South Plains Breakfast Porter och Fur Slippers

Breakfast Porter 3,5%

Så har det blivit dags för en porter från det lilla Malmöbryggeriet South Plains Brewing Company. Faktiskt är det lite märkligt att portern inte är vanligare i folkölshyllorna. Dels är det en ölstil som tolererar en hel del hylltid och dels kan den hävda sig bättre med en lägre alkoholhalt än både ale och lager.

Ölet är mörkbrunt, nästan svart, skummet högt, tätt och cappuccino-färgat. Doft av kaffe och pumpernickel. Smaken är rejält maltig med en beska som för tankarna till mörk choklad. Aningen oljig munkänsla. Prickig korv och fänkäl i avslutet. Lång eftersmak av lakritsrot.

Exakt vad det är som skiljer en breakfast porter från en vanlig porter är inte helt lätt att reda ut men  breakfast stout verkar i alla fall vara en hyfsat etablerad öltyp med inslag av havre och/eller kaffeinslag. Men  även om både bryggkaffet och havregrynsgröten verkar saknas i South Plains Breakfast Porter så verkar det ju ändå en smula lockande att inta folkölen tillsammans med äggröra och frukostfrallor, iklädd morgonrock och fårskinnstofflor.

Fur Slippers

När det gäller illa dold sexuell metaforik är det nog få texttraditioner som kan tävla med den traditionella bluesen. Mängden och variationen kan både skrämma och imponera. Från Howling Wolfs röda hane i Little Red Rooster ("If you see my little red rooster please drag him home...") till Slim Harpos mer än lovligt påträngande drönarbi i I'm a King Bee ("Well I'm a king bee buzzing around your hive..."). Inte sällan utgörs projektionsytan av till synes harmlösa vardagsföremål. Som Bessie Smiths kaffekvarn i Empty Bed Blues ("Oh he could grind my coffee  cause he had a brand new grind...") och ZZ Tops sovsäck i Sleeping Bag ("Spread it out, lay it all down...").

Men frågan är om inte Bob Dylans Fur Slippers ändå tar priset. I sången beklagar sig en man högljutt över att hans flickvän tagit hans pälstofflor och lämnat honom. Att det är förlusten av det tofflorna som smärtar mest råder det emellertid ingen tvekan om.

Six o'clock in the evening, I feel so low

Ain't got no girlfriend, got no place to go

She was here yesterday, but she's gone today

Even took my furslippers away

Vad de varmfodrade skodonen mer precist representerar är förstås omöjligt att riktigt reda ut men det är uppenbart att förlusten av dem har emaskulerat sångjaget och förvandlat honom till en apatisk spillra av sitt forna jag, oförmögen att möta ens den minsta av livets alla påfrestningar.

I cannot go outside, the ground is to hard

Where can I go? Can't even go in my backyard

Can't drive my car nowhere, I don't wanna get in too

I sure miss them fur slippers as much as I miss you

Det musikaliska arrangemanget  utgörs av en blues som både känns punkig och ultraortodox. Två elgitarrer rör sig kring ett statiskt E7-ackord samtidigt som rytmsektionen skalats ner till ett handklapp och en maracas. Dylans sångröst är lika kraftfull som plågad. Det allvar med vilket texten framförs, står i skarp kontrast till textens småskaliga vardagsbetraktelse och bidrar till en - får man förmoda - medveten komisk effekt. 

Ursprungligen spelades Fur Slippers in för albumet Shot of Love (1981) men verkar ha strukits redan på skisstadiet, vilket i sin tur kan förklara det något primitiva musikaliska uttrycket.  Det skulle dröja fyrtio år innan låten gavs ut officiellt på Bootleg Series vol. 16: Springtime in New York 1980 - 1985. 

