Murphy's Irish Stout 3,5%
Heinekenägda Murphy's gör denna irländska stout som tillsammans med Guinness antagligen står för 99,9% av stouten på Sveriges folkölshyllor.
Burken innehåller en sån där plastkula - eller gaspatron om man har en dragning åt det dramatiska- som ska ge ölet det rätta stuket.
Murphy's Irish Stout har en tydlig doft av kaffe, men också ett stråk av rök och jord. Skummet stiger inte riktigt som "vanlig" öl utan materialiseras snarare nerifrån och upp tills det bildas en knivskarp gräns mellan det ljusbruna gräddiga skummet och det brunsvarta ölet. Jag antar att fenomenet beror på plastkulan. Skummet verkar vara outslitligt och ligger kvar under hela provningen. Ölet har en tydlig kropp med fina, brända malt-toner. Rökdoften återkommer också i smaken. Kolsyran är i svagaste laget, även för öltypen. Kanske beror även detta på plastkulan. Det finns hur som helst en del sötma och mörk choklad i eftersmaken.
Burken innehåller en sån där plastkula - eller gaspatron om man har en dragning åt det dramatiska- som ska ge ölet det rätta stuket.Murphy's Irish Stout har en tydlig doft av kaffe, men också ett stråk av rök och jord. Skummet stiger inte riktigt som "vanlig" öl utan materialiseras snarare nerifrån och upp tills det bildas en knivskarp gräns mellan det ljusbruna gräddiga skummet och det brunsvarta ölet. Jag antar att fenomenet beror på plastkulan. Skummet verkar vara outslitligt och ligger kvar under hela provningen. Ölet har en tydlig kropp med fina, brända malt-toner. Rökdoften återkommer också i smaken. Kolsyran är i svagaste laget, även för öltypen. Kanske beror även detta på plastkulan. Det finns hur som helst en del sötma och mörk choklad i eftersmaken.
Moonshiner
När Bob Dylan anländer till New York i januari 1961 har den irländska folksångargruppen the Clancy Brothers redan hunnit bli något av en institution i Greenvich Village. Att Bob Dylan var (och är) en stor beundrare av gruppen är ett väldokumenterat faktum och det är nog inte heller någon hemlighet att låtar som Restless Farewell som With God on Our Side lånat friskt från irländska folksånger i the Clancy Brother repertoar.
När den siste gruppmedlemmen, Liam Clancy, dör 2009 citerar New York Times en Dylan-intervju från 1984: " I never heard a singer as good as Liam ever. He was just the best ballad singer I´d ever heard in my life. Still is, probably,"
I början av 60-talet plockar Dylan upp den irländska (?) dryckesvisan The Moonshiner. Man kan förstås bara gissa hur, när och var han först möter sången. Hur som helst bör Dylan ha varit väl förtrogen med Clancy-brödernas tolkning av sången då det är denna som textmässigt ligger närmast den version som spelas in i augusti 1963 och som ges ut officiellt 28 år senare på The Bootleg Series 1-3.
The Moonshiner handlar om en försupen hembrännare som med högburet huvud och trotsig blick väntar på att gå under i brännvinsångorna. I alla fall är det så som bröderna Clancy framställer honom. Högrest och med rejält bukstöd ger Liam Clancy röst åt sångens jag när denne berättar om sin outsläckliga törst på liv och alkohol. Hos Dylan blir emellertid The Moonshiner till något helt annat...
Dryckesvisans taktfasta rytm (gjord för bordsdunkande och golvstampande) ersätts nu av ett fingerfärdigt plockande som är så känsligt att det nästan blir eteriskt. Att den bestämda artikeln i titeln försvinner kan tyckas som en detalj i sammanhanget, men det säger en hel del om Dylans sätt att närma sig texten. Till skillnad från Clancy Brothers hembrännare, som stolt och högljutt proklamerar sitt oberoende, så vill Dylans moonshiner bara bli lämnad i fred. En livshållning som i den avslutande versen sammanfattas så här:
Let me eat when I'm hungry
Let me drink when I'm dry
A dollar when I'm hard up
Religion when I die
the whole world´s a bottle
And life´s but a dram
When the bottle gets empty
It sure ain´t worth a damn
På Moonshiner gör Dylan en av sina allra bästa sånginsatser. Sången är sorgsen och klagande, men också röststark och rättfram. Det är tydligt att jaget i sången sedan länge passerat stadiet av förnekelse och skam. Vokalerna tänjs ut och hänger kvar; ljusår från de ironiska diftonger som ofta smyger sig in i Dylans utdragna frasering.
