Svenska Hallon och Lovesick

Svenska Hallon 3,5%

Så har det återigen blivit dags för ett öl från Remmarlöv, ett gårdsbryggeri strax utanför Eslöv. Denna gång har de tagit ut svängarna rejält med Svenska hallon, ett smaksatt, syrligt veteöl av Berliner-typ.

Färgen är rosaröd och helt klar. Ölet skummar upp med ett brusande, ljusrosa läskeblaskskum som sedan snabbt försvinner helt. Tydlig doft av hallosoda. Smaken är syrlig  med väldigt liten beska och balanserad av en körsbärssötma som blir särskilt tydlig i avslutet. Frisk munkänsla med spritzig kolsyra. Kort eftersmak av körsbärspez. Med andra ord en riktig Erfrischungsgetränk!

På engelska heter hallon som bekant Raspberry. Namnet  härstammar från fornfranskans rasper, ett ord som på svenska blivit verbet raspar och sedan knoppat av sig i substantivet rasp adjektivet raspig. Huruvida raspigheten syftar på själva busken eller det ibland, något sträva bäret är dock oklart. En annan, men inte mindre angelägen fråga är varför hallon aldrig har kallats för "raspebär" i Skåne. 

Lovesick

Säg mig vad du tycker om Dylans raspiga stämma och jag ska säga dig vem du är. För vissa är mötet med Dylans röst en omedelbar förälskelse, för andra är den något man successivt lär sig att uppskatta - strof för strof, låt för låt.

Men att påstå att Dylans röst är unik är förstås en sanning med modifikation. Pop- och rockhistorien är som bekant fylld med raspiga röster. Från Howlin' Wolf och Janis Joplin till Rod Stewart och Tom Waits. Det speciella med Bob Dylans röst är i stället dess spännvidd och artistiska precision. I början av karriären modulerade rösten gamla knarriga folksångare, senare accentuerade den lätt nasala tonen istället ett tonfall av upphöjd ironi och roat förakt.

Den franske litteraturvetaren Christophe Lebold argumenterar i artikeln "A face like a Mask and a Voice that Croaks: An integrated Poetics of Bob Dylans Voice, Personae and Lyrics" (i Oral Tradition #1/2007) för att de förändringar som Dylans röst genomgått utgjort - och utgör - en central del av ett konstnärliga projekt som kännetecknas av en ständigt pågående lek med identiteter.

[T]he tonal quality of Dylan's voice intervenes in the construction of meaning in the songs. His timbre and the limitations of that timbre are part and parcel of his project. (...) His so called "bad" voice is a sonic echo of the recurring theme of human imperfection and of the motif of the fall of man (into sin, old age, or wretchedness). Dylans more recent songs - this voice carries us across the landscapes of a broken, fallen world. (Leobold 2007)

Det senare är kanske särskilt giltigt för Lovesick, det inledande spåret på Time Out of Mind från 1997. Här låter det nämligen som om Dylan bokstavligen balanserar på gränsen till de levande:

I´m walking through streets that are dead

Walking, walking with you in my head

My feet are so tired, my brain is so wired

And the clouds are weeping

Did I hear someone tell a lie?

Did I hear someone's distant cry?

You thrilled me to my heart, then you ripped it all apart

You went through my pockets when I was sleeping

En orgel pulserar fram mollackord i baktakt. Kanske är det ett hjärta som i rent trots fortsätter att slå, kanske är det kryckan som håller sångjaget upprätt. Därtill har producenten Daniel Lanois lagt en diskret distortionseffekt på rösten vilket får den att än mer låta som ett telefonsamtal från andra sidan. 

För den breda, skivköpande allmänheten - som varken gått på konserter eller jagat piratinspelningar -  måste förändringen ha kommit som en smärre chock. Det hade gått sju år sedan den senaste "riktiga" Dylanskivan - Under the Red Sky (1990) och det är uppenbart att rösten här används på ett radikalt annat sätt. Den nya rösten gestaltar i Lovesick ett sönderfall på alla plan - såväl känslomässigt och kroppsligt som moraliskt och socialt.

Sometimes the silence can be like thunder

Sometimes I wanna take to the road of plunder

Could you ever be true

I think of you and I wonder

Orsaken till förändringen är i slutändan lika mycket artistisk som geriatrisk. När vi åldras minskar elasticiteten i stämbandens bindväv vilket gör rösten strävare och för en artist som då ägnat de senaste tio åren åt att  turnera och nattsudda blir detta förstås ännu tydligare. De höga tonerna - vilka Dylan tenderat att pressa fram nasalt - lyser med sin frånvaro på Lovesick. Dylan har nu definitivt brutit med den krets av hesa rockare (Bruce Springsteen, Steve Earle) han en gång i tiden inspirerat. 

Pühaste Mari och To Ramona

Pühaste Mari 3,5%

Nu när den jungfruliga försommaren övergått i tryckande högsommardekadens kan det passa bra med den bäriga Berliner Weissen Mari från det lilla estländska bryggeriet Pühaste.

Färgen är rubinröd och inte helt klar. Det sprakande skummet blir sisådär två fingrar högt innan det  sjunker ner till en tunn float utan att lämna rester.   Doft av blandsaft och Fanta Wild Berry. Smaken är lika delar söt och syrlig. Tydliga smak av sura körsbär och vinbärssaft. Medellång eftermak av körsbärs PEZ.  Kolsyran är pigg, aningen stickig, men gifter sig fint med med ölets allmänna läsk-karaktär.

Lite juicig munkänsla.

Pühastes Mari fungerar nog allra bäst som en piffig aperitif. Att detta antagligen även är bryggeriets uppfattning skvallrar etikettens festsminkade mun om.

To Ramona

I poesin verkar det vara en praxis att  dela upp munnen tre separata delar, var och en med sin speciella symbolvärld och metaforik.

Tungan får ofta representera talet och tanken.Till skillnad från känslorna, som ju alltid är omedelbara och direkta, är tankar möjliga att styra. Det är knappast någon slump att de hårt prövade indianerna i Lucky Luke gång efter annan anklagar blekansiktena för att tala med kluven tunga; den som ljuger har ju först varit tvungen att separera tanken från känslan.

När tungan slinter får tänderna agera grindvakt. Tänderna biter av, delar upp och kontrollerar. I Bibelns ordspråksbok är det tänderna som hindrar lögnen från att tränga fram. "Den som håller tand för tunga håller sig undan bekymmer" (ord 21:23).

Så till sist läpparna. "Läppar tiger ögon talar" sjunger Lustans lakejer och sammanfattar därmed läpparnas lott i rocklyriken. Två tysta, passivt väntande känselkroppar.  Stig Dagerman är aningen utförligare i dikten Höst:

Hur snart blir kinderna vita
Så kyss dem med läppar av vatten
Se måsarna textar med krita
En dikt i den svarta natten.

Att Dagerman associerar läppar med vatten är förstås intressant. Vattnet har varken form eller färg utan får sin gestalt av det som omger.  Enligt kabbalister, astrologer och andra esoteriker styr vattenelementet  kännandet och intuitionen. Kopplingen mellan vatten, läppar och kännande återfinns också i Bob Dylans sång To Ramona (1964):

Sången tecknar ett porträtt av en ung kvinna vars introverta upplevelser av omvärlden verkar ha skapat en existentiell rundgång. Dessutom verkar sångens jag vara en del av problemet då han i textens inledande rader uppmanar henne att sluta sina watery eyes för att på så sätt  ytterligare stegra den redan högt uppskruvade sensibiliteten.

Ramona
Come closer
Shut softly your watery eyes
The pangs of your sadness
Shall pass as your senses will rise
The  flowers of the city
Though breathlike
Get deathlike at times
T' deal with the dyin'
Though I cannot explain that in lines

I den andra versen ställs stadens själsdöda blommor mot Ramonas spruckna, lantliga läppar. Samtidigt uttrycker sångjaget en symbiotisk - för att inte säga parasitär - önskan om att komma innanför själva huden. Men det är inte bara huden och läpparna som tar emot intryck. Raderna om magnetic movements som capture the minutes  för osökt tankarna till en rullbandspelare med inspelningsknappen nedtryckt och som tyst registrerar det som pågår runtomkring

Your cracked country lips
I still wish to kiss
As to be under the strength of your skin
Your magnetic movements
Still capture the minutes I'm in
But it grieves my heart, love
To see you tryin' to be a part of a world that just don´t exist
It´s all just a dream, babe
A vacuum a scheme, babe
That sucks you into feeling like this

Trots att vi tidigare misstänkt sångjaget för att ha dolda avsikter så skildras ändå Ramona med en stor dos ömhet. Åtminstone inledningsvis, för allt eftersom låten fortsätter ersätts välviljan av en  uppriktighet som gränsar mot det cyniska och nedlåtande:

I've heard you say many times
That you're better 'n no one
And no one is better 'n you
If you really believe that
You know you got
Nothing to win and nothing to lose
From fixtures and forces and friends
Your sorrow does stem
That hype you and type you
Making you feel
That you must be exactly like them

I'd forever talk to you
But soon my words
They would turn into a meaningless ring
For deep in my heart 
I know there is no help I can bring
Everything passes 
Everything changes
Just do what you think you should do
And someday maybe who knows, baby
I'll come and be cryin' to you

Den studioversion som kan höras på Another Side of Bob Dylan skiljer sig radikalt från de liveframträdanden Dylan gör månaderna därpå. På scen inleder Dylan för det mesta med en munspelsvers som tydligt stakar den väg melodin ska ta. Sången som sedan följer är stark, nästan triumfatorisk (lyssna till exempel på Bootleg Series vol. 6: Live 1964).

På Another Side of Bob Dylan är rösten istället svag och tvekande, en återspegling av den inåtvända och känsliga Ramona. Dessutom ligger sången lågt i mixen och har därtill försetts med ett  reverbeffekt. Melodin är trevande och i kombination med den relativt rimsvaga texten (åtminstone med Dylanmått mätt) får sången en berättande kvalitet. Så även om själva texten förmedlar en förintande ger rösten gestalt åt .

Den svenske litteraturvetaren Mats Jacobsson hävdar i sin avhandling Dylan i 60-talet att To Ramona är en uppgörelse med den dogmatiska och politiska folksångarrörelsen:

I "To Ramona" vänder sig sångaren till en före detta flickvän. Han bedyrar att han fortfarande är fysiskt attraherad av henne, samtidigt som han raljerar över att hon hållit fast vid de radikala idealen och vägrat se den politiska verkligheten. hon är offer för en illusion, en vacker dröm (Jacobsson, 2004).

Jacobssons autobiografiska läsning behöver ju i och för sig inte stå i vägen för det mer allmänmänskliga, existentiella relationsdramat. I en annan tid och på en annan plats skulle Ramonas introverta  hypersensibiltet lika gärna kunna vara en tillgång.

Tempel Gaze och Shelter From the Storm (live version 1976)

Tempel Gaze 3,5%

Det lilla Uppsalabryggeriet Tempel Brygghus har de senaste åren tillverkat en rad karaktärsfulla suröl i folkölsformat. Det senaste tillskottet är Gaze - en syrlig veteöl smaksatt med citron och lakrits.

Ölet är kompakt mörkbrunt och släpper knappt igenom något ljus alls. Doft av fläder, citron och violpastiller. Skummet är tätt, långvarigt och lämnar kvar ett generöst draperi.

Ölet är syrligt men utan att sätta smaklökarna ur spel. Smaken beskrivs kanske bäst som en mild Berliner weisse med toner av björnbär och lime. Något stram munkänsla och lagom mycket kolsyra. Lakritsen (av typen vältuggad hälsokostaffärs-lakritsrot)  märks främst i eftersmaken, där den blir ensam kvar när de andra smakerna långsamt tonat bort. 

På burken stirrar ett stort, gult öga. Frågan är om det tillhör Cthulhu, Godzilla eller en helt vanlig krokodil.

Shelter From the Storm (live version 1976)

Om det inte vore för krokodilen så skulle Bob Dylans Shelter From the Storm  lätt kunna misstas för ännu en variation på temat "härjad och livstrött  man finner värme och vila hos öm och vårdande kvinna":

 'Twas in another lifetime, one of toil and blood
when blackness was a virtue and the road was full of mud
I came in from the wilderness, a creature void of form
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

Not a word was spoke between us, there was little risk involved
Everything up to that point had been left unresolved
Try imagining  a place where it´s always safe and warm
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

I was burned out from exhaustion, buried in the hail
Poisoned in the bushes an' blown out on the trail
Hunted like a crocodile, ravaged in the corn
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

Att kontrastera en starkt idealiserad kvinnogestalt mot ett desillusionerat, manligt berättarjag är ett beprövat grepp som använts av såväl Dante som Hemmingway. Ändå är det svårt att inte ryckas med. Dels beror det på det suggestiva, ödesmättade bildspråket och dels på tredjeradernas sinnrikt konstruerade assonanser som konsekvent banar väg för den femstaviga slutfrasen shelter from the storm.  (...a-creature void of form... always safe and warm...).

