Lusse Lille och Blind Willie McTell

Lusse Lille 3,5%

Lagom till lucia släppte Landskronabryggeriet Brekeriet Lusse Lille - en folkölsvariant av sin storsäljare Lusse Lelle - ett syrligt veteöl smaksatt med saffran. Inspirationen är förstås hämtad från lussekatten, en söt vetebulle smaksatt med saffran.

Färgen är guldgul och om flaskan förvarats stående är det första glaset helt klart och det sista något grumligt. Skummet stiger till ungefär ett halvt finger och försvinner sedan snabbt utan att lämna rester. Tydlig doft av saffran, honung och mandelskorpor. Smaken är stramande sötsyrlig med en tydlig ton av  saffran men också lite frukt (aprikos och nektarin). Munkänslan är juicig. Pigg kolsyra. Lång eftersmak av... lussebulle.

När detta skrivs är julen på väg mot sitt slut. Snart ska julpyntet plockas ner och läggas tillbaka i sina fuktskeva banankartonger. Längst ner (fast de borde ligga överst) hittar vi luciaattiraljerna - slokande stjärngossestrutar med trasiga  hakband och ljuskronor fyllda med batterisyra. Om knappt ett år ska de fram igen så att vi än en gång kan hylla det blinda luciahelgonet från Syrakusa.

Blind Willie McTell

Våren 1983 hemsöks Bob Dylan av det blinda blueshelgonet från Georgia, Blind Willie McTell (1898-1959). Åtminstone verkar det så när man hör låten Blind Willie McTell. Likt de tre andarna i Charles Dickens Julsaga ställer Dylan det förflutna jämsides med nuet och framtiden i en spöklik, retrogressiv vision:

Seen the arrow on the doorpost

Saying, "This land is condemned

All the way from New Orleans

To Jerusalem"

I traveled through East Texas

Where many martyrs fell

And I know no one can sing the blues

Like Blind Willie McTell

Den inledande raden kan lika gärna vara en retorisk fråga riktad till lyssnaren ("have you seen...?") som början på en profetia  ("I have seen...!").  Även symbolspråket är tvetydigt. Är tecknet på dörren det kryss som man gör på pestsmittade hus eller är det offerblodet som israeliterna strök på dörrens tvärbjälke för att rädda sina förstfödda barn?

Från New Orleans - staden som såg jazzen och bluesen födas - till Jerusalem där templet plundrades, Jesus korsfästes och Muhammed mötte Gud.  Mellan de två städerna finns ett avstånd som på en och samma gång är geografiskt, kronologiskt och kulturellt. När Dylan spelar Blind Willie McTell befinner sig Jerusalem sedan länge i centrum för världspolitikens uppmärksamhet. Men vägen mellan New Orleans och Jerusalem beskriver också Dylans egna resa; den judiske rockpoeten som söker sanningen i både bluesen och Bibeln.

Blind Willie McTell var ursprungligen tänkt för albumet Infidels (1983) men låten lyftes av någon oklar anledning ut av Dylan i sista stund. Nästan omedelbart började två läckta inspelningar cirkulera i bootlegkretsar, en lågmäld akustisk version och en mer rockorienterad. Den akustiska ges 1991 ut  på Bootleg Series vol. 1-3 och det är den som avhandlas i denna text.

Ackompanjemanget utgörs av ett piano, diskret flankerad av Mark Knopflers (eller möjligen Mick Taylors) akustiska gitarr. Någonstans anar man också ett minimalistiskt trumkomp men det kan lika gärna vara Knopfler (eller Taylor) som slår takten på gitarrlocket. Melodin är hämtad från St. James Infirmary blues, en folksång av oklar härkomst som är mest känd i en version av Louis Armstrong and his Savoy Ballroom Five från 1928. Liksom Armstrongs St James Infirmary domineras Dylans Blind Willie McTell av ett sorgset, klagande uttryck.

