Brooklyn Defender och I Contain Multitudes

Brooklyn Defender 3,5%

Det har gått ett par år sedan vi senast avsmakade en trekommafemma från Brooklyn Brewery - New Yorkbryggeriet som är sådär lite lagom. Lagom stort, lagom dyrt och lagom spännande.  

Defender är en IPA av amerikansk typ. Färgen är mörkt halmgul och helt klar. Lågt, slitstarkt skumlock. Doft av honung och clementin. Ölet är smakstarkt med mycket bröd och en ganska torr beska. Intrycket är faktiskt mer lager än IPA. Pigg kolsyra. Ananastonerna i avslutet övergår succesivt i en medellång eftersmak med bittermandel

Brooklyn Defender lanserades ursprungligen till Comic Con 2017 - en festival där superhjältekulturen står i centrum.

I Contain Multitudes

Det är förstås ett obestridligt faktum att det pågående tvåtusentalet har tillhört superhjältarna. Alltsedan Toby Maguire drog på sig spindelmanstrikåerna i Sam Raimis Spiderman 1998 har biorepertoaren dominerats av mastodontfilmer från Marvel Studios och och DC Films - öppet trotsande både budgettak och tyngdlagar.

I skuggan dessa trikåklädda titaner har vi också kunnat följa rockpoeten Bob Dylans definitiva uppstigande på den litterära parnassen.  En process som på allvar inleddes med albumet Time out of mind 1997 och som kulminerade medNobelpriset 2016.

Vid en första anblick kan dessa två kulturella fenomen - superhjältar och Bob Dylan - framstå som två disparata enheter, men faktum är att det är två uttryck för en och samma sak.

En del har velat förklara  superhjältarnas återkomst med att människan i det postmoderna samhället längtar efter en värld med en tydlig och definitiv uppdelning mellan rätt och fel. Men denna förklaring håller dessvärre inte för en närmare granskning då även de moderna superhjältesagorna rör sig i ett moraliskt skymningsland där begrepp som rätt och fel främst blir en fråga om perspektiv.

Istället bör det ökade intresset för superhjältar ses som en reaktion på en tillvaro som präglas av ständiga identitetsväxlingar.  

Enligt den tyske sociologen Jürgen Habermas är uppdelningen av samhället i en offentlig och en privat sfär ett resultat av det tidigborgerliga samhällets behov av nya institutioner; en utveckling som bör ha accelererats av den snabba framväxten av städer vilka erbjöd nya möjligheter till anonymitet och dubbla identiteter. Om den medeltida kungen kunnat utöva sitt ämbete från såväl sängen som toaletten, krävde de nya staterna som växt fram efter upplysningen tjänstemän som lämnat privatlivet hemma.

I sin avhandling Strukturwandel der Öffentlichkeit (1961) drev Habermas tesen menar att uppdelningen mellan den privata och offentliga sfären höll på att luckras upp i det senkapitalistiska samhället. Habermas - som ju fortfarande lever - har antagligen med storögt intresse åsett det alltmer komplicerade samspelet mellan sociala medier, yrkesliv och offentlig förvaltning.

Ur ett psykologiskt perspektiv kan vi konstatera att det har tillkommit fler - och inte sällan motstridiga - roller. Även om det är svårt att leda i bevis så är det ett rimligt antagande att den medeltida bonden ägnade betydligt mindre tid åt att  balansera sin könsroll, yrkesroll och föräldraroll. För att inte tala om alla de  Instagrampersonor och Facebookprofiler som vi är tvingade att förhålla oss till.

Det bör således knappast knappast överraska någon  att vi de senaste tjugo åren kunnat se ett nyväckt intresse för rockpoeten Bob Dylan, en artist som ägnat ett hela sitt konstnärliga liv åt en utstuderad lek med identiteter. Således kan  I Contain Multitutes - öppningsspåret på föregående års album Rough And Rowdy Ways - lika gärna ses som ett bokslut som en programförklaring.

Låten inleds med att Dylan smula förstrött, ackompanjerade av plockade jazz-ackord, droppar en rad namn vilka tillsammans utgör en slags innehållsförteckning för den kulturella ikonen Bob Dylan.

