New Swedish IPA och Goodbye Jimmy Reed (Live version 2021)

New Swedish IPA 3,5%

Hedemorabryggeriet Oppigårds har under hösten lanserat en IPA i folkölsformat.

Färgen är blekgul och inte helt klar. Ölet skummar upp ganska kraftigt för att sjunka ner till ett slitstarkt skum med bra kläng. Doft av ananas och tropisk frukt. Rund, lite örtig humlebeska och fruktig smak med citruszest i avslutet. Kolsyran gränsar mot det stickande. Lång brödig eftersmak som tonar ut i en aning bittermandel.

Att folkölsburkar gärna drar åt blått har folkobob kunnat leda i bevis i en tidigare post. Dock har  New Sweden IPA en lite mer bebisblå färgton än den rådande Pripps Blå-normen. Detta faktum lär inte minst uppskattas t i Malmö där det lokala fotbollslaget som bekant ikläder sig denna illustra, ljusblå nyans under hemmamatcher.

Goodbye Jimmy Reed (Live version 2021)

Att Bob Dylans konstnärskap är färgat av bluesens blåa toner är ett odiskutabelt faktum. Däremot är det inte lika lätt att exakt slå fast hur detta inflytande genom åren egentligen har verkat. I populärmusiken representerar bluesen nämligen både tillbakablickande tradition och ohejdbar modernism. Två till synes oförenliga krafter men icke desto mindre  har Bob Dylan genom åren lyckats omfamna dem båda två och ibland till och med på samma gång.

Bluesen utgör pop- och rockmusikens nukleotid - dess ursprungs DNA och absoluta början. Eller för att låna John Lennons ord i en intervju med  Jann Wenner i Rolling Stone (januari 1971): "[The blues] is not perverted or thought about: It´s not a concept, it is a chair; not a concept, it is a chair; not a design for a chair but the first chair."

Frågan är då vad som fanns innan bluesen. En vida spridd uppfattning är att bluesen har haft sin upprinnelse i slavarnas arbetssånger på bomullsfälten. Teorin rasmysticerande undertoner är förvisso fascinerande men inte särskilt övertygande. I sin artikel "The Blues" (2021) refererar musikjournalisten Greil Marcus sin kollega Luc Sante: "[A]s with, in the same decade, the 1890s, "the x-ray or the zipper," the blues were invented, in a single time and place, by a single person, or maybe two - one person and onother one backing him or her up" 

I citaten skymtar både röntgenapparaten och blixtlåset förbi men listan kan förstås göras längre. Grammofonen, biografen, kokainet och bilen  - alla är de barn av 1800-talets sista decennium  och tillsammans med bluesen stakar de ut vägen för hur 1900-talet kommer att levas.

Således har bluesen kommit att stå som symbol både för det nya och det gamla. När Bob Dylan 1965  revolutionerar rockmusiken gör han det med albumet Highway 61 Revisited. Titelspåret alluderar på den väg som som ledde bluespionjärerna från Mississippi till Chicago, dock bör man notera att skivan faktiskt heter just Highway 61 Revisited. Ett återsbesök således, men vad är det egentligen som Dylan  återbesöker? Är det den arkaiserande countrybluesen på debutalbumet från 1961 eller är det de nattliga sejourerna framför radioapparaten i 50-talets pojkrum i Hibbing?

Oavsett vilket är den bluesvärld Dylan som återser 1965 varken Blind Lemon Jefferons eller John Lee Hookers. Inte heller är den 24-årige Dylans inre blueslandskap detsamma som den 80-åriges. Detta faktum utgör själva premissen för Good Bye Jimmy Reed, ett spår från det hyfsat nyutgivna albumet Rough and Rowdy Ways (2020)

Låten är en traditionell, för att inte säga ortodox, elförstärkt blues. Texten är parvis rimmad och varje vers avslutas med ett farväl och en uppmaning till den gamle bluesräven Jimmy Reed (1925-76)

I live on a street named after a Saint

Women in the churches wear powder and paint

Where the Jews and the Catholics and the Muslims all pray

I can tell a Proddy from a mile away

Goodbye Jimmy Reed - Jimmy Reed indeed

Give me that old time religion, it's just what I need

Det räcker med att kasta flyktig blick i Jimmy Reeds biografi  för att förstå att det knappast är hans roll som religiöst föredöme som efterfrågas.  Den notoriske horkarlen och suputen Reed representerar istället det fullständiga - för att inte säga transcendenta - uppgåendet i musiken. Jimmy Reed var nämligen en musiker som kompenserade sin något bristande förmåga med en lika omedelbar som ohejdbar entusiasm. 

Sina moraliska tillkortakommanden till trots, får Jimmy Reed i texten ändå agera biktfader. Som versen där en kvinna skymtar fram, beskriven med en bluesmetaforik hämtad direkt från trettiotalets rännsten och sexualfixerade hokumblues:

Transparent woman in a transparent dress

It suits you well - I must confess

I'll break open your grapes I'll suck out the juice

I need you like my head needs a noose

Goodbye Jimmy Reed, goodbye and so long

I thought I could resist her but I was so wrong

Kanske uttrycker texten helt enkelt en önskan om något mer äkta. En längtan tillbaka till en tid då puls och hjärta inte behövde konkurrera med yta och ironi. Ibland vet man inte heller om sångjaget sjunger om sig själv eller till Jimmy Reed och i vissa verser är det dessutom lockande att se detta fiktiva sångjag som ett uttryck för Bob Dylan själv:

You won't amount to much the people all said

'Cause I didn't play guitar behind my head

Never pandered never acted proud

Never took off my shoes and threw them into the crowd

Goodbye Jimmy Reed - goodbye and goodnight.

I'll put a jewel in your crown  - I'll put out the light

They threw everything at me, everything in the book 

Had nothing to fight with but a butcher's hook

They have no pity - they don't lend a hand 

And I can't sing a song that I don't understand

Goodbye Jimmy Reed - goodbye and good luck

Can't play the record 'cause my needle got stuck

På albumet framförs Goodbye Jimmy Ree helt utan klaviatur, men under den pågående Rough and Rowdy turnén avslutar Dylan alltid låten med ett generöst boogie woogie-solo. Det blir till en besvärjelse, en blick över axeln till sin scendebut med The Golden Chords i Hibbing High School's aula. Som om han varje kväll testar att nålen fortfarande rör sig. 

Oppigpårds Winter Ale och Tell Ol' Bill

Oppigårds Winter Ale 3,5%

I utkanten av Hedemora hittar man det lokala bryggeriet Oppigårds; ett småskaligt bryggimperium, skapat av hemvändaren och eldsjälen Björn Falkeström. Oppigårds ordinarie trekommafemma har i vinter fått sällskap av säsongsölet Winter Pale Ale.

Tydlig doft av aprikos. Ölet är varmt  kopparfärgat och helt klart. Skummet  är tätt och långvarigt och sjunker långsamt undan till en tydlig kulle. En del rester på glasets insida (det är för övrigt väldigt ovanligt att skummet lämnar rester på glasets utsida).  Rejäl, ganska torr humlebeska. Ölet är inte särskilt sött men den uppmärksamme hittar ett diskret stråk av vaniljkola. Lång eftersmak med mycket bröd och en aning krita. Kolsyran  något stickig.

Både Stockholm och Karlskrona har - oberoende av varandra - utnämnt sig själva till "Sveriges svar på Venedig" medan Norrköping förärats  epitetet "Sveriges svar på Manchester". Mig veterligen har ännu ingen gjort anspråk på titeln "Sveriges svar på Hibbing, Minnesota", men frågan är om inte just Hedemora är den ort som kommer närmast.

Förutom de rent geografiska likheterna (inlandsväder, småbruk och skog) så har både Hedemora och Hibbing genom åren kommit att  präglas av sina gruvor. Hedemoras zinkgruva är en av Sveriges äldsta gruvor, och liksom Hibbings Hull Rust Mine är den fortfarande i drift.

Tell Ol' Bill

I Niki Caros film North Country (löst baserad på rättsfallet Jenson vs. Eveleth Taconite Co) får vi följa den ensamstående tvåbarnsmamman Josey Aimes kamp mot sexuella trakasserier i en gruva i Minnesota. Både gruvledningen och det manliga arbetarkollektivet blundar för de upprepade kränkningarna och till slut återstår ingen annan utväg än att att stämma gruvbolaget - det företag som alla i det lilla samhället är beroende av. En långdragen och uppslitande rättsprocess tar sin början.

North Country hade premiär hösten 2005 och fick ett blandat mottagande. Visserligen fanns det en rejäl slagsida åt det sentimentala, men Chris Menges stämningsfulla foto av gruvmiljöerna kring Hibbing imponerade, liksom Charlize Theron i rollen som den hårt pressade  Josey Aimes.

För det publiksegment som också intresserade sig för Bob Dylan fanns det dock ytterligare ett skäl att lösa biljett. Den uppmärksamme biobesökaren kunde i ett par scener nämligen få höra den nyskrivna Dylanlåten Tell Ol´ Bill. 

I den korsvis rimmade texten möter vi ett sångjag som helt och hållet är utlämnad åt sig själv. Här närs varken illusioner eller falska förhoppningar:

The river whispers in my ear
I´ve hardly a penny to my name
The heavens never seemed so near
All of my body glows with flame

The tempest struggles in the air
And to myself alone I sing
It could sink me then and there
I can hear the echoes ring

I tried to find one smiling face
To drive the shadow from my head
I´m stranded in this nameless place
Lying restless in a heavy bed

Samtidigt finns det ett fascinerande stråk av energifyllt, nästan trotsigt motstånd (All of my body glows with flame och ... to myself alone I sing) som för tankarna till filmens utstötta och isolerade - men aldrig uppgivna - Josey Aimes.

Textens tvetydighet förstärks av det musikaliska arrangemanget. Till skillnad från den alternativa, långsamma mollversion som gavs ut på Bootleg Series vol. 8: Tell Tale Signs är filmens Tell Ol´Bill en snabbfotad historia i dur. Även instrumenteringen är annorlunda. Den alternativa versionen är en jazzig blues med ett piano i centrum medan filmversionen snarare är utformad som en traditionell bluegrass med fiol.

Huruvida Dylan verkligen hade manuset i handen när han knåpade ihop Tell Ol´ Bill är förstås omöjligt att veta. Säkert är dock att låten skrevs speciellt till filmen North Country och att någon sedan har valt att placera låten i filmen.  Och det är  svårt att  neka till att de båda berikar varandra.

North Country inleds med att Josey bryter upp från upp från ett misshandelsförhållande, packar in barnen i bilen och kör tillbaka till sitt föräldrahem. Därmed befinner hon sig exakt på den punkt som hon en gång startade ifrån. Och även här kan vi konstaterar att  låten och filmen överlappar varandra; när filmen spelas in har även hibbingsonen Bob Dylan påbörjat en hemresa, låt vara på ett mer konstnärligt plan.

I sin bok Song of the North Country a Midwest Framework to the Songs of Bob Dylan (2010) visar den amerikanske litteraturvetaren David Pichaske hur Bob Dylans konstnärskap formats och påverkats av uppväxten i Hibbing. Dessutom hävdar Pichaske att detta avtryck med åren blivit allt tydligare.

"I argue that Bob Dylan's language and character reflect the rural Midwest and Minnesota, a place where - as Bob Dylan himself understands - America´s myths and strengths are less extinct than they might be elsewhere in the country" (Pichaske 2010)

Pichaske undersöker bland annat mellanvästerns språk (till exempel uttal och idiomatiska uttryck) och specifika mentalitet och livssyn, men också hur mellanvästerns natur- och kulturmiljöer märks i Dylans texter. Han är förstås väl medveten om att Dylan knappast är en naturlyriker men konstaterar ändå att de miljöbeskrivningar som finns ofta verkar vara hämtade från omgivningarna kring Hibbing. Vidare menar Pichaske att naturen i Dylans senare produktion  (från och med 1997 års Time out of  Mind) allt oftare utgörs av frusna vinterlandskap.

Pichaskes resonemng överensstämmer nästan löjligt väl med Tel Ol´Bill. Sjöarna ligger stilla, träden står nakna och snön faller över sångjaget. Ett järnmoln flyter förbi på himlen och för tankarna till Minnesota och Michigans malmfält.

I walk by tranquil lakes and streams 
As each new season's dawn awaits
I lay awake at night with troubled dreams
The enemy is at the gate

Beneath the thunder blasted trees
The words are ringin' off your tongue 
The ground is hard in times like these
Stars are cold, the night is young

The rocks are bleak, the trees are bear
Iron clouds go floating by
Snowflakes fallin'  in my hair
Beneath the grey and stormy sky.

Att återvända till rötterna ger i bästa fall en ökad förståelse av det egna jaget. Dock är återvändandet sällan okomplicerat. Upplevelsen av att återigen befinna sig på startpunkten är ju också ett slags bevis på att livet egentligen inte leder någonstans. Att känslan av framåtrörelse - när allt kom omkring - bara var en illusion.

Oppigårds Session Pale Ale 3,5% och North Country Blues

Oppigårds Session Pale Ale 3,5%

Oppigårds är ett litet (nåja) bryggeri i Dalarna. Deras 3,5:a är  en session pale ale med såndäringade amerikansk humle (Amarillo och Cascade) som alla började ha i sin IPA för för några år sedan. 

Skummet är krämigt. Oppigårds Session Pale Ale gör skäl för namnet då den både är ljusgul och aningens, aningen grumlig.  Dofterna av persika och aprikos hänger med i smaken. Välhumlat för all del, men amarillon hålls i schack så i eftersmaken hittar man utan problem både blomma och beska.

Oppigårds bryggeri ligger i södra Dalarna, mellan Smedjebacken och Hedemora. I Hedemora har jag aldrig varit, men däremot så besöker jag med viss regelbundenhet Smedjebacken; en så kallad bruksort som i många år kämpat med avfolkning och arbetslöshet. Livet i Smedjebacken kretsar kring valsverket, en anläggning som präglar orten, såväl fysiskt som mentalt. Återkommande rationaliseringar gör att allt färre arbetar på verket och man tänker osökt på en sången North Country Blues från albumet The Times They Are A-Changin´ (1964) vilken skildrar  ett gruvsamhälle som håller på att vittra sönder.

North Country Blues

Berättarjaget i sången är en ensamstående trebarnsmor i ett övergivet gruvsamhälle. Att Dylan intar en roll som är helt väsensskild från hans egna person hör till ovanligheterna. Däremot är det nästan ett standardgrepp  hos till exempel Woody Guthrie. Även den inledande strofen;  Come gather round people and I´ll tell you a tale känns igen från en rad sånger av Woody Guthrie. Se till exempel Buffalo Skinner eller Pretty Boy Floyd.

Vid en snabb överblick kan North Country Blues verka politisk - en protest mot hur jakten på profit slår sönder såväl samhälleliga strukturer som sociala relationer. Vid en närmare betraktelse ser man att så inte riktigt är fallet. Det finns ingen uppmaning till handling, inga alternativa lösningar. Istället framställs nedläggningen av gruvan  som något ödesbestämt. En mörk saga om man så vill.

Känslan av en oundviklig färd mot undergång skapas på flera olika sätt. För det första så framställs gruvan som en levande naturkraft på vars välvilja människornas tillvaro  ytterst vilar:

The red Iron Ores pored 
As the years passed the door
The drag lines an´ the shovels they was a-humming

vidare...

Oh the years passed again
And the givin´ was good
With the lunch bucket filled every season

För det andra så lånar Dylan grepp från sagan när han berättar sin historia:  Kvinnan som instängd sitter och stirrar ut genom fönstret för tankarna till både  Rapunzel och Tummelisa. Helt följdriktigt föder hon också tre barn. Ett annat grepp som hämtats från sagan är det sätt på vilket tidsrymden skenbart förvrängs. Som framgår av citatet ovan sker nedläggningen gradvis över flera års tid. Dock så följer tidsangivelserna en årstidscykel vilket gör att det sammantagna intrycket ändå blir en vår, en sommar och en höst:

Well a long winter´s wait
From the window I watched
My friends they couldn´t have been kinder.
And my schooling was cut
As I quit in the spring
To marry John Thomas, a miner

slutligen...

The summer is gone
The ground´s turning cold
The stores one by one they´re a-foldin´

Sången utgår från formen AABCCB med antingen helassonanser eller rim på B-positionen. A- och C-positionerna binds ofta (men inte alltid) ihop av en halvassonans. Låten växlar mellan två ackord där B-rimmen sjungs till samma mollackord. Dock höjs sången i slutet av varje vers så att den ligger oktaven högre än ackordet. Allt detta gör sammantaget att  North Country Blues blir både  suggestiv och klagande. Detta intryck blir än starkare av det faktum att sången är högre mixad i förhållande till gitarren jämfört med de andra låtarna på skivan. Inget munspel används vilket bidrar till känslan  av muntligt berättande. Förutom rimkedjan så används allitterationer flitigt, vilket skapar en virvlande framåtrörelse i sångens annars något monotona struktur.

North Country Blues är den bästa sång som Woody Guthrie aldrig skrev. Huruvida publiken på 1965 års Newport folkfestival verkligen buade ut Dylan kan diskuteras. Izzy Young hävdar i Håkan Lahgers Dylan - en kärlekshistoria (2011) att de bara reagerade på att ljudet var dåligt. Det är i vilket fall lätt att förstå folksångarpuristernas frustrationen när man lyssnar på North Country Blues. Det är en pastisch som på alla sätt överträffar det ideal den vill efterlikna.

Fotnot: Befolkningsminskningen i Smedjebacken verkar dock ha avstannat de senaste åren. Dessutom kommer Ovako att flytta produktion från Hällefors till Smedjebacken, Jämförelsen mellan Smedjebacken och det fiktiva gruvsamhället i North Country Blues haltar således något.