En annan läsning av Dylans Fur Slippers kan vara att  texten beskriver hur en relation förtingligats, och känslomässiga värden förskjutits, så att ett par tofflor till slut värderas högre än den medmänniska som nu lämnat honom. Kanske är det faktiskt tofflorna han saknar. Eller som Sigmund Freud skulle sagt: "Manchmal ist eine Zigarre nur eine Zigarre".

Grain d'Orge glutenfri och Every Grain of Sand (live version 1984)

Grain d'Orge glutenfri 3,5%

Att vara glutenallergiker ha funktionsvariationen celiaki är inte alltid en dans på rosor. Åtminstone inte betraktat ur ett folkölsperspektiv. Längst bak i hyllan brukar det stå några bortglömda flaskor med glutenfritt öl. Hur de smakar? Ingen vet. Fram tills nu.

Grain d'Orge (korn av korn) är ett franskt bryggeri vars glutenfria lager i folkölsformat importeras till Sverige av HEBA food & beverages. 

Färgen är blekt gul och helt klar. Svag doft av ljust bröd och ananas. Skummet är kortvarigt och är efter en stund helt försvunnet. Smaken domineras av sirapssötma. Nästan ingen beska. Persikopuré i avslutet och lite tjock  munkänsla. Kolsyran är till en början pigg men ganska snart försvinner den nästan helt. Kort eftersmak.

Every Grain of Sand (live version 1984)

För några veckor sedan  gjorde folkobob ett nedslag i Bob Dylans lovsång Father of Night och konstaterade att den - även med 1970 års mått - förmedlade en tämligen förlegad gudsbild. I låten är människan reducerad till en passiv betraktare av guds maskineri; förvisso fylld av stum beundran men icke desto mindre maktlös.

Tio år och ett kraschat äktenskap senare skriver Bob Dylan hymnen Every Grain of Sand. Nu är det istället det personliga, aktiva sökandet efter Gud som står i centrum. Gud finns inom räckhåll för den som söker men det är människan själv som måste leta efter svaren.

In the time of my confession, in the hour of my deepest need

When the pool of tears beneath my feet flood every newborn seed

There's a dyin' voice within me reaching out somewhere 

Toiling in the danger and in the morals of desapair

Don't have the inclination to look back on any mistake 

Like a Cain, I now behold this chain of events that I must break

In the fury of the moment I can see the Master's hand

In every leaf that trembles, in every grain of sand 

Att låta en beskrivning  av andligt uppvaknande ta sin början i ett tillstånd av existentiell kris är ett retoriskt grepp som använts av såväl Dante Alighieri som Ulf Ekman. När det gäller Dylan blir det kanske särskilt lockande att hemfalla åt biografiska spekulationer och frågan man ställer sig är förstås vad "time of my confession" och  "hour of deepest need" egentligen syftar på. Är det turnédekadensen  som ledde fram till omvändelsen till evangelisk kristendom 1978, eller de därpå följande åren av dogmatiskt testuggande och  chauvinistiskt förkunnande ?

Oh the flowers of indulgence and the weeds of yesteryar

Like criminals, they have choked the breath of consience and good cheer

The sun beat down upon the steps of time to light the way

To ease the pain of idleness and the memory of decay

I gaze into the doorway of temptation's angry flame

And every time I pass that way I always hear my name

The onward in my journey I come to understand 

That every hair is numbered like every grain of sand.

Även om folkobobs  personliga erfarenheter är något begränsade när det kommer till kokainpudrade turnébussar och bibelbtyngda frikyrkor så är det ändå lätt att tänka sig att ett visst mått av andlig förruttnelse kan uppstå i bägge miljöerna.

Religionsvetaren och Dylankännaren Stephen H. Webb hävdar dock med bestämdhet i sin bok Dylan Redeemed (2006) att  Every Grain of Sand inte ska tolkas biografiskt. Istället ska låten ses som en  vägvisare ut ur den känsla av hopplöshet och uppgivenhet som uppstår hos den som på allvar omfamnar  föreställningen om guds försyn. En tillvaro där  allt som som sker är resultatet av en allomfattande, och i alla tider varande gudsplan.