Men Dylans röst bär också på en anklagande ton; det är som om han ser på världen med McTells ögon och ställer oss till svars. Särskilt tydligt blir det i versen som blottar blueskulturens allra äldsta  och djupaste rötter:

See them big plantations burning

Hear the cracking of the whips

Smell that sweet magnolia blooming

See the ghosts of slavery ships

I can hear them tribes a-moaning

Hear the undertaker's bell

Nobody can sing the blues

Like Blind Willie McTell

Det råder nog ingen tvekan om att Blind Willie McTell hör till det absoluta toppskiktet i Dylans konstnärliga produktion. En förklaring till detta är förstås verkets minst sagt suggestiva bildspråk och det är onekligen fascinerande att se hur den rika symbolvärlden ständigt genererar nya tolkningar.

Ta till exempel den andra versen där  "charcoal gypsy maidens" plockar ner tälten till ljudet av en hoande kråsuggla (strix varia).

Well, I heard the hoot owl singing

As they were taking down the tents

The stars above the barren trees

Were his only audience

The charcoal gypsy maidens

Can strut their feathers well

But nobody can sing the blues

Linke Blind Willie McTell

Där musikjournalisten Greil Marcus ser ett bönetält på ett väckelsemöte [1] hittar musikkritikern David Yaffe istället kringresande varietéer och ambulerande tivolin varpå textens "charcoal gypsy maidens" blir till blackfacemålade minstrelartister. [2] Fjädrarna är med andra ord lånta och återigen pekar Blind Willie McTell  tillbaka på Dylan själv och hans lek med - och lån av - identiteter.

Litteraturvetaren Ola Holmgren är inne på samma spår som Yaffe men noterar också att ugglan spelar en viktig roll i den Nordamerikanska indiankulturen. Enligt Holmgren kan tälten därför även ses som indiantipier vilket förstås ger texten ytterligare en dimension. [3]

Blind Willie McTell slutar med att sångjaget dystert blickar ut genom fönstret från St. James Hotel:

Well, God is in his heaven

And we all want what's his

But power and greed and corruptible seed

Seem to be all that there is

I'm gazing out the window

Of the St. James Hotel

And I know no one can sing the blues

Like Blind Willie McTell 

Dylanologen Clinton Heylin ser valet av St. James Hotel som en blinkning åt den ovan nämnda St. James Infirmary Blues - särskilt som orden hotel och hospital har en gemensam etymologi. [4] Holmgren menar däremot att hotellet är St. James Hotel i Red Wing Minnesota, ett anrikt hotel med utsikt både över Mississippifloden och highway 61. [3] De två färdlederna förbinder Dylans Minnesota med Elvis Presleys  Memphis, Chuck Berrys St Louis och Robert Johnssons Mississippi.

I snart fyra decennier har Dylanentusiaster världen över grubblat över varför Bob Dylan lyfte ut Blind Willie McTell från Infidels.

Enligt Dylan själv berodde strykningen  på att Blind Willie McTell aldrig blev riktigt färdig: "It was never developed fully; I never got around to completing it. There wouldn´t be any other reason for leaving it off the record. It´s like taking a painting by Manet or Picasso - goin' to his house and lookin' at a half-finished painting and grabbing it and selling it to people who are 'Picasso fans'." [5]

Holmgren noterar att  Blind Willie McTell fått ett eget liv genom att befrias från  albumkontexten: "Dessa outtakes är räddningar undan den förstörande, kronologiska tiden. De äger kvaliteter som gör att de istället hör hemma i den skapande tidens evighet." [3]

Heylin å sin sida menar att inspelningen ströks för att Dylan kände att han inte kunde möta de krav som låten ställde på honom: "Like that equally fatalistic reinvention of tradition, Dylan was determined to put every ounce of expression into 'Blind Willie McTell' in the studio [...] and when he hadn´t delivered, he decided the world deserved better." [4] 

Man kan förstås fråga sig om det är ett konstnärligt tillkortakommande eller ett bevis på kreativ briljans att skriva en låt som är större än en själv.

Källor:
1. Greil Marcus: "Dylan as Historian" (1991) ur Bob Dylan, Writings 1968 - 2010 (2010)
2. David Yaffe: "Not Dark Yet - How Bob Dylan got his groove back " ur Bob Dylan - Like a Complete Unknown (2011)
3. Ola Holmgren: "Blind WillieMcTell eller ingen kan sjunga blues som Bob Dylan" ur Stickspår (2016)
4. Clinton Heylin: Still on the Road - the songs of Bob Dylan 1974-2008 (2010) 
5. Ur en intervju med Jonathan Lethem i Rolling Stone (September 2007)