Passion för folk och Make You Feel My Love

Passion för folk 3,5%

folkobob har tidigare uppmärksammat att den tyska matvarukedjan Lidl då och då tar in  partier från mindre bryggerier. Huruvida detta är resultatet av vakna inköpschefer med fingerspitzengefühl eller cyniskt varumärkesbyggande är en fråga som är öppen för spekulation.

Nåväl. På Lidl i Staffanstorp kunde man i höstas hitta Passion för folk -en IPA från Göteborgsbryggeriet Beersmiths, smaksatt med fruktpuré av mango och passionsfrukt.

Färgen är ljust gul och inte helt klar. Snabbt, frasigt läskedrycksskum som sjunker undan utan att lämna rester. Doft av passionsfrukt och aprikoskräm. Smaken domineras av fruktsötma  men det finns även en hel del syrlighet. Örtigt humleavslut och mineralvattenssälta i eftersmaken  Kolsyran är något stickig, men passar på något vis bra till läskkänslan.

Make You Feel My Love

Idag betecknar ordet passion främst en  brinnande kärlekskänsla som eldas på av fysisk lusta och kroppslig åtrå men så har det förstås inte alltid varit.  Passion kommer från latinets ord för lidande, passio, en betydelse som fortfarande lever kvar bland påskens religiösa passionsspel och hos sjukhusens plågade patienter.  

Men alla som någon gång haft förmånen att studera en passionerad förälskelse på nära håll vet förstås att lidandet aldrig är långt borta. Med kärleken kommer ju - förutom det ständiga hotet om separation - även smärtsamma känslor av svartsjuka, ovisshet och otillräcklighet.

Med detta sagt kan vi konstatera att Make You Feel My Love är Bob Dylans mest passionerade kärlekssång; här bor nämligen lidandet granne med kärleken. Dock framstår det hela som tämligen okomplicerat; genom att dela med sig av sin kärlek kan den ene befria den andre från svårmod och mörker:

When the rain is blowing in your face

And the whole world is on your case

I could offer you a warm embrace

To make you feel my love

When the evening shadows and the stars appear.

And there is no one there to dry your tears

I could hold you for a million years

To make you feel my love 

Tillsammans med Blowin' in the Wind och Knockin' On Heavens Door är Make You Feel My Love är en av de Dylanlåtar som har tolkats av störst antal artister. Sedan den debuterade på albumet Time Out of Mind 1997 har den sjungits in av såväl Adele och Ane Brun som Billy Joel och Engel Humperdnick. Detta kan dels på bero att texten bärs fram av en extrem slitstark melodi (vilken i sin tur utgår från 50-tals schlagern You Belong to Me)  och dels på att texten vid en första anblick är påfallande rak och enkel. Åtminstone med Dylanmått mätt.

Men skenet bedrar, för saken är den att den återkommande raden  "to make you feel my love" kan förstås på två olika sätt. Antingen som att sångjaget vill dela med sig av sin kärlek och värme eller som att sångjaget vill tvinga den andre att känna samma sak (och lika mycket) som han själv. Även om det förra alternativet är avgjort gemytligare än det senare så blir det i  sticket tydligt att kärleken inte är besvarad men att sångjaget likväl framhärdar i uppfattningen att den andre hör hemma hos just honom.

I know you haven't made your mind up yet

But I would never do you wrong

I've known it  from the moment that we met

No doubt in my mind where you belong

Vad som verkar vara viktigare än den andres välbefinnande är att denne upplever samma slags kärlek som sångjaget; ett mål som av allt att döma ska kunna uppnås genom umbäranden och lidande.

I'd go hungry, I'd go black and blue

I'd go crawling down the avenue

There's nothing that I wouldn't do

To make you feel my love

The storms are raging on the rollin' sea

And on the highway of regret

The winds of treason blowing wild and free

You ain't seen nothing like me yet.

Den kanadensiske poeten och litteraturvetaren Stephen Scobie konstaterar i sin bok Alias - Bob Dylan Revisited (2003) att den lätta banala och klichétyngda texten förstärker känslan av att sångjaget är oförmögen att ge uttryck för sina känslor:

[T]he increasingly desperate nature of the singers´s gestures - "crawl down the avenue", "go to the ends of the earth" - only serves to underline his inability to "make you feel" his love; that is, he cannot bring his words and his emotions together, cannot make things the same. It is not so much that the loved one cannot feel; the problem is that the singer thinks his lover has to be "made to" feel. (Scobie 2003)

På studioversionen framför Dylan Make You Feel My Love som en traditionell  pianoballad, understödd av en diskret orgel vilken för med sig en subtilt sakral  känsla. Sången, som ligger långt fram i ljudbilden, balanserar hela tiden mellan det naket utlämnande och det utsökt sentimentala.  

Trots det - eller kanske just på grund av det - är det svårt att skaka av sig känslan av att raden  you ain't seen nothing like me yet lika gärna kan uppfattas som ett förtäckt hot som en känslosam försäkran om att det alltid finns kraft och kärlek kvar.

Arctic Beer och Talkin' World War III Blues

Arctic Beer 3,5%

I norra Norge, 30 mil norr om polcirkeln, ligger Tromsö och det anrika bryggeriet Mack (uppkallat efter grundaren Ludwig Markus Mack). Deras ljusa lager Arctic lär gå åt som smör på en nygräddad lefse bland norska gränshandlare i Strömstad. Dock är den burk som recenceras här köpt på Coop i Lund.

Färgen är blekgul och helt klar. Tätt, halvsnabbt skum med lite kläng. Doft av franskbröd och skumbanan. Ganska mycket sötma (sirap och vanilj) och ganska lite beska. En frisk citruston ger sig dock till känna i avslutet. Behaglig kolsyra men ganska tunn munkänsla. Kort eftersmak med rena, fina brödtoner.

Talkin' World War III Blues

Den som närmar sig Norge med putsade Bob Dylanbrillor kommer förr eller senare att få syn på poeten Jan Erik Vold. I mitten av sextiotalet var han - i likhet med Dylan -  inspirerad av beatpoesi och imagism  och på sjuttiotalet gav han ut boken Damer i Regn, en samling med Dylanöversättningar  (Den norske Bokklubben, 1977).

Att översätta poesi är knappast något för den nervsvage. Förutom att rim och versfötter måste passas in i en helt ny språkdräkt, så väcker ord och uttryck olika känslor på olika språk. Ett stolt dandelion blir på svenska till en småäcklig maskros samtidigt som det fartfyllda idiomatiska uttrycket fall in sleep  blir till det stillsamma verbet somnar.

Den som översätter Bob Dylan stöter dessutom på ytterligare ett problem i form av ett intensivt namndroppande. Namn på städer och kulturpersonligheter staplas på varandra men de bilder de målar upp blir inte nödvändigtvis desamma i Amerika som i Skandinavien.  Jan Erik Vold löser detta genom att söka efter de norska  motsvarigheterna.  Ta till exempel Dylans Talkin' World War III Blues från 1963 - en text som hos Vold får heta  Preike* trea verdenskrig.

Texten skildrar hur textens berättarjag går till en doktor för att dryfta en dröm om livet efter kärnvapenkatastrofen. I den ursprungliga versionen av Dylan beskrivs mötet med   hjärnskrynklaren så här:

I said , "Hold it, Doc, a World War passed through my brain"

He  said, "Nurse, get your pad, this boy's insane"

He grabbed my arm, I said, "Ouch!"

As I landed on the psychiatric couch

He said "Tell me about it"

I Volds översättning ställs en något annorlunda diagnos samtidigt som patienten framstår som avsevärt motsträvigare:

Jeg sa: Doktor, doktor jeg har en verdenskrig i hue 

Han sa: Søster, rull ut trillebenken, gutten har fått snue

Så greip han meg   i armen, jeg sa: Gi-Fan!

idet jeg landa på psykiater-divan

Han sa: Få høre!

Sedan beskrivs den ena absurda scenen efter den andra, för trots att en växande ensamhet gör sig påmind i utbombade metropolen verkar det  vara omöjligt för de överlevande att nå fram till varandra. Hos Dylan visar det sig  först mot slutet att staden som skildrats är New York medan Vold å sin sida redan från början är tydlig med att vi befinner oss i Oslo. Turen går längs Pilestredet vidare mot Grand Café för att till slut avslutas på Fridtjof Nansens Plass där en grammofonspelare snurras igång:

Vel, nå lengta jag etter å høre musikk

så jag satte på bilradioen temmelig kvikt

Det kom ingen lyd, bare batterigugge

radioen var en gåen som ei mjælkemugg⃰  ⃰      

Så måtte jag sveive på sveivegrammofon

Det var søstrene Bjørklund som skrek i mikrofon

Si til mor, si til far vår kjaerlighet går bra, går bra

Vi kan konstatera att Vold har låtit det norska schlagerfenomenet Søstrene Bjørklund ersätta förlagans högst fiktive smörsångare Rock-a-day Johnny:

Well, I remember seein' some ad

So I turned on my Conelrad

But I didn't pay my Con Ed bill

So the radio didn't work so well

Turned on my record player -

It was Rock-a-day Johnny singin', "Tell Your Ma, Tell Your Pa 

Our Love's A-gonna Grow Ooh-wah, Ooh-wah"

Genom åren har flertalet av Volds Dylanöversättningar tolkats av jazz- och bluesmusikern Kåre Virud.  Men det finns undantag och Preika trea verdenskrig  hör till dem som Vold  konsekvent valt att recitera solokvist, såväl från  scen som på skiva. Det upphöjda, humoristiska lugn som genomsyrar Dylans framförande av Talkin' World War III Blues saknas nästan helt  hos Vold, istället genomsyras uppläsningen av en manisk nervositet. 

Befriad från takt och ackord får texten ett radikalt annorlunda uttryck och den orimmade rad som avslutar  varje vers - och som Dylan utgör en kommentar utanför den egentliga sången -  blir hos Vold till en slags sammanfattande slutsats.

Men även rent textmässigt framstår Dylans sångpersona också som en aning mer  känslomässigt distanserad i jämförelse med Volds dikt-dito. Notera till exempel hur Volds textjag längtar efter musik medan Dylans lite lagom pliktskyldigt drar sig till minnes en reklamannons för nödradiosystemet Conelrad (Control of Electromagnetic Radiation).

Kanske speglar de två texterna två skilda aspekter av kalla kriget. När  Dylan sjunger in Talkin' world War Blues är Amerika en djupt skakad, men samtidigt lättad nation i färd med att bearbeta Kubakrisen. När Vold gör sin  översättning har stormakternas kärnvapenpark i årtionden kastat ångestfyllda skuggor över det lilla NATO-landet Norge.

*Preike motsvaras på svenska av "predika".

⃰  ⃰ Mjölkkanna   

Full Bloom och Key West (Philosopher Pirate)

Full Bloom 3,5%

I början av året skrev folkobob om ett veteöl med kamomill från Malmös Rocket Brewing. Nu har det blivit dags för en Pale Ale med Hibiskusblomma - en kvalificerad gissning är att nästa brygd bliren porter med fänkål.

Färgen är rosa och helt klar. Doft av svartvinbärssaft. Skummet är snabbt och frasigt. Ölet är friskt men inte särskilt smakstarkt. Svag beska, men desto mer sötma. Ganska stickig kolsyra. Först i avslutet ger ölsmaken sig till känna. Mineral i eftersmaken.

Hibiskus är en tropisk perenn som gillar fukt och värme. Det kommer således knappast som en överraskning att Florida är den amerikanska stat som har flest  vildväxande hibiskusarter (13 stycken).

Key West (Philosopher Pirate)

Längst ner i Floridas sydvästra hörn ligger Key West - en kalkstens ö på elva kvadratkilometer och USA:s sydligaste punkt. 

Huruvida den surmulne rockpoeten Bob Dylan någon gång spatserat längs Key Wests soldränkta gator kan vi förstås bara spekulera i men helt omöjligt är det inte. Åtminstone inte att döma av Key West (Philosopher Pirate) - en nästan tio minuter lång låt från sommarens album Rough and Rowdy Ways- där vykortsprosa och de existentiella spetsfundighetern går hand i hand.

Key West is the place to be 

If you´re lookin´ for immortality

Stay on the road - follow the sign

Key West is fine and fair

If you lost your mind, you'll find it there

Key West is on the horizon line.

Med sina vajande palmer och historiska miljöer utgör Key West ett gränsland, inte bara mellan Nordamerika och Karibien utan även mellan nuet och det förflutna. Således är det helt i sin ordning att att Key West (Philosopher Pirate) börjar med att sångjaget på sin transistorradio lyckas ratta in nyheten om mordet på president William McKinley. 

McKinley hollered - McKinley Squalled 

Doctor said McKinley - death is on the wall

Say it to me if you got something to confess

I heard all about it - he was going down slow

Heard it on the wireless radio

From down in the boondocks - way down in Key West

Att McKinley blev skjuten  i Buffalo 1901 spelar mindre roll; i Dylans Key West löper alla trådar parallellt. Om albumet Rough and Rowdy Ways börjar med en humoristisk självreflektion som  konstaterar att I Contain Multitudes så slutar den med att omsätta detta multidimensionella vara i praktik. 

Kanske får vi här en ledtråd till låtens undertitel - Philosopher Pirate. En pirat tar som bekant det den vill ha utan att fråga. Således kan vi se hur vår filosofipirat låer behov styra idealen snarare än tvärtom.  

I play the gumbo limbo spirituals

I know all the Hindu rituals

People tell me that I'm truly blessed

Bougainvillea bloomin' in the summer and spring

Winter here is an unknown thing 

Down in the flatlands - way down in the Key West

Framförandet är långsamt, på gränsen till sävligt. Ett avmätt ackord slås på ettan medan en virveltrumma vispas utan brådska och ett dragspel precis lyckas hålla liv i en entonig evighetsmelodi. Key West verkar vara ett slags limbo. 

Key West is under the sun

Under the radar - under the gun

You stay to the left and then you lean to the right

Feel the sunlight on your skin

And the healing virtues of the wind

Key West - Key West is the land of light

Texten är skriven som en sexradig tetrameter med rimschemat a-a-b-c-c-b. Att formen är typisk för  äldre italiensk lyrik bidrar till intrycket av Key West som  en plats för själslig rening. Ett limbo med varma, vita stränder  och smaragdgrönt vatten men inte desto mindre ett limbo. 

Känslan av permanent undantagstillstånd och inre exil känns igen från Desolation Row (1965) men vädret verkar nu vara bättre och trivselfaktorn avsevärt högre.

Soda Pop IPA och Cocaine Blues (1961 version)

Soda Pop IPA 3,5%

En av många nyheter som försvann i sommarens coronaståhej var att Lidl började sälja trekommafemman Soda Pop IPA, ett samarbete mellan Göteborgsbryggeriet Vega och läskeblaskfabrikanten GBG Soda.

Soda Pop IPA är alltså en ale som blandats med läsk. Det låter  förstås hiskeligt, men riktigt så illa är

det inte. Färgen är ljust blekgul och helt klar. Skummet är frasigt, grovt och överraskande slitstarkt. Doft av passionsfrukt och päronsoda. Smaken är ganska söt och och nästan utan beska. En tydlig vaniljton för tankarna till Portello. Trevlig kolsyra. Passionsfrukt och hallonsoda i avslutet. Medellång eftersmak som övergår i  krita.

På etiketten syns en motorbåt av den typ som Tubbs och Crocket jagade kokainsmugglare med i teveserien Miami Vice. 

Cocaine Blues (1961 version)

Till skillnad från tobaksplantan och kaffebönan gjorde kokabuskens ingen omedelbar succé hos de spanska conquistadorerna. Man kan fråga sig varför. Enligt Tom Feilings reportagebok The Candy Machine: How Covcaine Took over the World (2009) berodde skepsisen på att det idoga kokatuggandet förde tankarna till idisslande kor. 

Det skulle krävas en kemisk och industriell revolution innan Europa och kokabusken kunde hitta fram till varandra. 1855 isolerade den tyske kemisten Friedrich Gaedcke kokabladens psykoaktiva substans, en alkoloid som några år senare får namnet kokain.  

 

Kokain blir snabbt populärt som en mirakelmedicin mot allt från tandvärk och hemorrojder till alkoholism och allmän håglöshet. När Sigmund Freud 1885 hyllar kokainet själsbefriande förmågor i skriften Über Coca når den europeiska kokainhaussen sin kulmen. 

Av alla droger i världen är det nog kokain som har upplevt de största konjunktursvängningarna. När svarta amerikanska arbetare i början av 1900-talet börjar använda kokain för att kunna orka med det allt högre tempot i fabrikerna svalnar den vita överklassens intresse för drogen. Om kokain tidigare ansetts vara ett chict universalläkemedel ses den nu istället som orsaken till upplopp och kriminalitet i svarta bostadsområden. 

Det skrivs nu också mängder av slagdängor om kokainets faror. En av dem är Cocaine Blues (ibland Coco Blues eller bara Cocaine), en låt som sedan 30-talet kommit att  förknippas med den blinde blues- och gospelsångaren Reverend Gary Davis.

Det är inte utan att  man misstänker att det framför allt är kokainets lusthöjande egenskaper som fångat Davis intresse. Genom hela sången paraderar rader av olikfärgade kjoltyg vilka sedan sammanlänkas av omkvädet "Coacaine all around my head":

Got my baby dressed in white / Hey Baby won´t you stay the night .... Got my baby dressed in red / Won't you come to bed  ....  Got my baby dressed in green / Hey baby can´t be seen.... och så vidare.

Två dagar före julafton 1961 tolkar en tjugoårig Bob Dylan Cocaine Blues hemma hos sin gamla flamma Bonnie Beecher i Minneapolis. På plats finns även musikerkollegorna John Koerner och Tony Glover och att döma av den inspelning som Glover gör av kvällen verkar stämningen ha varit uppsluppen. Dylan utgår från Davis musikaliska arrangemang men förhåller sig textmässigt tämligen fritt till förlagan. Han stuvar om, drar ifrån och lägger till. 

Ett exempel på det senare är de inledande verserna som med hjälp av några välvalda geografiska fixpunkter placerar Cocaine Blues på centrala Manhattan:

When I walk up 10th street turn down Beale

Looking for a girl at the Colosseum,

Cocaine all around my brain.

Hey mama, won't you come here quick,

This old cocaine is making me sick

Cocaine all around my brain

Walked up 10th street turn down Main,

Looking where I get Cocaine,

Hey baby, won't you come here quick,

This old cocaine is making me sick

Cocaine all around my brain

Bilden av den abstinenta pundaren på jakt längs stadens gator saknas helt hos Davis och står dessutom i skarp kontrast mot det spexartade sätt som sången framförs på.

I sångens andra halva återvänder Dylan till förlagans kulörta klänningar. Även här märks en hel del ändringar varav vissa verkar vara ett resultat av stundens improvisation. Och kanske är detta förklaringen till att Dylan ibland fnissar snarare än sjunger. 

Yonder come a baby all dressed in blue

Hey baby, don't want no one but you,

Cocaine is inside my brain

Hey mama, come here soon 

This old hash she's [haschisch?]got me on the moon

Cocaine all around my brain

Yonder comes my baby all dressed in purple

Hey baby watch your nipples

Cocaine all around my brain

Hey baby, won't you come here quick

You know, I'm getting sick

Cocaine all around my brain

Tolkningen av Cocaine Blues i Beechers lägenhet är förstås en bagatell men kan ändå vara intressant för den som intresserar sig för Dylans konstärliga rötter. Förutom det uppenbara mästarprovet att få "purple" att rimma med "nipple" så ser vi här även ett tidigt exempel på hur det traditionella får lämna företräde för det spontana och intuitiva.   

Hösten 1962 spelar Bob Dylan på The Gaslight Cafe i New York. Vid minst ett tillfälle finns Cocaine Blues med på låtlistan. Såväl texten som själva framförandet har nu stramats upp samtidigt som ett melankoliskt stråk har tillkommit (det kan här vara värt att notera att Dylan samma kväll även uppträder med en egen sorgesam missbruksballad i form av den sorgliga Moonshiner).

När Dylan spelar Cocaine Blues i början av sextiotalet är kokain sedan länge en drog från det förgångna, en anakronism tillsammans med absint och opiumdroppar. Sextiotalets drogkultur kommer som bekant istället att handla om LSD, cannabis och amfetamin. När Peter Fonda och Dennis Hopper fyller motorcykeltankarna med kokain i Easy Rider beror det enligt den tidigare nämnda Tom Feeling på att man vill ha en drog som ingen i publiken kan relatera till. 

Detta ska dock snart komma att ändras. Under sjuttiotalet blir Kokain återigen en innedrog för såväl läderklädda rockers som paljettprydda discodansare. Att Dylans Rolling Thunder-turné 1975-76 var en rejält pudrad historia är förstås allmänt känt (enligt musikjournalisten David Yaffe fick Joni Mitchell betalt i kokain) och även om Dylans egna drogvanor fortfarande är ett ämne för spekulation är det lätt att konstatera att de flesta av hans musikerkollegor under  70- och 80-talet underhöll minst sagt vidlyftiga vanor. 

1997 plockar Dylan återigen upp Cocaine Blues. Sedan han sjöng den senast har kokainet raffinerats till crack och återigen blivit en drog som signalerar misär. På Bootleg Series vol. 8. Tell Tale Sign kan man höra en inspelning från Wien den 27 augusti. Förutom det faktum att Cocaine Blues äntligen befinner sig i den kokainentusiasten Sigmund Freuds hemstad kan vi även konstatera att Dylan har lyft in ännu en vers av Davis:

Cocaine's for horses and it's not for men Horses

Doctor said it kill you, but he don't say when

Cocaine all around my brain

Hey baby, you better come here quick

This old cocaine is making me sick

Cocaine all around my brain

Frågan är bara om versen ska förstås som en varning för droger eller som ett bevis för att gamla blinda bluessångare med åren blir roligare än knarkpartaj.

South Wood och Covenant Woman (live version 1979)

South Wood 3,5%

Under sommaren har folkobob varit på öppet hus hos Perfectly Squared Brewing, ett mikrobryggeri utanför Dalby som bland tillverkar trekommafemman South Wood, en ofiltrerad session pale ale. 

Färgen är gyllengul och inte helt klar. Skummet är tätt och långvarigt med kläng. Svag men behaglig doft av jäst och aprikos. Smaken domineras av en örtig beska som bidrar till en tydlig men lite kantig kropp då ölet inte bjuder på särskilt mycket sötma. Behaglig kolsyra. Jäst i avslutet och en lång besk eftersmak med en aning klöveräng.

Ölet har förstås fått sitt namn efter den närbelägna nationalparken Dalby Söderskog, ett naturskyddsområde som är känt för sitt bestånd av nunneört. 

Covenant Woman (live version 1979)

För nunnan är den andliga kärleken till Gud och kärleken till människan av kött och blod konkurrerande krafter; ju mer hon ger till den ena desto mindre finns kvar för den andra. Om hon helt och fullt vill leva med Gud återstår därför ingenting annat än ett liv i celibat och kontemplation innanför klostermurarna.

Men för den grupp kristna som gärna låter sin kärlek komma till ett mer fysiskt uttryck är klosterlivet knappast ett alternativ. En av dessa är Bob Dylan, en turnerande rockmusiker med omvittnat kvinnotycke som 1979 kommit ut som bekännande kristen. Ditills hade Dylans kärlekslyrik  ofta handlat om mötet med - alternativt sökandet efter - en idealiserad, räddande kvinna (Girl from the North Country, Shelter From the Storm och If Not For You bara för att nämna några) men från och med 1979 märks en förskjutning i  relationslyriken. 

Den profana kärleken  blir nu till en återspegling av det gudomliga. folkobob har tidigare skrivit om Precious Angel, en låt som religionspsvetaren och Dylanentusiasten  Stephen H Webb beskriver så här i sin bok Dylan Redeemed (2006): "Precious Angel shows how Dylan was finally able to see the feminine in the light of the divine, rather than the divine in the light of the feminine."

 
Webbs ord om Precious Angel är i än högre grad giltiga för sången  Covenant Woman där sångjagets förtröstan till sin partner även blir ett sätt att närma sig Gud. 

Covenant woman got a contract with the Lord

Way up yonder, great will be her reward

Covenant woman Shining like a morning star

I know I can trust you to stay where you are

Efter varje vers följer en refräng som inte bara binder samman det förflutna med nuet och framtiden utan också sammanför det jordiska med det gudomliga:

And I just got to tell you 

I do intend

To stay closer than any friend

I just got to thank you

Once again

For making your prayers known

Unto heaven for me

And to you, always, so grateful 

I will forever be

Det finns dock en viktig skillnad mellan Precious Angel och Covenant Woman. Om den förra beskriver hur kvinnan fört sångjaget till Gud så beskriver den senare hur Gud fört kvinnan till sångjaget:

I've been broken, shattered like an empty cup

I'm just waiting on the lord to rebuild and fill me up

And I know He will do it 'cause He's faithful and He's true

He must have loved me so much to send me someone as fine as you

På Bootleg Series 13: Trouble No More (utgiven 2017) finns en inspelning från en konsert i Civic Auditorium i Santa Monica den 20 november 1979. Det intensiva framförandet av Covenant Woman står där i skarp kontrast till den nedtonade  studioversion som senare kan hörs på albumet Saved (1980). 

I centrum av livearrangemanget hittar  vi en orgel som i långa vibranta solopartier utgör en förstärkning - eller snarare förlängning - av sångens redan högt uppdriva känsla av innerlig lycka och tacksamhet.  På samma gång ett vittnande och en kärleksförklaring. 

Författaren Lars Andersson skriver i essän "Psalmisten Dylan" (i antologin Elektriska drömmar, 1982) om sin fascination för albumet Saved i allmänhet och spåret Covenant Woman i synnerhet. Andersson jämför Dylans textvärldar med 1700-talets pietistiska psalmtradition och finner att de båda förenas av betoningen på "tacksägelse, förtröstan och lovprisning".  Andersson nämner också den pietistiska väckelserörelsen dragning åt erotiskt färgad brudmystik, men utelämnar härvid Covenant Woman. Tråkigt kan man tycka, särskilt som den tredje och avslutande versen onekligen har en del att erbjuda den som intresserar sig för sexuella undertoner i Dylans kristna lyrik:

Covenant woman, intimate little girl

Who knows those most secret things of me that are hidden from the world

You know we are strangers in a land we're passing through

I'll always be right by your side, I've got a covenant too

Det hela blir alltså till  ett slags triangeldrama där "the covenant" både kan vara förbundet mellan två makar och det förbund som finns mellan Gud och den troende. Huruvida det senare förbundet är ömsesidigt eller ensidigt är dock en trosfråga som folkobob med varm hand överlämnar åt närmsta teolog.

2 x Gotland och Summer Days (live version 2018)

Alskute Pale Ale 3,5% och Silte Saison 3,5%

folkobobs granne hade häromveckan den stora vänligheten att komma hem från Gotland med ett par lokalt tillverkade trekommafemmor. Då  utgångsdatumet var en smula kort avsmakas de båda nu utan vidare dröjsmål i denna storslagna Gotlandsspecial.

Alskute Farm & Brewery gör en ofiltrerad NEPA (New England Pale Ale). Färgen är ljusgul och inte helt klar. Tydlig doft av passionsfrukt. Tätt, långvarigt skum utan kläng. Örtig humlebeska men också en hel del mango och parfym. Josig munkänsla med behaglig kolsyra. Medellång brödig eftersmak med en aning papp.

Snausarve gårdsbryggeri ligger bakom Silte saison (en öltyp som bekant inte är helt vanlig folkölshyllorna). Färgen är blekgul och inte helt klar. Svag doft av jäst och örter Skummet är frasigt och sjunker snabbt ner utan att lämna rester. Ganska syrlig smak med en aning päron. Koriander i avslutet. Något stickig kolsyra. Jäst och citrongräs i eftersmaken.

Historieprofessorn Olof Rudbeck (1630-1702) drev i sitt monumentalverk Atlantica tesen att  folkvandringstidens goter härstammade just från Gotland. Tyvärr har teorin haft en smula svårt att vinna erkännande.

Summer Days (live version 2018)

Den gotiska litteraturen framstod länge som romantikens fulsnygga, men pinsamma kusin. Släktskapet var  visserligen odiskutabelt men de dramatiska poserna och förkärleken till gravstenar, spindelväv och fladdermöss omöjliggjorde varje intåg i de finare salongerna. Med sina förfallna slott, övergivna kloster och ständigt dimbeslöjade hedar framstod den gotiska strömningen helt enkelt som en smula löjlig.

I sin avhandling De mörka labyrinterna (2003) försöker litteraturvetaren Mattias Fyhr gå bortom de rent estetiska aspekterna och istället undersöka den gotiska litteraturens gemensamma tematik. Fyhr konstaterar att gotisk litteratur genomsyras av en atmosfär  av undergång, förfall och en känsla av "olösbarhet"; men framförallt menar Fyhr att den gotiska litteraturen kännetecknas av "grepp som ger texten labyrintiska egenskaper".

Fyhr lyfter fram en mängd olika konstnärskap som på olika sätt verkat i den gotiska traditionen. En del namn är väntade, andra mer överraskande. folkobob håller som vanligt utkik efter Bob Dylan och faktiskt nämns han i en fotnot om Bruno K. Öijers Giljotin. I övrigt ges han dock inget utrymme och det är inte utan att man blir en smula nyfiken på om det går att läsa Bob Dylan med Fyhrs svarta goth-glasögon.

Ta till exempel Summer Days från albumet Love and Theft från 2001.  På ytan är det en spänstig jumpblues men bakom de muntert ringande gitarrerna hopar sig ett mörker.

Låtens första hälft beskriver kärnfullt sångjagets väg från grisfarmare till Cadillacägare. Därmed återger den också essensen av Amerikas ekonomiska och politiska historia; från en brittisk kronkoloni med nybyggare och indianer till en finansiell och industriell stormakt på dekis.

Summer days, summer nights are gone
Summer days and the summer nights are gone
I know a place where there's still somethin' going on

I got a house on a hill, I got hogs all out in the mud
I got a house on a hill, I got hogs out lying in the mud
Got a long haired woman, she got royal indian blood

Everybody get ready - lift up your glasses and sing
Everybody get ready to lift up your glasses and sing
Well, I'm standin' on the table, I'm proposing a toast to the king

Well, I'm drivin' in the flats in a Cadillac car
The girls all say, "You're a worn out star."
My pockets are loaded and I´m spending every dime
How can you say you love someone else when you know it´s me all the time?

Well, the fog's so thick you can't spy the land
The fog is so thick that you can't even spy the land
What good are you anyway, if you can´t stand up to some old business man?

Sommaren är oåterkalleligen slut och sångjaget - eller om det nu är Amerika själv - en stjärna på väg ner. Vi bockar av förfallet och noterar samtidigt att undergången fortfarande ligger en bit bort. Därefter noterar vi  att vi är vilse i dimman. Snart ska vi konstatera att vi är mer vilse än så...

She's looking into my eyes, she´s holding my hand
She's looking into my eyes, she´s holding my hand
She says, "You can't repeat the past," I say "You can't? 
What do you mean, you can't? Of course you can."

Where do you come from? Where do you go?
Sorry that´s nothin' you would need to know
Well, my back has been to the wall for so long, it's seems like it's stuck
Why don't you break my heart one more time just for good luck

Det nonsensartade meningsutbytet - för att inte tala om oförmågan att överhuvudtaget förflytta sig i rummet - stämmer onekligen väl överens med Fyhrs beskrivning av de "grepp som ger den gotiska litteraturen labyrintiska egenskaper":

"Med grepp avses motiv, teman och narratologiska tekniker som på någon nivå gör den skildrade    världen labyrintisk. Kategorin syns i miljöbeskrivningarna, i skildringar av huvudpersonernas uppträdande, i deras tankar, i deras kommunikation och avläsning av andra personers inre." (Fyhr 2003, folkobobs understrykning)

Förvirringen förstärks ytterligare av den oklara perspektiviseringen. Vem är egentligen sångens du? Lyssnaren, sångjaget eller det kvinnliga pronominat?

Därtill kommer det faktum att dialogen (om att upprepa det förflutna) är hämtad från F. Scott Fitzgeralds The Great Gatsby. En hemlig ledtråd gömd i texten;  en textmässig motsvarighet till kinesiska askar och - enligt Fyhr - ännu ett exempel på en labyrintisk egenskap.

Summer Days avslutas vid flod som verkar utgöra tillvarons yttersta gräns. Många år senare kommer floden att korsas i Crossing the Rubicon (2020), men för tillfället verkar vi bli kvar på flodstranden.

Standing by God´s river, my soul is beginnin' to shake
Standing by God´s river, my soul is beginnin' to shake
I´m countin' on you love to give me a break

Well, I'm leaving in the morning as soon as the dark clouds lift
Yes, I'm leaving in the morning just as soon as the dark clouds lift
Gonna break in the roof - set fire to the place as a parting gift.

Summer days, summer nights are gone
Summer days summer nights are gone
I know a place where there's still somethin' going on

Huruvida den planerade mordbranden verkligen kan lösa problemen är förstås tveksamt, inte minst med tanke på att sången slutar där den börjar, nämligen med  ett sakligt konstaterandet av att sommaren är över.  Vi har med andra ord rört oss i en cirkel och det samlade intrycket ligger onekligen nära det som Fyhr kallar en "atmosfär av olösbarhet":

[S]tämningen kan också bestå i att en situation tycks olösbar, t.ex. att en huvudperson gång på gång försöker utföra en handling utan att lyckas. Det kan vara en känsla av att något har hänt som inte går att rätta till eller att man befinner sig i en situation som man inte kan komma ut. (Fyhr 2003)

Livearrangemanget av Summer Days var länge snarlik studioversionen, men 2018 ändrade låten karaktär. Tempot sänktes och gitarrerna drog sig diskret tillbaka samtidigt som en fiol, trakterad av Donnie Herron, slöt an.  Resultatet blev en melankoliskt bakåtblickande western-swing.  Gammal men inte föråldrad, dammig men inte mossig. Som en gothversion av Bob Wills and His Texas Playboys.

Höga kusten och Crossing the Rubicon

Höga kusten 3,5%

Anrika Zeunerts bryggeri i Sollefteå (numera ägt av Kopparbergs) gör inte bara julmust, de gör också trekommafemman Höga Kusten - ett blandöl bestående av tre delar lager lager och en del ale.

Färgen är guldgul och helt klar. Tätt, långvarigt skumlock som sjunker ned till en trevlig kulle. Svag doft av vanilj och gräs. Ölet är ganska runt med försiktig beska, brödiga malttoner och viss sirapsötma. Kolsyran är i diskretaste laget. Citronzest i avslutet och kola och knäckebröd i den medellånga eftersmaken.

Burken pryds förstås av Höga kusten-bron, den drygt kilometerlånga hängbro som korsar Ångermanälven på 40 meters höjd.

Crossing the Rubicon

49 år före vår tideräkning korsar Julius Caesar och ett tusental legionärer Rubicon, floden som markerar gränsen mellan mellan den Galliska provinsen och Rom. Caesars plan är ett högriskprojekt av klassiskt märke - att avskaffa republiken och göra sig sig själv till kejsare

Till skillnad från Caesar - vars tid som kejsare fick ett abrupt slut efter bara fem år - har uttrycket "att korsa Rubicon" levt vidare desto längre som en metafor för en oåterkallelig handling med höga insatser och oklar utgång. I Bob Dylans Crossing the Rubicon, från det nyligen utgivna albumet Rough and Rowdy Ways, har dock innebörden förskjutits en smula. När Caesar korsade Rubicon befann sig fru Fortunas hjul fortfarande i rörelse, men hos Dylan har loppet varit kört sedan länge.

I crossed the Rubicon on the 14th day 
       of the most dangerous month of the year
At the worst time at the worst place - thats all I seem to hear
I got up early so I could greet the Godess of the Dawn
I painted my wagon - I abandoned all hope and crossed the Rubicon

Den fullständiga avsaknaden av illusioner får sin förklaring i andra versen där det blir tydligt att Dylans Rubicon har en helt annan sträckning än den rännil till flod som Caesar vadade över. Dylans Rubicon verkar rinna upp i Leadbelly och Howard Hawks Red River för att sedan ansluta sig till Dante och Vergilius Styx.

The Rubicon is the Red River, going gently as she flows
Redder then your ruby lips 
   and the blood that flows from the rose
Three miles north of purgatory - one step from the great beyond
I prayed to the cross and I kissed the girls and I crossed the Rubicon

Det kan  vara värt att notera skillnaden i tempus mellan titelns Crossing (the Rubicon) och omkvädets ...crossed (the Rubicon).  Sångjaget befinner sig nu på andra sidan och därmed blir Crossing the Rubicon till en slags fortsättning på låtar som Knockin' on Heavens Door (1973),  Tryin' to get to Heaven och Not Dark Yet (båda 1997). Dylan har i sitt  konstnärskap länge undersökt den gräns där livet upphör men alltid utifrån de levandes perspektiv.

Den som tror att livet skänkt insikter som gett lugn och harmoni får tänka om. Gång efter annan får vi ta del av fräna utfall och hämndfantasier mot ett namnlöst you som  ibland verkar vara en gammal flamma, ibland en hatad kärleksrival.

You defiled the most lovely flower in all womanhood
Others can be tolerant - others can be good
I´ll cut you up with a crooked knife 
      and I´ll miss you when you´re gone
I stood between heaven and earth and I crossed the Rubicon.

Denna lynnighet avspeglas också i det musikaliska framförandet där en bluestolva ständigt växlar mellan det stötiga och smeksamma.

Men så plötsligt - i den allra sista versen - återser vi en gammal bekant. Mona, som en gång i tiden bett sångjaget to keep away from the train lines,  Mona vars cracked country lips han för flera decennier sedan önskade få kyssa. Nu när slutet är över honom är det Mona han letar efter i minnets labyrinter.

Mona Baby, are you still in my mind -
    I truly believe that you are
Couldn't be anybody else but you who's come with me this far
The killing frost is on the ground 
   and the autumn leaves are gone
I lit the torch and I looked to the east and I crossed the Rubicon

Vi står inför - om inte bortom - det absoluta slutet. Om inte annat så bekräftas detta faktum av den diskreta nickningen till Autumn Leaves, en jazzschlager som tolkats av Dylan på Shadows in the Night (2015) och som med utsökt sentimentalitet beskriver saknaden efter en förlorad kärlek:

Since you went away the days grow long
And soon I'll hear old winter's song
but I miss you most of all my darling
When autumn leaves start to fall

Crossing the Rubicon slutar mitt i Autumn Leaves väntade vinter. Och det finns inga skäl att hoppas på en sommar.

Summer in Sweden och In the Summertime

Summer in Sweden 3,5%

Det verkar som om Haandbryggeriet i norska Drammen har tillverkat trekommafemman Summer in Sweden speciellt för den svenska marknaden.  Åtminstone hoppas folkobob att det förhåller sig så; med tanke på att det rådande Covid 19-ståhejet antagligen gjort det rätt svårt att kränga svenskflaggad öl i Norge.

Summer in Sweden är hursomhelst en IPA med vetemalt och tillsats av citron. Färgen blekgul och helt klar. Skummet är grovt och sjunker undan med visst kläng. Behaglig grapefruktsdoft. Fin beska och en tydlig citronton i smaken, även om kroppen på det stora hela är något tunn. Sträv munkänsla och pigg kolsyra som gränsar mot det stickiga. Medellång eftersmak med en aning krita.

In the Summertime

Tvärtemot vad många tror så är sommaren inte årets höjdpunkt utan snarare ett slags temporalt undantagstillstånd. Det som händer på sommaren räknas inte riktigt till verkligheten. 

Vad är väl sommarhuset och den tragiska sommarkatten annat än en  fantasi om ett liv i en evig pastoral idyll? En illusion som löses upp i takt med att krusbären mognar.

På samma sätt förhåller det sig med sommarförälskelsen. Ingen förväntar sig att den ska hålla och kanske just därför framlevs den i ett lika intensivt som världsfrånvänt rus. Vi kan lätt konstatera att ingen annan årstidsbunden känsloutlevelse verkar besitta denna kvalitet. Till exempel får ordet "sommarflirt" nästan sjuttontusen träffar på Google medan "vinterflirt" knappt ger tusen.

Det faktum att sommarförälskelsen är en chimär placerad  inuti en parentes utgör själva premissen för Bob Dylans In the Summertime - en ballad i mellantempo  från albumet Shot of Love (1981).

I texten försöker sångjaget få ordning på ett undflyende minne av en sommarförälskelse. Det går sådär - i alla fall i början - varför den första versen utmynnar i en serie frågor:

I was in your presence for an hour or so
Or was it a day? I truly don´t know
Where the sun never set, where the trees hung low
By that soft and shining sea
Did you respect me for what I did
Or for what I didn´t do, or for keeping it hid?
Did I lose my mind when I tried to get rid
Of everything you see?

Den inledande osäkerheten övergår så småningom i en bergsfast övertygelse som i sin tur generar ett lätt profetiskt tonfall:

I got the heart and you got the blood
We cut through iron and we cut through mud
Then came the warnin' that was before the flood
That set everybody free
Fools the made a mock of sin
Our loyalty they tried to win
But you were closer to me than my next of kin
When they didn't want to know or see

Strangers, they meddled in our affairs
Poverty and shame was theirs
But all that sufferin' was not to be compared
With the glory that is to be
And I'm still carrying the gift you gave
It's a part of me now, it's been cherished and saved
It´ll be with me unto the grave
And then unto eternity

De bibliskt färgade raderna om blod, synd och översvämningar står  i skarp kontrast till det avslappnade framförandet. Ett piano flankerat av gitarr, bas och trummor; därtill en lekfull munspelsfigur i introt och efter varje vers. Att det avspänt anspråkslösa uttrycket inte är en tillfällighet  utan resultatet av ett högst medvetet arbete  bekräftas i en intervju med Bill Flanagan 2009 där Dylan i förbigående nämner låten:

"I love those piano ballads. In my hometown walking down dark streets on quiet summer nights you would sometimes hear parlor music coming out of doorways and open windows. (...) I actually tried to conjure up that feeling once in a song I did called In the Summertime."

Under låtens gång inser man att texten kanske inte enbart handlar om en profan kärleksrelation och det är inte utan att man tänker på South Park-avsnittet där Eric Cartman berättar hur man skriver kristen rockmusik:

"All we have to do to make Christian song is take regular old songs and add Jesus stuff to them. See? All we have to do is cross out words like 'baby' and 'darling' and replace them with Jesus."

Även om In the Summerime onekligen är en aning mer subtil så går det lätt att föra över  skildringen av en helande och emanciperande kärlek (som dessutom leder till ett liv bortom graven) till en kristen föreställningsvärld.

Det är förstås också frestande att göra en biografisk tolkning. När Dylan skriver In the Sumertime  närmar han sig slutet på den intensivt religiösa period som inleddes med ett möte med Jesus i ett hotellrum i Tuscon, Arizona den 17 november 1978. Det är som om han nu ser tillbaka på den tid som varit och konstaterar att de insikter och erfarenheter som frälsningen och den religiösa gemenskapen gett honom har varit av godo, men att det var en speciell tid och  att han nu är en annan som inte riktigt passar ihop med  den han en gång var.

Ungefär som en sommarförälskelse med andra ord.

Emdbräu och Cuckoo Is a Pretty Bird (live version 1962)

Emdbräu 3,5%

Det är förstås få anhängare av ljus, hårdfiltrerad folkölslager som undgått att Spendrups Risingsbo försvunnit från butikshyllorna och istället ersatts av Emdbräu, ett öl  i blåa, texttunga burkar med bilder på strutsar (!).

Emdbräu tillverkas i Danmark på uppdrag av det Schweiziska koncernen EMD  (European Marketing Distrubution Aktiengesellschaft) och distribueras i Sverige av Axfood.

Färgen är halmgul och helt klar. Skummet är kraftigt, långvarigt och lämnar en del rester när det sjunker undan. Svag doft av ljust bröd. Ölet är ganska brödigt och har bra beska. Jolmig sirapssötma i avslutet. Kort, söt eftersmak. Något stickig kolsyra.

Den som roar sig med att klicka runt på EMD:s hemsida upptäcker snart att Embräu i resten av Europa säljs med en minimalistisk,  buteljgrön etikett. Varför den begåvats med en tecknad struts i Sverige är än så länge ett mysterium. Å andra sidan är ju strutsen - när man väl tänker efter - en ganska vacker fågel.

Cuckoo Is a Pretty Bird (live version 1962)

Hösten 1962 uppträder Bob Dylan på den legendariska folkmusikklubben Gaslight Cafe i Greenvich Village. Han befinner sig vid denna tid i en konstnärlig övergångsperiod. Repertoaren består nu nästan till hälften av egna kompositioner samtidigt som de traditionella folksångerna framförs betydligt egensinnigare än på den självbetitlade debuten

Ett exempel är Cuckoo Is a Pretty Bird, en sång som tidigare  sjungits in av både Clarence Ashley och Rambling Jack Elliot.  I sitt referensverk The Songs He Didn´t Write (2008) konstaterar Derek Barker att Dylan bör ha hört båda dessa inspelningar, men att det omöjligt går att fastslå en definitiv förlaga då Dylans tolkning på flera sätt skiljer sig från både Ashleys och Elliots.

Till att börja med har en vers om spelkort fått stryka på foten (Jack a-Diamonds / I´ve known you from old / You robbed my poor pockets / Of my silver and my gold). Därtill har en del ord bytts ut. Förändringarna kan vid en första anblick verka små, men inte desto mindre förändrar de på ett subtilt sätt hela sången.

Oh the cuckoo is a pretty bird

And she wobble as she flies
But she never sings "coo coo"
'Til the fourth day in july

I've gambled in England
I've gambled in Spain
And I bet you ten dollars
That I beat you  next game

I build me a cabin
On a mountain so high
So I can see Nellie
As she goes riding by

Till att börja med kan vi konstatera att Dylan har ersatt  "play card" med "gamble" - ett ord som både är öppnare och mer dramatiskt. Vad är väl våra tillvaro annat än ett existentiellt spel? Vissa spelar med högre insatser, tar större risker och vinner (kanske) desto mer. Andra är försiktigare men tvingas istället leva sin liv till hälften.

Vidare har mansnamnet Willie ändrats till kvinnoditot Nellie. I en heterosexuell tolkningskontext för namnbytet in ett stråk av lust, otrohet och svartsjuka. Från den nybyggda stugan spanar sångjaget efter Nellie, men är han en bedragen make  eller väntande älskare? Namnbytet begripliggör därmed den något aparta strofen om göken - fågeln som har den tvivelaktiga vanan att lägga sina ägg i andra fåglars bon.

Vi kan således konstatera att den ursprungliga texten om en kringflackande korthaj kokats ned till en minimalistisk folksångsessens som effektivt triangulerar det mänskliga varat genom fixpunkterna spel, åtrå, och längtan. Detta understryks inte minst av det intensivt allvarsamma framförandet. Många uttolkare (till exempel tidigare nämnda Clarence Ashley) sjunger texten med en lite skämtsam underton, något som helt saknas hos Dylan. Även gitarrspelet gör sitt till. En efter en plockas tonerna fram till ett suggestivt, drivande rytm, fjärran från Ashleys muntra banjo.

Att justeringarna inte enbart handlar om estetik framgår av den avslutande versen som Dylan lånat  från  folksången Pretty Saro:

I wish I was a poet
And could write a fine hand
I'd write my love a letter
Lord, she would understand

Att sångjaget explicit nekar till att vara just en poet, skapar nämligen en slags autentiserande distansering. "Jaha" tänker man. "Om han nu inte är poet så måste ju sången vara sann." Samtidigt blir man en smula ledsen å sångjagets vägnar och då inte minst för dennes oförmåga att ge uttryck för sina känslor i skrift.

Kanske är brevet som aldrig kommer att skrivas ett svallande kärleksbrev till den kvinna han så många gånger sett rida förbi. Kanske är det en förklaring till den bedragna hustrun,  en fåfäng förhoppning om att denna ska förstå.

Flower Power Folk och Mr. Tambourine Man (live version 1978)

Flower Power Folk 3,5%

Dugges är ett litet bryggeri utanför Göteborg som profilerat sig på öl med lite kaffedrink- och fruktläskstuk. Den minnesgode läsaren kommer kanske ihåg trekommafemman Black Apple, en suröl med äpple och lakrits?

Nåväl. Flower Power Folk är en suröl med smak av fläderblom och rosor, framtagen tillsammans med den feministiska öl-communityn Ölgäris.

Färgen är ljust halmgul och inte helt klar. Snabbt brusigt skum av läskedryckstyp som snabbt försvinner utan att lämna rester. Doft av hallon, äpplen och körsbärspez. Smaken är fruktig (rabarber och äppelkart) med rejält käkstramande syra. Bra kropp. Omogen småclementin i avslutet. Pigg kolsyra. Den utlovade fläderblomman kommer fram i eftersmaken där den efter en stund även får sällskap av en droppe rosenvatten.

Mr. Tambourine Man (live version 1978)

Alla som någon gång läst Chronicles: Volume one (2004) vet att Bob Dylan betraktade sextiotalets flower power-rörelse med viss skepsis, åtminstone det segment av rörelsen som kamperade på hans gräsmatta i Woodstock. "Unaccountable looking characters, gargoyle-looking gals, scarecrows, stragglers looking to party....". Den svala responsen hindrade emellertid inte blomsterbarnen från att utropa Dylans Mr. Tambourine Man  till en psykedelisk hippiehymn tillsammans med Jefferson Airplaines  White Rabbit och Rolling Stones Mothers Little Helper.

Det är för all del förståeligt. Sången inleds med att sångjaget ber Mr. Tambourine Man om att spela en sång, varefter han lovar att slå följe med honom på en resa med okänd slutdestination:

Hey! Mr. Tambourine Man, play a song for me
I'm not sleepy and there is no place I'm going to
Hey! Mr.  Tambourine Man, play a song for me
In the jingle jangle morning I´ll come followin' you

Den som förfäktar uppfattningen att Mr. Tambourine Man handlar om knark ser förstås den mystiske tamburinmannen som ett personifierat rus eller varför inte langaren själv.  Därtill kommer den andra versen som både innehåller det hallucinogent bemängda ordet "trip" och  en initierad skildring  av hur kroppen domnar bort och blir svår att styra:

Take me on a trip upon a magic swirlin' ship
My senses have been stripped, my hands can't feel to grip
My toes to numb to step
Wait only for my boot heels to be wanderin'
I'm ready to go anywhere, I'm ready for to fade
Into my own parade, cast your dancin' spell my way
I promise to go under it

Det finns således ett visst textstöd för en drogromantisk läsning och med tiden har den  slentianmässiga bängtjacksexegesen kommit att utgöra en slags standard. Tyvärr, då en sådan tolkning lätt blir en smula banal och trivialiserande.

Den norske litteraturvetaren Gisle Selnes hävdar i sin bok Den store sangen  att det rus som Dylan beskriver i Mr. Tambourine Man snarare är kreativt än kemiskt. Detta eftersom Mr. Tambourine Man, enligt Selnes, pekar i riktning mot den romantiske författaren Ralph W. Emerson och den litterära transcendentalismen.

Emerson och hans gelikar (t.ex. Henry David Thoreau och Walt Whitman) ansåg att konstens främsta uppgift  var att ge människan en upphöjd känsla av samhörighet med världsalltet och den gudomliga skapelsen. Att närma sig ett verk intellektuellt och analytiskt skapade ett avstånd som omöjliggjorde denna andens frigörelse, varför transcendentalisterna istället hyllade den ofiltrerade och intuitiva upplevelsen. Selnes menar att Mr Tambourine Man  knyter an till Emerson då den kräver att lyssnaren direkt och förbehållslöst överlämnar sig till Mr Tambourine Mans textvärld:

"Den kalkulerande distansen forsvinner, similene blir til "rene" metaforer: Inspirasjonen beskrives innenfra, og sangens troper og figurer gestaltes som om de var levende skikkelser. Også dette har nok bidratt till sangens rykte som kryptisk og ugjennomtrenglig. Men dersom man vil fölge med på notene till «Mr. Tambourine Man», har man ikke noe valg: Man må finne yt hvilken retning Tamburinmannen beveger seg i, og da må man også ta ordenes betydning på alvor, for det er de som beskriver innover i musikkens eventyrlandskap" (Selnes 2016)

I den amerikanska romantikens andra ringhörna hittar vi förstås Edgar Allan Poe. Om Emerson var den oförbätterlige idealisten som ansåg att alla människor bar på fröet till sin egna befrielse så var Poe hans absoluta motpol. Hos Poe är människan slav under sina egna drifter och begär; hennes öde vilar i händerna på makter som hon inte kan påverka.

Selnes konstaterar att Bob Dylan genom åren låtit sig inspireras och fascineras av såväl Emerson som Poe; men märkligt nog nämner han inte med ett ord det år då de två storheterna faktiskt sammansmälte. Det har med andra ord blivit dags för Steve Douglas flöjtspel i Mr Tambourine Man under 1978 års turné. Arrangemanget har kommit att bli något av en vattendelare bland Dylanentusiaster; en del är uppskattande, andra inte. Bland de senare finner vi  Paul Williams som beskriver det hela så här i sitt standardverk Bob Dylan Performing Artist 1974 - 1986 :

"Steve Douglas, whose sax and and flute-playing dominate the Record [At Budokan], sounds as though he's just had his creativity squelched by his boss and decided to get back at him by playing the most hackneyed, irritating little riffs he could come up with." (Williams 1992)

Det kan förstås verka som en småsak men faktum är att den lite lätt enerverande flöjten förskjuter såväl innebörden som perspektivet i hela sången.

När Mr. Tambourine Man gavs ut på  Bringing it All Back Home (1965) bestod arrangemanget av en ensam Dylan på gitarr och munspel. Tamburinmannen blev en internaliserad abstraktion, en önskedröm i huvudet på en sjungande poet.

 1978 stiger så plötsligt Mr Tambourine fram i form av en påflugen flöjtfigur, en audiell manifestation som faktiskt besvarar sångarens önskan om att få följa med honom in the jingle jangle morning. Frågan är bara om han följer med honom eller efter honom.

Ur ett kulturhistoriskt perspektiv är flöjten nämligen en smula svår. Samtidigt som den är en symbol för för Euterpe, musikens och den lyriskaa diktningens musa, representerar den ju också tvång och underkastelse. Flöjten är den översexuelle herdeguden Pans instrument och det är med flöjten som råttfångaren i Hameln leder de hypnotiserade barnen  mot undergången.

Kanske är detta den verkliga orsaken till det utbredda missnöjet med Steve Douglas insatser på 1978 års Mr. Tambourine Man. Det är inte för inte som Emerson kallade Poe för the Jingle Man.

Our Space och When the Deal Goes Down

Our Space 3,5%

Det lilla Malmöbryggeriet Rocket Brewing har tillsammans med bryggkollektivet Secret Sisters Brewing och jord-till-bord inspiratörerna Two Forks (bägge från Malmö) gjort Our Space, ett veteöl smaksatt med kamomill och citron.

Färgen är blekt gul och helt klar. Svag doft av jordgubbar och passionsfrukt. Halvhögt frasigt skum som snabbt försvinner utan att lämna rester. Ölet har en minst sagt försiktig kropp och knappt någon beska alls. Helhetsintrycket lutar mer åt "vuxenläsk" och vitamin-brus än öl. Den utlovade citronsmaken blir något tydligare när ölet stått framme en stund. Diskret kolsyra. Parfymigt avslut (kamomill?) och en medellång eftersmak av krita och fruktsoda. 

På etiketten syns en astronaut med en skåneflagga på axeln och en genomskinlig boll i famnen. I den senare en skarpsynte få syn på både Turning Torso och Hyllie vattentorn.

When the Deal Goes Down

Den 28 januari 1986 exploderar rymdfärjan Challenger med sju ombordvarande astronauter.  Två veckor senare, i Sidney den 12 februari, introducerar Bob Dylan License to Kill (en låt som bland annat innehåller raderna man has invented his doom / first step was touching the moon) med följande ord:

"You see, those people had no business going up there. Like there´s not enough problems on earth to solve. So I wanna dedicate this song to all poor people who where fooled into going a up there."

Uttalandet är förstås uppseendeväckande men knappast överraskande. Två år tidigare, i en intervju med Rolling Stones Kurt Loder, kommenterade Dylan det amerikanska rymdprogrammet så här:

Now they're gonna put a space station up there, and it's gonna cost, what - $600 billion, $700 billion? And who's gonna benefit from it? Drug companies who are gonna be able to make better drugs.

Vid en första anblick kan det framstå som en smula märkligt att Bob Dylan - den moderna rocklyrikens förnyare och vägröjare - uttrycker ogillande mot just rymdresor. Men vid en närmare betraktelse inser man att rymdfärdernas strävan bortåt och utåt på ett sätt utgör Dylans essentiella och existentiella motpol eftersom Dylan utvecklas genom att vara still! 

Ta till exempel refrängen till nämnda License to Kill där själva stillasittandet verkar ha gett insikter om människans vara:

There´s a woman on my block.
She just sit there as the night grows still
She say who gonna take away his license to kill?

Det är lätt att hitta fler exempel, You aínt going nowhere (1967), Tonight I´ll be staying here with you (1969) och Watching the river flow (1971), bara  för att nämna några. I den senare hittar vi dessutom två rader som skulle kunna fungera som denna antirörelses slagkraftiga paroll:  "Grab on to a tree with roots / You ain´t goin´nowhere".

Att vara litterär modernist och samtidigt motståndare till det moderna projektet behöver förstås inte  vara en motsättning och faktum är att många av de poeter som Dylan lutar sig mot (såsom Yeats, Pound, Whitman och Eliot) gjort sig kända både som lyriska nydanare och högljudda kritiker av det framväxande industrisamhället.

Kanske är Dylans rockens motsvarighet till den norske upptäcktsresanden Fritjof Nansen. 1893 lät Nansen sitt farttyg Fram frysa fast i polarisen varefter han i tre års tid drev nästan hela vägen till Nordpolen. Ingen människa hade någonsin varit så lång norrut och Nansen blev förstås världsberömd. Några år senare försökte vår egen ingenjör Andrée nå polen med luftballong. Projekt blev som bekant ett triumfatoriskt fiasko; ballongen havererade och André fick förgäves försöka kämpa sig söderut. Problemet var bara att  istäcket rörde sig i motsatt riktning och när han insåg sitt misstag var det redan försent; André skulle med andra ord ha klarat sig betydligt bättre om han  - liksom Nansen - hade hållit sig stilla på isen.

Att Dylan tagit med sig sin livshållning in i 2000-talet blir tydligt när man hör låten When the Deal Goes Down från 2006 (att låten finns med på ett album som heter just Modern Times är förstås helt igenom logiskt). I fyra verser skildras en värld som befinner sig i ständig rörelse men som  helt och hållet saknar  mål och mening. Lösningen blir den dynamiska ickerörelsen; precis som  Nansen flyter vi  med strömmarna men istället för en nedisad skonare är fixpunkten det "du" som sångjaget gång efter annan lovar att vara med när "the deal goes down":

In the still of the night, in the worlds ancient light
Where wisdom grows up in strife
My bewildering brain, toils in vain
Through the darkness on the pathways of life
Each invisible prayer is like a cloud in the air
Tomorrow keeps turning around
We live and we die, we know not why
But I'll be with you when the deal goes down

We eat and we drink, we feel and we think
Far down the street we stray
I laugh and I cry and I'm haunted by
Things I never meant nor wished to say
The midnight rain follows the train
We all wear the same thorny crown
Soul to soul, our shadows roll
And I'll be with you when the deal goes down

Det stigande versmåttet i kombination med rimschemat (a-a-b-c-c-b) för tankarna till alexandrinen, men de allvarstyngda och ofta religiöst färgade raderna balanseras effektfullt av arrangemangets makliga tretakt. Dylan verkar minst sagt avslappnad och det låter nästan som om han levererar sången genom mungipan, understödd av en smeksam  steelguitar. Resultatet blir en behaglig country-waltz.

Textens pärlband av små och stora vedermödor står således i skarp kontrast mot det musikaliska uttrycket vilket snarare genomsyras av harmoni och upphöjt lugn. Kanske har sångjaget redan nått fram till en insikt om vad som är viktigt i livet och utan motstånd flyter han nu, likt en åldrad Huckleberry Finn på sin flotte, fram genom livets virvlar och bakvatten.

Brooklyn Lager och All Along the Watchtower (live version 1994)

Brooklyn Lager 3,5%

De senaste tio åren har  Brooklyn Brewery successivt gått från nytt och alternativt till tryggt och invant. Dels beror det på att bryggerijätten Carlsberg numera står för den europeiska distributionen och dels på att Brooklyn Brewery gör kvalitetsöl med hög lägstanivå. Det senaste tillskottet i folkölshyllan är en Wienerlager.

Färgen är bärnstensfärgad och helt klar. Tätt, långlivat skum som dröjer sig kvar längs glasets kanter. Svag doft av ljust bröd och honung. Brooklyn lager har en (för öltypen) bra kropp med rena brödtoner och en fin, lite sträv beska. Apelsinblomma och kryddnejlika i avslutet. Medellång, örtig eftersmak som efterhand övergår i krita.  Något stickig kolsyra.

All Along the Watchtower (live version 1994)

Längs med Red Rivers östra bank ligger Brooklyn Heights Promenade, en femhundra meter lång betongplattform med  utsikt över Manhattans storslagna siluett. "The Promenade" invigdes 1950 och blev snabbt ett populärt utflyktsmål både för besökande turister och bofasta New York-bor.

Att även rockpoeten Bob Dylan någon gång strosat längs Brooklyn Heights-promenaden är förstås ett högst rimligt antagande, men musikskribenten John Alexander är faktiskt beredd att gå längre än så. I en artikel i Brooklyn Eagle hävdar han nämligen att Dylans klassisker All Along the Watchtower har sin upprinnelse i en tur just längs Brooklyn Heights Promenade.

All along the watchtower, princes kept the view

While all the women came and went, barefoot servants too

I över ett sekel låg Jehovas Vittnens internationella högkvarter i Brooklyn (om än på lite olika adresser) och John Alexander menar att Dylan kan ha inspirerats av den enorma Watchtower-skylt  som i nästan femtio år strålade över Brooklyn Heights Promenade. Vidare frågar sig Alexander om ordet princes (prinsar) inte lika gärna kan tolkas som princess (prinsessa) vilket i så fall skulle kunna öppna upp för en möjlig referens till frihetsgudinnan:

If we substitute the word princess for princes one can easily draw a correlation to Dylan staring at the statue of liberty, who is the princess, keeping view over New York harbour while looking back at the watchtower sign. If one listens to Jimi Hendrix' classic rendition of this song, it certainly sounds like he's saying "princess". (Alexander 2016)

Resonemanget är kanske mer underhållande än övertygande. Särskilt som Jehovas Vittnen satte upp skylten först 1969 (det vill säga två år efter det att Dylan skrev och spelade in All Along the Watchtower). Dock är det intressant att att Alexander överhuvud taget finner det värt att spekulera i vad Jimi Hendrix egentligen sjunger i sin inspelning från 1968. Detta säger onekligen en hel del om hur Hendrix senare version påverkat vår uppfattning av den ursprungliga låten.

För människor representerar  nog Hendrix tolkning den definitiva All Along the Watchtower. Ungefär som Hound Dog och Love Hurts förknippas med Elvis Presley och Nazareth snarare än Big Mama Thornton och  Everly Brothers.

Och faktiskt verkar denna uppfattning delas även av Dylan själv. I kommentarerna till Biograph-boxen skriver Dylan bland annat så här:

"I liked Jimi Hendrix's record of this and ever since he died I've been doing it that way. (...) Strange though how when I sing it I always feel like it's a tribute to him in some kind of way". (Bob Dylan 1985)

Tio år senare bekräftar och befäster han ovanstående utsaga i en intervju med journalisten John Dolen:

"It overwhelmed me, really. He [Jimi Hendrix] had such talent, he could find things inside a song and vigiorously develop them. He  probably improved upon it by the spaces he was using. I took license with the song from his version, actually, and continue to do it to this day".(Fort Lauderdale Sun Sentinel 1995-09-25)

Men att Dylan alltid gör All Along the Watchtower i Hendrix anda är en sanning med modifikation. Åtminstone när man hör framförandet från 1994 års Woodstockfestival. Att Jimi Hendrix ande kastade sin skugga över norra scenen den 14 augusti är nog uppenbart för alla som kan sin rockhistoria. Det var Hendrix som avslutade Woodstockfestivalen 1969 alltmedan Dylan diskret packade ner sin vita kostym pös iväg till England och Isle of Wight.

Frågan publiken nu ställer sig 25 år senare är förstås om Dylan kommer att spela All along the Watchtower. Det gör han och därtill med en inledande gitarrfigur med omisskännligt Hendrixstuk. Men där slutar likheterna. Dylan - klädd i slips och mörk kostym - påminner faktiskt en smula om en uttråkad men högeffektiv revisor som med minsta möjliga ansträngning knixar iväg gitarrlicksen . Den 53-årige Dylans minimalistiska scenuttryck står med andra ord i skarp kontrast till den evigt unga, flamboyanta Hendrix.

Om ackompanjemanget har tydliga drag av Jimi Hendrix så är sången typiskt Bob Dylan. Snabbt och entonigt rasslar texten fram, bara för att bli hängande i en avslutande utdragen vokal (There-must-be-some-way-out-of-here-said-the-joker-to-the thiiiieeeef... Theres-too-much-confusion-i-cant-get-no-reliiiieeeef...) Det är som om även själva sången är fångad i musiken och desperat letar efter en väg ut.

Kanske vill han retas med MTV-sjuttiotalisterna. Pröva dem lite och se om de är där för honom eller för Guns´n Roses klassiker Knockin' on Heavens Door.