hävda sig bättre med en lägre alkoholhalt än både ale och lager.

Ölet är mörkbrunt, nästan svart, skummet högt, tätt och cappuccino-färgat. Doft av kaffe och pumpernickel. Smaken är rejält maltig med en beska som för tankarna till mörk choklad. Aningen oljig munkänsla. Prickig korv och fänkäl i avslutet. Lång eftersmak av lakritsrot.

Exakt vad det är som skiljer en breakfast porter från en vanlig porter är inte helt lätt att reda ut men  breakfast stout verkar i alla fall vara en hyfsat etablerad öltyp med inslag av havre och/eller kaffeinslag. Men  även om både bryggkaffet och havregrynsgröten verkar saknas i South Plains Breakfast Porter så verkar det ju ändå en smula lockande att inta folkölen tillsammans med äggröra och frukostfrallor, iklädd morgonrock och fårskinnstofflor.

Fur Slippers

När det gäller illa dold sexuell metaforik är det nog få texttraditioner som kan tävla med den traditionella bluesen. Mängden och variationen kan både skrämma och imponera. Från Howling Wolfs röda hane i Little Red Rooster ("If you see my little red rooster please drag him home...") till Slim Harpos mer än lovligt påträngande drönarbi i I'm a King Bee ("Well I'm a king bee buzzing around your hive..."). Inte sällan utgörs projektionsytan av till synes harmlösa vardagsföremål. Som Bessie Smiths kaffekvarn i Empty Bed Blues ("Oh he could grind my coffee  cause he had a brand new grind...") och ZZ Tops sovsäck i Sleeping Bag ("Spread it out, lay it all down...").

Men frågan är om inte Bob Dylans Fur Slippers ändå tar priset. I sången beklagar sig en man högljutt över att hans flickvän tagit hans pälstofflor och lämnat honom. Att det är förlusten av det tofflorna som smärtar mest råder det emellertid ingen tvekan om.

Six o'clock in the evening, I feel so low

Ain't got no girlfriend, got no place to go

She was here yesterday, but she's gone today

Even took my furslippers away

Vad de varmfodrade skodonen mer precist representerar är förstås omöjligt att riktigt reda ut men det är uppenbart att förlusten av dem har emaskulerat sångjaget och förvandlat honom till en apatisk spillra av sitt forna jag, oförmögen att möta ens den minsta av livets alla påfrestningar.

I cannot go outside, the ground is to hard

Where can I go? Can't even go in my backyard

Can't drive my car nowhere, I don't wanna get in too

I sure miss them fur slippers as much as I miss you

Det musikaliska arrangemanget  utgörs av en blues som både känns punkig och ultraortodox. Två elgitarrer rör sig kring ett statiskt E7-ackord samtidigt som rytmsektionen skalats ner till ett handklapp och en maracas. Dylans sångröst är lika kraftfull som plågad. Det allvar med vilket texten framförs, står i skarp kontrast till textens småskaliga vardagsbetraktelse och bidrar till en - får man förmoda - medveten komisk effekt. 

Ursprungligen spelades Fur Slippers in för albumet Shot of Love (1981) men verkar ha strukits redan på skisstadiet, vilket i sin tur kan förklara det något primitiva musikaliska uttrycket.  Det skulle dröja fyrtio år innan låten gavs ut officiellt på Bootleg Series vol. 16: Springtime in New York 1980 - 1985. 

En annan läsning av Dylans Fur Slippers kan vara att  texten beskriver hur en relation förtingligats, och känslomässiga värden förskjutits, så att ett par tofflor till slut värderas högre än den medmänniska som nu lämnat honom. Kanske är det faktiskt tofflorna han saknar. Eller som Sigmund Freud skulle sagt: "Manchmal ist eine Zigarre nur eine Zigarre".

Folkwatt och Mixed Up Confusion

Folkwatt 3,5%

Exakt vilken relation det Nya Carnegiebryggeriet i Hammarby har till det "gamla" Carnegiebryggeriet vet jag inte riktigt, men med tanke på de advokatmuskler som bör finnas hos Carlsberg - som ju numera äger det anrika varumärket Carnegie Porter -  antar jag att Nya Carnegiebryggeriet har sina papper i ordning.  

Nåväl, Nya Carnegiebryggeriets Folkwatt är en ljusgul, inte helt klar, session IPA med doft av ananas och sursockrat smågodis. Smaken innehåller har en behaglig, aning syrlig fruktton (passionsfrukt) och en lite örtig beska. Snabbt frasigt skum som försvinner utan att lämna rester. Välbalanserad kolsyramunkänsla. Medellång eftersmak som övergår i skumbanan.

Att Nya Carnegiebryggeriet huserar i en gammal lampfabrik förklarar förstås både namnet Folkwatt och glödlampan på etiketten.

Mixed up Confusion

Allting ska gå med elektricitet / pop pop pop opp i pop topp / Det känns som att va' på en annan planet / pop opp i topp pop. 

Det är en händelse som ser ut som en tanke Thore Skogmans kongeniala slagdänga Pop opp i  topp ser dagens ljus vid samma tid som rockpoeten Bob Dylan gör sin elgitarrsbehängda scendebut. 

Den traditionella berättelsen om Bob Dylans elektrifiering brukar som bekant se ut på följande sätt: I slutet av 50-talet uppslukas Bob Dylan av Woody Guthrie och den traditionella, amerikanska folksången. Han tar sig till New York och blir snabbt en vital del av en neotraditionalistisk musikrörelse vilken ser rockmusik som ett uttryck fördummande masskultur och andefattig kommersialism. Den dogmatiska folksångarrörelsen begränsar emellertid Dylans konstnärliga sökande och på Newportfestivalen 1965 kastar han av sig den kreativa tvångströjan, tar på sig en skinnjacka och hänger på sig en elgitarr. Publiken rasar men Dylan framhärdar och resten är historia.

Man behöver emellertid inte leta särskilt länge för att hitta en del besvärande motsättningar i detta  dominerande narrativ. Förutom det faktum att Dylan spelat in det delvis elektriska albumet Bringing It All Back Home flera månader innan han intog scenen på Newport, så verkar de flesta som bevittnade det elektrifierade framträdandet på festivalen dessutom vara överens om att kritiken främst gällt det undermåliga ljudet och inte den medföljande rockorkestern.

Från ett annat perspektiv ser det hela istället ut så här: Redan i sina tidiga tonår förälskar sig Dylan i den elförstärkta gitarren. Han uppträder i skolans aula med ett skränigt rock´n roll band och turnerar  med popsångaren Bobby Vee. På grund av den rådande tidsandan tvingas han dock ikläda sig rollen som akustisk folksångare, men när Beatles och den brittiska invasionen väl röjt väg kan Dylan åter närma sig den elektriska rock- och bluesmusiken. Med andra ord representerar framträdandet på  Newport snarare en  återgång till rötterna än början på något nytt. 

För den som vill förfäkta detta mer revisionistiska perspektiv är Mixed Up Confusion en viktig länk i beviskedjan.  Låten - en minimalistisk tvåackordsblues - spelas nämligen in med full rocksättning redan hösten 1962 och ges ut som singel tillsammans med Corrina, Corrina. 

Texten utgår från en klassisk bluestrop där sångjaget högljutt beklagar sig över sin tillvaro:

I got mixed up confusion
Man, it's killin' me

Well, there's too many people

And they're all too hard to please

Well, my hat's in my hand

Babe, I'm walkin' down the line

An' I'm lookin' for a woman

Whose head's mixed up like mine

Well, my head's full of question

My temp'rature's risin' fast

Well, I'm lookin' for some answers

But I don't know who to ask

But I'm walkin' and wonderin' 

And my poor feet don't ever stop

Seein' my reflection

I'm hung over, hung  down, hung up

Texten börjar som en lekfull drift med bluesklichéer, men rör men söker sig snart mot klassisk Dylanterräng. Allt eftersom sången fortsätter blir det nämligen tydligt att sångjagets utsatthet  är avgjort mer av existentiell än materiell natur.  Visserligen efterfrågas en kvinna, men problemet verkar främst bestå i att hitta en som är i lika knepig och förvirrad som sångjaget själv. 

Många Dylanvetare (till exempel Clinton Heylin) verkar vilja se arrangemanget i  Mixed Up Confusion som en slags pastisch på rockabillyn från Sun Records  men frågan är om det galopperande samspelet mellan bas och trummor, det Bo Diddley-färgade ackordspelet och det ylande munspelet  inte snarare pekar framåt än bakåt - mot Maggies farm och Subterranean Homesick Blue. 

Dock är det tydligt att Dylan i bokstavlig mening ännu inte hittat sin roströst. Den röst vi hör i Mixed Up Confusion tillhör en allvarstyngd bluespatriark och det är ännu en bra bit kvar till den lojt tillbakalutade och lite retsamma ton som vi idag förknippar med hans elektriska sextiotal. 

När Mixed Up Confusion återutgavs på Biograph-boxen 1985 avfärdade Dylan den som en bagatell.

16 tagningar fördelade på tre dagar säger något annat. Antingen var den väldigt svår att få rätsida på eller så var den faktiskt viktigare än han ville erkänna. 

Påsköl och They Killed Him

Påsköl 3,5%

Luleås anrika Nyckelbryggerier gick som bekant i graven under 1980-talet  när de inlemmades i TILL-koncernen,  såldes vidare till Falcon och slutligen lades ner. Men likt en jästdriven fågel Fenix har Nyckelbryggerierna återuppstått med såväl original-logotypen och lokalfärgen intakt.

Nyckelbryggeriernas Påsköl är mörkt kopparrött med ett högt frasigt skum som snabbt sjunker ned till ett slitstarkt lock utan att lämna rester. Behaglig doft av apelsinchoklad och vört. Rund kropp med rejäl sirapssötma. Faktiskt drar det lite åt svagdricka och mumma. Tydlig kaffeton i avslutet. Något klen kolsyra. Medellång eftersmak som övergår i metall.

Det är förstås trevligt att det fortfarande finns påskölsfolköl på hyllorna. En fin tradition som levandehåller minnet av den dödade fridsfursten från Nasaret.

They Killed Him

Jämte saxofonsolon är nog barnkörer det element som är mest svårplacerat i pop- och rockmusik. Det säger en hel del att inte ens Pink Floyd på toppen av sin förmåga riktigt lyckades få till det på Another Brick in the Wall. Man förstår hur de tänkte; de späda rösterna ska kontrastera textens hårda rader om alienerande skolsystem och osökt föra tankarna till rottingstärkta internatskolor och anglikanska katedraler. Dessvärre känns resultatet mer som en hejarklack på en knattematch.

1986 är det Bob Dylans tur att montera upp ett mickstativ framför sjungande barn. Han gör det på det egenproducerade albumet Knocked Out Loaded, en skiva som inbitna fans brukar uppskatta på grund av att "den åtminstone är bättre än skivan som kom efter".  Lyckligtvis är det inte sitt eget material han ger sig på, utan Kris Kristoffersons They Killed Him - en låt som dittills bara getts ut av Johnny Cash och då  undangömd som singelbaksida.

Låten skildrar i tur och ordning tre martyrer: Martin Luther King, Mahatma Ghandi och Jesus Kristus.

There was a man named Mahatma Gandi

He would not bow down he would not fight

He knew the deal was a-down and dirty

And nothing wrong could make it right away

But he knew his duty, and the price he had to pay

Just another holy man, who dared to be a friend.

My God they killed him

Another man from Atlanta, Georgia

Name of Martin Luther King

He shook the land like rolling thunder

And made the bells of freedom ring

With a dream of beauty that they could not take away

Just another holy man who dared to make a stand 

My God, they killed him

The only son of God Almighty

The holy one called Jesus Christ

He healed the lame and fed the hungry

And for his love they took his life away 

On the road to glory where the story never ends

Just the holy Son of Man, I 'll never understand

My God, they killed him

Efter dessa tre verser lämnar både Cash och Dylan över sången över till en -som det verkar - oskolad barnkör vilken sammanfattar texten genom att upprepa versernas inledningsrader. Barnkören används alltså både av Cash och Dylan men Dylan har lyckats hitta ett dito som är ett snäpp värre - gäll och påträngande 

På ett sätt är det svårt att förstå varför Dylan väljer att tolka just They Killed Him. Förutom det uppenbara faktum att låten bara är några år gammal - Dylan brukar ju välja sina covers bland betydligt äldre material - så borde borde Johnny Cashs insjungning verka som en avskräckande monolit av högstämt gravallvar. 

Å andra sidan är det lätt att se vad som väckt Dylans intresse. Politiska rebeller som mytologiseras, och religiösa personligheter som politiseras, är ett återkommande tema i Dylans konstnärskap. Vidare bör det helt igenom odefinierade pronomenet "they" ha lockat.  För även om Ghandi mördades av den militanta hindunationalisten Nathuram Godse och Martin Luther King av pornografen och bankrånaren James Earl Ray så var de egentligen bara marionetter åt en större ansiktslös, repressiv makt, ständigt beredd att slå ner på människor som söker frihet från förtryck och andligt slaveri.

Dylan har dock svårt att uppbåda samma ton av magistral högtidlighet som Cash. Istället väljer han rollen som den patosfyllde historieberättaren, och levererar texten med både sväng och nerv. Faktiskt hör sånginsatsen till skivans bästa, men  tyvärr hamnar den helt i skuggan av tidstypiska saxofonslingor och reverbbehängda rimshots.

