29 oktober 2022

New Swedish IPA och Goodbye Jimmy Reed (Live version 2021)

New Swedish IPA 3,5%

Hedemorabryggeriet Oppigårds har under hösten lanserat en IPA i folkölsformat.


Färgen är blekgul och inte helt klar. Ölet skummar upp ganska kraftigt för att sjunka ner till ett slitstarkt skum med bra kläng. Doft av ananas och tropisk frukt. Rund, lite örtig humlebeska och fruktig smak med citruszest i avslutet. Kolsyran gränsar mot det stickande. Lång brödig eftersmak som tonar ut i en aning bittermandel.

Att folkölsburkar gärna drar åt blått har folkobob kunnat leda i bevis i en tidigare post. Dock har  New Sweden IPA en lite mer bebisblå färgton - något som antagligen lär uppskattas särskilt mycket i Malmö där det lokala fotbollslaget som bekant ikläder sig denna illustra nyans under hemmamatcher.

Goodbye Jimmy Reed (Live version 2021)

Att Bob Dylans konstnärskap är färgat av bluesens blåa toner är förstås ett odiskutabelt faktum. Däremot är det inte lika lätt att slå fast hur detta inflytande genom åren egentligen har verkat. I populärmusiken representerar bluesen nämligen på en och samma gång både tillbakablickande tradition och ohejdbar modernism; två till synes oförenliga krafter och likväl har Bob Dylan genom åren bejakat dem bägge.

Bluesen utgör pop- och rockmusikens nukleotid - dess absoluta början och ur-DNA. Eller för att låna John Lennons ord i en intervju med  Jann Wenner i Rolling Stone (januari 1971): "[The blues] is not perverted or thought about: It´s not a concept, it is a chair; not a concept, it is a chair; not a design for a chair but the first chair."

Frågan är då vad som fanns innan bluesen. En vida spridd uppfattning är som bekant att bluesen har haft sin upprinnelse i slavarnas arbetssånger på bomullsfälten. Teorin rasmysticerande undertoner är förvisso fascinerande men inte särskilt övertygande. I sin artikel "The Blues" (2021) refererar musikjournalisten Greil Marcus sin kollega Luc Sante: "[A]s with, in the same decade, the 1890s, "the x-ray or the zipper," the blues were invented, in a single time and place, by a single person, or maybe two - one person and onother one backing him or her up

I citaten skymtar röntgenapparaten och blixtlåste förbi, listan kan förstås göras längre. Grammofonen, biografen, kokainet och bilen  - alla är de barn av sin tid och tillsammans med med bluesen pekar de med hela handen ut hur 1900-talets liv kommer att levas.

Således har bluesen kommit att stå som symbol både för det nya och det gamla. När Bob Dylan 1965  revolutionerar rockmusiken gör han det med albumet Highway 61 revisited. Titelspåret alluderar på den väg som som ledde bluespionjärerna fån Mississippi till Chicago, dock bör man notera att skivan faktiskt heter Highway 61 Revisited. Ett återsbesök således, men vilka är i så fall de tidigare besöken? Är det de arkaiserande countrybluestolkningarna på debutalbumet som åsyftas eller det nattliga sejourerna framför radioapparaten i pojkrummet i Hibbing?

Oavsett vilket är den bluesvärld Dylan återser 1965 varken Blind Lemon Jefferons eller John Lee Hookers. Lika lite är den 24-årige Dylans inre landskap detsamma som den 80-åriges. Detta faktum utgör själva premissen för Good Bye Jimmy Reed, ett spår från det hyfsat nyutgivna albumet Rough and Rowdy Ways (2020)

Låten är en traditionell, för att inte säga ortodox, elförstärkt blues. Texten är parvis rimmad och varje vers avslutas med ett farväl och en uppmaning till den gamle bluesräven Jimmy Reed (1925-76)

I live on a street named after a Saint
Women in the churches wear powder and paint
Where the Jews and the Catholics and the Muslims all pray
I can tell a Proddy from a mile away
Goodbye Jimmy Reed - Jimmy Reed indeed
Give me that old time religion, it's just what I need

Det räcker med att kasta snabb blick i Jimmy Reeds biografi  för att förstå att det knappast är hans roll som religiöst föredöme som efterfrågas.  Den notoriske horkarlen och suputen Reed representerar istället ett slags fullständigt uppgående i musiken. Jimmy Reed kompenserade sin bristande förmåga med ren entusiasm. 

Men Jimmy Reed får också agera biktfader, som versen där en kvinna skymtar fram, beskriven med en bluesmetaforik som verkar vara hämtad direkt från trettiotalets sexualfixerade hokumblues:

Transparent woman in a transparent dress
It suits you well - I must confess
I'll break open your grapes I'll suck out the juice
I need you like my head needs a noose
Goodbye Jimmy Reed, goodbye and so long
I thought I could resist her but I was so wrong

Kanske uttrycker texten en önskan om något mer äkta. En längtan tillbaka till en tid då pulsen och hjärtat inte behövde konkurrera med yta och ironi.

Ibland vet man om sångjaget sjunger om sig själv eller till Jimmy Reed och i vissa verser är det lockande att se sångjaget som ett uttryck för Dylan själv:

You won't amount to much the people all said
'Cause I didn't play guitar behind my head
Never pandered never acted proud
Never took off my shoes and threw them into the crowd
Goodbye Jimmy Reed - goodbye and goodnight.
I'll put a jewel in your crown  - I'll put out the light

They threw everything at me, everything in the book 
Had nothing to fight with but a butcher's hook
They have no pity - they don't lend a hand 
And I can't sing a song that I don't understand
Goodbye Jimmy Reed - goodbye and good luck
Can't play the record 'cause my needle got stuck

På albumet framförs Goodbye Jimmy Ree helt utan klaviatur, men under den pågående Rough and Rowdy turnén avslutar Dylan alltid låten med ett generöst boogie woogie solo. Det blir till en besvärjelse, en blick över axeln till sin scendebut med The Golden Chords i Hibbing High School's aula. Som om han varje kväll testar att nålen fortfarande rör sig. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar