South Plains Breakfast Porter och Fur Slippers

Breakfast Porter 3,5%

Så har det blivit dags för en porter från det lilla Malmöbryggeriet South Plains Brewing Company. Faktiskt är det lite märkligt att portern inte är vanligare i folkölshyllorna. Dels är det en ölstil som tolererar en hel del hylltid och dels kan den hävda sig bättre med en lägre alkoholhalt än både ale och lager.

Ölet är mörkbrunt, nästan svart, skummet högt, tätt och cappuccino-färgat. Doft av kaffe och pumpernickel. Smaken är rejält maltig med en beska som för tankarna till mörk choklad. Aningen oljig munkänsla. Prickig korv och fänkäl i avslutet. Lång eftersmak av lakritsrot.

Exakt vad det är som skiljer en breakfast porter från en vanlig porter är inte helt lätt att reda ut men  breakfast stout verkar i alla fall vara en hyfsat etablerad öltyp med inslag av havre och/eller kaffeinslag. Men  även om både bryggkaffet och havregrynsgröten verkar saknas i South Plains Breakfast Porter så verkar det ju ändå en smula lockande att inta folkölen tillsammans med äggröra och frukostfrallor, iklädd morgonrock och fårskinnstofflor.

Fur Slippers

När det gäller illa dold sexuell metaforik är det nog få texttraditioner som kan tävla med den traditionella bluesen. Mängden och variationen kan både skrämma och imponera. Från Howling Wolfs röda hane i Little Red Rooster ("If you see my little red rooster please drag him home...") till Slim Harpos mer än lovligt påträngande drönarbi i I'm a King Bee ("Well I'm a king bee buzzing around your hive..."). Inte sällan utgörs projektionsytan av till synes harmlösa vardagsföremål. Som Bessie Smiths kaffekvarn i Empty Bed Blues ("Oh he could grind my coffee  cause he had a brand new grind...") och ZZ Tops sovsäck i Sleeping Bag ("Spread it out, lay it all down...").

Men frågan är om inte Bob Dylans Fur Slippers ändå tar priset. I sången beklagar sig en man högljutt över att hans flickvän tagit hans pälstofflor och lämnat honom. Att det är förlusten av det tofflorna som smärtar mest råder det emellertid ingen tvekan om.

Six o'clock in the evening, I feel so low

Ain't got no girlfriend, got no place to go

She was here yesterday, but she's gone today

Even took my furslippers away

Vad de varmfodrade skodonen mer precist representerar är förstås omöjligt att riktigt reda ut men det är uppenbart att förlusten av dem har emaskulerat sångjaget och förvandlat honom till en apatisk spillra av sitt forna jag, oförmögen att möta ens den minsta av livets alla påfrestningar.

I cannot go outside, the ground is to hard

Where can I go? Can't even go in my backyard

Can't drive my car nowhere, I don't wanna get in too

I sure miss them fur slippers as much as I miss you

Det musikaliska arrangemanget  utgörs av en blues som både känns punkig och ultraortodox. Två elgitarrer rör sig kring ett statiskt E7-ackord samtidigt som rytmsektionen skalats ner till ett handklapp och en maracas. Dylans sångröst är lika kraftfull som plågad. Det allvar med vilket texten framförs, står i skarp kontrast till textens småskaliga vardagsbetraktelse och bidrar till en - får man förmoda - medveten komisk effekt. 

Ursprungligen spelades Fur Slippers in för albumet Shot of Love (1981) men verkar ha strukits redan på skisstadiet, vilket i sin tur kan förklara det något primitiva musikaliska uttrycket.  Det skulle dröja fyrtio år innan låten gavs ut officiellt på Bootleg Series vol. 16: Springtime in New York 1980 - 1985. 

En annan läsning av Dylans Fur Slippers kan vara att  texten beskriver hur en relation förtingligats, och känslomässiga värden förskjutits, så att ett par tofflor till slut värderas högre än den medmänniska som nu lämnat honom. Kanske är det faktiskt tofflorna han saknar. Eller som Sigmund Freud skulle sagt: "Manchmal ist eine Zigarre nur eine Zigarre".

South Plains IPA och Dixie

South Plains IPA 3,5%

Söderslätt är det hörn av Skåne som inhyser pärlor som Håslöv, Slågarp och Snarringe - billigare än Österlen men blåsigare än Kebnekajse. Det lilla Malmöbryggeriet South Plains Brewing Company är beläget i Malmös industrihamn och tillverkar en IPA som går att köpa lite här och var.

