New Swedish IPA och Goodbye Jimmy Reed (Live version 2021)

New Swedish IPA 3,5%

Hedemorabryggeriet Oppigårds har under hösten lanserat en IPA i folkölsformat.

Färgen är blekgul och inte helt klar. Ölet skummar upp ganska kraftigt för att sjunka ner till ett slitstarkt skum med bra kläng. Doft av ananas och tropisk frukt. Rund, lite örtig humlebeska och fruktig smak med citruszest i avslutet. Kolsyran gränsar mot det stickande. Lång brödig eftersmak som tonar ut i en aning bittermandel.

Att folkölsburkar gärna drar åt blått har folkobob kunnat leda i bevis i en tidigare post. Dock har  New Sweden IPA en lite mer bebisblå färgton än den rådande Pripps Blå-normen. Detta faktum lär inte minst uppskattas t i Malmö där det lokala fotbollslaget som bekant ikläder sig denna illustra, ljusblå nyans under hemmamatcher.

Goodbye Jimmy Reed (Live version 2021)

Att Bob Dylans konstnärskap är färgat av bluesens blåa toner är ett odiskutabelt faktum. Däremot är det inte lika lätt att exakt slå fast hur detta inflytande genom åren egentligen har verkat. I populärmusiken representerar bluesen nämligen både tillbakablickande tradition och ohejdbar modernism. Två till synes oförenliga krafter men icke desto mindre  har Bob Dylan genom åren lyckats omfamna dem båda två och ibland till och med på samma gång.

Bluesen utgör pop- och rockmusikens nukleotid - dess ursprungs DNA och absoluta början. Eller för att låna John Lennons ord i en intervju med  Jann Wenner i Rolling Stone (januari 1971): "[The blues] is not perverted or thought about: It´s not a concept, it is a chair; not a concept, it is a chair; not a design for a chair but the first chair."

Frågan är då vad som fanns innan bluesen. En vida spridd uppfattning är att bluesen har haft sin upprinnelse i slavarnas arbetssånger på bomullsfälten. Teorin rasmysticerande undertoner är förvisso fascinerande men inte särskilt övertygande. I sin artikel "The Blues" (2021) refererar musikjournalisten Greil Marcus sin kollega Luc Sante: "[A]s with, in the same decade, the 1890s, "the x-ray or the zipper," the blues were invented, in a single time and place, by a single person, or maybe two - one person and onother one backing him or her up" 

I citaten skymtar både röntgenapparaten och blixtlåset förbi men listan kan förstås göras längre. Grammofonen, biografen, kokainet och bilen  - alla är de barn av 1800-talets sista decennium  och tillsammans med bluesen stakar de ut vägen för hur 1900-talet kommer att levas.

Således har bluesen kommit att stå som symbol både för det nya och det gamla. När Bob Dylan 1965  revolutionerar rockmusiken gör han det med albumet Highway 61 Revisited. Titelspåret alluderar på den väg som som ledde bluespionjärerna från Mississippi till Chicago, dock bör man notera att skivan faktiskt heter just Highway 61 Revisited. Ett återsbesök således, men vad är det egentligen som Dylan  återbesöker? Är det den arkaiserande countrybluesen på debutalbumet från 1961 eller är det de nattliga sejourerna framför radioapparaten i 50-talets pojkrum i Hibbing?

Oavsett vilket är den bluesvärld Dylan som återser 1965 varken Blind Lemon Jefferons eller John Lee Hookers. Inte heller är den 24-årige Dylans inre blueslandskap detsamma som den 80-åriges. Detta faktum utgör själva premissen för Good Bye Jimmy Reed, ett spår från det hyfsat nyutgivna albumet Rough and Rowdy Ways (2020)

Låten är en traditionell, för att inte säga ortodox, elförstärkt blues. Texten är parvis rimmad och varje vers avslutas med ett farväl och en uppmaning till den gamle bluesräven Jimmy Reed (1925-76)

I live on a street named after a Saint

Women in the churches wear powder and paint

Where the Jews and the Catholics and the Muslims all pray

I can tell a Proddy from a mile away

Goodbye Jimmy Reed - Jimmy Reed indeed

Give me that old time religion, it's just what I need

Det räcker med att kasta flyktig blick i Jimmy Reeds biografi  för att förstå att det knappast är hans roll som religiöst föredöme som efterfrågas.  Den notoriske horkarlen och suputen Reed representerar istället det fullständiga - för att inte säga transcendenta - uppgåendet i musiken. Jimmy Reed var nämligen en musiker som kompenserade sin något bristande förmåga med en lika omedelbar som ohejdbar entusiasm. 

Sina moraliska tillkortakommanden till trots, får Jimmy Reed i texten ändå agera biktfader. Som versen där en kvinna skymtar fram, beskriven med en bluesmetaforik hämtad direkt från trettiotalets rännsten och sexualfixerade hokumblues:

Transparent woman in a transparent dress

It suits you well - I must confess

I'll break open your grapes I'll suck out the juice

I need you like my head needs a noose

Goodbye Jimmy Reed, goodbye and so long

I thought I could resist her but I was so wrong

Kanske uttrycker texten helt enkelt en önskan om något mer äkta. En längtan tillbaka till en tid då puls och hjärta inte behövde konkurrera med yta och ironi. Ibland vet man inte heller om sångjaget sjunger om sig själv eller till Jimmy Reed och i vissa verser är det dessutom lockande att se detta fiktiva sångjag som ett uttryck för Bob Dylan själv:

You won't amount to much the people all said

'Cause I didn't play guitar behind my head

Never pandered never acted proud

Never took off my shoes and threw them into the crowd

Goodbye Jimmy Reed - goodbye and goodnight.

I'll put a jewel in your crown  - I'll put out the light

They threw everything at me, everything in the book 

Had nothing to fight with but a butcher's hook

They have no pity - they don't lend a hand 

And I can't sing a song that I don't understand

Goodbye Jimmy Reed - goodbye and good luck

Can't play the record 'cause my needle got stuck

På albumet framförs Goodbye Jimmy Ree helt utan klaviatur, men under den pågående Rough and Rowdy turnén avslutar Dylan alltid låten med ett generöst boogie woogie-solo. Det blir till en besvärjelse, en blick över axeln till sin scendebut med The Golden Chords i Hibbing High School's aula. Som om han varje kväll testar att nålen fortfarande rör sig.