Någon har beskrivit munspelet som ett tonsatt andetag och det finns nog ingen låt som kan illustrera detta tydligare än just Moonshiner. Vid fyra tillfällen glider munspelet in; utblåset är som en lång suck medan inblåset blir till det djupa andetag som måste dras när något smärtsamt ska berättas.
I somras skrev folkobob om hur Dylans förlorare ofta följer den traditionella bluesen mall för manligt utanförskap. Rockens, countryns och bluesens förlorare må befinna sig i ett utsatt läge men de görs aldrig svaga och hudlösa; att dessutom vara oförmögen att få en kvinna i säng (trots att viljan finns) är i det närmaste en tabuöverträdelse. Moonshiner representerar med andra ord ett slags diskursivt brott där jaget i sången - svag, hudlös och oförmögen - utan omsvep erkänner sitt nederlag:
I go to some bar room
And drink with my friends
Where the women cant follow
And see what I spend
God bless them pretty women
I wish they was mine
Their breath is as sweet
The dew on the vine
Hos the Clancy Brothers innebär sångjagets isolering inget problem då förhållandet till spriten i sig beskrivs som en befriande kärleksrelation. (No woman to follow and the world is all mine / I love none so well as I love the moonshine). Hos Dylan däremot, ger alkoholen ingenting annat än aska tillbaka.
När den siste gruppmedlemmen, Liam Clancy, dör 2009 citerar New York Times en Dylan-intervju från 1984: " I never heard a singer as good as Liam ever. He was just the best ballad singer I´d ever heard in my life. Still is, probably,"I början av 60-talet plockar Dylan upp den irländska (?) dryckesvisan The Moonshiner. Man kan förstås bara gissa hur, när och var han först möter sången. Hur som helst bör Dylan ha varit väl förtrogen med Clancy-brödernas tolkning av sången då det är denna som textmässigt ligger närmast den version som spelas in i augusti 1963 och som ges ut officiellt 28 år senare på The Bootleg Series 1-3.
The Moonshiner handlar om en försupen hembrännare som med högburet huvud och trotsig blick väntar på att gå under i brännvinsångorna. I alla fall är det så som bröderna Clancy framställer honom. Högrest och med rejält bukstöd ger Liam Clancy röst åt sångens jag när denne berättar om sin outsläckliga törst på liv och alkohol. Hos Dylan blir emellertid The Moonshiner till något helt annat...
Dryckesvisans taktfasta rytm (gjord för bordsdunkande och golvstampande) ersätts nu av ett fingerfärdigt plockande som är så känsligt att det nästan blir eteriskt. Att den bestämda artikeln i titeln försvinner kan tyckas som en detalj i sammanhanget, men det säger en hel del om Dylans sätt att närma sig texten. Till skillnad från Clancy Brothers hembrännare, som stolt och högljutt proklamerar sitt oberoende, så vill Dylans moonshiner bara bli lämnad i fred. En livshållning som i den avslutande versen sammanfattas så här:
Let me eat when I'm hungry
Let me drink when I'm dry
A dollar when I'm hard up
Religion when I die
the whole world´s a bottle
And life´s but a dram
When the bottle gets empty
It sure ain´t worth a damn
På Moonshiner gör Dylan en av sina allra bästa sånginsatser. Sången är sorgsen och klagande, men också röststark och rättfram. Det är tydligt att jaget i sången sedan länge passerat stadiet av förnekelse och skam. Vokalerna tänjs ut och hänger kvar; ljusår från de ironiska diftonger som ofta smyger sig in i Dylans utdragna frasering.
Någon har beskrivit munspelet som ett tonsatt andetag och det finns nog ingen låt som kan illustrera detta tydligare än just Moonshiner. Vid fyra tillfällen glider munspelet in; utblåset är som en lång suck medan inblåset blir till det djupa andetag som måste dras när något smärtsamt ska berättas.
I somras skrev folkobob om hur Dylans förlorare ofta följer den traditionella bluesen mall för manligt utanförskap. Rockens, countryns och bluesens förlorare må befinna sig i ett utsatt läge men de görs aldrig svaga och hudlösa; att dessutom vara oförmögen att få en kvinna i säng (trots att viljan finns) är i det närmaste en tabuöverträdelse. Moonshiner representerar med andra ord ett slags diskursivt brott där jaget i sången - svag, hudlös och oförmögen - utan omsvep erkänner sitt nederlag:
I go to some bar room
And drink with my friends
Where the women cant follow
And see what I spend
God bless them pretty women
I wish they was mine
Their breath is as sweet
The dew on the vine
Hos the Clancy Brothers innebär sångjagets isolering inget problem då förhållandet till spriten i sig beskrivs som en befriande kärleksrelation. (No woman to follow and the world is all mine / I love none so well as I love the moonshine). Hos Dylan däremot, ger alkoholen ingenting annat än aska tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar