30 september 2022

Svenska Hallon och Lovesick

Svenska Hallon 3,5%

Så har det återigen blivit dags för ett öl från Remmarlöv, ett gårdsbryggeri strax utanför Eslöv. Denna gång har de tagit ut svängarna rejält med Svenska hallon, ett smaksatt, syrligt veteöl av Berliner-typ.

Färgen är rosaröd och helt klar. Skummar upp med ett brusande, ljusrosa läskeblaskskum vilket snabbt försvinner helt. Tydlig doft av hallosoda. Ölet är syrligt  med väldigt liten beska. balanseras upp av en körsbärssötma som blir särskilt tydlig i avslutet. Frisk munkänsla med spritzig kolsyra. Kort eftersmak av körsbärspez. Erfrischungsgetränk!

På engelska heter hallon som bekant Raspberry. Namnet kommer härstammar från fornfranskans rasper, ett verb som på svenska blivit raspar. Huruvida raspigheten syftar på själva busken eller det ibland, något sträva bäret är dock oklart. En besläktad fråga är varför hallon aldrig kallats för "raspebär" i Skåne. 


Lovesick

Säg mig vad du tycker om Dylans raspiga stämma och jag ska säga dig vem du är. För vissa är mötet med Dylans röst en omedelbar förälskelse, för andra är den något man successivt lär sig att uppskatta - strof för strof, låt för låt.

Men att påstå att Dylans röst är unik är förstås en sanning med modifikation. Pop- och rockhistorien är som bekant fylld med raspiga röster. Från Howlin' Wolf och Janis Joplin till Rod Stewart och Tom Waits. Det speciella med Bob Dylans röst är i stället dess spännvidd och artistiska precision. I början av karriären modulerade rösten gamla knarriga folksångare, senare i karriären accentuerade den lätt nasala tonen istället ett tonfall av upphöjd ironi och roat förakt.

Den franske litteraturvetaren Christophe Lebold argumenterar i artikeln "A face like a Mask and a Voice that Croaks: An integrated Poetics of Bob Dylans Voice, Personae and Lyrics" (i Oral Tradition #1/2007) för att de förändringar som Dylans röst genomgått utgör en central del av ett konstnärliga projekt som kännetecknas av en ständigt pågående lek med identiteter.
[T]he tonal quality of Dylan's voice intervenes in the construction of meaning in the songs. His timbre and the limitations of that timbre are part and parcel of his project. (...) His so called "bad" voice is a sonic echo of the recurring theme of human imperfection and of the motif of the fall of man (into sin, old age, or wretchedness). Dylans more recent songs - this voice carries us across the landscapes of a broken, fallen world. (Leobold 2007)
Det senare kanske särskilt för Lovesick, det inledande spåret på Time Out of Mind från 1997. Här låter det nämligen som om Dylan bokstavligen balanserar på gränsen till de levande:

I´m walking through streets that are dead
Walking, walking with you in my head
My feet are so tired, my brain is so wired
And the clouds are weeping

Did I hear someone tell a lie?
Did I hear someone's distant cry?
You thrilled me to my heart, then you ripped it all apart
You went through my pockets when I was sleeping

En orgel pulserar fram mollackord i baktakt. Kanske är det ett hjärta som i rent trots fortsätter att slå, kanske är det kryckan som håller sångjaget upprätt. 
Därtill har producenten Daniel Lanois lagt en diskret distortionseffekt på rösten vilket får den att än mer får den att låta som ett telefonsamtal från andra sidan. 

För den breda, skivköpande allmänheten - som varken gått på konserter eller jagat piratinspelningar -  måste förändringen ha kommit som en smärre chock. Det har gått sju år sedan den senaste "riktiga" Dylanskivan - Under the Red Sky (1990) och det är uppenbart att rösten här används på ett radikalt annat sätt. Den nya rösten gestaltar i Lovesick ett sönderfall på alla plan - känslomässigt, kroppsligt och socialt.

Orsaken till förändringen är förstås lika mycket artistisk som geriatrisk. När vi åldras minskar elasticiteten i stämbandens bindväv vilket gör rösten strävare och för en artist som då ägnat de senaste tio åren åt att  turnera och nattsudda blir detta förstås ännu tydligare. De höga tonerna - vilka Dylan tenderat att pressa fram nasalt - lyser med sin frånvaro på Lovesick. Dylan har nu definitivt brutit med den krets av hesa rockare (Bruce Springsteen, Steve Earle) han en gång i tiden inspirerat. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar