Påsköl och They Killed Him

Påsköl 3,5%

Luleås anrika Nyckelbryggerier gick som bekant i graven under 1980-talet  när de inlemmades i TILL-koncernen,  såldes vidare till Falcon och slutligen lades ner. Men likt en jästdriven fågel Fenix har Nyckelbryggerierna återuppstått med såväl original-logotypen och lokalfärgen intakt.

Nyckelbryggeriernas Påsköl är mörkt kopparrött med ett högt frasigt skum som snabbt sjunker ned till ett slitstarkt lock utan att lämna rester. Behaglig doft av apelsinchoklad och vört. Rund kropp med rejäl sirapssötma. Faktiskt drar det lite åt svagdricka och mumma. Tydlig kaffeton i avslutet. Något klen kolsyra. Medellång eftersmak som övergår i metall.

Det är förstås trevligt att det fortfarande finns påskölsfolköl på hyllorna. En fin tradition som levandehåller minnet av den dödade fridsfursten från Nasaret.

They Killed Him

Jämte saxofonsolon är nog barnkörer det element som är mest svårplacerat i pop- och rockmusik. Det säger en hel del att inte ens Pink Floyd på toppen av sin förmåga riktigt lyckades få till det på Another Brick in the Wall. Man förstår hur de tänkte; de späda rösterna ska kontrastera textens hårda rader om alienerande skolsystem och osökt föra tankarna till rottingstärkta internatskolor och anglikanska katedraler. Dessvärre känns resultatet mer som en hejarklack på en knattematch.

1986 är det Bob Dylans tur att montera upp ett mickstativ framför sjungande barn. Han gör det på det egenproducerade albumet Knocked Out Loaded, en skiva som inbitna fans brukar uppskatta på grund av att "den åtminstone är bättre än skivan som kom efter".  Lyckligtvis är det inte sitt eget material han ger sig på, utan Kris Kristoffersons They Killed Him - en låt som dittills bara getts ut av Johnny Cash och då  undangömd som singelbaksida.

Låten skildrar i tur och ordning tre martyrer: Martin Luther King, Mahatma Ghandi och Jesus Kristus.

There was a man named Mahatma Gandi

He would not bow down he would not fight

He knew the deal was a-down and dirty

And nothing wrong could make it right away

But he knew his duty, and the price he had to pay

Just another holy man, who dared to be a friend.

My God they killed him

Another man from Atlanta, Georgia

Name of Martin Luther King

He shook the land like rolling thunder

And made the bells of freedom ring

With a dream of beauty that they could not take away

Just another holy man who dared to make a stand 

My God, they killed him

The only son of God Almighty

The holy one called Jesus Christ

He healed the lame and fed the hungry

And for his love they took his life away 

On the road to glory where the story never ends

Just the holy Son of Man, I 'll never understand

My God, they killed him

Efter dessa tre verser lämnar både Cash och Dylan över sången över till en -som det verkar - oskolad barnkör vilken sammanfattar texten genom att upprepa versernas inledningsrader. Barnkören används alltså både av Cash och Dylan men Dylan har lyckats hitta ett dito som är ett snäpp värre - gäll och påträngande 

På ett sätt är det svårt att förstå varför Dylan väljer att tolka just They Killed Him. Förutom det uppenbara faktum att låten bara är några år gammal - Dylan brukar ju välja sina covers bland betydligt äldre material - så borde borde Johnny Cashs insjungning verka som en avskräckande monolit av högstämt gravallvar. 

Å andra sidan är det lätt att se vad som väckt Dylans intresse. Politiska rebeller som mytologiseras, och religiösa personligheter som politiseras, är ett återkommande tema i Dylans konstnärskap. Vidare bör det helt igenom odefinierade pronomenet "they" ha lockat.  För även om Ghandi mördades av den militanta hindunationalisten Nathuram Godse och Martin Luther King av pornografen och bankrånaren James Earl Ray så var de egentligen bara marionetter åt en större ansiktslös, repressiv makt, ständigt beredd att slå ner på människor som söker frihet från förtryck och andligt slaveri.

Dylan har dock svårt att uppbåda samma ton av magistral högtidlighet som Cash. Istället väljer han rollen som den patosfyllde historieberättaren, och levererar texten med både sväng och nerv. Faktiskt hör sånginsatsen till skivans bästa, men  tyvärr hamnar den helt i skuggan av tidstypiska saxofonslingor och reverbbehängda rimshots.

 

Fyra månader efter Dylan ger även Kris Kristofferson ut They Killed Him på albumet Repossessed. Kanske ville han försöka återta den (albumtiteln antyder faktiskt att så är fallet). Det var ju trots allt han som skrev den. Det behöver knappast sägas att barnkören nu ersatts av ett gitarrsolo.

Three Hearts Green Eko Lager och Girl from the North Country (live television version 1969)

Three Hearts Green eko lager 3,5%

Det fanns en tid när ekologiska matvaror inte var något annat än just ekologiska. Idag skulle ingen få för sig att enbart köpa eko-kaffe eller eko-ost. Istället väljer den medvetne konsumenten ekologiskt kaffe från ett reformsocialistiskt kvinnokollektiv på Colombianska höglandet eller en ekologisk ost gjord av mjölk från lowbrow-inbred-cattle betande i motlut.

Därför känns det på något sätt befriande att Krönleins ekologiska lager inte gör anspråk på någonting annat än att enbart vara en ekologisk lager.

Färgen är ljust gul och helt klar. Långvarig och överraskande slitstark skumkrona med viss vidhäftnings-förmåga. Doften är överlag svag, men med viss ansträngning går det att hitta toner av malt och äpple. Ölet är överlag friskt  med behagliga brödtoner toner och viss beska. Stickig kolsyra. Medellång eftersmak med knäckebröd, gräs och krita. Vaniljsötma i avslutet.  En  ljus filtrerad lager på burk. Men eko.

Girl from the North Country (live televison version 1969)

Om man slår upp Echo Helstrom i Karsten Jörgensens Dylanlexikon (Accent förlag 2003) får man bland annat lära sig att  Bob Dylans första flickvän döptes till Echo eftersom hon föddes precis på dagen fjorton år efter sin storebror Matt. Att Echo var ett kalendariskt eko i familjealmanackan är ett lärospån som tvivelsutan sorterar under knappologin men det säger en hel del om det smått bisarra Echo-intresse som länge odlats i Dylankretsar.

En av Echologins (hepp!) pionjärer torde vara frilansskribenten Toby Thompson som 1968 reser till  Hibbing för att bokstavligen vandra i Dylans fotspår. Idag är denna typ av musikjournalistik ett väl beprövat grepp men i slutet av sextiotalet var det få - om ens någon - som intresserade sig för excentriska rockstjärnors psykosociala uppväxtmiljöer.

Thompsons artiklar publiceras först som ett följetongsreportage i veckotidningen Village Voice och ges sedan ut i samlad form under titeln Positively Main Street  - An Unorthodox View of Bob Dylan (Coronet 1971)

Det är onekligen en fascinerande läsning. Thompsson stryker längs väggarna i Hibbing High School och träffar Dylans musiklärarinna... han tar ett glas med Dylans gamla barnvakt (Don McKenzie).... han  får en uppsträckning av Dylans mamma Betty.....

Men mest av allt umgås han med Echo Helstrom -  kvinnan som enligt legenden (och  henne själv)  inspirerade Bob Dylan att skriva Girl from the North Country.  Men den som letar efter en frostnupen skogsviol får leta någon annanstans. Den Echo som Thompson möter är rivig, energisk och helt igenom osentimental.

Mellan raderna förstår man att Thompson blir  alltmer betuttad i sitt undersökningsobjekt och ibland övergår reportagen till ren gonzojournalistik. Som när Thompsson tonsätter och sjunger in en dikt som Echo har skrivit om Bob varunder han nästan förvandlas till Dylan själv:

"It´s amazing how much you sound like Bob!" Echo was saying. "I mean, I realize you've listened to his records a lot, but the similarity is more than just that; it's positively weird!"

Våren 1969 - samtidigt som Thompson befinner sig i Hibbing - landar  Dylans Nashville Skyline på skivdiskarna. Albumet inleds med en nyinspelad version av Girl from the North Country,  framförd som duett tillsammans med legendaren Johnny Cash. Så här i backspegeln kan valet av sångpartner verka oproblematiskt men 1969 avfärdades han av många som reaktionär Nixonsupporter och chauvinistisk prånglare av kommersiell countrymusik.  Dylan och Cash hade dock umgåtts sporadiskt sedan de  möttes på Newportfestivalen 1964 och då passat på att uttrycka sin ömsesidiga beundran för varandras arbete.

1969 har också  teveprogrammet the Johnny Cash Show premiär. Upplägget är enkelt: en timmes blandad musikunderhållning med husband och gästartister och med the Man in Black som värd och ciceron. Premiäravsnittet sänds den 7 juni och på gästlistan hittar vi ingen mindre än Bob Dylan och enligt en samtida artikel i Rolling Stone är intresset stort; sedan motorcykelolyckan 1966 har Dylan nästan helt hållit sig borta från strålkastarljuset.

I programmet  framför Dylan först två låtar (I Threw It All Away  och  Living the Blues) ensam på scen men innan applåderna har lagt sig går han vidare till en studiokuliss (föreställande en vitmenad gillestuga)  där han slår sig ner bredvid Cash. Tillsammans sjunger de sedan Girl from the North Country.

Jämfört med studioversionen på Nashville Skyline är framförandet i The Johnny Cash Show mer avslappnat och  mindre teatraliskt. Faktiskt påminner det en aning om två sentimentala nattsuddare vilka med gemensamma krafter försöker frammana  minnet av en person som båda en gång känt.

If you´re travelin' in the north country fair
Where the winds hit heavy on the borderline
Remember me to one who lives there
She once was a true love of mine

Dylan och Cash sjunger varannan vers så att Dylan får två och Cash en. Den sista versen sjunger de tillsammans.  Duettformatet skapar en viss perspektivförskjutning i jämförelse med solosången på Freewheelin'. Då riktades sången utåt till lyssnaren så att vem som än månde höra fick en hälsning att ta med till flickan i norr. Nu blir sångens "you" istället personen som sitter bredvid, en person som dessutom  returnerar hälsningen med ännu ett uppdrag:

See for me that her hair hanging long,
It curls and falls all down her breast.
See for me if her hair hanging long,
That´s the way I remember her best. 

Sången avslutas med att de två sångarna upprepar och flätar samman raden "true love of mine". De två rösterna - Dylans androgyna tenor och Cashs härjade baryton - kontrasterar varandra och öppnar upp för en helt annan läsning där en far och en son tillsammans vårdar sitt minne av en förlorad dotter, syster, maka eller mor.