Folkwatt och Mixed Up Confusion

Folkwatt 3,5%

Exakt vilken relation det Nya Carnegiebryggeriet i Hammarby har till det "gamla" Carnegiebryggeriet vet jag inte riktigt, men med tanke på de advokatmuskler som bör finnas hos Carlsberg - som ju numera äger det anrika varumärket Carnegie Porter -  antar jag att Nya Carnegiebryggeriet har sina papper i ordning.  

Nåväl, Nya Carnegiebryggeriets Folkwatt är en ljusgul, inte helt klar, session IPA med doft av ananas och sursockrat smågodis. Smaken innehåller har en behaglig, aning syrlig fruktton (passionsfrukt) och en lite örtig beska. Snabbt frasigt skum som försvinner utan att lämna rester. Välbalanserad kolsyramunkänsla. Medellång eftersmak som övergår i skumbanan.

Att Nya Carnegiebryggeriet huserar i en gammal lampfabrik förklarar förstås både namnet Folkwatt och glödlampan på etiketten.

Mixed up Confusion

Allting ska gå med elektricitet / pop pop pop opp i pop topp / Det känns som att va' på en annan planet / pop opp i topp pop. 

Det är en händelse som ser ut som en tanke Thore Skogmans kongeniala slagdänga Pop opp i  topp ser dagens ljus vid samma tid som rockpoeten Bob Dylan gör sin elgitarrsbehängda scendebut. 

Den traditionella berättelsen om Bob Dylans elektrifiering brukar som bekant se ut på följande sätt: I slutet av 50-talet uppslukas Bob Dylan av Woody Guthrie och den traditionella, amerikanska folksången. Han tar sig till New York och blir snabbt en vital del av en neotraditionalistisk musikrörelse vilken ser rockmusik som ett uttryck fördummande masskultur och andefattig kommersialism. Den dogmatiska folksångarrörelsen begränsar emellertid Dylans konstnärliga sökande och på Newportfestivalen 1965 kastar han av sig den kreativa tvångströjan, tar på sig en skinnjacka och hänger på sig en elgitarr. Publiken rasar men Dylan framhärdar och resten är historia.

Man behöver emellertid inte leta särskilt länge för att hitta en del besvärande motsättningar i detta  dominerande narrativ. Förutom det faktum att Dylan spelat in det delvis elektriska albumet Bringing It All Back Home flera månader innan han intog scenen på Newport, så verkar de flesta som bevittnade det elektrifierade framträdandet på festivalen dessutom vara överens om att kritiken främst gällt det undermåliga ljudet och inte den medföljande rockorkestern.

Från ett annat perspektiv ser det hela istället ut så här: Redan i sina tidiga tonår förälskar sig Dylan i den elförstärkta gitarren. Han uppträder i skolans aula med ett skränigt rock´n roll band och turnerar  med popsångaren Bobby Vee. På grund av den rådande tidsandan tvingas han dock ikläda sig rollen som akustisk folksångare, men när Beatles och den brittiska invasionen väl röjt väg kan Dylan åter närma sig den elektriska rock- och bluesmusiken. Med andra ord representerar framträdandet på  Newport snarare en  återgång till rötterna än början på något nytt. 

För den som vill förfäkta detta mer revisionistiska perspektiv är Mixed Up Confusion en viktig länk i beviskedjan.  Låten - en minimalistisk tvåackordsblues - spelas nämligen in med full rocksättning redan hösten 1962 och ges ut som singel tillsammans med Corrina, Corrina. 

Texten utgår från en klassisk bluestrop där sångjaget högljutt beklagar sig över sin tillvaro:

I got mixed up confusion
Man, it's killin' me

Well, there's too many people

And they're all too hard to please

Well, my hat's in my hand

Babe, I'm walkin' down the line

An' I'm lookin' for a woman

Whose head's mixed up like mine

Well, my head's full of question

My temp'rature's risin' fast

Well, I'm lookin' for some answers

But I don't know who to ask

But I'm walkin' and wonderin' 

And my poor feet don't ever stop

Seein' my reflection

I'm hung over, hung  down, hung up

Texten börjar som en lekfull drift med bluesklichéer, men rör men söker sig snart mot klassisk Dylanterräng. Allt eftersom sången fortsätter blir det nämligen tydligt att sångjagets utsatthet  är avgjort mer av existentiell än materiell natur.  Visserligen efterfrågas en kvinna, men problemet verkar främst bestå i att hitta en som är i lika knepig och förvirrad som sångjaget själv. 

