Påsköl och They Killed Him

Påsköl 3,5%

Luleås anrika Nyckelbryggerier gick som bekant i graven under 1980-talet  när de inlemmades i TILL-koncernen,  såldes vidare till Falcon och slutligen lades ner. Men likt en jästdriven fågel Fenix har Nyckelbryggerierna återuppstått med såväl original-logotypen och lokalfärgen intakt.

Nyckelbryggeriernas Påsköl är mörkt kopparrött med ett högt frasigt skum som snabbt sjunker ned till ett slitstarkt lock utan att lämna rester. Behaglig doft av apelsinchoklad och vört. Rund kropp med rejäl sirapssötma. Faktiskt drar det lite åt svagdricka och mumma. Tydlig kaffeton i avslutet. Något klen kolsyra. Medellång eftersmak som övergår i metall.

Det är förstås trevligt att det fortfarande finns påskölsfolköl på hyllorna. En fin tradition som levandehåller minnet av den dödade fridsfursten från Nasaret.

They Killed Him

Jämte saxofonsolon är nog barnkörer det element som är mest svårplacerat i pop- och rockmusik. Det säger en hel del att inte ens Pink Floyd på toppen av sin förmåga riktigt lyckades få till det på Another Brick in the Wall. Man förstår hur de tänkte; de späda rösterna ska kontrastera textens hårda rader om alienerande skolsystem och osökt föra tankarna till rottingstärkta internatskolor och anglikanska katedraler. Dessvärre känns resultatet mer som en hejarklack på en knattematch.

1986 är det Bob Dylans tur att montera upp ett mickstativ framför sjungande barn. Han gör det på det egenproducerade albumet Knocked Out Loaded, en skiva som inbitna fans brukar uppskatta på grund av att "den åtminstone är bättre än skivan som kom efter".  Lyckligtvis är det inte sitt eget material han ger sig på, utan Kris Kristoffersons They Killed Him - en låt som dittills bara getts ut av Johnny Cash och då  undangömd som singelbaksida.

Låten skildrar i tur och ordning tre martyrer: Martin Luther King, Mahatma Ghandi och Jesus Kristus.

There was a man named Mahatma Gandi

He would not bow down he would not fight

He knew the deal was a-down and dirty

And nothing wrong could make it right away

But he knew his duty, and the price he had to pay

Just another holy man, who dared to be a friend.

My God they killed him

Another man from Atlanta, Georgia

Name of Martin Luther King

He shook the land like rolling thunder

And made the bells of freedom ring

With a dream of beauty that they could not take away

Just another holy man who dared to make a stand 

My God, they killed him

The only son of God Almighty

The holy one called Jesus Christ

He healed the lame and fed the hungry

And for his love they took his life away 

On the road to glory where the story never ends

Just the holy Son of Man, I 'll never understand

My God, they killed him

Efter dessa tre verser lämnar både Cash och Dylan över sången över till en -som det verkar - oskolad barnkör vilken sammanfattar texten genom att upprepa versernas inledningsrader. Barnkören används alltså både av Cash och Dylan men Dylan har lyckats hitta ett dito som är ett snäpp värre - gäll och påträngande 

På ett sätt är det svårt att förstå varför Dylan väljer att tolka just They Killed Him. Förutom det uppenbara faktum att låten bara är några år gammal - Dylan brukar ju välja sina covers bland betydligt äldre material - så borde borde Johnny Cashs insjungning verka som en avskräckande monolit av högstämt gravallvar. 

Å andra sidan är det lätt att se vad som väckt Dylans intresse. Politiska rebeller som mytologiseras, och religiösa personligheter som politiseras, är ett återkommande tema i Dylans konstnärskap. Vidare bör det helt igenom odefinierade pronomenet "they" ha lockat.  För även om Ghandi mördades av den militanta hindunationalisten Nathuram Godse och Martin Luther King av pornografen och bankrånaren James Earl Ray så var de egentligen bara marionetter åt en större ansiktslös, repressiv makt, ständigt beredd att slå ner på människor som söker frihet från förtryck och andligt slaveri.

