Our Space och When the Deal Goes Down

Our Space 3,5%

Det lilla Malmöbryggeriet Rocket Brewing har tillsammans med bryggkollektivet Secret Sisters Brewing och jord-till-bord inspiratörerna Two Forks (bägge från Malmö) gjort Our Space, ett veteöl smaksatt med kamomill och citron.

Färgen är blekt gul och helt klar. Svag doft av jordgubbar och passionsfrukt. Halvhögt frasigt skum som snabbt försvinner utan att lämna rester. Ölet har en minst sagt försiktig kropp och knappt någon beska alls. Helhetsintrycket lutar mer åt "vuxenläsk" och vitamin-brus än öl. Den utlovade citronsmaken blir något tydligare när ölet stått framme en stund. Diskret kolsyra. Parfymigt avslut (kamomill?) och en medellång eftersmak av krita och fruktsoda. 

På etiketten syns en astronaut med en skåneflagga på axeln och en genomskinlig boll i famnen. I den senare en skarpsynte få syn på både Turning Torso och Hyllie vattentorn.

When the Deal Goes Down

Den 28 januari 1986 exploderar rymdfärjan Challenger med sju ombordvarande astronauter.  Två veckor senare, i Sidney den 12 februari, introducerar Bob Dylan License to Kill (en låt som bland annat innehåller raderna man has invented his doom / first step was touching the moon) med följande ord:

"You see, those people had no business going up there. Like there´s not enough problems on earth to solve. So I wanna dedicate this song to all poor people who where fooled into going a up there."

Uttalandet är förstås uppseendeväckande men knappast överraskande. Två år tidigare, i en intervju med Rolling Stones Kurt Loder, kommenterade Dylan det amerikanska rymdprogrammet så här:

Now they're gonna put a space station up there, and it's gonna cost, what - $600 billion, $700 billion? And who's gonna benefit from it? Drug companies who are gonna be able to make better drugs.

Vid en första anblick kan det framstå som en smula märkligt att Bob Dylan - den moderna rocklyrikens förnyare och vägröjare - uttrycker ogillande mot just rymdresor. Men vid en närmare betraktelse inser man att rymdfärdernas strävan bortåt och utåt på ett sätt utgör Dylans essentiella och existentiella motpol eftersom Dylan utvecklas genom att vara still! 

Ta till exempel refrängen till nämnda License to Kill där själva stillasittandet verkar ha gett insikter om människans vara:

There´s a woman on my block.
She just sit there as the night grows still
She say who gonna take away his license to kill?

Det är lätt att hitta fler exempel, You aínt going nowhere (1967), Tonight I´ll be staying here with you (1969) och Watching the river flow (1971), bara  för att nämna några. I den senare hittar vi dessutom två rader som skulle kunna fungera som denna antirörelses slagkraftiga paroll:  "Grab on to a tree with roots / You ain´t goin´nowhere".

Att vara litterär modernist och samtidigt motståndare till det moderna projektet behöver förstås inte  vara en motsättning och faktum är att många av de poeter som Dylan lutar sig mot (såsom Yeats, Pound, Whitman och Eliot) gjort sig kända både som lyriska nydanare och högljudda kritiker av det framväxande industrisamhället.

Kanske är Dylans rockens motsvarighet till den norske upptäcktsresanden Fritjof Nansen. 1893 lät Nansen sitt farttyg Fram frysa fast i polarisen varefter han i tre års tid drev nästan hela vägen till Nordpolen. Ingen människa hade någonsin varit så lång norrut och Nansen blev förstås världsberömd. Några år senare försökte vår egen ingenjör Andrée nå polen med luftballong. Projekt blev som bekant ett triumfatoriskt fiasko; ballongen havererade och André fick förgäves försöka kämpa sig söderut. Problemet var bara att  istäcket rörde sig i motsatt riktning och när han insåg sitt misstag var det redan försent; André skulle med andra ord ha klarat sig betydligt bättre om han  - liksom Nansen - hade hållit sig stilla på isen.