Många Dylanvetare (till exempel Clinton Heylin) verkar vilja se arrangemanget i  Mixed Up Confusion som en slags pastisch på rockabillyn från Sun Records  men frågan är om det galopperande samspelet mellan bas och trummor, det Bo Diddley-färgade ackordspelet och det ylande munspelet  inte snarare pekar framåt än bakåt - mot Maggies farm och Subterranean Homesick Blue. 

Dock är det tydligt att Dylan i bokstavlig mening ännu inte hittat sin roströst. Den röst vi hör i Mixed Up Confusion tillhör en allvarstyngd bluespatriark och det är ännu en bra bit kvar till den lojt tillbakalutade och lite retsamma ton som vi idag förknippar med hans elektriska sextiotal. 

När Mixed Up Confusion återutgavs på Biograph-boxen 1985 avfärdade Dylan den som en bagatell.

16 tagningar fördelade på tre dagar säger något annat. Antingen var den väldigt svår att få rätsida på eller så var den faktiskt viktigare än han ville erkänna. 

Mojito och Caribbean Wind

Mojito Sour 3,5%

Namnet till trots så kommer ölet Mojito Sour inte från Karibien utan från Wales. Det är det lilla bryggeriet Tiny Rebel Brewing Company som ligger bakom denna sour ale som - enligt företagets hemsida - bryggts med pepparmynta och limeblad. Till skillnad från flertalet av de importerade trekommafemmor som provats av folkobob så har Mojito Sours inte behövt anpassas till den svenska marknaden då 3,5% är den nivå som ölet har i grundutförandet. 

Doften är parfymig och fruktig. Skummet är snabbt och grovt. Det växer inte särskilt högt och försvinner efter en stund helt. Kolsyran är skarp. Färgen ljust gul med några korn jästfällning Smaken är .... intressant. Ölet är smakstark.  Myntan är tydlig och för samman det beska (grönt te) och det syrliga till en enhetlig smak som faktiskt är rätt svår att bedöma. Det smakar absolut inte illa, men det är inte heller kärlek vid första klunken. 

Caribbean Wind

Att vissa Dylan-låtar sticker ut mer än andra är förstås en truism, men faktum är att en del spår  faktiskt stiger fram och pockar på uppmärksamhet likt fluorescenta vägmärken. En del pekar ut nya musikaliska riktningar medan andra markerar biografiska vändpunkter.

En låt som gör det senare är Caribbean Wind. Sången var ursprungligen tänkt att ges ut på Shot of Love (1981) men lyfts av någon anledning ut för att fyra år senare dyka upp som ett previously unreleased track i Biograph-boxen (1985).

Caribbean Wind är en  kärlekssaga i två akter där förmodat verkliga platser och personer samverkar med textens religiöst färgade bildspråk. Detta skapar i sin tur en atmosfär som både både upphöjd och ödesmättad. Till exempel presenteras kvinnan så här:  She was the rose of Sharon from paradise lost /From the city of seven hills near the place of the cross/ 

Här trängs  Bibelns Höga visa ("Jag är en vildros på Sharons slätt") med Miltons Paradise Lost. Samtidigt leder de sju kullarna lyssnaren till både Rom och Jerusalem. Referenserna korsbefruktar varandra och får textens symbolvärld att transmutera och växa exponentiellt i alla riktningar.

I sin essäsamling Stickspår (2016) argumenterar litteraturvetaren Ola Holmgren för att ändringarna som görs mellan det första liveframförandet (12 november 1980) till studioinspelningen (7 april 1981) återspeglar Dylans väg ut ur den evangelistiska rörelsen. Att kvinnan i sången ursprungligen föreställde Helena Springs - körsångerskan som aktivt medverkade till Dylans omvändelse - medan hon i den senare studioversionen istället får spela rollen som livsbejakande kärleksobjekt. 

I de två avslutande verserna ändrar berättelsen karaktär. Om sångjaget tidigare sett tillbaka på en undflyende dröm så befinner vi oss nu i det hårda verkligheten:

Atlantic city by the cold grey sea
Hear a voice crying "Daddy", I always think it's for me
But it's only the silence in the buttermilk hills that call
Evry new messanger brings evil report
'Bout armies on the march and time that is short
And famines and earthquakes ant train wrecks and the tearin' down of the wall

De svavelosande förebuden om olyckor och naturkatastrofer känns igen från Saved (1980) och Slow Train Coming (1979), men till skillnad från de föregående årens domedagsprofetior så erbjuds ingen räddning i form av ånger och underkastelse.  Istället får man intryck av att det är frånvaron av kvinnan med stort K som får sångjaget att nu se bristerna i världen. I studioversionens sista vers vänder sig sångjaget direkt till lyssnaren:

Did you ever have a dream, that you couldn't explain?
Ever meet your accusers, face to face in the rain?
She had chrome brown eyes that I won't forget as long as she's gone
I see the screws breakin' loose, see the devil pounding on tin
I see a house in the country being torn apart from within
I can hear my ancestors calling from the land far beyond

Återigen avslutas versen med en beskrivning av ett pågående sammanbrott. Visserligen i något mindre skala men närmare det egna jaget. Vilka förfäderna är som ropar från ett land långt borta inbjuder förstås till spekulation. Hösten 1983 reser Dylan till Israel för fira sonen Jesses Bar Mitzvah vid den västra tempelmuren.