Dylan har dock svårt att uppbåda samma ton av magistral högtidlighet som Cash. Istället väljer han rollen som den patosfyllde historieberättaren, och levererar texten med både sväng och nerv. Faktiskt hör sånginsatsen till skivans bästa, men  tyvärr hamnar den helt i skuggan av tidstypiska saxofonslingor och reverbbehängda rimshots.

 

Fyra månader efter Dylan ger även Kris Kristofferson ut They Killed Him på albumet Repossessed. Kanske ville han försöka återta den (albumtiteln antyder faktiskt att så är fallet). Det var ju trots allt han som skrev den. Det behöver knappast sägas att barnkören nu ersatts av ett gitarrsolo.

Grebbestad Påsköl och New Morning

Grebbestad Påsköl 3,5%

folkobob körde under påskhelgen bil genom Bohuslän och passade då på att att köpa ett gäng trekommafemmor från Grebbestad Bryggeri. Och då påsken som bekant inföll hyfsat tidigt i år passar folkobob på att förlänga denna ystra vårhögtid genom att prova ytterligare ett påsköl.

Färgen är mörkt kopparröd. Skummet är fluffigt och hyfsat långvarigt. Brödig och maltig doft med en diskret antydan av (jo, faktiskt) påskmust. Kolsyran är något stickig Ölet är fylligt men också ganska sött (kola och sirap). Mycket malt och vörttoner i smaken , men inte så mycket beska. Russin i avslutet.

På etiketten ser vi en färgglad tupp sprätta omkring i pastoral idyll.

New Morning

Trots att fågelvärlden vimlar av stolta örnar, kloka ugglor och kärlekskranka duvor råder det nog ingen tvekan om att det är tuppen som uppvisar den allra största symboliska diversiteten.

Ta till exempel den tibetanska buddhismen där människans åtrå och begär  - såväl materiellt som sexuellt - symboliseras av en röd tupp. Den som kan sin rockhistoria nickar förstås instämmande och sänder en tanke till Willie Dixons bluesklassiker Little Red Rooster  ("watch out strange cat people /little red rooster's on the prowl").

Inom den kristna kulturen representerar tuppen istället slut och  återfödelse.  När Petrus förnekar Jesus tre gånger innan tuppen gal beseglar han sin mästares öde samtidigt som hans egen omvändelse inleds. Det är tuppen som varje morgon hälsar dagen välkommen och som på kyrktornets flöjel trotsigt vänder näbben mot nya vindar.

Det är också denna tupp vi då och då möter hos Bob Dylan. I låten Don´t Think Twice It's All Right från 1963 bryter berättarjaget upp från ett stagnerat förhållande för att söka det nya och okända. Beslutet har - kan man gissa - växt fram under en längre tid, men det är först när tuppen gal som uppbrottet blir verkligt och definitivt: "When your rooster crows at the break of dawn / Look out your window and I'll be gone".

På titellåten till albumet New Morning möter vi återigen en tupp. Sju år har gått sedan hanen gol i Don't Think Twice It's All Right och Dylan lever nu ett tillbakadraget familjeliv i Woodstock. Kanske signalerar tuppen att en ny tid har randats; att sextiotalets strider, hets och positionerande äntligen är över:

Can´t you hear the rooster crowin'?
Rabbit runnin' down across the road
Underneath the bridge where the water flowed through
So happy just to see you smile
Underneath the sky of blue
On this new morning, new morning
On this new morning with you.

Eller så är tuppen just ingenting annat än en tupp. Bor man på landet hör man ibland en tupp, inget konstigt med det. För om föregångaren Nashville Skyline (1969) skildrade lantlivet med ironi och lekfull banalitet (till exempel  Peggy Day och Country Pie) så är New Morning istället helt befriad från subtextuella koder och metaforer:

Can´t you feel that sun a-shinin'?
Groundhog runnin' by the country stream
This must be the day that all of my dreams come true
So happy just to be alive
Underneath the sky of blue
On this new, morning, new morning
On this new morning with you.

New Morning är lika mycket en hyllning till livet självt som till den kvinna sångjaget delar det med, om de två delarna nu överhuvudtaget går att separera.  New Morning beskriver nämligen en existensiell synergieffekt; livskänslan ökar kärlekskänslan som ökar livskänslan som ökar kärlekskänslan....

Även den musikaliska inramningen erbjuder solsken och blå himmel. New Morning är en poplåt i dur som rent  melodimässigt påminner om en opolerad Beatleslåt. Dylan sjunger rättframt och chosefritt och den nasala crooner-tenoren från Nashville Skyline och Self Portrait har delvis ersatts av den gamla vanliga heslena rösten. Lyckligtvis kan vi  konstatera att den knivskarpa precisionen i fraseringen är intakt, för när trummorna slamrar och orgeln smetar ut är det Dylans röst som får skapa melodi och rytm i New Morning.

Ändå är det något som skaver. Kanske beror det på att varje vers inleds med en negerande fråga (Can't you hear that rooster crowin'? Can't you feel that sun a-shinin'?).  Negationen gör frågan ledande och det låter nästan som om sångjaget tvivlar på sin egen upplevelser och vädjar om någon slags bekräftelse.

 I Dylanbiografin Det är inte mig ni söker (2013) skriver rockjournalisten David Dalton så här:

Den dubbelgångare som han skapade till New Morning var den lyckliga familjefadern - den mest skrämmande av alla hans versioner av sig själv, och en mardrömslik tanke för fansen. (...) Att Dylan nu kastade sig in en stämning av pastoral enkelhet och evig familjelycka var en så extrem vändning att man (ännu en gång) inte kunde låta bli att undra: "Skämtar han med oss?"

Svaret på Daltons fråga är nog nja... Dylan själv beskriver tiden som föregick New Morning på följande sätt:

Vad var jag skyldig resten av världen? Ingenting. Inte ett skit. Pressen? Jag tänkte att det var lika bra att ljuga för den. Så mycket som möjligt lät jag allmänheten få uppfattningen att jag övergått till det idylliska och triviala. I mitt verkliga liv fick jag göra sånt som jag älskade mest, och det var allt som betydde någonting - matcher i knatteligan, födelsedagsfester, ta ungarna till skolan, campingturer, segling, åka flotte, kanotpaddling, fiske... Jag levde på skivroyalties. (ur Memoarer: Första delen i översättning av Mats Gellerfelt, 2004)

Man får knappast intryck av en människa i kris, och det är långt till det "skrämmande" och  "mardrömslika". Det enda som möjligtvis kan provocera är att Dylan varken gjorde en Little League talking blues eller en River Raft Rag.

Three Hearts Påskbrygd och In the Garden

Three Hearts Påskbrygd 3,5%

Påskebrygd från Krönleins Three Hearts är, jämte sädesärlor och vitsippor, ett mycket säkert vårtecken. Ölet är en dunkel lager av Münchentyp. Färgen är mörkbrun men klar och möjlig att se igenom om man håller upp glaset mot en lampa.

Doften är brödig med inslag av torkad frukt. Ölet skummar på bra men frasar snabbt ner till en float. Kanske kan Påskbrygd upplevas som något stickigt kolsyrat om man skulle ta en stor klunk. Three hearts Påskbrygd vinner rejält på att inte drickas allt för kall. När den börjar närma sig rumstemperatur ger sig en rejäl bränd sötma tillkänna i sällskap med lite apelsin och mörkt bröd. Ölet är inte särskilt beskt och eftersmaken domineras av sirapsmacka med en aning papp.

In the Garden

Inom country- och gospel finns en lång tradition av att återberätta bearbetade delar av evangelierna. Som exempel kan nämnas He turned the water into wine, It was Jesus och Where you there when they crucified ny lord. De texter som Dylan skriver under sin "kristna period" 1979-81 handlar däremot oftast om Jesus som ett abstrakt uttryck för kristen tro; bara undantagsvis handlar de om den historiske och bibliske Jesus.

Ett av dessa sällsynta undantag är låten In the Garden från albumet Saved (1980) som skildrar händelserna under påskhelgen. Varje vers utgår från en fråga som sedan förtydligas med hjälp av en följdfråga eller en nedkokad bibelpassage. I den inledande versen berättas det om hur prästerskapet tillsammans med vaktstyrkan kommer till Getsemanes trädgård för att fängsla Jesus och hur denne då ber Petrus att lägga ner svärdet:

When they came for Him in the garden, did they now?
When they came for Him in the garden, did they now?
Did they know he was the son of God, did they know that He was Lord?
Did they hear when He told Peter, "Peter, put up your sword"
When they came for Him in the garden, did they now?
When they came for Him in the garden, did they now?

I evangelierna återges Jesus  uppmaning till Petrus att stoppa tillbaka svärdet på två helt olika sätt. I Matteus 26:52 säger Jesus: "Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd". Men i Johannes 18:11 säger han istället "Stick svärdet i skidan. Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern räckt mig?".  Hos Matteus lägger alltså Petrus ner vapnet för att inte själv bli dödad, medan Johannes istället framställer problemet med väpnat motstånd främst som att det kan göra det svårare för Jesus att axla bördan och möta det öde som är honom förutbestämt.

Att det just är Johannesevangeliet, och inget annat, som legat till grund för In the Garden  förstår man när farisén Nikodemus dyker upp i andra versen. Denne skriftlärde omnämns enbart i Johannesevangeliet där han en natt besöker Jesus för att dryfta frågan om återfödelse och evigt liv (Johannes 3:1-12):

When He spoke to them in the city, did they hear?
When He spoke to them in the city, did they hear?
Nicodemus came at night so he wouldn´t be seen by men
Saying, Master, tell me why a man must be born again"
When He spoke to them in the city did they here?
When He spoke to the in the city, did they hear?

Till en början är det inte helt klart vilka frågans "they" egentligen syftar på. Under låtens första hälft tror man att det är prästerskapet eller kanske den stora massan av Jerusalems befolkning, men allteftersom låten fortskrider förstår man att det är inga mindre än lärjungarna som "they" refererar till:

Did they speak out against Him did they dare?
Did they speak out against Him did they dare?
The multitude wanted to make Him king, put a crown upon his head
Why did He slip away to a quiet place instead?
Did they speak out against Him did they dare?
Did they speak out against Him did they dare?

When He rose from the dead did they Believe?
When He rose from the dead did they Believe?
He said, "All power is given to Me in heaven and on earth"
Did they know right then and there what the power was worth?
When He rose from the dead did they Believe?
When He rose from the dead did they Believe?

Lärjungarnas vacklan och bristande tro är ett återkommande motiv i evangelierna och under påskveckan tillkommer ytterligare en dimension som sätter frågan om de kristna tron och den fria viljan i blixtbelysning: Om lärjungarna vill bevisa sin tro på att Jesus verkligen är Guds son så måste de paradoxalt nog också sätta sig över sin vilja att rädda honom undan korsfästelsen.

Att Bob Dylan - när låten skrivs och spelas in - är en bekännande kristen som valt att vandra i Jesu fotspår tillför onekligen ett fascinerande metaperspektiv. Kanske framför Dylan sången med den nyfrälstes bergfasta övertygelse; till skillnad från lärjungarna så vet Dylan och hans evangelistiska vänner i Vineyard att Jesus verkligen är Guds son som besegrat döden. Eller så förhåller sig kanske precis tvärtom; Dylan är nu vid 1980-talets början själv en slags Jesu lärjunge och missionerande apostel, och de tvivel som ansatte lärjungarna är kanske även hans egna.