Today and tomorrow and yesterday too

The flowers are dying like all things do

Follow me close - I'm going to Bally-Na-Lee
I'll lose my mind if you don't come with me

I fuss with my hair and I fight blood feuds ... I contain multitudes

Gotta tell tale heart like Mr. Poe

Got skeletons in the walls of people you know

I'll drink to the truth of things that we said

I'll drink to the man that shares your bed

I paint landscapes - i paint nudes ... I contain multitudes

A red Cadillac and a black moustasche

Rings on my fingers that sparkle and flash

Tell me what's next - what shall we do

Half my soul baby belongs to you 

I rollick and I frolic with all the young dudes ... I contain multitudes 

Det är en smula melodikrysset över det hela. En del frågor är lätta, andra svåra. Den irländska förromantikern Anthony Raftery dikt The Lass from Bally-Na-Lee skymtar fram i förbigående och visar vägen till den anglosaxiska folksångstradition som Dylan gång efter annan norpat av. Referensen till Edgar Allan Poe är  betydligt mer explicit, även om Dylans gömda skelett mer verkar bestå av norpade fraser än inmurade katter. Slutligen leder den röda Cadillacen och  svarta mustaschen oss till en annan musikalisk rottråd i form av countryrockare Warren Smith och hans stallkamrater på Sun-records.

Det är suggestivt men inte särskilt överraskande. Men så kommer ett interludium där den akustiska gitarren övergår till strummade ackord. Även texten ändrar karaktär, dels genom att referenserna delvis  lämnar den musikaliska och litterära sfären  och dels för att jämförelserna med det egna jaget nu görs explicit och utan omsvep:

I'm just like Anne Frank - like Indiana Jones
And them British bad boys the Rolling Stones

I go right to the edge - I go right to the end

I go where all things are lost - are made good again 

Det hela blir till en personlighetsmosaik. Det judiska barnet, den ständigt resande arkeologen på jakt efter artefakter och evighetsrockarna som vägrar ge upp.

Man kan förstås fråga sig vilken typ av superhjälte som bäst motsvarar Bob Dylan. Fantomen som valt ett ensamt liv, fyllt av idogt arbete för att kunna följa i sina föregångares fotspår. Men när Walker följer sina blåklädda förfäder följer Dylan istället Hank Williams, Sinatra, Cash och Presley. Eller är han mer som Stålmannen? Underbarnet som växte upp i mellanvästern och som levt sitt liv i skuggan av sitt egna alter ego. 

Brooklyn Lager och All Along the Watchtower (live version 1994)

Brooklyn Lager 3,5%

De senaste tio åren har  Brooklyn Brewery successivt gått från nytt och alternativt till tryggt och invant. Dels beror det på att bryggerijätten Carlsberg numera står för den europeiska distributionen och dels på att Brooklyn Brewery gör kvalitetsöl med hög lägstanivå. Det senaste tillskottet i folkölshyllan är en Wienerlager.

Färgen är bärnstensfärgad och helt klar. Tätt, långlivat skum som dröjer sig kvar längs glasets kanter. Svag doft av ljust bröd och honung. Brooklyn lager har en (för öltypen) bra kropp med rena brödtoner och en fin, lite sträv beska. Apelsinblomma och kryddnejlika i avslutet. Medellång, örtig eftersmak som efterhand övergår i krita.  Något stickig kolsyra.

All Along the Watchtower (live version 1994)

Längs med Red Rivers östra bank ligger Brooklyn Heights Promenade, en femhundra meter lång betongplattform med  utsikt över Manhattans storslagna siluett. "The Promenade" invigdes 1950 och blev snabbt ett populärt utflyktsmål både för besökande turister och bofasta New York-bor.

Att även rockpoeten Bob Dylan någon gång strosat längs Brooklyn Heights-promenaden är förstås ett högst rimligt antagande, men musikskribenten John Alexander är faktiskt beredd att gå längre än så. I en artikel i Brooklyn Eagle hävdar han nämligen att Dylans klassisker All Along the Watchtower har sin upprinnelse i en tur just längs Brooklyn Heights Promenade.

All along the watchtower, princes kept the view

While all the women came and went, barefoot servants too

I över ett sekel låg Jehovas Vittnens internationella högkvarter i Brooklyn (om än på lite olika adresser) och John Alexander menar att Dylan kan ha inspirerats av den enorma Watchtower-skylt  som i nästan femtio år strålade över Brooklyn Heights Promenade. Vidare frågar sig Alexander om ordet princes (prinsar) inte lika gärna kan tolkas som princess (prinsessa) vilket i så fall skulle kunna öppna upp för en möjlig referens till frihetsgudinnan:

If we substitute the word princess for princes one can easily draw a correlation to Dylan staring at the statue of liberty, who is the princess, keeping view over New York harbour while looking back at the watchtower sign. If one listens to Jimi Hendrix' classic rendition of this song, it certainly sounds like he's saying "princess". (Alexander 2016)

Resonemanget är kanske mer underhållande än övertygande. Särskilt som Jehovas Vittnen satte upp skylten först 1969 (det vill säga två år efter det att Dylan skrev och spelade in All Along the Watchtower). Dock är det intressant att att Alexander överhuvud taget finner det värt att spekulera i vad Jimi Hendrix egentligen sjunger i sin inspelning från 1968. Detta säger onekligen en hel del om hur Hendrix senare version påverkat vår uppfattning av den ursprungliga låten.

För människor representerar  nog Hendrix tolkning den definitiva All Along the Watchtower. Ungefär som Hound Dog och Love Hurts förknippas med Elvis Presley och Nazareth snarare än Big Mama Thornton och  Everly Brothers.

Och faktiskt verkar denna uppfattning delas även av Dylan själv. I kommentarerna till Biograph-boxen skriver Dylan bland annat så här:

"I liked Jimi Hendrix's record of this and ever since he died I've been doing it that way. (...) Strange though how when I sing it I always feel like it's a tribute to him in some kind of way". (Bob Dylan 1985)

Tio år senare bekräftar och befäster han ovanstående utsaga i en intervju med journalisten John Dolen:

"It overwhelmed me, really. He [Jimi Hendrix] had such talent, he could find things inside a song and vigiorously develop them. He  probably improved upon it by the spaces he was using. I took license with the song from his version, actually, and continue to do it to this day".(Fort Lauderdale Sun Sentinel 1995-09-25)

Men att Dylan alltid gör All Along the Watchtower i Hendrix anda är en sanning med modifikation. Åtminstone när man hör framförandet från 1994 års Woodstockfestival. Att Jimi Hendrix ande kastade sin skugga över norra scenen den 14 augusti är nog uppenbart för alla som kan sin rockhistoria. Det var Hendrix som avslutade Woodstockfestivalen 1969 alltmedan Dylan diskret packade ner sin vita kostym pös iväg till England och Isle of Wight.

Frågan publiken nu ställer sig 25 år senare är förstås om Dylan kommer att spela All along the Watchtower. Det gör han och därtill med en inledande gitarrfigur med omisskännligt Hendrixstuk. Men där slutar likheterna. Dylan - klädd i slips och mörk kostym - påminner faktiskt en smula om en uttråkad men högeffektiv revisor som med minsta möjliga ansträngning knixar iväg gitarrlicksen . Den 53-årige Dylans minimalistiska scenuttryck står med andra ord i skarp kontrast till den evigt unga, flamboyanta Hendrix.

Om ackompanjemanget har tydliga drag av Jimi Hendrix så är sången typiskt Bob Dylan. Snabbt och entonigt rasslar texten fram, bara för att bli hängande i en avslutande utdragen vokal (There-must-be-some-way-out-of-here-said-the-joker-to-the thiiiieeeef... Theres-too-much-confusion-i-cant-get-no-reliiiieeeef...) Det är som om även själva sången är fångad i musiken och desperat letar efter en väg ut.

Kanske vill han retas med MTV-sjuttiotalisterna. Pröva dem lite och se om de är där för honom eller för Guns´n Roses klassiker Knockin' on Heavens Door.