 

Fyra månader efter Dylan ger även Kris Kristofferson ut They Killed Him på albumet Repossessed. Kanske ville han försöka återta den (albumtiteln antyder faktiskt att så är fallet). Det var ju trots allt han som skrev den. Det behöver knappast sägas att barnkören nu ersatts av ett gitarrsolo.

Peroni Nastro Azzuri och Oh Babe, It Ain't No Lie (live version 2001)

 Peroni Nastro Azzuri 3,5%

På sistone har det varit en mängd kampanjer för  Peronis Nastro Azzuri i dagligvaruhanden. Onekligen får man intrycket av en välkoordinerad framsstöt mot folkölssveriges centrum - hårdfiltrerad, ljus lager. Avanti!

Doft av honung och och franskbröd. Färgen är blekt gul och helt klar. Ett lågt men extremt tätt och hyfsat långlivat skumlock. Försiktig kropp med diskret beska (folkobob strävar som bekant alltid efter ett neutralt språkbruk) och en trevlig  knäckig maltton. Något påträngande kolsyra. Mineralvatten- sälta och citrus i avslutet. Kort eftersmak.

Även om lageröl knappast utgör Italiens starkaste gren, går det inte att förneka att ett italienskspråkig trekommafemma ("Il gusto unico!") skänker en aning napolitansk air åt helgens  plåtpizza. 

Oh Babe It Ain't No Lie (live version 2001)

Sommaren 2001 befinner sig Bob Dylan på turné i Europa. Såväl Stravinskijhallen i Montreux som Trädgårdsföreningen i Göteborg klaras av innan färden i juli går vidare mot Italien. Men det är inte främst för konserterna som 2001 års Italienbesök kommer att  skrivas in i historieböckerna, utan för den presskonferens som Dylan håller den 23 juli på anrika Hotell de la Villes i Rom . 

Dylan är avslappnad och på ett osedvanligt gott humör, frågorna intelligenta och respektfulla. Resultatet blir ett samtal där intervjuobjektet succesivt öppnar upp sig samtidigt i takt med att frågorna blir alltmer inkännande.

Presskonferensen är en del av marknadsföringen av det kommande albumet Love and Theft och på frågan om hur han egentligen ser på relationen mellan kärlek och stöld svarar han att de två begreppen inte utesluter varandra: "I don't think they are at the opposite ends of the line". När en av journalisterna  hävdar  att kärlek och stöld går hand i hand utropar Dylan entusiastiskt: "Exactly! They go hand in hand.... like fingers in a glove".

Att Dylan under sin karriär norpat både fraser och melodier från musik han gillar råder det nog ingen tvekan om, men den som vill studera de mer praktiska  uttrycken för Dylans kleptomani bör istället börja i Minneapolis studentkvarter 1959 då Bob Dylan - inför avfärden till New York - passar  på att stjäla ett tjugotal skivor från musikerkollegan Jon Pankake. 

Det är därför en  händelse som ser ut som en tanke att Dylan föregående dag inlett ett framträdande på Anzio jazzfestival med  Oh Baby It ain´t no Lie - en låt som hämtats från Elizabeth Cottens  Folksongs and Instrumentals With Guitar.

Cottens var en vänsterhänt folksångerska från North Carolina som brukade spela med bassträngarna neråt. Resultatet blev ett mycket typiskt, melodiskt ackordspel som hade en stor påverkan på den tidige Dylan.  Spelstilen övergavs som bekant efter de två första albumen och när han nu - ett halvt liv senare - återvänder till Oh Babe, It Ain´t No Lie blir den till en flerstämmig blugrassdänga utan fiol.

Been all around this whole round world 

Lord I just got back today

Work all the week hon' and I gave it all to you

Honey baby what more can I do

O babe it ain't no lie 

O babe it ain't no lie 

O babe it ain't no lie 

Know this life I'm living is very high.

Exakt vilka skivor som Dylan stoppade ner i duffelväskan hemma hos Pankake har förstås varit ett återkommande ämne för diskussion, men Dylanologen Derek Barker hävdar i The Songs He Didnt´t Write (2008) att den ovannämnda Folksongs and Instrumentals With Guitar definitivt var en av dem. 

Förutom den uppenbara kopplingen mellan det vittberesta sångjaget och världsresenären Dylan (för tvåtusentalets konsertpublik är Dylan alltid en återvändare, aldrig en besökare) så representerar Oh Baby It Ain´t No Lie därför på ett högst konkret sätt både kärleken till och stölden av musik. 