En sätt för att hålla frälsningens och väckelsens eufori vid liv blir då enligt  Webb att hitta bevis för Guds gränslöst stora mirakel i det allra minsta. In every leaf that trembles, in every grain of sand .

Därmed är mysticismen  bara ett myrsteg bort varför det knappast kommer som en överraskning att Dylan lånat den bärande liknelsen från dikten Auguries of Innocence av den kristne esoterikern William Blake (1757-1827) - "Too see a World in a Grain of Sand / And a Heaven in a Wild Flower".

Genom åren har  Every Grain of Sand framförts med sporadisk regelbundenhet (187 gånger jämt fördelat på 32 år). Arrangemangen har varit minst sagt skiftande varför  har låten kommit att fungera som en slags konstnärlig positionsangivelse. 

Ta till exempel sommaren 1984 då Dylan ger sig  ut på en Europaturné tillsammans med en hoper gästande rockrävar såsom Santana, Van Morrison, Eric Clapton och Chrissie Hynde. En arenaorienterad rock'n'rollcirkus där låtlistan domineras dels av publikfavoriter från sextiotalet och  dels material från det närmast föregående albumet Infidels (1983). Den enda låt som finns kvar från den kristna perioden är Every Grain of Sand och i händerna på den före detta Rolling Stones-gitarristen Mick Taylor förvandlas den försiktig trevande balladen till bredbent muskelrock i mellantempo. Detta verkar dock inte bekymra Dylan det minsta. På en inspelningen från München den 3 juni har de introverta grubblerierna från albumversionen på Shot of Love (1981) fått ge vika för en melodistark och påfallande munter sånginsats som  understryker skildringen av pånyttfödelse och själsligt framåtskridande.

I de flesta framföranden från 1984 ges det rejält utrymme åt Taylors avslutande gitarrsolo. Kanske är detta den verkliga lovsången. För som det står i Psaltaren 98:5: Sjung till lyra för Herren, låt lyrans strängar Klinga!

Summer in Sweden och In the Summertime

Summer in Sweden 3,5%

Det verkar som om Haandbryggeriet i norska Drammen har tillverkat trekommafemman Summer in Sweden speciellt för den svenska marknaden.  Åtminstone hoppas folkobob att det förhåller sig så; med tanke på att det rådande Covid 19-ståhejet antagligen gjort det rätt svårt att kränga svenskflaggad öl i Norge.

Summer in Sweden är hursomhelst en IPA med vetemalt och tillsats av citron. Färgen blekgul och helt klar. Skummet är grovt och sjunker undan med visst kläng. Behaglig grapefruktsdoft. Fin beska och en tydlig citronton i smaken, även om kroppen på det stora hela är något tunn. Sträv munkänsla och pigg kolsyra som gränsar mot det stickiga. Medellång eftersmak med en aning krita.

In the Summertime

Tvärtemot vad många tror så är sommaren inte årets höjdpunkt utan snarare ett slags temporalt undantagstillstånd. Det som händer på sommaren räknas inte riktigt till verkligheten. 

Vad är väl sommarhuset och den tragiska sommarkatten annat än en  fantasi om ett liv i en evig pastoral idyll? En illusion som löses upp i takt med att krusbären mognar.

På samma sätt förhåller det sig med sommarförälskelsen. Ingen förväntar sig att den ska hålla och kanske just därför framlevs den i ett lika intensivt som världsfrånvänt rus. Vi kan lätt konstatera att ingen annan årstidsbunden känsloutlevelse verkar besitta denna kvalitet. Till exempel får ordet "sommarflirt" nästan sjuttontusen träffar på Google medan "vinterflirt" knappt ger tusen.

Det faktum att sommarförälskelsen är en chimär placerad  inuti en parentes utgör själva premissen för Bob Dylans In the Summertime - en ballad i mellantempo  från albumet Shot of Love (1981).