Färgen är mörkt gyllengul och helt klar. Doft av plommon och syren.

Långvarigt, gräddigt skum med bra kläng Ölet är smakstarkt med rejäl, blommig humlebeska. Tydlig kropp men kolsyran är en aning påträngande. Kryddigt avslut. Lång eftersmak med toner av jäst och apelsinzest.

Den rödgula etiketten med sin knutna näve ger en klassisk "befria Skåne"-känsla och folkobob - som ju hade sina formativa år i en skånsk småstad på 90-talet - minns förstås raggarbilarna där skåneflaggan inte sällan kombinerades med en sydstadsflagga under parollen "The south will rise again!".

Dixie 

När detta skrivs har det rättsliga efterspelet till stormningen av kongressen den 6 januari så sakteliga börjat rulla igång. I bildmaterialet från FBI kan man se hur en man i brun skinnväst traskar runt i Capitolium med en sydstatsflagga  över axeln.  Flera ledarskribenter har lakoniskt konstaterat  att mannen (identifierad som en viss Hunter Seefried  från Delawere) faktiskt lyckades med det som sydstatsarmén misslyckades med under  slaget vid Fort Stevens 1864,  nämligen att föra in konfederationsfanan i hjärtat av Washington.

En film som under Trumperan aktualiserats med nästintill profetisk kraft är den stjärnspäckade rullen Masked and Anonymous från 2003, regisserad av Larry Charles efter ett manus av Bob Dylan. I filmen möter vi ett alternativt Amerika, härjat av våld och sociala motsättningar och helt igenom genomsyrat av relativistiska konspirationsteorier och politisk upplösning. 

I centrum av handlingen hittar vi antihjälten Jack Fate, en övervintrad musikant i kostym och cowboyhatt och - ska det visa sig - son till den döende presidenten. I rollen som den lakoniske Fate hittar vi ingen mindre än Bob Dylan även om det ibland inte är helt lätt att se var den ene slutar och den andre tar vid. "All of his songs are recognisable even when they're not recognisable". 

Runt Fate graviterar ett brokigt persongalleri. Den skrupellöse promotorn Uncle Sweetheart (John Goodman) vill göra pengar på en tevesänd välgörenhetskonsert med nämnda Fate. Sweethearts flamma, den bedagade skönheten Pagan Lace (Jessica Lange), vill bli full. Den unge gitarristen Bobby Cupid (Luke Wilson) vill vandra i Fates footspår medan den cyniske murveln Tom Friend (Jeff Bridges) vill gräva fram ett scoop om Fate, med eller utan dennes medverkan. 

Ungefär halvvägs in i filmen ser vi hur Fate och hans orkester Simple Twist of Fate (eller om det nu är Dylan med 2003 års turneband) står på en gammal sliten teaterscen, spelandes den gamla slagdängan Dixie: 

I wish I was in the land of cotton

Old times there are not forgotten

Look away! Look away! Look away! Dixie Land

In dixie Land, where I was born in

Early on one frosty mornin

Look away, look away, look away Dixie Land

I wish I was in Dixie, Hooray! Hooray!

In Dixie Land I´ll take my stand

To live and die in Dixie

Away away, away down south in Dixie

Låten spelas bara i några minuter men lyckas inte desto mindre sammanföra och blixtbelysa flera av filmens centrala teman; teman som också genomsyrar Dylans konstnärskap.

För det första understryker sången det faktum att vi framlever våra dagar i det förgångnas virvlande bakvatten. Både på det samhälleliga planet och det personliga. I Masked and Anonymous undkommer ingen sitt förflutna. "For everything you do in life  there is a price. You pay it upfront in the beginning, or you pay it at the back end". Samtidigt verkar alla orientera sig genom att blicka bakåt - från Altamont och Gettysburg till Bee Gees och general Lee.

Dixie kan med fog ses som en slags musikalisk motsvarighet till den gamla konfederationsflaggan. Låten komponerades i början av 1850-talet av  minstrelsångaren Daniel Decatur Emmets och blev under inbördeskriget  till en signaturmelodi för Sydstatsarmen. Liksom flaggan har Dixie blivit föremål för en hel del debatter och kontroverser och i spåren av Black Lives Matter-rörelsen har flera skol- och arméorkestrar helt sonika strukit låten ur sin repertoar.