Om texten är lite motsträvig och svårgreppad så är musiken desto följsammare. Caribbean Wind har en melodi som med lite handklapp, stråkar och klockspel skulle bli perfekt sextiotalspop. Som pricken över det proverbiala i:et följs varannan vers av en traditionell refräng - ett grepp som Dylan nästan aldrig använder sig av men som här slår till med full Phil Spector-kraft:

And them Caribbean winds still blow from Nassau to Mexico
Fanning the flames in the furnace of desire
And them distant ships of liberty on them iron waves so bold and free
Bringing everything that´s near to me nearer to the fire

I lyriken brukar vinden representera en nödvändig och ofta välkommen förändring. Den blåser bort det gamla och syresätter det unkna. I Caribbean Wind håller vinderna dessutom liv i den masugn som smälter ner och sammanför. Med andra ord behöver inte det inte nödvändigtvis vara av ondo att allt som står när dras närmare elden. Smältugnen avskiljer slagget och förädlar. I studioversionen kan den observante höra hur någon andas i bakgrunden. Tungt och rytmiskt - lika delar blåsbälg och kärleksakt.

Yellow Submarine och I Wanna Be Your Lover

Yellow Submarine 3,5%

Backyard Brew är en underetikett till Carlsbergsägda Falcon och har de senaste åren profilerat sig genom öl med skojfriska namn och tokroliga etiketter som förtjänstfullt efterliknar estetiken hos amerikanska hipsteröl. Man kan förstås diskutera huruvida Backyard Brew-fenomenet är bra eller dåligt sett ur ett lite större perspektiv.  Är det ett exempel på hur en stor bryggerikoncern exploaterar en nisch där mindre aktörer trängs undan, eller är det bara bra  att det finns ytterligare ett segment färgglada trekommafemmor? Kanske representerar Falcons Backyard Brew och Spendrups Brutal Brewing slutet på trekommafemmans guldålder. Ungefär som när  Chers cover på All I Really Want To Do signalerade slutet på folk-eran.

Yellow Submarine är en ljus lager med vete-extrakt. Läser man det finstilta så framgår det att ölet även innehåller extrakt från koriander och yuzu. Koriander i öl har jag råkat ut för en gång tidigare. Då kombinerades den med ingefära. Yuzu är tydligen någon slags citron.

Skummet är tjockt, långvarigt och bildar nästan en kulle. Doften domineras helt av tropisk frukt, och fastän detta skrivs dagen efter julafton så tänker jag på Passoalikör. Färgen är klar och ljusgul. Smaken drar åt trädgårdsbär av typen björnbär och vinbär. Eftersmaken är lång med en relativt torr beska. Munkänslan är sammetssträv så vete-extraktet var nog inte hittepå. Tillverkarna rekomenderar ölet till sushi, vilket nog är ett bra tips då det finns många beröringspunketer med sake; både i smak och munkänsla.

Yellow Submarine har en etikett med en Jules Verne-futuristisk gul ubåt. Yellow Submarine är som bekant även en låt från The Beatles Revolver-album från 1966.

I Wanna Be Your Lover

Enligt legenden mötte Bob Dylan och The Beatles varandra på ett hotell i New York sommaren 1964. En version av detta möte är att det var där och då som Bob Dylan blev elektrisk samtidigt som The Beatles blev intellektuella psykonauter. En annan är att det hela var en ganska pajig historia regisserad av rockjournalisten Al Horowitz och att de två storheterna (eller fem, beroende på hur man räknar) egentligen aldrig nådde riktigt fram till varandra.

Att mötet mellan de två entiteterna fascinerar är kanske inte så konstigt. Från och med 1965 kommer The Beatles och Bob Dylan att  bli ett slags destillat av det brittiska respektive det amerikanska. The Beatles hämtade sin näring ur Lewis Carrols viktorianska surrealism och music hall-traditionen, medan Dylan utgår från Walt Whitman, Jack Kerouac och rythm and blues.

Nåväl. Hösten 1965, alldeles i början av den process som så småningom kommer att mynna ut i Blonde on Blonde (1966) spelar Dylan in låten I Wanna Be your Lover tillsammans med The Hawks. Av någon anledning kommer låten inte med på skivan utan ges ut först  tjugo år senare i och med best of och raritets-boxen Biograph (1985), Boxens booklet beskriver låten  som "A tip of the hat to the only song recorded by both The Beatles and The Rolling Stones".