I texten försöker sångjaget få ordning på ett undflyende minne av en sommarförälskelse. Det går sådär - i alla fall i början - varför den första versen utmynnar i en serie frågor:

I was in your presence for an hour or so
Or was it a day? I truly don´t know
Where the sun never set, where the trees hung low
By that soft and shining sea
Did you respect me for what I did
Or for what I didn´t do, or for keeping it hid?
Did I lose my mind when I tried to get rid
Of everything you see?

Den inledande osäkerheten övergår så småningom i en bergsfast övertygelse som i sin tur generar ett lätt profetiskt tonfall:

I got the heart and you got the blood
We cut through iron and we cut through mud
Then came the warnin' that was before the flood
That set everybody free
Fools the made a mock of sin
Our loyalty they tried to win
But you were closer to me than my next of kin
When they didn't want to know or see

Strangers, they meddled in our affairs
Poverty and shame was theirs
But all that sufferin' was not to be compared
With the glory that is to be
And I'm still carrying the gift you gave
It's a part of me now, it's been cherished and saved
It´ll be with me unto the grave
And then unto eternity

De bibliskt färgade raderna om blod, synd och översvämningar står  i skarp kontrast till det avslappnade framförandet. Ett piano flankerat av gitarr, bas och trummor; därtill en lekfull munspelsfigur i introt och efter varje vers. Att det avspänt anspråkslösa uttrycket inte är en tillfällighet  utan resultatet av ett högst medvetet arbete  bekräftas i en intervju med Bill Flanagan 2009 där Dylan i förbigående nämner låten:

"I love those piano ballads. In my hometown walking down dark streets on quiet summer nights you would sometimes hear parlor music coming out of doorways and open windows. (...) I actually tried to conjure up that feeling once in a song I did called In the Summertime."

Under låtens gång inser man att texten kanske inte enbart handlar om en profan kärleksrelation och det är inte utan att man tänker på South Park-avsnittet där Eric Cartman berättar hur man skriver kristen rockmusik:

"All we have to do to make Christian song is take regular old songs and add Jesus stuff to them. See? All we have to do is cross out words like 'baby' and 'darling' and replace them with Jesus."

Även om In the Summerime onekligen är en aning mer subtil så går det lätt att föra över  skildringen av en helande och emanciperande kärlek (som dessutom leder till ett liv bortom graven) till en kristen föreställningsvärld.

Det är förstås också frestande att göra en biografisk tolkning. När Dylan skriver In the Sumertime  närmar han sig slutet på den intensivt religiösa period som inleddes med ett möte med Jesus i ett hotellrum i Tuscon, Arizona den 17 november 1978. Det är som om han nu ser tillbaka på den tid som varit och konstaterar att de insikter och erfarenheter som frälsningen och den religiösa gemenskapen gett honom har varit av godo, men att det var en speciell tid och  att han nu är en annan som inte riktigt passar ihop med  den han en gång var.

Ungefär som en sommarförälskelse med andra ord.

Tempel Cluster och The Groom's Still Waiting at the Altar

Tempel Cluster 3,5%

Så har det återigen blivit dags för ett suröl i folkobob. Cluster - Juicy sour är ett öl som fått en jämförelsevis stor spridning tack vare Bottl3,5hops samarbete med ICA. Ölet bryggs av Tempel Brygghus i Uppsala, ett bryggeri som gjort dig kända för öl med originella smakkombination och med snitsiga, hårdrocks-inspirerade namn och etiketter. Cluster är inget undantag då både fläder och rabarber finns med bland ingredienserna.

Färgen är ljust blekgul (flädersaft?) och inte helt klar. Doft av grape och tropisk frukt. Kolsyran är frisk men inte stickig. Skummet är frasigt och snabbt.Smaken är syrlig, men inte i extremänden av skalan.  Man hittar - inte helt oväntat - både rabarber och fläder i smaken men också lime och ljust bröd. Te i avslutet och en lång eftersmak med grapefrukt. Något simmig munkänsla.

På etiketten ser vi en eldpelare sträcka sig mot skyn. Rimligt kan man tycka då bryggeriets namn ofelbart för tankarna till Jerusalems tempel och dess brännoffer. En reminiscens av den gammeljudiska offerritualen lever fortfarande kvar i  kristendomens nattvard där man samlas vid kyrkans altare för att ta emot  köttet och blodet från Guds egna offerlamm.

The Groom's Still Waiting at the Altar

Det finns mycket som förenar The Groom's Still Waiting at the Altar med Caribbean Wind. Bägge låtarna skrevs och spelades in i samband med albumet Shot of Love och bägge låtarna lyftes bort för att sedan  återvända längs krokiga vägar. The Groom's Still Waiting at the Altar finns till exempel med på en kassettutgåva redan 1981, men låten läggs definitivt in som albumets sjätte spår när det ges ut på  CD 1990. 

Båda sångerna behandlar också en snarlik religiös och existentiell tematik, men där Caribbean Wind  inledningsvis andas livshunger och förväntan målar de två första verserna av The Groom's Still Waiting at the Altar istället upp en bild av förfall och andlig klaustrofobi - hur man än gör blir det ändå och oundvikligen fel:

Prayed in the ghetto  with my face in the cement
Heard the last moan of the boxer, seen the massacre of the innocent
Felt around for the light switch, felt around for her face
Been treated like a farm animal on a wild goose chase

Try to pure at heart, they arrest you for robbery
Mistake your shyness for aloofness, your silence for snobbery
Got the message this morning, the one that was sent to me
About the madness of becomin' what one was never meant to be

Den känsla av dekadent storstadsliv som inledningen förmedlar bekräftas och förstärks av musiken: En stötig och högljudd Chicagoblues som bara är ett myrsteg bort från sextiotalets Leopard-Skin Pill-Box Hat och Ballad of a Thin Man. Skillnaden är snarare kvantitativ än kvalitativ. The Groom's Still Waiting at the Altar är extra allt: Det är fler gitarrer och ett maffigare blås; samtidigt är det också tajtare och mer välpolerat.

I tredje versen introduceras en kvinna vid namn Claudette och kanske var det just hennes ansikte som sångjaget trevade efter i början av sången. Det är även oklart huruvida det är sångjaget eller Claudette som utsätts för förtal och skvaller (slander), men oavsett vilket verkar relationen ha varit mer än lovligt känslomässigt dränerande:

Don't know what I can say about Claudette that wouldn´t come back to haunt me
Finally had to give her up 'bout the time she began to want me
But I know God has mercy on them who are slandered and humiliated
I´d a-done anything for that woman if she didn´t make me feel so obligated

En annan likhet mellan The Groom's Still Waiting at the Altar och Caribbean Wind är de stora textmässiga skillnaderna som föreligger mellan de olika live- och studioversionerna. I ett liveframförande den 13 november 1980 (se till exempel Bootleg series vol. 13: Trouble no More) lyder  refrängen som följer: 

Oh, set my affection on things above
Let nothing stand in the way of that love
Not even the Rock of Gibraltar
If you see her on Fannin street 
Tell her that I still thinks she´s neat
And that the groom's still waiting at the altar

Formuleringen "... set my affection on things above" är hämtad från aposteln Paulus brev till församlingen i Kolossai (Kolosserbrevet 3:2). Är det strapatserna med Claudette som ligger bakom sångjagets önskan om att kunna flytta sitt fokus  till det ovanmänskliga? Det högstämda idealet står i skarp kontrast mot raderna om Fanning street - ett prostitutionsstråk i New Orleans som odödliggjorts av Leadbelly i låten med samma namn. En smula lågt kan man tycka och kanske är detta anledningen till att raden stryks i den studioinspelning som görs ett halvår senare. I slutet av april 1981 ser refrängen istället ut så här:

West of the Jordan, east of the Rock of Gibraltar
I see the burning of the stage
Curtain risin' on a new age
See the groom still waitin at the altar

Gibraltarklippan är inte längre en metafor för obetvinglig Gudskärlek, utan en faktisk geografisk punkt i en hemmasnickrad profetia om hur den nya tiden att randas väster om Jordanien och öster om Gibraltar.

