Wild Bruce Session Witbier och Unbelievable

Wild Bruce Session Witbier 3,5%

Folkobob fortsätter på den inslagna vägen och provar ytterligare ett öl  från Lidls finhylla. Wild Bruce Session Witbier från det lilla Landskronabryggeriet Brekeriet är ett veteöl av belgisk typ. Huruvida ölet går att hitta utanför Skåne vet jag faktiskt inte.

Färgen är knallgul (jo, faktiskt) och helt klar. Skummet är brusigt och högt och sjunker ner utan att lämna rester. Doft av ananas och tropisk frukt. Smaken är syrlig med citronfizz och ljust bröd. Sträv, men inte särskilt markerad beska. Pigg kolsyra. Koriander i avslutet och lång eftersmak som övergår i krita.

På etiketten ser vi en bevingad gris illustrera uttrycket "when pigs fly" - ett slitet idiom som brukar användas för att beskriva det osannolika och otänkbara.

Unbelievable

Då och då bjuder vår tillvaro på en känsla av svindlande overklighet. Sällan - om ens någonsin - rör det sig om känslor av himlastormande lycka. Istället handlar det om situationer då verkligheten trumfar dikten; stunder då tillvaron upplevs som alltför absurd för att riktigt kunna tas på allvar.

Men hur gör man egentligen för att beskriva en värld som antingen är meningslös eller omöjlig att förstå?  Hypersensibla romantiker, dadaistiska nonsenspoeter och nihilistiska punkrockare. En efter en har de bitit sig i tummen.

Kanske var det därför som Bob Dylan 1990 väljer att göra det omvända. I låten Unbelievable  skildras en svårgreppbar verklighet med hjälp av ett hopkok av slitna klicheér och urvattnade  fraser:

It's unbelievable, it's strange but true

It's inconceivable it could happen to you

You go north and you go south

Just like bait in the fish's mouth

Ya must be livin' in the shadow of some kind of evil star

It's unbelievable it would get this far

It's undeniable what they'd have you to think

it's indescribable, it can drive you to drink 

They said it was the land of milk and honey

Now they say it's the land of money

Who ever thought they could ever make that stick

It's unbelievable you can get this rich this quick

Den danska litteraturvetaren Ann Marie Mai menar i sin bok Bob Dylan the Poet (2018) att Dylans förkärlek till rejält begagnade troper och fraser i allt väsentligt överensstämmer med den amerikanske modernisten T. S. Eliots tankar kring vad som egentligen är poesins kärna. Mai citerar en text från 1921 där Eliot menar att poeten - genom att utgå från andras texter - kan och bör flytta fokus från den egna personen och istället göra sig till ett medium för något större. När poeten använder sig av gamla texter transformeras denne enligt Eliot till en katalysator för traditionen. Därmed förflyttas poesins fokus från individens känslomässiga utlevelse till det sätt på vilket den litterära korpusen blandas och omformas.

Mai understryker dock att Dylans texter varken kan eller bör reduceras till sport i att hitta gömda referenser:

"One experiences each turn of phrase as having a past. that now is part of a new shifting mosaic. Not in the sense that one must of necessity trace this entire prehistory, exploring all its references to exhaustion, to get anything out of the text; it is enough that one is in no doubt that the words have already been used, that they show signs of wear, but that the writer is able to imbue them with new life." (Mai, University Press of Southern Denmark 2018)  

Det är inte helt lätt att avgöra vem, vad eller vilka textens  "you" och "they" egentligen syftar på. Kanske är "they" makten i alla dess former, kanske är det majoritetssamhället eller den allmänna meningen. På samma sätt kan  "you" lika gärna vara den anonyme lyssnaren  som en tänkt olycksbroder utanför systemet. 

I en av mellanverserna - särskiljande både i melodi och och rimstruktur - får vi ta del av en intradiegetisk berättelse vilken utgör en slags sammanfattning av Unbelievables textvärld. Kanske är det till och med en förklaring till varför vi aldrig någonsin kan förstå hur saker och ting hänger ihop. Liksom den blinde mannen är vi nämligen matade med ett falskt medvetande som gör det omöjligt för oss att se världen som den är och därmed tillfredsställa våra egentliga behov.

Once there was a man who had no eyes
Every lady in the land told him lies
He stood beneath the silver sky and his heart began to bleed
Every brain is civilized
Every nerve is analyzed
Everything is criticized when you are in need

Texten levereras med ett distanserat och aningen roat tonfall som känns igen från andra låtar där Dylan med lakonisk humor  konstaterar sakernas tillstånd. Från Highway 61 Revisited och Tombstone Blues till Political World och Everything is Broken. Även det musikaliska arrangemanget blickar bakåt. En  lite stompig tvåackordsrock med klaviaturen långt fram i ljudbilden.

När Unbelievable gavs ut som singel till albumet Under the Red Sky i september 1990 släpptes också en fantastisk MTV-doftande musikvideo.  Liksom texten utgörs den av en serie klichéer: En snygg kille i vit t-tröja kör en röd Ford Mustang genom öknen. En snygg kille i vit t-tröja hamnar i slagsmål på en hillbillybar. En snygg kille i vit t-tröja sticker med en alternativ, rödhårig tjej av nittiotalstyp. Och så vidare. 

 Samtidigt finns det ett återkommande segment i videon som ställer rockklyschorna i skarp ironisk relief. Med jämna mellanrum dyker nämligen en orakad och leende Bob Dylan upp, iklädd chaufförsuniform och med en piercad gris i baksätet. It's Unbelievable. På riktigt.

Staropramen och Cat´s in the Well

Staroramen 3,5%

Staropramen är en pilsner från Prag och importeras av Carlsberg. Staropramen går med andra ord att få tag i precis överallt. Man väljer själv om detta är praktiskt eller tråkigt.

Skummet är tätt och långvarigt. Färgen är halmgul. Ölet doftar svagt av honung. Smaken av knäckebröd gör sällskap med en välbalanserad och aromatisk beska.

Staropramen är tjeckiska och betyder "den gamla brunnen".

Cat´s in the well

Cat´s in the Well är engelska och betyder "katten är i brunnen". Det är också den låt som avslutar skivan Under the Red Sky från 1990.  Albumet tillägnas Dylans fyraåriga (och då halvt hemliga) dotter, vilket i efterhand har setts som förklaring till att många av skivans texter alluderar på ramsor från Mother Goose; en klassisk samling med barnkammar-rim där man bland annat hittar Ding Dong Bell:

Ding, dong bell

Pussy´s in the well

Who put her in

Little Johhny Flynn

Who pulled her out?

Little Tommy Stout

What a naughty boy was that

To try to drown poor pussy cat

Who nerver did him any harm

But killed all the mice in the farmers barn.

I Bob Dylans Cat´s in the Well saknas det dock ett egentligt narrativ samtidigt som mängden karaktärer - såväl tvåbenta som fyrfota - utökats betydligt. Katten i brunnen representerar här snarare ett slags sakernas tillstånd och alla händelser som beskrivs skulle lika gärna kunna ske samtidigt som efter varandra. 

Varje vers inleds med satsen "The cat´s in the well..." i kombination med ytterligare en huvudsats som ibland har med katten att göra och ibland inte.  Denna rad upprepas sedan  ytterligare en gång; en form som är typisk både för många av ramsorna i Mother Goose liksom för den traditionella bluesen. Musiken är pigg och svängig med lite cajun-stuk och den uppsluppna stämningen kontrasterar starkt mot den ångestfyllda belägenhet som katten befinner sig i redan från start:

The  Cat´s in the well,  the wolf is looking down
The  Cat´s in the well,  the wolf is looking down 
His got his big brushy tail dragging all over the ground. 

Ingen hjälp finns heller att få och sången fortsätter: 

Cats in the well  the gentle lady is asleep.
Cats in the well  the gentle lady is asleep. 
She ain´t hearing a thing  the silence is a-sticking her deep.

Hittills har texten inte stuckit iväg särskilt långt från barnkammar-ramsan, men i bryggan som följer blir uttrycket med ens  helt annorlunda. Det beror dels på ordvalet och dels det faktum att sångaren inte bara observerar det som sker, utan även värderar det.

The cat´s in the well and grief is showing its face 
The world is being slaughtered and it´s  such a bloody disgrace.

Därefter ändrar Cat´s in the well återigen karaktär. Samtidigt som den fortsätter att travestera  Mother Goose så påminner persongalleri, stämning och tematik nu om klassikern Tombstone Blues - om än i väldigt koncentrerad form:

The cat´s in the well and the horse is going bumpety bump 
Back alley Sally i doing the American jump 

The Cat´s in the well and Papa´s reading the news  
His hair´s falling out and all of his daughers need shoes 

The cat´s in the well and the barn is full of bull 
The night is so long and the table is so full

The cat´s in the well and the servant is at the door
The drinks are ready and the dogs are going to war

The cat´s in the well and the leaves are starting to fall
Goodnight, my love, may the Lord have mercy on us all

Är pappan med tidningen och de barfota döttrarna samma daddy som i  Tombstone Blues var "in the alley looking for the fuse"?  Kanske var det till och med samma gränd  som Sally nu står och hoppar i? Kan det till och med vara "the reincarnation of Paul Revere´s horse" som låter "bumpety bump". I Tombstone Blues var det visserligen bara den fabriksarbetande  mamman som saknade skor, men läget har kanske försämrats. 

Det är en värld stadd i sönderfall. Att det finns ett överflöd av allt från bull (-shit) i ladan till mat på bordet hindrar inte den stackars pappan från att tappa håret. Är "the servant" vid dörren en butler (med drinkfatet förberett) eller är det kronofogden? Utsikterna är mörka och lyssnaren lämnas helt sonika med ett godnatt och en tom förhoppning om guds nåd.