"A tip of the hat" är i sammanhanget en underdrift. I allt väsentligt är refrängen densamma som Lennon-McCarthy-kompositionen I Wanna Be Your Man från 1963. Hur skall detta förklaras? Är det ett omedvetet snatteri utfört av  en kompositör som gjort sig känd för att suga upp text- och melodifragment lite varstans och som inte är särskilt intresserad av att nitiskt redovisa källor (kanske upptäckte Dylan den uppenbara likheten i efterhand). Är I Wanna Be Your Lover en drift med den popschlager som de tidiga Beatles representerade? Kanske stelnade låten i ett halvfärdigt tillstånd där det var tänkt att refrängen så småningom skulle bytas ut. En prototyp där man lånade Beatles/Stones- låten för att kunna ha något att jobba med så länge. Eller så höll den helt enkelt inte riktigt måttet.

Musiken är snabb och slamrig och om vi skall fortsätta i det upptrampade Beatlesspåret så är det väl snarare Cavernclub- än Abbey Road-versionen av the Beatles som efterliknas. Sången är nästan mer Dylan än Dylan själv. Fraseringen är uttänjd och svävar nonchalant - nästan viktlöst över The Hawks komp.

Även textmässigt är I Wanna Be Your Lover intressant genom det sätt på vilket den sammanför två rocklyriska genrer. Den ena är den absurdistiska och surrealistiska modernism som Dylan själv har skapat. Den andra är den texttradition vi finner i den klassiska rock´n rollen i vilken en begränsad uppsättning ord tömts på sitt ursprungliga innehåll för att fyllas med ett annat. Där rockin´ and rollin´lika gärna kan syfta på samlag som dans. Eller bägge samtidigt.

Den elektriske surrealisten Dylan hittar vi i låtens fyra verser där ett myller av olika gestalter virvlar runt utan något egentligt sammanhang eller inbördes ordning:

Well, the rainman comes with his magic wand
And the judge says, "Mona can´t have no bond"
And the walls collide, Mona cries
And the rainman leaves in the wolfsman´s disguise

Well the undertaker in his midnight suit
Says to the masked man, "Ain´t you cute!"
Well, the mask man he gets up on to the shelf
And he says, "You ain´t so bad yourself"

Well, jumpin´Judy can´t go no higher
She had bullets in her eyes, and they fire
Rasputin he´s so dignified
He touched the back of her head an´ he died

Well, Phaedra with her looking glass
Stretchin´ out upon the grass
She gets all messed up and she faints - 
That´s ´cause she´s so obvious and you ain´t

Det absurda understryks av att varje vers inleds med ett "well", en interjektion som brukar signalera en slutsats. Men ingen slutsats kommer, istället upprepas detta "well" gång efter annan.

I efterordet till Bakhålls utgåva av Tarantula skriver författaren Peter Glas hur Dylan särskiljer sig genom sitt accepterande av kaos. Att han till skillnad från de tidiga 1900-talsmodernisterna inte ser kaos som någonting meningslöst eller problematiskt utan tvärtom verkar betrakta kaoset som något sammanbindande och förenande. Den iakttagelse som Glas gör stämmer väl överens med verserna i I Wanna Be Your Lover. Det enda som karaktärerna i texten verkar ha gemensamt är att de befolkar en värld där precis allt är i rörelse. Ingenting tillåts befinna sig i vila eller stillhet och inga tillstånd är statiska. Allt går att föra längre och vidare. När Monas rättsprocess nått vägs ände faller väggarna in. När Fedra sträcker ut sig i gräset så svimmar hon. Och när den hoppande Judy verkar ha nått sin gräns börjar hon skjuta med ögonen.

Refrängen däremot representerar istället en klassisk, för att inte säga klicheártad, typ av pop och rocklyrik, men i en så minimalistisk form att den egentligen blir innehållslös:

I wanna be your lover, baby, I wanna be your man
I wanna be your lover, baby
I don´t wanna be hers, I wanna be yours

Som vi har kunnat konstatera så sammanför I Wanna Be Your Lover två textmässiga utvecklingslinjer inom pop och rockmusiken. Dock görs detta utan att de två traditionerna sammansmälter. Istället belyser de varandra på ett sätt som gör att den inneboende nihilismen i respektive textvärld förstärks ytterligare. Vems älskare vill sångaren vara, och vem är det han inte vill ha? Ingen vet. Vilken roll spelar händelseförloppet när allt ändå börjar om från noll? Ingen alls. Det är bara kaoset som förenar.