Trots att  studioversionens refräng framstår som betydligt mer kryptisk än den tidigare liveversionen, överensstämmer studioversionen faktiskt bättre med sättet som Dylan sjunger låten på. Texten till The Groom's Still Waiting at the Altar ropas nämligen fram, sats för sats. Sångstilen för tankarna till bluessångare som Howling Wolf, men också till det sätt som slagord skanderas av ett demonstrationståg.  Eller kanske ännu mer en plakatbärande bibeltok som högljutt proklamerar att slutet är nära?

Det enda som de två refrängerna egentligen har gemensamt är just formuleringen "... the groom's still waiting at the altar", en rad som förstås är avgörande för hur texten skall tolkas. Bilden av Jesus som en väntande brudgum återkommer ett flertal gånger i Nya testamentet; till exempel skriver Paulus så här till församlingen i Korinth:

Jag vakar över er lika svartsjukt som Gud, jag har ju trolovat er med en enda man, Kristus, och vill överlämna en ren jungfru till honom. (2 Kor 11:2)

Även om dagens queerteologer tolkar äktenskapet med Kristus som en metafor för det queera och ickebinära, ger The Groom's Still Waiting at the Altar i slutändan stöd för en mer traditionell läsning. Paulus patriarkala bildspråk överensstämmer nämligen perfekt med den avslutande versen där förebuden om undergången hopar sig, samtidigt som sångjaget spekulerar i Claudettes själs- och könsliv. Enligt klassiskt mönster ställs respekterad maka mot bordellmamma i Buenos Aires:

Cities on fire, phones out of order
They're killing nuns and soldiers, there's fighting on the border
What can I say about Claudette? Ain't seen her since January
She could be respectfully married or running a whorehouse in Buenos Aires

Samtidigt är bilden av den väntande brudgummen en smula tvetydig. Väntar brudgummen på sångjaget, Claudette eller lyssnaren?

Mojito och Caribbean Wind

Mojito Sour 3,5%

Namnet till trots så kommer ölet Mojito Sour inte från Karibien utan från Wales. Det är det lilla bryggeriet Tiny Rebel Brewing Company som ligger bakom denna sour ale som - enligt företagets hemsida - bryggts med pepparmynta och limeblad. Till skillnad från flertalet av de importerade trekommafemmor som provats av folkobob så har Mojito Sours inte behövt anpassas till den svenska marknaden då 3,5% är den nivå som ölet har i grundutförandet. 

Doften är parfymig och fruktig. Skummet är snabbt och grovt. Det växer inte särskilt högt och försvinner efter en stund helt. Kolsyran är skarp. Färgen ljust gul med några korn jästfällning Smaken är .... intressant. Ölet är smakstark.  Myntan är tydlig och för samman det beska (grönt te) och det syrliga till en enhetlig smak som faktiskt är rätt svår att bedöma. Det smakar absolut inte illa, men det är inte heller kärlek vid första klunken. 

Caribbean Wind

Att vissa Dylan-låtar sticker ut mer än andra är förstås en truism, men faktum är att en del spår  faktiskt stiger fram och pockar på uppmärksamhet likt fluorescenta vägmärken. En del pekar ut nya musikaliska riktningar medan andra markerar biografiska vändpunkter.

En låt som gör det senare är Caribbean Wind. Sången var ursprungligen tänkt att ges ut på Shot of Love (1981) men lyfts av någon anledning ut för att fyra år senare dyka upp som ett previously unreleased track i Biograph-boxen (1985).