Epilog:

Enligt legenden lär Pankake ha sökt upp Dylan i New York  för att med hjälp av en sönderslagen flaska och hot om våld ta tillbaka de stulna skivorna. Lyckligtvis gick Dave van Ronk emellan och räddade situationen. Kanske hade van Ronk en bättre förståelse för  sambandet mellan kärlek och stöld. Man kan ju åtminstone hoppas, för året därpå snodde Dylan hans arrangemang av House of the Rising Sun. 

Little Drusy och Suzie Q

 Little Drusy 3,5%

Little Drusy är en ofiltrerad IPA från det lilla bryggeriet Perfectly Squared Brewing, beläget utanför Dalby, utanför Lund.

Färgen är sandfärgad och helt opak (Jag uppmanades av bryggaren att rotera flaskan innan upphällning). Doft av passionsfrukt. Snabbt frasigt skum som sjunker ned till en tät float. Smaken domineras av syrliga fruktsmaker och känns lika mycket som ett suröl som en ale. Jästen blir tydligast i avslutet. Juicig munkänsla.  Pigg kolsyra. kanske något stickig. Kort eftersmak, som övergår i krita och metall.

Den som scrollar sig igenom Perfectly Squared Brewings ölsortiment inser snart att bryggeriet hyser en förkärlek för kryptiska, rebusartade namn. Little Drusy är inget undantag men en kvalificerad gissning är att det alluderar på den populärkulturellt bemängda "Little Susy".

Suzie Q

Det råder nog ingen tvekan om att Susanna utgör ett av rocklyrikens viktigaste namn. Kanske är det till och med det nav kring vilken hela rockhistorien rör sig. Barbara Ann och Long Tall Sally  får ursäkta men inget annat kvinnonamn manifesterar med en sådan självklarhet en lika utsökt som potent blandning av sex och problem.

1957 bedyrade Buddy Holly sin kärlek till den lika upphöjda som ouppnåeliga Peggy Sue. Antagligen  var mödan förgäves. En glasögonbrydd nörd med silkesröst är ingen match för en Susanna.

If you knew Peggy Sue / Then you'd know why I feel blue / Without Peggy, my Peggy Sue / Oh, well I love you gal / Yes, I love you Peggy Sue 

Året därpå försöker en ångestsvettande yngling förgäves väcka en sovande skönhet i Everly Brothers Wake Up Little Susie. Orsaken till att de båda har försovit sig är så uppenbar att ingen - allra minst de inblandade själva - på allvar kommer att tro på förklaringen om att de övermannats av tristess:

The movie wasn't so hot / It didn't have much of a plot / We fell asleep, our goose is cooked / Our reputation is shot / Wake up little Susie...

Under 60-talet var det den notoriskt otrogna Runaround Sue som drev män till förtvivlan, inte minst i Sverige där låten blev en rejäl stänkare i händerna på Jerry Williams och  the Violents:

Here's my story, sad but true / It's about a girl I once knew / She took my love then ran around /with every single guy in town.

Utan problem går det att hitta ännu fler exempel på hjärtekrossande och sexuellt utåtagerande Susannor i populärmusiken. Man frågar sig förstås varför. Kanske står förklaringen att finna i den apokryfiska bibeltexten om Susanna i badet. 

I ett tillägg till Daniels bok berättas det nämligen om hur två åldermän smygtittar på den vackra nakenbaderskan Susanna. De två snuskgubbarna nöjer sig dock inte med en redan tveksam voyeurism utan försöker tvinga Susanna till sex genom att hota med att läcka en påhittad historia om äktenskapsbrott.

Det krävs bara ett högst rudimentärt #metoo-medvetande för att inse att det knappast är Susanna som är problemet i berättelsen. Inte desto mindre har historien sedan renässansen tagits till intäkt för att avbilda nakna kvinnor, begapade av män med skägg. Från målarduken har Susanna vandrat vidare ut i rocklyrikens vildvuxna hage och här står vi nu.

Sett ur detta perspektiv är det en smula märkligt att Bob Dylan under sin drygt 60-åriga karriär aldrig någonsin skribit en låt med namnet Susanna. Måhända beror det på att han i början av sextiotalet hängde ihop med den högst verkliga Suze Rotolo, vilket omöjliggjort ett mer explicit användande av namnet. Icke desto mindre har han vid minst två tillfällen (1964 och 1988) tagit sig an Dale Hawkins rockklassiker Susie Q. 

Oh Susie Q / Baby I love you, Susie Q / I like the way you walk I like the way you talk, Susie Q 

Orginalets stompiga rotblues och pseudopatafysiska kärlekslyrik borde förstås passa Dylan som hand i handske men det blir aldrig riktigt bra. Det är som om den introverta frontallobspoeten och den driftstyrda könsvarelsen inte riktigt når fram till varandra.