Därmed kan Dixie på ett nästan övertydligt vis illustrera hur ideologier, åsikter och värderingskomplex verkar befinna sig i ständig rörelse  kring sin egen axel.  Länge var den amerikanska södern Demokraternas starkaste fäste. Genom en kombination av ekonomiska reformer och raslagar hade man målmedvetet erövrat en vit arbetarklass medan republikanerna i The Grand Old Party betraktades som nordstaternas och den urbana medelklassens parti. 

De flesta av dagens omstridda statyerna av slaveriförespråkare har alltså rests på initiativ av (eller med stöd  från) det demokratiska partiet. På 1800-talet var Dixie en trösterik sång för  det slagna och trampade södern, idag är den ett potentiellt uttryck för raschauvinism och vit överhöghet.

Hur bör man då som människa förhålla sig till detta kronologiska och ideologiska moras? Filmen avslutas med en monolog i vilken Fate (Dylan?) sammanfattar läget så här:

Things fall apart, especially all the neat order of rules and laws. The way we look at the world is the way we really are. See it from a fair garden and everything looks cheerful climb to a higher plateau and you'll see plunder and murder.  Truth and beauty are in the eye of the beholder I stopped trying to figure everything out a long time ago.

Att föredra det passiva icke-värderandet framför den subjektiva upplevelsen leder tankarna mot Buddhismen och Shopenhauer och vidare mot nihilismen. Men saken är den att  Dixiescenen i  Masked and Anonymous erbjuder ett annat svar. 

Vanligtvis brukar Dixie framföras tämligen allegro - käckt och raskt och en smula militäriskt men här har tempot sänkts till andante; tonen är lika delar högtidlig och sentimental. Samtidigt som bandet sjunger om ett romantiserat, förgånget Dixie panorerar kameran långsamt över en trollbunden, multietnisk publik. Oavsett ursprung verkar var och en  drömma om sitt alldeles egna Dixie; som om det enda som verkligen kan förena oss är den individuella nostalgin över ett då som aldrig riktigt varit.

Funkyland Stankalicious och Saved (live version 1980)

Funkyland Stankalicious 3,5%

Malmöbaserade Funkyland Fermentationists (en del av South Plains Brewing Company) är ett litet bryggeri som brygger sour ales under etiketten Funkyland. Folkölsvarianten heter Stankalicious och är smaksatt med granatäpple.

Färgen är rödrosa, inte helt olik outspädd rabarbersaft. Skummet snabbt och tunt och lämnar inga rester. Doft av vit druvjuice och hallonbåtar. Ölet är syrligt (rabarber och grapefrukt) men det finns också en subtil granatäppelsötma. Tuttifruttipastiller i avslutet. Kolsyran är pigg, gränsande mot stickig och förstärker  känslan av fruktläsk. Grenadin i eftersmaken.

Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte hur spridd Funkyland Stankalicious är, men det exemplar som provas nedan är hur som helst inköpt i Torna Hällestad Lanthandel - en bistro och mataffär som vurmar för det lokala och småskaliga.

På etiketten ser vi två fulsnygga dansare släppa loss. Kanske är de hipsters från Möllan, kanske är de blandmissbrukare från Seved.

Saved (live version 1980)

Vad är det som gör att viss musik lockar till dans, medan annan inte gör det? I artikeln Syncopation, Body-Movement and Pleasure in Groove Music (i Public Library of Science 4/2014) försöker en tvärvetenskaplig forskargrupp bestående av musiker, neurobiologer och kognitionsvetare besvara frågan. Inledningsvis bekräftar de tidigare forskning och konstaterar att  människor verkar föredra melodier "which violate rhytmic expectations" framför det  rytmiskt förutsägbara. Enligt artikelförfattarna är det synkoperna som sätter oss i rörelse. Av någon anledning vill vår hjärna fylla i det förskjutna (eller helt uteblivna) taktslaget med en stampande fot eller en vickande höft.

Men artikelförfattarna gör också iakttagelsen att detta förhållande bara verkar gälla till en viss gräns. När den rytmiska komplexiteten (Level of Syncopation) blir alltför stor avtar såväl den musikaliska njutningen  (Experience of Pleasure) som  viljan till dans (Wanting to Move).⃰

För få synkoper tråkar ut oss, för många gör oss utmattade. Förhållandet ger därmed en inverterad U-kurva som implicerar den teoretiska möjligheten att med vetenskaplig exakthet och precision komponera låten med det ultimata svänget.

