Lusse Lille och Blind Willie McTell

Lusse Lille 3,5%

Lagom till lucia släppte Landskronabryggeriet Brekeriet Lusse Lille - en folkölsvariant av sin storsäljare Lusse Lelle - ett syrligt veteöl smaksatt med saffran. Inspirationen är förstås hämtad från lussekatten, en söt vetebulle smaksatt med saffran.

Färgen är guldgul och om flaskan förvarats stående är det första glaset helt klart och det sista något grumligt. Skummet stiger till ungefär ett halvt finger och försvinner sedan snabbt utan att lämna rester. Tydlig doft av saffran, honung och mandelskorpor. Smaken är stramande sötsyrlig med en tydlig ton av  saffran men också lite frukt (aprikos och nektarin). Munkänslan är juicig. Pigg kolsyra. Lång eftersmak av... lussebulle.

När detta skrivs är julen på väg mot sitt slut. Snart ska julpyntet plockas ner och läggas tillbaka i sina fuktskeva banankartonger. Längst ner (fast de borde ligga överst) hittar vi luciaattiraljerna - slokande stjärngossestrutar med trasiga  hakband och ljuskronor fyllda med batterisyra. Om knappt ett år ska de fram igen så att vi än en gång kan hylla det blinda luciahelgonet från Syrakusa.

Blind Willie McTell

Våren 1983 hemsöks Bob Dylan av det blinda blueshelgonet från Georgia, Blind Willie McTell (1898-1959). Åtminstone verkar det så när man hör låten Blind Willie McTell. Likt de tre andarna i Charles Dickens Julsaga ställer Dylan det förflutna jämsides med nuet och framtiden i en spöklik, retrogressiv vision:

Seen the arrow on the doorpost

Saying, "This land is condemned

All the way from New Orleans

To Jerusalem"

I traveled through East Texas

Where many martyrs fell

And I know no one can sing the blues

Like Blind Willie McTell

Den inledande raden kan lika gärna vara en retorisk fråga riktad till lyssnaren ("have you seen...?") som början på en profetia  ("I have seen...!").  Även symbolspråket är tvetydigt. Är tecknet på dörren det kryss som man gör på pestsmittade hus eller är det offerblodet som israeliterna strök på dörrens tvärbjälke för att rädda sina förstfödda barn?

Från New Orleans - staden som såg jazzen och bluesen födas - till Jerusalem där templet plundrades, Jesus korsfästes och Muhammed mötte Gud.  Mellan de två städerna finns ett avstånd som på en och samma gång är geografiskt, kronologiskt och kulturellt. När Dylan spelar Blind Willie McTell befinner sig Jerusalem sedan länge i centrum för världspolitikens uppmärksamhet. Men vägen mellan New Orleans och Jerusalem beskriver också Dylans egna resa; den judiske rockpoeten som söker sanningen i både bluesen och Bibeln.

Blind Willie McTell var ursprungligen tänkt för albumet Infidels (1983) men låten lyftes av någon oklar anledning ut av Dylan i sista stund. Nästan omedelbart började två läckta inspelningar cirkulera i bootlegkretsar, en lågmäld akustisk version och en mer rockorienterad. Den akustiska ges 1991 ut  på Bootleg Series vol. 1-3 och det är den som avhandlas i denna text.

Ackompanjemanget utgörs av ett piano, diskret flankerad av Mark Knopflers (eller möjligen Mick Taylors) akustiska gitarr. Någonstans anar man också ett minimalistiskt trumkomp men det kan lika gärna vara Knopfler (eller Taylor) som slår takten på gitarrlocket. Melodin är hämtad från St. James Infirmary blues, en folksång av oklar härkomst som är mest känd i en version av Louis Armstrong and his Savoy Ballroom Five från 1928. Liksom Armstrongs St James Infirmary domineras Dylans Blind Willie McTell av ett sorgset, klagande uttryck.

Men Dylans röst bär också på en anklagande ton; det är som om han ser på världen med McTells ögon och ställer oss till svars. Särskilt tydligt blir det i versen som blottar blueskulturens allra äldsta  och djupaste rötter:

See them big plantations burning

Hear the cracking of the whips

Smell that sweet magnolia blooming

See the ghosts of slavery ships

I can hear them tribes a-moaning

Hear the undertaker's bell

Nobody can sing the blues

Like Blind Willie McTell

Det råder nog ingen tvekan om att Blind Willie McTell hör till det absoluta toppskiktet i Dylans konstnärliga produktion. En förklaring till detta är förstås verkets minst sagt suggestiva bildspråk och det är onekligen fascinerande att se hur den rika symbolvärlden ständigt genererar nya tolkningar.

Ta till exempel den andra versen där  "charcoal gypsy maidens" plockar ner tälten till ljudet av en hoande kråsuggla (strix varia).

Well, I heard the hoot owl singing

As they were taking down the tents

The stars above the barren trees

Were his only audience

The charcoal gypsy maidens

Can strut their feathers well

But nobody can sing the blues

Linke Blind Willie McTell

Där musikjournalisten Greil Marcus ser ett bönetält på ett väckelsemöte [1] hittar musikkritikern David Yaffe istället kringresande varietéer och ambulerande tivolin varpå textens "charcoal gypsy maidens" blir till blackfacemålade minstrelartister. [2] Fjädrarna är med andra ord lånta och återigen pekar Blind Willie McTell  tillbaka på Dylan själv och hans lek med - och lån av - identiteter.

Litteraturvetaren Ola Holmgren är inne på samma spår som Yaffe men noterar också att ugglan spelar en viktig roll i den Nordamerikanska indiankulturen. Enligt Holmgren kan tälten därför även ses som indiantipier vilket förstås ger texten ytterligare en dimension. [3]

Blind Willie McTell slutar med att sångjaget dystert blickar ut genom fönstret från St. James Hotel:

Well, God is in his heaven

And we all want what's his

But power and greed and corruptible seed

Seem to be all that there is

I'm gazing out the window

Of the St. James Hotel

And I know no one can sing the blues

Like Blind Willie McTell 

Dylanologen Clinton Heylin ser valet av St. James Hotel som en blinkning åt den ovan nämnda St. James Infirmary Blues - särskilt som orden hotel och hospital har en gemensam etymologi. [4] Holmgren menar däremot att hotellet är St. James Hotel i Red Wing Minnesota, ett anrikt hotel med utsikt både över Mississippifloden och highway 61. [3] De två färdlederna förbinder Dylans Minnesota med Elvis Presleys  Memphis, Chuck Berrys St Louis och Robert Johnssons Mississippi.

I snart fyra decennier har Dylanentusiaster världen över grubblat över varför Bob Dylan lyfte ut Blind Willie McTell från Infidels.

Enligt Dylan själv berodde strykningen  på att Blind Willie McTell aldrig blev riktigt färdig: "It was never developed fully; I never got around to completing it. There wouldn´t be any other reason for leaving it off the record. It´s like taking a painting by Manet or Picasso - goin' to his house and lookin' at a half-finished painting and grabbing it and selling it to people who are 'Picasso fans'." [5]

Holmgren noterar att  Blind Willie McTell fått ett eget liv genom att befrias från  albumkontexten: "Dessa outtakes är räddningar undan den förstörande, kronologiska tiden. De äger kvaliteter som gör att de istället hör hemma i den skapande tidens evighet." [3]

Heylin å sin sida menar att inspelningen ströks för att Dylan kände att han inte kunde möta de krav som låten ställde på honom: "Like that equally fatalistic reinvention of tradition, Dylan was determined to put every ounce of expression into 'Blind Willie McTell' in the studio [...] and when he hadn´t delivered, he decided the world deserved better." [4] 

Man kan förstås fråga sig om det är ett konstnärligt tillkortakommande eller ett bevis på kreativ briljans att skriva en låt som är större än en själv.

Källor:
1. Greil Marcus: "Dylan as Historian" (1991) ur Bob Dylan, Writings 1968 - 2010 (2010)
2. David Yaffe: "Not Dark Yet - How Bob Dylan got his groove back " ur Bob Dylan - Like a Complete Unknown (2011)
3. Ola Holmgren: "Blind WillieMcTell eller ingen kan sjunga blues som Bob Dylan" ur Stickspår (2016)
4. Clinton Heylin: Still on the Road - the songs of Bob Dylan 1974-2008 (2010) 
5. Ur en intervju med Jonathan Lethem i Rolling Stone (September 2007)

Three Hearts Green Eko Lager och Girl from the North Country (live television version 1969)

Three Hearts Green eko lager 3,5%

Det fanns en tid när ekologiska matvaror inte var något annat än just ekologiska. Idag skulle ingen få för sig att enbart köpa eko-kaffe eller eko-ost. Istället väljer den medvetne konsumenten ekologiskt kaffe från ett reformsocialistiskt kvinnokollektiv på Colombianska höglandet eller en ekologisk ost gjord av mjölk från lowbrow-inbred-cattle betande i motlut.

Därför känns det på något sätt befriande att Krönleins ekologiska lager inte gör anspråk på någonting annat än att enbart vara en ekologisk lager.

Färgen är ljust gul och helt klar. Långvarig och överraskande slitstark skumkrona med viss vidhäftnings-förmåga. Doften är överlag svag, men med viss ansträngning går det att hitta toner av malt och äpple. Ölet är överlag friskt  med behagliga brödtoner toner och viss beska. Stickig kolsyra. Medellång eftersmak med knäckebröd, gräs och krita. Vaniljsötma i avslutet.  En  ljus filtrerad lager på burk. Men eko.

Girl from the North Country (live televison version 1969)

Om man slår upp Echo Helstrom i Karsten Jörgensens Dylanlexikon (Accent förlag 2003) får man bland annat lära sig att  Bob Dylans första flickvän döptes till Echo eftersom hon föddes precis på dagen fjorton år efter sin storebror Matt. Att Echo var ett kalendariskt eko i familjealmanackan är ett lärospån som tvivelsutan sorterar under knappologin men det säger en hel del om det smått bisarra Echo-intresse som länge odlats i Dylankretsar.

En av Echologins (hepp!) pionjärer torde vara frilansskribenten Toby Thompson som 1968 reser till  Hibbing för att bokstavligen vandra i Dylans fotspår. Idag är denna typ av musikjournalistik ett väl beprövat grepp men i slutet av sextiotalet var det få - om ens någon - som intresserade sig för excentriska rockstjärnors psykosociala uppväxtmiljöer.

Thompsons artiklar publiceras först som ett följetongsreportage i veckotidningen Village Voice och ges sedan ut i samlad form under titeln Positively Main Street  - An Unorthodox View of Bob Dylan (Coronet 1971)

Det är onekligen en fascinerande läsning. Thompsson stryker längs väggarna i Hibbing High School och träffar Dylans musiklärarinna... han tar ett glas med Dylans gamla barnvakt (Don McKenzie).... han  får en uppsträckning av Dylans mamma Betty.....

Men mest av allt umgås han med Echo Helstrom -  kvinnan som enligt legenden (och  henne själv)  inspirerade Bob Dylan att skriva Girl from the North Country.  Men den som letar efter en frostnupen skogsviol får leta någon annanstans. Den Echo som Thompson möter är rivig, energisk och helt igenom osentimental.

Mellan raderna förstår man att Thompson blir  alltmer betuttad i sitt undersökningsobjekt och ibland övergår reportagen till ren gonzojournalistik. Som när Thompsson tonsätter och sjunger in en dikt som Echo har skrivit om Bob varunder han nästan förvandlas till Dylan själv:

"It´s amazing how much you sound like Bob!" Echo was saying. "I mean, I realize you've listened to his records a lot, but the similarity is more than just that; it's positively weird!"

Våren 1969 - samtidigt som Thompson befinner sig i Hibbing - landar  Dylans Nashville Skyline på skivdiskarna. Albumet inleds med en nyinspelad version av Girl from the North Country,  framförd som duett tillsammans med legendaren Johnny Cash. Så här i backspegeln kan valet av sångpartner verka oproblematiskt men 1969 avfärdades han av många som reaktionär Nixonsupporter och chauvinistisk prånglare av kommersiell countrymusik.  Dylan och Cash hade dock umgåtts sporadiskt sedan de  möttes på Newportfestivalen 1964 och då passat på att uttrycka sin ömsesidiga beundran för varandras arbete.

1969 har också  teveprogrammet the Johnny Cash Show premiär. Upplägget är enkelt: en timmes blandad musikunderhållning med husband och gästartister och med the Man in Black som värd och ciceron. Premiäravsnittet sänds den 7 juni och på gästlistan hittar vi ingen mindre än Bob Dylan och enligt en samtida artikel i Rolling Stone är intresset stort; sedan motorcykelolyckan 1966 har Dylan nästan helt hållit sig borta från strålkastarljuset.

I programmet  framför Dylan först två låtar (I Threw It All Away  och  Living the Blues) ensam på scen men innan applåderna har lagt sig går han vidare till en studiokuliss (föreställande en vitmenad gillestuga)  där han slår sig ner bredvid Cash. Tillsammans sjunger de sedan Girl from the North Country.

Jämfört med studioversionen på Nashville Skyline är framförandet i The Johnny Cash Show mer avslappnat och  mindre teatraliskt. Faktiskt påminner det en aning om två sentimentala nattsuddare vilka med gemensamma krafter försöker frammana  minnet av en person som båda en gång känt.

If you´re travelin' in the north country fair
Where the winds hit heavy on the borderline
Remember me to one who lives there
She once was a true love of mine

Dylan och Cash sjunger varannan vers så att Dylan får två och Cash en. Den sista versen sjunger de tillsammans.  Duettformatet skapar en viss perspektivförskjutning i jämförelse med solosången på Freewheelin'. Då riktades sången utåt till lyssnaren så att vem som än månde höra fick en hälsning att ta med till flickan i norr. Nu blir sångens "you" istället personen som sitter bredvid, en person som dessutom  returnerar hälsningen med ännu ett uppdrag:

See for me that her hair hanging long,
It curls and falls all down her breast.
See for me if her hair hanging long,
That´s the way I remember her best. 

Sången avslutas med att de två sångarna upprepar och flätar samman raden "true love of mine". De två rösterna - Dylans androgyna tenor och Cashs härjade baryton - kontrasterar varandra och öppnar upp för en helt annan läsning där en far och en son tillsammans vårdar sitt minne av en förlorad dotter, syster, maka eller mor. 

Karlens och Tangled up in Blue (New York session version)

Karlens 3,5%

Låt oss inledningsvis konstatera  att den som spånar fram namnen på Lidls svenska varumärken är ett tvättäkta geni. Till exempel börjar alla mejeriprodukter med Ängens. Ängens ost, Ängens a-fil, Ängens chokladmjölk och så vidare. Det är nästintill omöjligt att inte visualisera solbrända barn som barfota springer runt bland blomster och betande kor. Vidare trängs brödpåsarna under etiketten Kvarnvingen (i generationer har den gamla möllan försett byn med mjöl) samtidigt som korven prånglas ut under vinjetten Enebacken (kärvt maskulint och granne med herr Kantarell).

Men det allra bästa namnet har nog ändå Lidls ljusa lager Karlens. Ordet "Karl" leder på en och samma gång tankarna  till kungliga kåldolmar i Bender och testosteronstinna folköl framför måltipset. Den bestämda genitivformen känns igen från osthyllan.

Färgen är ljust blekgul och helt klar.  Ett tätt skumlock sjunker långsamt ner utan att lämna rester. Doften är svag och till en början behagligt brödig. När det ovannämnda skumlocket försvunnit letar sig dock en kemisk ton fram. Tunn kropp med tydlig sirapssötma och apelsin i avslutet. Behaglig kolsyra. Kort eftersmak av franskbröd. 

Burkens färgsättning är förstås ett helt helt ogenerat försök att åka snålskjuts på Pripps Blå. Kanske borde Pripps Blå (som sedan länge ägs av Carlsbergs) försöka få sin färgprofil varumärkesskyddad; ungefär som när den franske performanceartisten Yves Klein 1961 fick patent på färgen International Klein Blue.

Tangled up in Blue (New York session version)

Att den amerikanske rockpoeten Bob Dylan understundom även målar tavlor torde vara allmänt känt; däremot är det ingen som riktigt vet hur detta måleri påverkat på hans musikaliska produktion. Några spridda ledtrådar finns dock. Till exempel berättade Dylan 1978 i en intervju med Rolling Stones Jonathan Cott att albumet Blood on the Tracks (1975) var ett direkt resultat av de målerilektioner han i början av 1970-talet fick i av konstnären Norman Raeben:

"I had the good fortune to meet a man in New York city who taught me how to see. He put my mind and my hand and my eye together in a way that allowed me to do consciously what I unconsciously felt. (...) I wasn´t sure it could be done in songs because I´d never written a song like that. But when I started doing it, the first album I made was Blood on the Tracks. (...) [T]here is no sense of time. There is no respect for it: you´ve got yesterday, today and tomorrow all in the same room." (Rolling Stone 11/1978)

Bilden bekräftas i en radiointervju med journalisten Matt Damsker - även den från 1978:

"Those are the kinds of songs I wanted to write. The ones that do have the break-up of time, where there is no time, trying to make the focus as strong as a magnifying glass under the sun. To do it consciously is a trick. I did it on Blood on the Tracks for the first time. I knew how to do it because it was a technique I learned, I actually had a teacher for it." (programmet sändes den 15 september 1978 och publicerades i musiktidningen Circus Weekly den 19 december)

Den låt på Blood on the Tracks som går allra längst i sin strävan att bryta upp tiden är den bitterljuva kärleksskildringen  Tangled up in Blue. Genom årens lopp har Dylan spelat in och framfört låten ett otal gånger - ständigt med små, subtila förändringar av texten. I en tidig version som spelades in i New York den 19 september 1974 ser inledningsversen ut så här:

Early one mornin' the sun was shinin',
he was layin' in bed
Wond'rin' if she'd changed at all
If her hair was still red
Her folks they said their lives together
Sure was gonna be rough
They never did like Mama's homemade dress
Papa's bankbook wasn't big enough
And he was standin' on the side of the road
Rain fallin' on his shoes
Heading out for the old East Coast
Lord knows he´s paid some dues gettin' through
Tangled up in blue

Precis som man kan förvänta sig  är det inte helt lätt  att orientera sig tidsmässigt. Tänker mannen i sängen tillbaka på det som har hänt eller får följa honom när han påbörjar sin resa österut?

På Blood on the Tracks har texten ett konsekvent förstapersonsperspektiv men på de tidiga inspelningarna från New York har sångjaget ännu inte iklätt sig rollen som rastlös vagabond. Istället skildras daglönarens transkontinentala kringflackande av en allvetande, utomstående berättare:

He had a job in the great north woods
Working as a cook for a spell
But he never liked it all that much
And one day the ax just fell
So he drifted down to L.A.
Where he reckoned to try his luck
Workin' for a while on an airplane plant,
Loading cargo onto a truck
But all the while he was alone
The past was close behind,
He seen a lot of women
But she never escaped his mind and he just grew
Tangled up in blue

I den fjärde versen träder så ett berättarjag fram för att skildra mötet med den - får vi förmoda - rödhåriga kvinnan. Är det första gången de två möts  eller är det ännu ett återseende? Det verkar ju finnas ett ömsesidigt intresse av den andres ansikte; kanske beror det på att de har sett varandra förut.

She was workin' in a topless place 
And I stopped in for a beer
I just kept lookin' at the side of her face
In the spotlight so clear
And later on when the the crowd thinned out
I's about to do the same 
She was standing there in back of my chair
Said to me, "What's your name?"
I muttered somethin' underneath my breath
She studied the lines on my face
I must admit I felt a little uneasy
When she bent down to tie the laces of my shoes
Tangled up in blue

Man ställer sig förstås frågan om detta jag är samma daglönare som  tidigare arbetat sig fram genom Amerika. Om så är fallet är det inte bara tiden som rör sig  på olika plan, utan även  berättarperspektivet. En annan  förklaring kan vara att Tangled up in Blue till en början var tänkt som  ett triangeldrama med två kontrahenter graviterande kring kvinnan med rött hår.

I sin bok Poetics of Bob Dylan (2019)  ägnar den amerikanske litteraturvetaren Timothy Hampton större delen av kapitlet Tangled Generaton: Memory, Desire and the Poetics of Escape åt albumet Blood on the Tracks och då särskilt inledningsspåret Tangled up in Blue.

Hampton noterar de kronologiska tvetydigheterna och berättarmässiga juxtapositioneringarna men nöjer sig inte med Dylans egna förklaringar om Norman Raebens förlösande hand. Istället ser han en annan och betydligt äldre inspirationskälla i form av de kärlekssonetter som den italienska medeltidspoeten Franesco Petrarcas skrev till grevinnan Laura de Sade.

She lit a burner on the stove 
And offered me a pipe
"I thought you'd never say hello," she said
"You look like the silent type."
Then she opened up a book of poems
And handed it to me
Written by an Italian poet
From the thirteenth century
And every one of the words rang true
and glowed like burnin' coal
Pourin' off of every page
Like it was written in my soul from me to you
Tangled up in blue

Förutom den hyfsat explicita referensen till  "an Italian poet from the thirteenth century"  menar  Hampton att Tangled up in Blue noga följer den petrarkiska sonnetens form och struktur. Och precis som hos Petrarca representerar den nionde raden i varje vers alltid en brytpunkt.  Det är på rad nio som sängvärmen byts mot luffarlivet (And he was standin´on the side of the road), ensamheten uppenbaras (But all the while he was alone) och ordet förloras (I muttered somethin' underneath my breath). Det är också på den nionde raden som sångjaget drabbas av Petrarcas poesi (And every one of the words rang true).

Den fragmentisering som Hampton ser hos både Dylan och Petrarca ges också ett musikaliskt uttryck på de New York-inspelningar som förra året gavs ut som Bootleg series 14: Moore Blood More Tracks. 

Arrangemanget är avskalat och består av en akustisk gitarr och en diskret bas. På albumversionen (inspelad i Minneapolis i december 1974) är det basen som driver sången framåt men på New York-inspelningarna ger basen bara precis så mycket stadga som behövs för att låten ska kunna hålla sig upprätt.

Texten framsjungs med en viss fördröjning som både  andas reflektion och eftertanke. Särskilt tydligt blir det när man jämför Minneapolisinspelningen med New York-inspelningen. På den förra hör vi en person som vill berätta medan vi i New York hör någon som försöker minnas.

Den danske filosofen Søren Kirkegaard skrev att livet förstås baklänges men måste levas framlänges". Antagligen skulle han upplevt de parallella tidsnivåerna i Tangled up in Blue som högst naturliga, för att inte säga existentiellt nödvändiga.


Fotnot:
Den som har ögonen med sig noterar att de verser från Tangled up in Blue som citeras i texten  bara har 13 rader  trots att en sonett  kräver 14. Detta beror på att  Hampton delar den näst sista raden i två delar (inrimmet blir med andra ord ett slutrim) vilket ger totalt fjorton rader.

The Tail of a Whale och Bob Dylan's 115th Dream (live version 1988)

The Tail of a Whale 3,5%

The Tail of a Whale är ett ofiltrerat veteöl av tysk typ, tillverkat av Spendrups via underetiketten Brutal Brewing.

Färgen är ljust gul och oklar. Doften är parfymig med bergamott och koriander. Skummet är lågt, kompakt och med god vidhäftningsförmåga.  Det sjunker långsamt undan och lämnar tydliga reminiscenser. Ölet är inte särskilt beskt men har en tydlig, något syrlig, grapefruktton. Diskret kolsyra och lite josig munkänsla. Medellång eftersmak av ljust bröd.

Att bryggeriet hellre kallar ölet för white ale än weizenbier är förstås förståeligt. White ale rimmar på white whale och tillsammans med burkens stiliserade valstjärt förs tankarna ofelbart till Moby Dick.

Bob Dylans 115th Dream (live version 1988)

Den 5 juni 2017 - fem dagar före deadline - meddelar Svenska Akademien att Bob Dylan har spelat in och skickat en Nobelföreläsning. Den handlar om böckerna som inspirerat och format honom, däribland Herman Melvilles Moby Dick. Det kommer förstås knappast som  en överraskning; liksom Melville rör sig Dylan fritt mellan genrer och stilar och blandar friskt personliga erfarenheter med myter och bibelspråk.

Även tematiskt finns det flera beröringspunkter mellan Melville och Bob Dylan. Båda skildrar människans fåfänga kamp mot sitt öde och sin inre natur och båda underhåller tanken om att besatthet och rastlöshet på en och samma gång är människans bästa vän och värsta fiende.

På ett ytligt plan är dock påverkan från Melvilles Moby Dick inte lika tydlig; tyvärr saknas såväl kaskelotalbiner som  avgudadyrkande harpunerare i Dylans digra låtkatalog. Men det finns ett lysande undantag... I Bob Dylans 115th dream hittar vi inte bara en lätt förklädd kapten Ahab, utan även valar, maritim lingo och en hoper sjungande sjömän:

I was riding on the Mayflower
When I thought I spied some land
I yelled for Captain Arab
I have yuh understand
Who came running to the deck
Said, "Boys, forget the whale
Look on over yonder
Cut the engines 
Change the sail
Haul on the bowline"
We sang that melody
Like all tough sailors do 
When they are far away at sea

Låt vara att retstickan Dylan inte kan motstå frestelsen att uttala Ahab som Arab [ӕrɘb] - de inledande raderna är ingenting annat  än smått genialiska. De puritanska kolonisterna som korsade Atlanten med Mayflower 1620 utgör en hörnsten i det amerikanska identitetsbygget. Genom att placera kapten  Arab på just Mayflower sammanfogas en central, om än starkt mytologiserad händelse i amerikansk historia med ett portalverk i den modernistiska litteraturen.

Huruvida besättningen på kapten Arabs Mayflower är valfångare, upptäcktsresande eller helt vanliga kolonisatörer blir aldrig riktigt klarlagt. Men hursomhelst utropar sångjaget det nya landet till America varpå han omedelbart tuppar av. Måhända drabbas han av stundens allvar eller så nås han tvärtom av en insikt om situationens absurditet.

På klassiskt kolonialmanér börjar man bygga fort och lura till sig mark i utbyte mot krimskrams. Projektet kvävs dock i sin linda när en polis plötsligt dyker upp:

"I think I´ll call it America"
I said as we hit land
I took a deep breath
I fell down, I could not stand
Captain Arab he started writing up some deeds
He said, "Let´s set up a fort
And start buying the place with beads"
Just then this cop comes down the street
Crazy as a loon
He throw us all in jail
For carrying harpoons

Berättarjaget i Moby Dick är den understimulerade akademikern Ismael som mönstrar på valfångstfartyget Pequod för att få lite spänning i livet. Även om hans önskan uppfylls med råge är Ismael framförallt en passiv, men extremt uppmärksam betraktare som ständigt och jämt råkar hamna mitt i händelsernas centrum.

Detsamma kan sägas om sångjaget i Bob Dylans 115th Dream. Utan att egentligen veta hur och varför kastas han in i den ena absurda situationen efter den andra. När han ska äta crêpes på en restaurang exploderar köket. När han följer med en uppvaktande fransyska hem blir han rånad och misshandlad. Sådär fortsätter det. Till slut ger han upp varje försök att påverka sin situation och överlämnar istället beslutsfattandet helt åt slumpen:

Well, by this time I was fed up
At tryin' to make a stab
At bringin' back any help
For my friends and Captain Arab
I decided to flip a coin
Like either heads or tails
Would let me know if I should go
Back to ship or back to jail
So I hocked my sailor suit
And I got a coin to flip
It came up tails
It rhymed with sails
So I made it back to the ship

Bob Dylans 115th Dream är fylld av verb som signalerar energi och framåtrörelse. Running, jumping, hopping, leaping, busting, exploding, throwing, blowing... listan går att göra ännu längre. Musiken följer efter och på albumet Bringing It All Back Home (1965) utgörs ackompanjemanget av snabb och slamrig garagerock.

Av någon anledning ska det dröja mer än tjugo år innan Bob Dylans 115th Dream framförs live. Kanske var kompositionen svår att få bukt med (det missade introt på Bringing It All Back Home beror nog inte bara på braja) eller så var Bob Dylans 115th Dream  helt enkelt roligare på pappret än i verkligheten.

Faktum är att Bob Dylans 115th dream bara har spelats live vid sex tillfällen - samtliga under oktober månad 1988. Sista gången blir den 19 oktober i Radio City Music Hall i New York. Framförandet är både tajtare snabbare än albumversionen från 1965; trummorna slår Ramones-fjärdedelar på virveln medan gitarren då och då vevar fram ett kvint-ackord.

Men den största skillnaden ligger i sången; dels gör det uppskruvade tempot att en del ord måste strykas och dels levererar Dylan texten en smula distanserat. Det låter snarare som om han sätter rubriker än sjunger. Resultatet påminner om den där farbrorn på släktkalaset som i åratal berättat samma gamla rövarhistoria. De begeistrade åhörarna kan historien utan och innan och kan själva fylla i luckorna när berättaren väl pekat ut riktningen.

1988 är ett märkesår i Dylans karriär.  1988 inleds det  ändlösa turnerande som publik och kritiker ska komma att kalla The Never Ending Tour. Drygt trettio år senare pågår den fortfarande och det känns därför logiskt när Dylan i sin Nobelföreläsning väljer följande citat ur Moby Dick:

"The path to my fixed purposes is laid with iron rails whereon my soul is grooved to run"

Fuller's London Pride och Union Sundown

Fuller's London Pride 3,5 %

London Pride är en pale ale som tillverkas av Fuller's bryggeri i Chiswick. Sedan något år tillbaka importeras de klassiskt röda flaskorna till svenska folkölshyllor av kaffetrillarna på Arvid Nordqvist.

Svag doft av apelsinmarmelad. Färgen är gyllengul. Kortvarigt, halgrovt skum som sjunker undan utan att lämna rester och efter en stund är helt försvunnet. Smaken är brödig med mycket malt och några smulor vaniljkex. Behaglig, torr beska. Något stickig kolsyra. Medellång eftersmak  med en aning krita.

Tidigare i år tillkännagav Fuller's att de skulle sälja av hela sin bryggeriverksamhet till den Japanska öljätten Asahi. De traditionstyngda, brittiska öldrickarna knorrade i ungefär en kvart och glömde sedan bort alltsammans. Och varför inte, att Londons stolthet är japanägt är förstås inte märkligare än att Volvo är kinesiskt?

Union Sundown

Sommaren 1981, ett drygt halvår efter det att Ronald Reagan tillträtt som president, går USA in i en  djup ekonomisk recession med sjunkande tillväxtsiffror och stigande inflation. Särskilt knackigt går det för exportindustrin  och många företag väljer att lägga ner eller flytta produktionen utomlands.

Samtidigt som arbetslösheten i december 1982  når rekordhöga 11%  (den högsta siffran sedan depressionen) snickrar Bob Dylan på det som så småningom ska bli Union Sundown på albumet Infidels (1983), en svängig upptempolåt om fackföreningar, frihandel och globalisering.

I de två inledande verserna staplas varorna på varandra i en växande hög, varefter det krasst konstateras att solen håller på att gå ner över fackföreningsrörelsen.

Well, my shoes, they come from Singapore
My flashlights from Taiwan
My tablecloth´s from Malaysia
My belt buckle´s from Amazon
You know, this shirt I wear comes from the Philippines
And the car I drive is a Chevrolet
It was put together down in Argentina 

Well, it´s sundown on the union
Ans what´s made in the U.S.A.
Sure was a good idea
'Til greed got in the way

Well, this silk dress is from Hong Kong
And the pearls are from Japan
Well, the dog collar´s from India
And the flower pot´s from Pakistan
All the furniture, it says "Made in Brazil"
Where a woman, she slaved for sure
Bringin´home thirty cents a day to a family of twelve
You know, that´s a lot of money to her.

Well, it´s sundown on the union ...

Rösten är ömsom indignerad, ömsom anklagande. Som producent står ingen mindre än Dire Straits-gitarristen Mark Knopfler och även om Union Sundown saknar den engelska supergruppens behärskade precision är Union Sundown  ändå det spår på Infidels som påminner mest om en Dire Straits-låt. Dels beror det på en effektiv gitarrfigur som driver på och binder samman och dels på sångens diskreta delayeffekt.

I en intervju från 1985 med rockkjournalisten Kurt Loder lägger Bob Dylan generöst ut texten om sakernas tillstånd.  Resonemangen är kanske inte helt stringenta men de ger en värdefull inblick i Dylans världsbild vid  tiden för Union Sundown:

Somebody's gonna have to come along and figure out whats happening with the United States. Is this just an island that´s going to be blown out of the ocean, or does it really figure into things? I really don't know. At this point right know, it seems that it figures into things. But later on, it will have to be country that´s self-sufficient, that can make it by itself without that many imports.

Den isolationistiska proamerikanism som Dylan ger uttryck för i intervjun blir i Union Sundown tydligast i låtens andra hälft:

Well, you know lots of people are complaining that there is no work
I say, "Why do you say that for?
When nothin' you got is U.S.-made"
They don't make nothin' here no more
You know capitalism is above the law
It say, "It don't count 'less it sells" 
When it costs too much to build it at home 
You just build it cheaper someplace else

Well, it's sundown in the union ....

Well, the job that you used to have
The gave it to somebody down in El Salvador
The unions are big business, friend
And they're going goin' out like a dinosaur
The used to grow food in Kansas
Now they want to grow it on the moon and eat it raw
I can see the day coming when even your home garden
Is gonna be against the law

Albumet Infidels - och då inte minst Union Sundown - representerar en brytpunkt i Dylans konstnärskap; för första gången sedan den kristna omvändelsen närmar han sig både livs- och sakpolitiska frågor från ett icke-evangelistiskt perspektiv.

Samtidigt representerar Union Sundown kontinuitet och tillbakablickande; utan att blinka plockar den upp en gammal tråd från 1963 och North Country Blues (They complained in the east / They are paying too high / They say that your ore ain´t worth digging/ That it´s much cheaper down / In the South American towns / Where the miners work  almost for nothing).

Det finns också idémässiga likheter med sången Who Killed Davey Moore (även den från 1963) i vilken Dylan frågar lyssnaren vem som egentligen bär ansvar för proffsboxarens död. Publiken? Managern? Bookmakern?

För vem är det egentligen som bär ansvaret i Union Sundown? Det amerikanska folket som köper billiga, utländska varor? Den sydamerikanska kvinnan som vill försörja sin familj?  Kapitalisterna som måste tillgodose aktieägarna?

Den som brukar roa sig med att försöka klura ut var Dylan står politiskt får faktiskt inte särskilt stor hjälp av Union Sundown. Låten pekar i flera riktningar på en och samma gång. Står hoppet till närodlade och lokalproducerade varor, till protektionistiska skyddstullar eller till en radikaliserad och internationell fackföreningsrörelse?  Dylan är observerande snarare än värderande och blir oss - som vanligt - svaret skyldig.

Senast Dylan framförde Union Sundown live var 1992. En klimatkris och ett kvartssekel senare  borde det vara läge att plocka fram låten igen. 

Tappers Folköl och Scarlet Town

Tappers Folköl 3,5%

Tappers är ett litet värmländsk bryggeri beläget strax söder om Karlstad. Deras trekommafemma (inhandlad på Coop i Karlstad)  är en ljus ale av amerikansk typ .

Färgen är halmgul och nästan helt klar. Doft av persika och passionsfrukt. Skummet är högt och luftigt och sjunker snabbt ner utan att lämna rester. Ölet är överlag välbalanserat med bra beska och en tydlig kropp. Dock aningen parfymigt. Något stickig kolsyra. Lite gräs i avslutet och en lång torr beska. 

Scarlet Town

Den 30 juni 2019 uppträder Bob Dylan i Karlstad kongress- och kulturcenter. Spelningen är den sista av tre Sverigespelningar och i jämförelse med de föregående dagarnas arenakonserter i Globen och Scandinavium är stämningen i det närmaste intim.

Sedan det förra Sverigebesöket i april 2017 har låtlistan, liksom arrangemangen, genomgått en hel del förändringar. En låt som dock aldrig verkar bytas ut eller förändras är Scarlet Town från albumet Tempest (2012). Det är inte utan att man frågar sig varför. Kan det vara så att den den version av Scarlet Town som hamnade på skiva 2012 låg så nära Dylans ideal att alla ändringar faktiskt blev överflödiga?

Texten beskriver ett litet samhälle där tiden har stannat; om någon utveckling överhuvudtaget har skett så har den gått bakåt. Guldfoten faller och Onkel Tom bor kvar i sin stuga:

In Scarlet Town where I was born
There´s ivy leaf and silver thorn
The streets have names you can´t pronounce
Gold is down to a quarter of an ounce

The music starts and the people sway
Everybody says, are you going my way?
Uncle Tom still working for Uncle Bill
Scarlet Town is under the hill.

Det är inte bara skillnaderna mellan nuet och det förflutna som håller på att suddas ut. I Scarlet Town är gränserna mellan liv och död, rätt och fel och gott och ont papperstunna. Om de nu alls existerar. Scarlet Town är på en och samma gång en äppelkindad idyll och en tryckande mardröm.

In Scarlet Town the end is near
The seven wonders of the world are here
The evil and good living side by side
All human forms seem glorified

Den grekiske filosofen Protagoras formulerade 400 år f.Kr. axiomet om att "människan är alltings mått". Människan som varelse intar inte bara en särställning bland jordens varelser, hon utgör också den måttstock med vars hjälp världen kan tolkas och förstås. Men vad händer om Protagoras antagande inte stämmer? Raden "all human forms seem glorified" öppnar i all sin anspråkslöshet upp för ett existentiellt bråddjup där tillvaron inte längre är nåbar för människans intellekt.

Texten är en parvis rimmad tetrameter. Dylan framför sången med ett lätt reciterande tonfall, ackompanjerad  av en ståbas, ett par stråkar och en mandolin. Resultat påminner inte så lite om musikal- och teatermusik, och nog skulle Scarlet Town, med sina mörka hemligheter och undertryckta sexualitet kunna vara hämtad från en pjäs av Tennessee Williams:

In Scarlet Town you fight your father´s foes
Up on the hill a chilly wind blows
You fight 'em on high and you fight 'em down in
You fight 'em with whisky, morphine and gin

You got legs that can drive men mad
A lot of things we didn´t do that I wish we had
In Scarlet Town the sky is clear
You wish to God that you stayed right here

Raden "... Scarlet Town where I was born" återkommer inte mindre än tre gånger i låten. Huruvida sångjaget fortfarande bor kvar i staden får man aldrig riktigt veta, men det är uppenbart att Scarlet Town inte har lämnat sångjaget.

Kanske är Scarlet Town för sångjaget vad Karlstad var för Gustaf Fröding. Förhållandet mellan Fröding och Karlstad var - för att uttrycka det milt - komplicerat. Enligt historikern och Frödingkännaren Ove Moberg  uttrycker Fröding i sina brev ett brinnande förakt mot staden och dess invånare, samtidigt som hans kåserier i Karlstad-Tidningen beskriver Karlstadsborna med träffsäkerhet värme (Moberg: Gustaf Fröding och Karlstad, 1957). Att Fröding och Karlstad hänger ihop råder det knappast någon tvekan om; inte heller att staden och dess inskränkta befolkning med sin "pigförnäma brackiotism" bidrog till att forma ett av Sveriges främsta konstnärskap. 

Pühaste Mari och To Ramona

Pühaste Mari 3,5%

Nu när den jungfruliga försommaren övergått i tryckande högsommardekadens kan det passa bra med den bäriga Berliner Weissen Mari från det lilla estländska bryggeriet Pühaste.

Färgen är rubinröd och inte helt klar. Det sprakande skummet blir sisådär två fingrar högt innan det  sjunker ner till en tunn float utan att lämna rester.   Doft av blandsaft och Fanta Wild Berry. Smaken är lika delar söt och syrlig. Tydliga smak av sura körsbär och vinbärssaft. Medellång eftermak av körsbärs PEZ.  Kolsyran är pigg, aningen stickig, men gifter sig fint med med ölets allmänna läsk-karaktär.

Lite juicig munkänsla.

Pühastes Mari fungerar nog allra bäst som en piffig aperitif. Att detta antagligen även är bryggeriets uppfattning skvallrar etikettens festsminkade mun om.

To Ramona

I poesin verkar det vara en praxis att  dela upp munnen tre separata delar, var och en med sin speciella symbolvärld och metaforik.

Tungan får ofta representera talet och tanken.Till skillnad från känslorna, som ju alltid är omedelbara och direkta, är tankar möjliga att styra. Det är knappast någon slump att de hårt prövade indianerna i Lucky Luke gång efter annan anklagar blekansiktena för att tala med kluven tunga; den som ljuger har ju först varit tvungen att separera tanken från känslan.

När tungan slinter får tänderna agera grindvakt. Tänderna biter av, delar upp och kontrollerar. I Bibelns ordspråksbok är det tänderna som hindrar lögnen från att tränga fram. "Den som håller tand för tunga håller sig undan bekymmer" (ord 21:23).

Så till sist läpparna. "Läppar tiger ögon talar" sjunger Lustans lakejer och sammanfattar därmed läpparnas lott i rocklyriken. Två tysta, passivt väntande känselkroppar.  Stig Dagerman är aningen utförligare i dikten Höst:

Hur snart blir kinderna vita
Så kyss dem med läppar av vatten
Se måsarna textar med krita
En dikt i den svarta natten.

Att Dagerman associerar läppar med vatten är förstås intressant. Vattnet har varken form eller färg utan får sin gestalt av det som omger.  Enligt kabbalister, astrologer och andra esoteriker styr vattenelementet  kännandet och intuitionen. Kopplingen mellan vatten, läppar och kännande återfinns också i Bob Dylans sång To Ramona (1964):

Sången tecknar ett porträtt av en ung kvinna vars introverta upplevelser av omvärlden verkar ha skapat en existentiell rundgång. Dessutom verkar sångens jag vara en del av problemet då han i textens inledande rader uppmanar henne att sluta sina watery eyes för att på så sätt  ytterligare stegra den redan högt uppskruvade sensibiliteten.

Ramona
Come closer
Shut softly your watery eyes
The pangs of your sadness
Shall pass as your senses will rise
The  flowers of the city
Though breathlike
Get deathlike at times
T' deal with the dyin'
Though I cannot explain that in lines

I den andra versen ställs stadens själsdöda blommor mot Ramonas spruckna, lantliga läppar. Samtidigt uttrycker sångjaget en symbiotisk - för att inte säga parasitär - önskan om att komma innanför själva huden. Men det är inte bara huden och läpparna som tar emot intryck. Raderna om magnetic movements som capture the minutes  för osökt tankarna till en rullbandspelare med inspelningsknappen nedtryckt och som tyst registrerar det som pågår runtomkring

Your cracked country lips
I still wish to kiss
As to be under the strength of your skin
Your magnetic movements
Still capture the minutes I'm in
But it grieves my heart, love
To see you tryin' to be a part of a world that just don´t exist
It´s all just a dream, babe
A vacuum a scheme, babe
That sucks you into feeling like this

Trots att vi tidigare misstänkt sångjaget för att ha dolda avsikter så skildras ändå Ramona med en stor dos ömhet. Åtminstone inledningsvis, för allt eftersom låten fortsätter ersätts välviljan av en  uppriktighet som gränsar mot det cyniska och nedlåtande:

I've heard you say many times
That you're better 'n no one
And no one is better 'n you
If you really believe that
You know you got
Nothing to win and nothing to lose
From fixtures and forces and friends
Your sorrow does stem
That hype you and type you
Making you feel
That you must be exactly like them

I'd forever talk to you
But soon my words
They would turn into a meaningless ring
For deep in my heart 
I know there is no help I can bring
Everything passes 
Everything changes
Just do what you think you should do
And someday maybe who knows, baby
I'll come and be cryin' to you

Den studioversion som kan höras på Another Side of Bob Dylan skiljer sig radikalt från de liveframträdanden Dylan gör månaderna därpå. På scen inleder Dylan för det mesta med en munspelsvers som tydligt stakar den väg melodin ska ta. Sången som sedan följer är stark, nästan triumfatorisk (lyssna till exempel på Bootleg Series vol. 6: Live 1964).

På Another Side of Bob Dylan är rösten istället svag och tvekande, en återspegling av den inåtvända och känsliga Ramona. Dessutom ligger sången lågt i mixen och har därtill försetts med ett  reverbeffekt. Melodin är trevande och i kombination med den relativt rimsvaga texten (åtminstone med Dylanmått mätt) får sången en berättande kvalitet. Så även om själva texten förmedlar en förintande ger rösten gestalt åt .

Den svenske litteraturvetaren Mats Jacobsson hävdar i sin avhandling Dylan i 60-talet att To Ramona är en uppgörelse med den dogmatiska och politiska folksångarrörelsen:

I "To Ramona" vänder sig sångaren till en före detta flickvän. Han bedyrar att han fortfarande är fysiskt attraherad av henne, samtidigt som han raljerar över att hon hållit fast vid de radikala idealen och vägrat se den politiska verkligheten. hon är offer för en illusion, en vacker dröm (Jacobsson, 2004).

Jacobssons autobiografiska läsning behöver ju i och för sig inte stå i vägen för det mer allmänmänskliga, existentiella relationsdramat. I en annan tid och på en annan plats skulle Ramonas introverta  hypersensibiltet lika gärna kunna vara en tillgång.

Sofiero och Early Roman Kings

Sofiero 3,5%

Inom en mycket snar framtid  börjar högsäsongen för utomhusätning. Oavsett om man avnjuter bränd varmkorv på pinne, varmrökt lax på papptallrik eller busskorts-skuren pizza i kartong så är chansen stor att kalaset sköljs ned med den ljusa lagern Sofiero 3,5%.

Färgen är blekgul och helt klar. Skummet är långvarigt och lämnar en hel del rester. Svag doft av knäckebröd och en aning nyskuren potatis. Ljusa brödtoner och en klen beska som inte riktigt klarar av att balansera sirapssötman. Äppeljuice i avslutet. Försiktig kolsyra. Medellång eftersmak med inslag av halm

Ölet Sofiero - som lanserades av Kopparbergs 2003 - är uppkallat efter Sofiero bryggeri i Laholm (grundat 1888 och uppköpt av Kopparbergs 1999). Det lilla Laholmsbryggeriet tog i sin tur namnet från kung Oskar II:s rymliga sommarhus utanför Helsingborg. Bygget av Sofiero slott pågick i omgångar mellan 1864 och 1874 och orsakade en epidemisk spridning av namnet Sofiero under 1800-talets andra hälft.

Sofiero slott är idag ett populärt, skånskt utflyktsmål och i slottsparken anordnas under somrarna konserter med picknickmöjligheter.

Early Roman Kings

Den 14 juni 2014 spelar Bob Dylan på Sofiero slott. Sex låtar är hämtade från albumet Tempest (2012), däribland  bluesstänkaren Early Roman Kings. Albumversionen är inrökt och nattklubbsmurrig. En ensam gitarr får svar av en orgel och tillsammans vevar de sedan outtröttligt runt riffet till Muddy Waters Manish Boy. Efter ett par takter faller Dylans sång in:

All the Roman Kings in their sharkskin suits
Bowties and buttons, high top boots
Driving the spikes in, blazing the rails
Nailed in their coffins in top hats and tails
Fly away little bird, fly away flap your wings
Fly by night like the early Roman Kings

Vilka dessa romerska kungar egentligen är får man förstås aldrig riktigt veta. Namnet kan lika gärna alludera på ett gatugäng som härjade i Bronx under 70-talet som  kungarna i det  tidiga romarriket. Däremot råder det ingen som helst tvekan om vad de är - snajdare av värsta sorten, sylvassa lirare som tar vad de vill ha utan att fråga eller be om lov.

All the early roman Kings in the early, early morn´
Coming down the mountain, distributing the corn
Speeding through the forest, racing down the track
You try to get away, they drag you back
Tomorrow is Friday, we'll see what it brings
Everybody´s talking ´bout the early Roman Kings

They´re peddlers and they´re meddlers, they buy and they sell
They destroyed your city, they'll destroy you as well
They´re lecherous and treacherous, hell bent for leather
Each of them bigger than all men put together
Sluggers and muggers wearing fancy gold rings
All the woman going crazy for the early Roman Kings.

Early Roman Kings är på många sätt typisk för Dylans 2000-tal. Det musikaliska arrangemanget präglas av en slitstark enkelhet, gränsande mot minimalism.  Mellan verserna hörs ett dragspel som låter som ett munspel (eller är det ett munspel som låter som ett dragspel) vilket ger en pikant café-accent åt det rustika bluesriffet. Texten är parvis rimmad (även det typiskt för Dylans 2000-tal) och framförs med nerv och frenesi. Trots att  the Roman Kings framställs som livsfarliga översittare låter Dylan närmast upprymd och man får känslan av att gapskrattet inte är särskilt långt borta.

Mitt i låten förskjuts plötsligt berättarperspektivet från en utomstående, allvetande berättare till ett explicit förstapersonsperspektiv. Samtidigt förändras Du-tilltalet från välmenande varningar till direkta hot:

I´ll dress up your wounds with a blood clotted rag
I ain´t afraid to make love to a bitch or a hag
If you see me coming and you´re standing there
Wave your handkerchief in the air
I ain´t dead yet, my bell still rings
I keep my fingers crossed like the early Roman Kings

I'll strip you of life, strip you of breath
Ship you down to the house of death
One day you will ask for me
There´ll be no one else that you´ll want to see
Bring down my fiddle, tune up my strings
Gonna bring it wide open like the early Roman Kings

Det är inte utan att man undrar vilket förhållande detta berättarjag egentligen har till kungarna av Rom. Är han en devot beundrare eller en insvuren medlem?  Denna tvehågsenhet inför den Nietzscheanska övermänniskan som lever helt efter sina egna lagar är kanske också Dylans egna; han har utforskat temat tidigare - bland annat i John Wesley Harding (1967) och Joey (1976)

I den avslutande versen överraskas lyssnaren av två geografiska fixpunkter som gör det möjligt att någorlunda placera texten i tid och rum:

I was up on black mountain the day Detroit fell
They killed them all off and they sent them to hell
Ding Dong Daddy, you´re coming up short
Gonna put you on trial in a Sicilian court
I´ve had my fun, I´ve had my flings
Gonna shake ´em all down like the early Roman Kings

2011 - året innan Early Roman Kings spelas in - går Detroit in i en djup ekonomisk kris när flera av stadens bilfabriker flyttar produktionen utomlands. Kanske är Ding Dong Daddy en arbetslös bilarbetare eller en finanshaj med fickorna fyllda av trix och nedläggningsbeslut? Och om det senare är fallet så infinner sig genast frågan om Ding Dong Daddy kommer att sitta bakom skranket eller på den anklagades bänk när domen faller i maffia-målet.

Tempel Gaze och Shelter From the Storm (live version 1976)

Tempel Gaze 3,5%

Det lilla Uppsalabryggeriet Tempel Brygghus har de senaste åren tillverkat en rad karaktärsfulla suröl i folkölsformat. Det senaste tillskottet är Gaze - en syrlig veteöl smaksatt med citron och lakrits.

Ölet är kompakt mörkbrunt och släpper knappt igenom något ljus alls. Doft av fläder, citron och violpastiller. Skummet är tätt, långvarigt och lämnar kvar ett generöst draperi.

Ölet är syrligt men utan att sätta smaklökarna ur spel. Smaken beskrivs kanske bäst som en mild Berliner weisse med toner av björnbär och lime. Något stram munkänsla och lagom mycket kolsyra. Lakritsen (av typen vältuggad hälsokostaffärs-lakritsrot)  märks främst i eftersmaken, där den blir ensam kvar när de andra smakerna långsamt tonat bort. 

På burken stirrar ett stort, gult öga. Frågan är om det tillhör Cthulhu, Godzilla eller en helt vanlig krokodil.

Shelter From the Storm (live version 1976)

Om det inte vore för krokodilen så skulle Bob Dylans Shelter From the Storm  lätt kunna misstas för ännu en variation på temat "härjad och livstrött  man finner värme och vila hos öm och vårdande kvinna":

 'Twas in another lifetime, one of toil and blood
when blackness was a virtue and the road was full of mud
I came in from the wilderness, a creature void of form
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

Not a word was spoke between us, there was little risk involved
Everything up to that point had been left unresolved
Try imagining  a place where it´s always safe and warm
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

I was burned out from exhaustion, buried in the hail
Poisoned in the bushes an' blown out on the trail
Hunted like a crocodile, ravaged in the corn
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

Att kontrastera en starkt idealiserad kvinnogestalt mot ett desillusionerat, manligt berättarjag är ett beprövat grepp som använts av såväl Dante som Hemmingway. Ändå är det svårt att inte ryckas med. Dels beror det på det suggestiva, ödesmättade bildspråket och dels på tredjeradernas sinnrikt konstruerade assonanser som konsekvent banar väg för den femstaviga slutfrasen shelter from the storm.  (...a-creature void of form... always safe and warm...).

Men så var det det där med krokodilen (...hunted like a crocodile, ravaged in the corn). Det är någonting som skaver med liknelsen om reptilen i majsfältet. Är den inte aningen långsökt och poetiskt överlastad? Dessutom bryter den mot sångens inre logik - man behöver ju knappast vara Steve Irwin för att inse att krokodiler ytterst sällan återfinns i majsfält.

Men det som sticker ut pockar ju också på uppmärksamhet och plötsligt inser man att raden om krokodilen i själva verket utgör sångens idémässiga kärna. Att Shelter From the Storm egentligen inte är en skildring av en kärleksrelation utan en slags idéskiss om villkoren för det mänskliga varat!

Genom hela sången möter vi nämligen tre samverkande motsatspar: På ena sidan står  kärlek, samvaro och kultur och på den andra känslokyla isolering och primitivism. Därmed blir Shelter From the Storm lika mycket en utvecklingssaga som ett möte mellan två människor. När vi först möter sångjaget är han en varelse som inte bara kommer från en plats utanför den mänsklig gemenskapen ( I came in from the wilderness, a creature void of form) utan också från en tid bortom den mänsklig gemenskapen ('Twas in another lifetime, one of toil and blood).

Den jagade krokodilen blir därmed en symbol för det utstötta och det primitiva - ett urtidsdjur från dy och bottenslam - medan majsfältet på ett nästan övertydligt sätt utgör dess motsats. Majsen har odlats och förädlats i tusentals år; majs är med andra ord en växt som är ett resultat av - och en grund för - mänsklig kultur. Det är också en växt som är känslig för kyla och som kräver mycket sol och värme.

Betraktat ur detta perspektiv blir det också fullt rimligt att  sångjaget vid två tillfällen placeras i scener som verkar vara hämtade från Bibelns  evangelier:

Suddenly I turned around and she was standin' there
With silver bracelets on her wrists and flowers in her hair
She walked up to me so gracefully 
     and took my crown of thorns
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

In a little hilltop village, they gambled for my clothes
I bargained for salvation an' they gave me a lethal dose
I offered up my my innocence and got repaid with scorn
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

För berättelsen om korsfästelsen är också berättelsen om isolering. Först när Jesus förnekats av lärjungarna och isolerats från gemenskapen kan våldet triumfera över kärleksbudskapet.

I sitt verk Västerlandets undergång (1918-22) presenterar den tyske filosofen  Oswald Spengler en ide om att mänsklighetens består av cykler där kulturer föds och går under. Spengler menar att civilisationen är kulturens slutfas - en period som visserligen kännetecknas av materiellt välstånd men också av en andlig och känslomässig stagnation. Ett besläktat synsätt kan skymtas i Shelter from the Storm. När the deputy och the preacher gör entré beskrivs de på ett sätt som för tankarna till uppenbarelseboken. Det representerar tillsammans två aspekter av civilisationen - den världsliga, byråkratiserade makten och den hierarkiska, organiserade religionen:

Well, the deputy walks on hard nails and the preacher rides a mount
But nothing really matters much , it´s doom alone that counts
And the one-eyed undetaker, he blows a futile horn
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

Shelter From the Storm  utgör det näst sista spåret på 1975 års Blood on the tracks. Albumversionen är lågmäld, avskalad och akustisk med Dylans röst långt fram i mixen. Sången är avslappnad och aningen eftertänksam.

I Fort Collins, Colorado (den 23 maj 1976) närmar sig Dylan Shelter from the Storm från ett helt annat håll. I ryggen har han en nervig rockorkester och texten framförs med ett tonfall som i det närmaste är triumfatoriskt. Detta trots att de två avslutande verserna vittnar om att sångjaget återigen befinner sig ensam i ute kylan:

Now there´s a wall between us, somethin' there's been lost
I took too much for granted, I got my signals crossed
Just to think that it all began on an eventful morn
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

Well I´m livin' in a foreign country but I´m bound to cross the line
Beauty walks on a razors edge, someday I'll make it mine
If I could only turn back the clock to when God and her were born
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

Kanske räcker det att ha upplevt det genuint mänskliga en endaste gång för att synen på tillvaron ska ändras för resten av livet. Sångjaget vet nu säkert att det verkligen finns något annat och denna nyväckta livshunger har fördrivit både livsledan och uppgivenheten. Åtminstone låter det så på inspelningen från Fort Collins den 23 maj 1976.

Funkyland Stankalicious och Saved (live version 1980)

Funkyland Stankalicious 3,5%

Malmöbaserade Funkyland Fermentationists (en del av South Plains Brewing Company) är ett litet bryggeri som brygger sour ales under etiketten Funkyland. Folkölsvarianten heter Stankalicious och är smaksatt med granatäpple.

Färgen är rödrosa, inte helt olik outspädd rabarbersaft. Skummet snabbt och tunt och lämnar inga rester. Doft av vit druvjuice och hallonbåtar. Ölet är syrligt (rabarber och grapefrukt) men det finns också en subtil granatäppelsötma. Tuttifruttipastiller i avslutet. Kolsyran är pigg, gränsande mot stickig och förstärker  känslan av fruktläsk. Grenadin i eftersmaken.

Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte hur spridd Funkyland Stankalicious är, men det exemplar som provas nedan är hur som helst inköpt i Torna Hällestad Lanthandel - en bistro och mataffär som vurmar för det lokala och småskaliga.

På etiketten ser vi två fulsnygga dansare släppa loss. Kanske är de hipsters från Möllan, kanske är de blandmissbrukare från Seved.

Saved (live version 1980)

Vad är det som gör att viss musik lockar till dans, medan annan inte gör det? I artikeln Syncopation, Body-Movement and Pleasure in Groove Music (i Public Library of Science 4/2014) försöker en tvärvetenskaplig forskargrupp bestående av musiker, neurobiologer och kognitionsvetare besvara frågan. Inledningsvis bekräftar de tidigare forskning och konstaterar att  människor verkar föredra melodier "which violate rhytmic expectations" framför det  rytmiskt förutsägbara. Enligt artikelförfattarna är det synkoperna som sätter oss i rörelse. Av någon anledning vill vår hjärna fylla i det förskjutna (eller helt uteblivna) taktslaget med en stampande fot eller en vickande höft.

Men artikelförfattarna gör också iakttagelsen att detta förhållande bara verkar gälla till en viss gräns. När den rytmiska komplexiteten (Level of Syncopation) blir alltför stor avtar såväl den musikaliska njutningen  (Experience of Pleasure) som  viljan till dans (Wanting to Move).⃰

För få synkoper tråkar ut oss, för många gör oss utmattade. Förhållandet ger därmed en inverterad U-kurva som implicerar den teoretiska möjligheten att med vetenskaplig exakthet och precision komponera låten med det ultimata svänget.

Hur stor del av Bob Dylans musikaliska produktion som manar till dans går förstås att diskutera, men att en låt som svänger mer än andra är titellåten från albumet Saved (1980) och allra mest svänger den på Paramount Theatre i Portland, Oregon den 16 januari 1980. ⃰  ⃰

Det börjar lite trevande. Ensam med sin gitarr slår Dylan an några ackord, letar efter takten, hittar den och börjar sedan - fortfarande ensam - vittna om sin frälsning och själsliga pånyttfödelse:

I was blinded by the devil
Born already ruined
Stone-cold dead
As I stepped out of the womb
By His grace I have been touched
By His words I have been healed
By His hand I´ve been delivered
By His spirit I've been sealed

Betoningen ligger konsekvent på det ord som följer efter anaforen  (By his grace I have been touched / By his words I have been healed / By His hand I´ve been delivered / By his spirit I've been sealed), ett grepp som leder tankarna till en pingstpastor under ett bönemöte.

Versen följs omedelbart av refrängen, samtidigt som bandet sätter igång. En slitstark gitarrfigur ställer sig resolut i låtens centrum. Kring denna kretsar sedan ett funkigt trumkomp, en tamburin i baktakt, en vandrade bas och en gospelkör som accentuerar, svarar och fyller i den text som Dylan sjunger fram. Forskargruppen bakom Syncopation, Body-Movement and Pleasure in Groove Music hade antagligen nickat instämmande.

De stränga förmaningarna om dygd och underkastelse som så ofta dominerar  Dylans kristna texter ersätts i refrängen av explicit glädje och tacksamhet:

I´ve been saved 
By the blood of the lamb (x 2)
And I´m so glad
Yes I´m so glad
So glad
I want thank You, Lord
I just  want to thank You, Lord
Thank You, Lord

Att Bob Dylans allra svängigaste låt tillkommer under hans kristna period kan vid en första betraktelse verka motsägelsefullt, men egentligen är det logiskt. Visserligen är dagens förhållande mellan kristendom och extatisk dans en aning ansträngt men så har det inte alltid varit. Den holländske religionsfilosofen Gerardus van der Leeuw beskriver i sin bok Vom Heiligen in der Kunst (1932) relationen mellan dans och religion så här:

The man who invented the dance did not only discover himself, he discovered God. For he stepped into a new dimension of his existence. To dance means always to see oneself dancing, feel oneself dancing. (...) This is what makes the dance as an art so broad and inclusive: the boundaries of the body and soul open, and whoever dances feels how boundary after boundary falls away. (till engelska av David E. Green 1965)

Enligt  Leeuw har dock dansen i den kristna traditionen sedan länge stagnerat, ett faktum som han är den förste att beklaga:

... in the Bible, movement is everything; God is movement. (...) His creation is no clumsy piece of work, but a progression into the world, which Dante follows in the last canto of his Paradiso: "Love, wich makes the sun circle like the stars." It is the curse of theology always to forget that God is love, that is movement. The dance reminds it.

I Bibeln möter vi oftast dansen som ett uttryck för lovsång och hänförelse, och faktiskt verkar dansen stå över människan själv. När David återför förbundsarken till Jerusalem kompletterar han sitt brännoffer med en dans som är så lössläppt och ohämmad att Mikal - den kvinna han är trolovad med - vänder sig bort i förakt:

När de som bar Herrens ark hade hade gått sex steg framåt offrade David en tjur och en gödkalv, och klädd i linne-efod dansade han sedan med liv och lust inför Herren. David och hela Israel förde så upp Herrens ark under jubelrop och fanfarer. Då herrens ark kom in i Davids stad stod Sauls dotter Mikal och tittade ut genom fönstret, och när hon såg kung David hoppa och dansa inför Herren kände hon förakt för honom. (2 Sam. 6:13-16)

Även Dylans publik håller sig till en början kallsinnig till tacksägelsen och dansglädjen. Enligt Dylanologen Clinton Heylin blir mottagandet dock mer entusiastiskt allt eftersom turnén fortsätter. Huruvida detta beror på närheten till gud eller synkopernas inverkan på synapserna kan man förstås bara spekulera i.

⃰ Intressant nog avtar viljan till dans snabbare än den musikaliska njutningen, något som kanske kan förklara varför modern jazz oftast spisas sittande.
⃰  ⃰Enligt skivans booklet äger konserten rum den 12 januari; dock saknas denna konsert på bobdylan.com.

Argus Camaro och Romance in Durango (live version 1975)

Argus Camaro 3,5%

Lite då och då har den tyska lågpriskedjan Lidl mexikanska kampanjveckor.  Huruvida utökat tacosortiment är ett spännande grepp eller ett trött geschäft låter folkobob vara osagt. Istället noterar vi fackmannamässigt att nachopåsarna och salsaburkarna ofta får sällskap av trekommafemman Argus Camaro.

Ölet är en ljus lager med majs i malten och det är uppenbart att Lidl har designat flaskan efter mexikanska storsäljare som Sol och Corona (om än med ett extra lager kitsch i form av en aztekkalender och en sombrero). 

Färgen är gul och helt klar. Skummet är varken högt eller långvarigt, men bildar en fin och slitstark float över hela ytan. Svag doft av picklad lime. Kroppen är klen och smaken tunn. Något stickig munkänsla. En tydlig citronton (typ WC-anka) livar upp avslutet. Den långa eftersmaken domineras helt av en kemisk beska som påminner en hel del om de blanddrycker med tequila, lime och öl som man mot bättre vetande köper på utlandssemestern.

Romance in Durango (live version 1975)

Att den amerikanske rockpoeten Bob Dylan hyser en fascination för Mexico och Latinamerika är allmänt känt. Åtminstone i Dylankretsar. Folkobob har tidigare berört ämnet i en post om Spanish is the Loving Tongue, men frågan är om Dylans latinofili någonsin varit mer uppenbar än på Romance in Durango. Låten skrevs och spelades in sommaren 1975 och framfördes sedan ett trettiotal gånger under Rolling Thunder turnén. 

På Palace Theater i Waterbury, Connecticut den 11 november 1975 introducerar Dylan låten så här:

”Here is a new song. You probably haven’t heard this one before. We gonna’ dedicate it to Sam Peckinpah”.

Att Dylan väljer att föra samman Romance in Durango med regissören Peckinpah är intressant, men knappast förvånande.

För det första hade Dylan en liten roll i Peckinpahs film Pat Garrett and Billy the Kid (1973). Produktionen kantades av problem och Dylan fick tillbringa åtskilliga månader i mexikanska Durango.

För det andra har Romance in Durango många likheter med flera av Peckinpahs westernfilmer.  I texten möter vi - liksom i Pat Garrett and Billy the Kid - en person som lever på lånad tid. En viddernas man med döden i hälarna. Trots detta - eller kanske just på grund av detta - genomsyras texten av en uppskruvad livskänsla där varje ögonblick är en källa till berusning och förundran. De inledande verserna anger tonen:

Hot chili peppers in the blistering sun

Dust on my face and my cape

Me and Magdalena on the run

I think this time we shall escape

Sold my guitar to the bakers son

For a few crumbs and a place to hide

But I can get another one

And I´ll play for Magdalena as we ride

Exakt vad som tvingat sångjaget och Magdalena på flykt får vi förstås aldrig reda på. Är det en urspårad kärleksaffär eller ett revolutionärt bankrån? Ingen vet.

Ett återkommande motiv i Romance in Durango är bilden av hur människan framlever sina dagar i spåren av det förflutna:

Past Aztec ruins and the ghost of our people
hoofbeats like castanets on stone

At night I dream of bells in the village steeple

Then I see the bloody face of Ramon

Was it me that shot him down in the cantina

Was it my hand that held the gun?

Come, let us fly, my Magdalena

The dogs are barking and what´s done is done

Tanken på en tillvaro som går att reducera till en obetydlig länk i en existentiell kedja utan slut kan vid en första anblick verka nedslående, men faktiskt förstärker den indirekt textens allmänna livseufori. I kontrast mot den döde Ramon blir livet både en besvärjelse och en lovsång. Tillvaron är ett rasande, berusande nu, det förflutna ett töcken och döden ett oåterkalleligt slut.

Betraktat ur detta perspektiv blir den spanska refrängraden ”Agarrame, mi vida” utsökt tvetydig. I sin helhet lyder refrängen så här:

No Ilores, mi querida (gråt inte min kära)

Dios no vigila (Gud vakar över oss)

Soon the horse will tak us to Durango

Agarrame, mi vida (håll fast mig, mitt liv/min livs älskade)

Soon the desert will be gone

Soon you will be dancing the fandango

Mi vida översätts enklast till ”mitt liv”, men i överförd betydelse kan uttrycket också syfta på kärleken till en person. Således kan aggarame mi vida på en och samma gång - och helt utan motsättning - både beskriva sångjagets strävan att  leva livet fullt ut och på  kärleken till Magdalena.  Och faktum är att sångjaget är så upptagen av livet att han knappt märker när han dör:

Was that the thunder that I heard?
My head is vibrating, I feel a sharp pain
Come sit by me don´t say a word
Oh, can it be that I am slain

I jämförelse med den såsiga albumversionen på Desire (1976) är framförandena av Romance in Durango under 1975 års turné betydligt mer dynamiska. Ta till exempel inspelningen från Waterbury, Connecticut.

De mexikanska inslagen är uppskruvade till max. Sången i versen går i Bolerotakt och ackompanjeras av en fiol, ett par kastanjetter och en handfull akustiska gitarrer. Det hela påminner inte så lite om en Mariachiorkester utan blås. I skarp kontrast till versens staccatoartade frasering står refrängen; smidig och melodisk rinner den fram.

Romance in Durango är ett samarbete mellan Dylan och Jacques Levy och kanske kan den senares teaterbakgrund vara förklaringen till att nästan varje vers innehåller en rad som förmedlar ett direkt och omedelbart sinnesintryck - alltifrån upplevelser av smak och temperatur (Hot Chili peppers in the blistering sun) till audiella (Hoofbeats like castanets on stone) och taktila förnimmelser (My head is vibrating, I feel a sharp pain). 

De många kärnfulla beskrivningarna skapar tillsammans en närvarokänsla bortom det intellektuella och det analytiska. Det är förstås logiskt och man behöver varken vara en hästburen revolverman eller new age-anstruken livscoach för att erkänna  motsättningen mellan känsla och tanke. 

Sentir es vivir - att känna är att leva.