Att Dylan tagit med sig sin livshållning in i 2000-talet blir tydligt när man hör låten When the Deal Goes Down från 2006 (att låten finns med på ett album som heter just Modern Times är förstås helt igenom logiskt). I fyra verser skildras en värld som befinner sig i ständig rörelse men som  helt och hållet saknar  mål och mening. Lösningen blir den dynamiska ickerörelsen; precis som  Nansen flyter vi  med strömmarna men istället för en nedisad skonare är fixpunkten det "du" som sångjaget gång efter annan lovar att vara med när "the deal goes down":

In the still of the night, in the worlds ancient light
Where wisdom grows up in strife
My bewildering brain, toils in vain
Through the darkness on the pathways of life
Each invisible prayer is like a cloud in the air
Tomorrow keeps turning around
We live and we die, we know not why
But I'll be with you when the deal goes down

We eat and we drink, we feel and we think
Far down the street we stray
I laugh and I cry and I'm haunted by
Things I never meant nor wished to say
The midnight rain follows the train
We all wear the same thorny crown
Soul to soul, our shadows roll
And I'll be with you when the deal goes down

Det stigande versmåttet i kombination med rimschemat (a-a-b-c-c-b) för tankarna till alexandrinen, men de allvarstyngda och ofta religiöst färgade raderna balanseras effektfullt av arrangemangets makliga tretakt. Dylan verkar minst sagt avslappnad och det låter nästan som om han levererar sången genom mungipan, understödd av en smeksam  steelguitar. Resultatet blir en behaglig country-waltz.

Textens pärlband av små och stora vedermödor står således i skarp kontrast mot det musikaliska uttrycket vilket snarare genomsyras av harmoni och upphöjt lugn. Kanske har sångjaget redan nått fram till en insikt om vad som är viktigt i livet och utan motstånd flyter han nu, likt en åldrad Huckleberry Finn på sin flotte, fram genom livets virvlar och bakvatten.

Lusse Lille och Blind Willie McTell

Lusse Lille 3,5%

Lagom till lucia släppte Landskronabryggeriet Brekeriet Lusse Lille - en folkölsvariant av sin storsäljare Lusse Lelle - ett syrligt veteöl smaksatt med saffran. Inspirationen är förstås hämtad från lussekatten, en söt vetebulle smaksatt med saffran.

Färgen är guldgul och om flaskan förvarats stående är det första glaset helt klart och det sista något grumligt. Skummet stiger till ungefär ett halvt finger och försvinner sedan snabbt utan att lämna rester. Tydlig doft av saffran, honung och mandelskorpor. Smaken är stramande sötsyrlig med en tydlig ton av  saffran men också lite frukt (aprikos och nektarin). Munkänslan är juicig. Pigg kolsyra. Lång eftersmak av... lussebulle.

När detta skrivs är julen på väg mot sitt slut. Snart ska julpyntet plockas ner och läggas tillbaka i sina fuktskeva banankartonger. Längst ner (fast de borde ligga överst) hittar vi luciaattiraljerna - slokande stjärngossestrutar med trasiga  hakband och ljuskronor fyllda med batterisyra. Om knappt ett år ska de fram igen så att vi än en gång kan hylla det blinda luciahelgonet från Syrakusa.

Blind Willie McTell

Våren 1983 hemsöks Bob Dylan av det blinda blueshelgonet från Georgia, Blind Willie McTell (1898-1959). Åtminstone verkar det så när man hör låten Blind Willie McTell. Likt de tre andarna i Charles Dickens Julsaga ställer Dylan det förflutna jämsides med nuet och framtiden i en spöklik, retrogressiv vision:

Seen the arrow on the doorpost

Saying, "This land is condemned

All the way from New Orleans

To Jerusalem"

I traveled through East Texas

Where many martyrs fell

And I know no one can sing the blues

Like Blind Willie McTell

Den inledande raden kan lika gärna vara en retorisk fråga riktad till lyssnaren ("have you seen...?") som början på en profetia  ("I have seen...!").  Även symbolspråket är tvetydigt. Är tecknet på dörren det kryss som man gör på pestsmittade hus eller är det offerblodet som israeliterna strök på dörrens tvärbjälke för att rädda sina förstfödda barn?

Från New Orleans - staden som såg jazzen och bluesen födas - till Jerusalem där templet plundrades, Jesus korsfästes och Muhammed mötte Gud.  Mellan de två städerna finns ett avstånd som på en och samma gång är geografiskt, kronologiskt och kulturellt. När Dylan spelar Blind Willie McTell befinner sig Jerusalem sedan länge i centrum för världspolitikens uppmärksamhet. Men vägen mellan New Orleans och Jerusalem beskriver också Dylans egna resa; den judiske rockpoeten som söker sanningen i både bluesen och Bibeln.

Blind Willie McTell var ursprungligen tänkt för albumet Infidels (1983) men låten lyftes av någon oklar anledning ut av Dylan i sista stund. Nästan omedelbart började två läckta inspelningar cirkulera i bootlegkretsar, en lågmäld akustisk version och en mer rockorienterad. Den akustiska ges 1991 ut  på Bootleg Series vol. 1-3 och det är den som avhandlas i denna text.

Ackompanjemanget utgörs av ett piano, diskret flankerad av Mark Knopflers (eller möjligen Mick Taylors) akustiska gitarr. Någonstans anar man också ett minimalistiskt trumkomp men det kan lika gärna vara Knopfler (eller Taylor) som slår takten på gitarrlocket. Melodin är hämtad från St. James Infirmary blues, en folksång av oklar härkomst som är mest känd i en version av Louis Armstrong and his Savoy Ballroom Five från 1928. Liksom Armstrongs St James Infirmary domineras Dylans Blind Willie McTell av ett sorgset, klagande uttryck.

Men Dylans röst bär också på en anklagande ton; det är som om han ser på världen med McTells ögon och ställer oss till svars. Särskilt tydligt blir det i versen som blottar blueskulturens allra äldsta  och djupaste rötter:

See them big plantations burning

Hear the cracking of the whips

Smell that sweet magnolia blooming

See the ghosts of slavery ships

I can hear them tribes a-moaning

Hear the undertaker's bell

Nobody can sing the blues

Like Blind Willie McTell

Det råder nog ingen tvekan om att Blind Willie McTell hör till det absoluta toppskiktet i Dylans konstnärliga produktion. En förklaring till detta är förstås verkets minst sagt suggestiva bildspråk och det är onekligen fascinerande att se hur den rika symbolvärlden ständigt genererar nya tolkningar.

Ta till exempel den andra versen där  "charcoal gypsy maidens" plockar ner tälten till ljudet av en hoande kråsuggla (strix varia).

Well, I heard the hoot owl singing

As they were taking down the tents

The stars above the barren trees

Were his only audience

The charcoal gypsy maidens

Can strut their feathers well

But nobody can sing the blues

Linke Blind Willie McTell

Där musikjournalisten Greil Marcus ser ett bönetält på ett väckelsemöte [1] hittar musikkritikern David Yaffe istället kringresande varietéer och ambulerande tivolin varpå textens "charcoal gypsy maidens" blir till blackfacemålade minstrelartister. [2] Fjädrarna är med andra ord lånta och återigen pekar Blind Willie McTell  tillbaka på Dylan själv och hans lek med - och lån av - identiteter.

Litteraturvetaren Ola Holmgren är inne på samma spår som Yaffe men noterar också att ugglan spelar en viktig roll i den Nordamerikanska indiankulturen. Enligt Holmgren kan tälten därför även ses som indiantipier vilket förstås ger texten ytterligare en dimension. [3]

Blind Willie McTell slutar med att sångjaget dystert blickar ut genom fönstret från St. James Hotel:

Well, God is in his heaven

And we all want what's his

But power and greed and corruptible seed

Seem to be all that there is

I'm gazing out the window

Of the St. James Hotel

And I know no one can sing the blues

Like Blind Willie McTell 

Dylanologen Clinton Heylin ser valet av St. James Hotel som en blinkning åt den ovan nämnda St. James Infirmary Blues - särskilt som orden hotel och hospital har en gemensam etymologi. [4] Holmgren menar däremot att hotellet är St. James Hotel i Red Wing Minnesota, ett anrikt hotel med utsikt både över Mississippifloden och highway 61. [3] De två färdlederna förbinder Dylans Minnesota med Elvis Presleys  Memphis, Chuck Berrys St Louis och Robert Johnssons Mississippi.

I snart fyra decennier har Dylanentusiaster världen över grubblat över varför Bob Dylan lyfte ut Blind Willie McTell från Infidels.

Enligt Dylan själv berodde strykningen  på att Blind Willie McTell aldrig blev riktigt färdig: "It was never developed fully; I never got around to completing it. There wouldn´t be any other reason for leaving it off the record. It´s like taking a painting by Manet or Picasso - goin' to his house and lookin' at a half-finished painting and grabbing it and selling it to people who are 'Picasso fans'." [5]

Holmgren noterar att  Blind Willie McTell fått ett eget liv genom att befrias från  albumkontexten: "Dessa outtakes är räddningar undan den förstörande, kronologiska tiden. De äger kvaliteter som gör att de istället hör hemma i den skapande tidens evighet." [3]

Heylin å sin sida menar att inspelningen ströks för att Dylan kände att han inte kunde möta de krav som låten ställde på honom: "Like that equally fatalistic reinvention of tradition, Dylan was determined to put every ounce of expression into 'Blind Willie McTell' in the studio [...] and when he hadn´t delivered, he decided the world deserved better." [4] 

Man kan förstås fråga sig om det är ett konstnärligt tillkortakommande eller ett bevis på kreativ briljans att skriva en låt som är större än en själv.

Källor:
1. Greil Marcus: "Dylan as Historian" (1991) ur Bob Dylan, Writings 1968 - 2010 (2010)
2. David Yaffe: "Not Dark Yet - How Bob Dylan got his groove back " ur Bob Dylan - Like a Complete Unknown (2011)
3. Ola Holmgren: "Blind WillieMcTell eller ingen kan sjunga blues som Bob Dylan" ur Stickspår (2016)
4. Clinton Heylin: Still on the Road - the songs of Bob Dylan 1974-2008 (2010) 
5. Ur en intervju med Jonathan Lethem i Rolling Stone (September 2007)

Folkale och In My Time of Dyin'

Folkale 3,5%

Odd Island Brewing är ett  litet bryggeri någonstans utanför Kungsbacka. På hemsidan anges byn Fjärås, samtidigt som min inre Göteborgare vill att Odd Island ska syfta på Särö. folkobob har ingen aning om vilken spridning deras ofiltrerade APA Folkale har, inte heller hur distributionskanalerna ser ut. Den burk som provas här nedan är hur som helst inhandlad på Möllan folkis i Malmö.

Färgen är ljust gul och inte helt klar. Skummet är luftigt och lämnar ett spindelvävsdraperi på glasets insida. Doft av passionsfrukt. Pigg kolsyra. Smaken är citrus-syrlig och med en välbalanserad, fruktig humlebeska. Apelsinjuice i avslutet. Len munkänsla. Ljust bröd och marmelad i den medellånga eftersmaken

På burken hittar vi en förgänglighetssymbol i form av ett  primatkranium. För den oinvigde verkar det bara vara en visuell drift med akronymen APA, men folkobobs läsare vet förstås bättre. Ordet "folk" i Folkale är detsamma som i folksång, en musiktradition där texterna är djupt rotade i en allmänmänsklig, existentiell insikt: Livet är kort och fyllt av vedermödor, döden en mörk evighet. 

In My Time of Dyin' 

In My Time of Dying är en gospellåt som genom åren tolkats av en mängd olika artister, varav Led Zeppelin - med sin elvaminuters-koloss på Physical Graffiti (1975) - kanske är de mest kända. När Bob Dylan 1961 spelar in In My Time of Dyin' till sitt självbetitlade debutalbum är det istället Blind Wille Johnssons och Josh Whites versioner som utgör låtens givna referenspunkter. Blind Willie Johnsson spelade in låten 1927 och Josh White 1933. Båda två med den alternativa titeln Jesus Make Up My Dying Bed.

Det är tydligt att Dylan tagit intryck av den legendariske bottleneck-gitarristen  Blind Wille Johnsson arrangemang av låten. Dylans sliriga slide-figurer är nämligen identiska med Johnssons.

Däremot  verkar texten - med vissa ändringar - vara hämtad från Josh Whites version. Hos Dylan består In my Time of Dyin' av följande tre verser:

Well, in my time of dying don't want nobody to mourn
All I want for you to do is take my body home
Well, well, well, so I can die easy (x2)

Jesus gonna make up my dying bed

Well, meet me Jesus, meet me, meet me
in the middle of the air
If these wings should fail to me
Lord, won't you meet me with another pair
Well, well, well, so I can die easy (x2)
Jesus gonna make up my dying bed

Lord, in my time of dying don't want nobody to cry
All I want you to do is take me when I die
Well, well, well, so I can die easy (x2)
Jesus gonna make up my dying bed

Skillnaderna mellan Dylans och Whites versioner består dels av att verser strukits och dels av ett en helt ny (?) sista vers lagt till. Bland de strukna verserna hittar vi rader som: Ever since I been acquainted with Jesus / We haven't been a minute apart och Gonna shout my trouble's over / I've made it to the promised land. Sammantaget gör ändringarna att den ursprungliga sångens känsla av samhörighet med Jesus och tron på ett liv efter döden ersätts av något som mest liknar en uppgiven vädjan.

Men ändringarna märks också i själva sången. Dylan framför texten entonigt och klagande, långt ifrån både Blind Wille Johnnsons muskulösa vargyl och Josh Whites mjukt behagliga tenor. Det hela påminner mer om banjospelande bergsbor i Appalacherna (typ Dock Boggs och Roscoe Holcomb) än den svarta gospel och blues-tradition som In My Time of Dying brukar förknippas med.

Den belgiske språk- och litteraturforskaren Christophe Lebold argumenterar i sin essä A Face like a Mask and a Voice that Croaks (Oral Tradition #22, Mars 2007) för att  Dylans karaktäristiska röst utgör en så pass viktig och integrerad del av Dylans konstnärskap att texterna egentligen inte kan förstås utan den:

His timbre and the limitations of that timbre are part and parcel of his poetic project. The distinctive nasality of his voice, for instance allows him to emphasize or distance the "dylanicity" of his performance, opening up innumerable possibilities of auto-pastiche. 

1961 är publiken inte särskilt förtrogen med "the distinctive nasality of his voice" och  inte heller har de någon erfarenhet av "dylanicity" att luta sig mot. Kanske betraktades dödsfixeringen som en genrekonvention i folksångarkretsar  Men det faktum att en hungrig 21-åring på sin första skiva väljer att sjunga In my time of Dying som om han faktiskt stod på tröskeln till graven bör ha förvånat.

Arabicaporter och One More Cup of Coffee (Valley Below)

Arabicaporter 3,5%

Arabicaporter är en porter med kaffetillsats (0,9% enligt etiketten) som tillverkas av det italienska bryggeriet Birrificio Grado Plato. folkobobs exemplar är köpt på Möllans folkis i Malmö, men det går nog att köpa på fler ställen.

Färgen är mörkt brun, nästan svart. Skummet är beigt och klängigt men inte särskilt fast. Doften är lite rökig (men ännu inget kaffe). Dock hittar man lite kaffe i smaken, tillsammans med prickig korv och söta toner av chokladkola. Arabicaporter har en ganska liten kropp för att vara porter. Beskan är varken markerad eller långvarig. Lite bröd och mjöl i eftersmaken

Då kallnat kaffe är bland det äckligaste man kan dricka så var jag i ärlighetens namn en smula skeptisk till Arabicaporter. Så illa är det dock inte. Tvärtom faktiskt. Ölet är en lättdrucken porter, med en aning kaffe. Ungefär som det var tänkt antar jag.

One More Cup of Coffee (Valley Below)

En fråga som pockar på svar är hur ofta det amerikanska kaffeföretaget Maxwell House hör av sig till Bob Dylan för att köpslå om rättigheterna till One More Cup of Coffee (Valle Below) från albumet Desire (1976). Jag gissar på så gott som dagligen; låten skulle nämligen passa perfekt till den typ av larger than life-reklam som man möter när det ska krängas bilar, öl och.... kaffe.

I tre verser berättar sångjaget om en kvinna och hennes familj. Vilken relation sångjaget egentligen har (eller haft) till kvinnan sägs aldrig, men man förstår att det känslomässiga utbytet knappast är reciprokt:

Your breath is sweet
your eyes are like two jewels in the sky
Your back is straight, your hair is smooth
On the pillow where you lie
But I don´t sense affection
No gratitude or love
Your loyalty is not to me
But to the stars above

I den andra versen introduceras kvinnans far samtidigt som presentationen av dottern fördjupas.  Vi får också reda på att fadern lärt henne både det ena och det andra:

Your daddy he´s an outlaw 
And a wanderer by trade
He´ll teach you how to pick and choose
And how to throw the blade
He oversees his kingdom
So no stranger does intrude
His voice it trembles as he calls out
For another plate of food

Även om texten mejslar ut en en högst levande och märgfull  bild av den laglöse patriarken så förblir flera viktiga frågor obesvarade: Är han en allierad eller en antagonist till sångjaget? Är det välbevakade kungariket ett uttryck för verklig makt eller en ironisk metafor för att beskriva en småaktig hustyrann?

I den tredje och avslutande versen återvänder vi till kvinnan vars övernaturliga förmågor nu indirekt  beskrivs via mamman och systern:

Your sister sees the future
Like your mama and yourself
You´ve never learned to read or write
There´s no books upon your shelf
And your pleasure knows no limits
Your voice is like a meadowlark
But your heart is like an ocean
Mysterious and dark.

Varje vers följs av en refräng - unisont framsjungen tillsammans med Emmylou Harris. De två rösterna skapar en intressant tvetydighet. Vem är det egentligen som är på väg bort från vem?

One more cup of cofee for the road
One more cup of coffee 'fore I go
To the valley below


Den musikaliska iscensättningen är kongenial och harmonierar perfekt med textens vagt exotiserande persongalleri. Scarlet Ravieras fiolslingor och Bob Dylans långsamma gitarrkomp mutar tillsammans in ett område som rymmer såväl  portugisisk fado som romsk folkmusik. Sättet som sången framförs på tillför ytterligare en dimension; Dylan drar konstfullt ut tonerna och låter dem sedan oktav-vis glida upp och ner. Det hela påminner om den lite sorgsna sångstil man ibland kan höra i traditionell arabisk och hebreisk musik

En stor del av One More Cup of Coffees suggestionskraft ligger i hur texten lyckas med konststycket att förmedla en scen som känns konkret och fysisk samtidigt som den paradoxalt nog är vidöppen för lyssnarens egna associationer och projektioner. Någon ser hur antihjälten i en Peckinpah-western  beger sig mot den slutgiltiga uppgörelsen. En annan hör hur ödestimman slår i ett stekhett mellanösternlandskap. Och helst utan sällskap av en Maxwell House logotyp.

Käbliku Summer Briis och Mozambique

Käbliku Summer Briis 3,5%

Det var förstås bara en tidsfråga innan trenden med syrliga öl skulle leta sig in i folkobob. För att hitta syrliga trekommafemmor behövs dock en butik med ett något bredare sortiment och  folkobob  styrde därför häromveckan stegen till Möllans folkis på Sofielundsvägen i Malmö. På Möllan Folkis (som alltså inte är en egen butik utan namnet på ICA Möllevångens ambitiösa folkölshylla) införskaffades bland annat Summer Briis från estländska Käbliku -en sour session IPA med vetemalt.

Summer Briis är ljust gulbrun och lite dimmig, inte helt olik äppelmust. Skummet är fast, nästan segt. Rejäl doft av passionsfrukt och aprikos. Smaken är uppfriskande syrlig med smak av både havtorn och tropisk frukt. Ananas, citron och passionsfrukt; allt finns där, men utan att det känns klibbigt eller artificiellt. Simmig munkänsla. Lång eftersmak med aprikos och persika. Det är lite lurigt att hitta beskan bland allt det syrliga, men nog finns den där.

Kanske bör det vara på sin plats med brasklapp: Då folkobobs erfarenhet av syrliga öl är något begränsad (se ovan) har jag inte riktigt något att jämföra smaken med. Kanske är Summer Briis otroligt syrlig för att vara en sur IPA. Kanske är den rena barnleken. Jag vet inte riktigt.

Spontant förknippar jag de fruktiga smakerna med den typ av sommaröl som kan fungera som apertif. Etiketten - där en parant dam i bikini blickar ut över stranden - skvallrar om att jag inte är ensam om den associationen.

Mozambique

Även om Bob Dylan inte brukar förknippas  med strandhäng och solbad så behöver han för den sakens skull inte vara  helt främmande inför solstolar, luftmadrasser och glass-strutar. Han har ju faktiskt burit solglasögon i över femtio år. 

Sommaren 1975 skriver Dylan  tillsammans med med mångsysslaren och teatermannen Jacques Levy flertalet av texterna till det album som skall bli Desire.  Jämfört med den tidiga sjuttiotals-produktionen är Desire betydligt mer kosmopolitisk såväl textmässigt som musikaliskt. Som tredje spår hittar man låten Mozambique - ett tre minuter långt vykort från ett av världens fattigaste länder:

I like to spend som time in Mozambique
The sunny sky is aqua blue
And all the couples dancing cheek to cheek
It's very nice to stay a week or two

There's lot of pretty girls in Mozambique
And plenty time for good romance
And everybody likes to stop and speak
To give the special one you seek a chance
Or maybe say hello with just a glance

Ackompanjemangets diskreta men icke desto mindre soliga calypsorytm utgör på inga sätt en kontrast till (eller ens en nyansering av) den utstuderat tvådimensionella texten. Och frågan man ställer sig som lyssnare blir förstås följande: Varför gör man en låt om just Mozambique?

När Dylan och Levy skriver texten till  Mozambique sommaren 1975 är läget i  landet minst sagt turbulent.  På samma gång som Nejlikerevolutionen störtade det fascistiska i Portugal genom Nejlikerevolutionen 1974 upplöses också kolonialväldet i Mozambique. Den marxistiska guerillan  FRELIMO kunde därmed ta makten efter 13 års väpnad kamp och med hjälp av Kuba och Sovjet  påbörjades arbetet med att bygga socialismen. 1975 utbryter dock ett nytt inbördeskrig ut när RENAMO (Mozambiques Nationella motstånd) tar till vapen mot  FRELIMO med stöd av Sydafrika och Rhodesia

Så varför Mozambique?

Den enklaste förklaringen är att Mozambique -med sitt "q" och sitt "z" -  är ett spännande ord som genererar en hel bukett med spänstiga rim såsom cheek, speak och peek. Det är inte heller omöjligt att Dylan och Levy också påverkas på ett mer omedvetet plan av att Mozambique ofta nämns i radio, teve och tidningar under den tid som skrivprocessen pågår.

Eller så  handlar låten om ett förflutet (eller snarare drömt) Mozambique.  Det är lätt att se hur sångjaget, iklädd ljus linnekostym slår sig ner framför sin bungalow med en ginfizz i handen. Och Mozambique är i gott sällskap. Desire  är ett album som till stor del rör sig i en slags förgången Matinévärld, befolkad av äventyrare och lycksökare. Kvinnan i Black Diamond Bay som "shows a face from another time and place" skulle med sin "necktie and Panama hat" smälta in fint bland de jet-set-européer som på 50- och 60-talet spenderade nätterna i Laurenço Marque (idag Maputo) och dagarna på Bazarutoöarna.

En tredje - rakt motsatt teori är att låtens skildring av paradisiska stränder, hav och kvinnor tvärtom uttrycker ett försiktigt stöd till den nya regimen i Mozambique. När texten skrivs är det fortfarande ovanligt för världsartister att stödja afrikanska befrielserörelser. Detta kommer som bekant att ändras de följande åren med Bob Marleys Zimbabwe (1979), Peter Gabriels Biko (1980) och The Specials Free Nelson Mandela (1984), men sommaren 1975 kan det kanske ses som ett utslag av charmfull salongsbolsjevism att beskriva hur det socialistiska Mozambiques sol lyser såväl över landets stränder  som dess befriade folk:

And when it´s  time for leaving Mozambique
To say goodbye to sand and sea
You turn around to take a final peek
And you see why it´s so unique to be
Among the lovely people living free
Upon the beach of sunny Mozambique

Frågan om vilken roll Mozambique spelade i Dylan och Levys föreställningsvärd sommaren 1975 kommer antagligen aldrig att  få ett defintivt svar. Hur man än vänder på det finns det ett slags metaironiskt element som är svårt att helt frigöra sig från: Desires svängigaste och mest obekymrade låt handlar om ett land som kämpar för att inte slukas av avgrunden...