Hur stor del av Bob Dylans musikaliska produktion som manar till dans går förstås att diskutera, men att en låt som svänger mer än andra är titellåten från albumet Saved (1980) och allra mest svänger den på Paramount Theatre i Portland, Oregon den 16 januari 1980. ⃰  ⃰

Det börjar lite trevande. Ensam med sin gitarr slår Dylan an några ackord, letar efter takten, hittar den och börjar sedan - fortfarande ensam - vittna om sin frälsning och själsliga pånyttfödelse:

I was blinded by the devil
Born already ruined
Stone-cold dead
As I stepped out of the womb
By His grace I have been touched
By His words I have been healed
By His hand I´ve been delivered
By His spirit I've been sealed

Betoningen ligger konsekvent på det ord som följer efter anaforen  (By his grace I have been touched / By his words I have been healed / By His hand I´ve been delivered / By his spirit I've been sealed), ett grepp som leder tankarna till en pingstpastor under ett bönemöte.

Versen följs omedelbart av refrängen, samtidigt som bandet sätter igång. En slitstark gitarrfigur ställer sig resolut i låtens centrum. Kring denna kretsar sedan ett funkigt trumkomp, en tamburin i baktakt, en vandrade bas och en gospelkör som accentuerar, svarar och fyller i den text som Dylan sjunger fram. Forskargruppen bakom Syncopation, Body-Movement and Pleasure in Groove Music hade antagligen nickat instämmande.

De stränga förmaningarna om dygd och underkastelse som så ofta dominerar  Dylans kristna texter ersätts i refrängen av explicit glädje och tacksamhet:

I´ve been saved 
By the blood of the lamb (x 2)
And I´m so glad
Yes I´m so glad
So glad
I want thank You, Lord
I just  want to thank You, Lord
Thank You, Lord

Att Bob Dylans allra svängigaste låt tillkommer under hans kristna period kan vid en första betraktelse verka motsägelsefullt, men egentligen är det logiskt. Visserligen är dagens förhållande mellan kristendom och extatisk dans en aning ansträngt men så har det inte alltid varit. Den holländske religionsfilosofen Gerardus van der Leeuw beskriver i sin bok Vom Heiligen in der Kunst (1932) relationen mellan dans och religion så här:

The man who invented the dance did not only discover himself, he discovered God. For he stepped into a new dimension of his existence. To dance means always to see oneself dancing, feel oneself dancing. (...) This is what makes the dance as an art so broad and inclusive: the boundaries of the body and soul open, and whoever dances feels how boundary after boundary falls away. (till engelska av David E. Green 1965)

Enligt  Leeuw har dock dansen i den kristna traditionen sedan länge stagnerat, ett faktum som han är den förste att beklaga:

... in the Bible, movement is everything; God is movement. (...) His creation is no clumsy piece of work, but a progression into the world, which Dante follows in the last canto of his Paradiso: "Love, wich makes the sun circle like the stars." It is the curse of theology always to forget that God is love, that is movement. The dance reminds it.

I Bibeln möter vi oftast dansen som ett uttryck för lovsång och hänförelse, och faktiskt verkar dansen stå över människan själv. När David återför förbundsarken till Jerusalem kompletterar han sitt brännoffer med en dans som är så lössläppt och ohämmad att Mikal - den kvinna han är trolovad med - vänder sig bort i förakt:

När de som bar Herrens ark hade hade gått sex steg framåt offrade David en tjur och en gödkalv, och klädd i linne-efod dansade han sedan med liv och lust inför Herren. David och hela Israel förde så upp Herrens ark under jubelrop och fanfarer. Då herrens ark kom in i Davids stad stod Sauls dotter Mikal och tittade ut genom fönstret, och när hon såg kung David hoppa och dansa inför Herren kände hon förakt för honom. (2 Sam. 6:13-16)

Även Dylans publik håller sig till en början kallsinnig till tacksägelsen och dansglädjen. Enligt Dylanologen Clinton Heylin blir mottagandet dock mer entusiastiskt allt eftersom turnén fortsätter. Huruvida detta beror på närheten till gud eller synkopernas inverkan på synapserna kan man förstås bara spekulera i.

⃰ Intressant nog avtar viljan till dans snabbare än den musikaliska njutningen, något som kanske kan förklara varför modern jazz oftast spisas sittande.
⃰  ⃰Enligt skivans booklet äger konserten rum den 12 januari; dock saknas denna konsert på bobdylan.com.