Caribbean Wind är en  kärlekssaga i två akter där förmodat verkliga platser och personer samverkar med textens religiöst färgade bildspråk. Detta skapar i sin tur en atmosfär som både både upphöjd och ödesmättad. Till exempel presenteras kvinnan så här:  She was the rose of Sharon from paradise lost /From the city of seven hills near the place of the cross/ 

Här trängs  Bibelns Höga visa ("Jag är en vildros på Sharons slätt") med Miltons Paradise Lost. Samtidigt leder de sju kullarna lyssnaren till både Rom och Jerusalem. Referenserna korsbefruktar varandra och får textens symbolvärld att transmutera och växa exponentiellt i alla riktningar.

I sin essäsamling Stickspår (2016) argumenterar litteraturvetaren Ola Holmgren för att ändringarna som görs mellan det första liveframförandet (12 november 1980) till studioinspelningen (7 april 1981) återspeglar Dylans väg ut ur den evangelistiska rörelsen. Att kvinnan i sången ursprungligen föreställde Helena Springs - körsångerskan som aktivt medverkade till Dylans omvändelse - medan hon i den senare studioversionen istället får spela rollen som livsbejakande kärleksobjekt. 

I de två avslutande verserna ändrar berättelsen karaktär. Om sångjaget tidigare sett tillbaka på en undflyende dröm så befinner vi oss nu i det hårda verkligheten:

Atlantic city by the cold grey sea
Hear a voice crying "Daddy", I always think it's for me
But it's only the silence in the buttermilk hills that call
Evry new messanger brings evil report
'Bout armies on the march and time that is short
And famines and earthquakes ant train wrecks and the tearin' down of the wall

De svavelosande förebuden om olyckor och naturkatastrofer känns igen från Saved (1980) och Slow Train Coming (1979), men till skillnad från de föregående årens domedagsprofetior så erbjuds ingen räddning i form av ånger och underkastelse.  Istället får man intryck av att det är frånvaron av kvinnan med stort K som får sångjaget att nu se bristerna i världen. I studioversionens sista vers vänder sig sångjaget direkt till lyssnaren:

Did you ever have a dream, that you couldn't explain?
Ever meet your accusers, face to face in the rain?
She had chrome brown eyes that I won't forget as long as she's gone
I see the screws breakin' loose, see the devil pounding on tin
I see a house in the country being torn apart from within
I can hear my ancestors calling from the land far beyond

Återigen avslutas versen med en beskrivning av ett pågående sammanbrott. Visserligen i något mindre skala men närmare det egna jaget. Vilka förfäderna är som ropar från ett land långt borta inbjuder förstås till spekulation. Hösten 1983 reser Dylan till Israel för fira sonen Jesses Bar Mitzvah vid den västra tempelmuren.

Om texten är lite motsträvig och svårgreppad så är musiken desto följsammare. Caribbean Wind har en melodi som med lite handklapp, stråkar och klockspel skulle bli perfekt sextiotalspop. Som pricken över det proverbiala i:et följs varannan vers av en traditionell refräng - ett grepp som Dylan nästan aldrig använder sig av men som här slår till med full Phil Spector-kraft:

And them Caribbean winds still blow from Nassau to Mexico
Fanning the flames in the furnace of desire
And them distant ships of liberty on them iron waves so bold and free
Bringing everything that´s near to me nearer to the fire

I lyriken brukar vinden representera en nödvändig och ofta välkommen förändring. Den blåser bort det gamla och syresätter det unkna. I Caribbean Wind håller vinderna dessutom liv i den masugn som smälter ner och sammanför. Med andra ord behöver inte det inte nödvändigtvis vara av ondo att allt som står när dras närmare elden. Smältugnen avskiljer slagget och förädlar. I studioversionen kan den observante höra hur någon andas i bakgrunden. Tungt och rytmiskt - lika delar blåsbälg och kärleksakt.