Men så var det det där med krokodilen (...hunted like a crocodile, ravaged in the corn). Det är någonting som skaver med liknelsen om reptilen i majsfältet. Är den inte aningen långsökt och poetiskt överlastad? Dessutom bryter den mot sångens inre logik - man behöver ju knappast vara Steve Irwin för att inse att krokodiler ytterst sällan återfinns i majsfält.

Men det som sticker ut pockar ju också på uppmärksamhet och plötsligt inser man att raden om krokodilen i själva verket utgör sångens idémässiga kärna. Att Shelter From the Storm egentligen inte är en skildring av en kärleksrelation utan en slags idéskiss om villkoren för det mänskliga varat!

Genom hela sången möter vi nämligen tre samverkande motsatspar: På ena sidan står  kärlek, samvaro och kultur och på den andra känslokyla isolering och primitivism. Därmed blir Shelter From the Storm lika mycket en utvecklingssaga som ett möte mellan två människor. När vi först möter sångjaget är han en varelse som inte bara kommer från en plats utanför den mänsklig gemenskapen ( I came in from the wilderness, a creature void of form) utan också från en tid bortom den mänsklig gemenskapen ('Twas in another lifetime, one of toil and blood).

Den jagade krokodilen blir därmed en symbol för det utstötta och det primitiva - ett urtidsdjur från dy och bottenslam - medan majsfältet på ett nästan övertydligt sätt utgör dess motsats. Majsen har odlats och förädlats i tusentals år; majs är med andra ord en växt som är ett resultat av - och en grund för - mänsklig kultur. Det är också en växt som är känslig för kyla och som kräver mycket sol och värme.

Betraktat ur detta perspektiv blir det också fullt rimligt att  sångjaget vid två tillfällen placeras i scener som verkar vara hämtade från Bibelns  evangelier:

Suddenly I turned around and she was standin' there
With silver bracelets on her wrists and flowers in her hair
She walked up to me so gracefully 
     and took my crown of thorns
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

In a little hilltop village, they gambled for my clothes
I bargained for salvation an' they gave me a lethal dose
I offered up my my innocence and got repaid with scorn
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

För berättelsen om korsfästelsen är också berättelsen om isolering. Först när Jesus förnekats av lärjungarna och isolerats från gemenskapen kan våldet triumfera över kärleksbudskapet.

I sitt verk Västerlandets undergång (1918-22) presenterar den tyske filosofen  Oswald Spengler en ide om att mänsklighetens består av cykler där kulturer föds och går under. Spengler menar att civilisationen är kulturens slutfas - en period som visserligen kännetecknas av materiellt välstånd men också av en andlig och känslomässig stagnation. Ett besläktat synsätt kan skymtas i Shelter from the Storm. När the deputy och the preacher gör entré beskrivs de på ett sätt som för tankarna till uppenbarelseboken. Det representerar tillsammans två aspekter av civilisationen - den världsliga, byråkratiserade makten och den hierarkiska, organiserade religionen:

Well, the deputy walks on hard nails and the preacher rides a mount
But nothing really matters much , it´s doom alone that counts
And the one-eyed undetaker, he blows a futile horn
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

Shelter From the Storm  utgör det näst sista spåret på 1975 års Blood on the tracks. Albumversionen är lågmäld, avskalad och akustisk med Dylans röst långt fram i mixen. Sången är avslappnad och aningen eftertänksam.

I Fort Collins, Colorado (den 23 maj 1976) närmar sig Dylan Shelter from the Storm från ett helt annat håll. I ryggen har han en nervig rockorkester och texten framförs med ett tonfall som i det närmaste är triumfatoriskt. Detta trots att de två avslutande verserna vittnar om att sångjaget återigen befinner sig ensam i ute kylan:

Now there´s a wall between us, somethin' there's been lost
I took too much for granted, I got my signals crossed
Just to think that it all began on an eventful morn
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

Well I´m livin' in a foreign country but I´m bound to cross the line
Beauty walks on a razors edge, someday I'll make it mine
If I could only turn back the clock to when God and her were born
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

Kanske räcker det att ha upplevt det genuint mänskliga en endaste gång för att synen på tillvaron ska ändras för resten av livet. Sångjaget vet nu säkert att det verkligen finns något annat och denna nyväckta livshunger har fördrivit både livsledan och uppgivenheten. Åtminstone låter det så på inspelningen från Fort Collins den 23 maj 1976.