Brooklyn Lager och All Along the Watchtower (live version 1994)

Brooklyn Lager 3,5%

De senaste tio åren har  Brooklyn Brewery successivt gått från nytt och alternativt till tryggt och invant. Dels beror det på att bryggerijätten Carlsberg numera står för den europeiska distributionen och dels på att Brooklyn Brewery gör kvalitetsöl med hög lägstanivå. Det senaste tillskottet i folkölshyllan är en Wienerlager.

Färgen är bärnstensfärgad och helt klar. Tätt, långlivat skum som dröjer sig kvar längs glasets kanter. Svag doft av ljust bröd och honung. Brooklyn lager har en (för öltypen) bra kropp med rena brödtoner och en fin, lite sträv beska. Apelsinblomma och kryddnejlika i avslutet. Medellång, örtig eftersmak som efterhand övergår i krita.  Något stickig kolsyra.

All Along the Watchtower (live version 1994)

Längs med Red Rivers östra bank ligger Brooklyn Heights Promenade, en femhundra meter lång betongplattform med  utsikt över Manhattans storslagna siluett. "The Promenade" invigdes 1950 och blev snabbt ett populärt utflyktsmål både för besökande turister och bofasta New York-bor.

Att även rockpoeten Bob Dylan någon gång strosat längs Brooklyn Heights-promenaden är förstås ett högst rimligt antagande, men musikskribenten John Alexander är faktiskt beredd att gå längre än så. I en artikel i Brooklyn Eagle hävdar han nämligen att Dylans klassisker All Along the Watchtower har sin upprinnelse i en tur just längs Brooklyn Heights Promenade.

All along the watchtower, princes kept the view

While all the women came and went, barefoot servants too

I över ett sekel låg Jehovas Vittnens internationella högkvarter i Brooklyn (om än på lite olika adresser) och John Alexander menar att Dylan kan ha inspirerats av den enorma Watchtower-skylt  som i nästan femtio år strålade över Brooklyn Heights Promenade. Vidare frågar sig Alexander om ordet princes (prinsar) inte lika gärna kan tolkas som princess (prinsessa) vilket i så fall skulle kunna öppna upp för en möjlig referens till frihetsgudinnan:

If we substitute the word princess for princes one can easily draw a correlation to Dylan staring at the statue of liberty, who is the princess, keeping view over New York harbour while looking back at the watchtower sign. If one listens to Jimi Hendrix' classic rendition of this song, it certainly sounds like he's saying "princess". (Alexander 2016)

Resonemanget är kanske mer underhållande än övertygande. Särskilt som Jehovas Vittnen satte upp skylten först 1969 (det vill säga två år efter det att Dylan skrev och spelade in All Along the Watchtower). Dock är det intressant att att Alexander överhuvud taget finner det värt att spekulera i vad Jimi Hendrix egentligen sjunger i sin inspelning från 1968. Detta säger onekligen en hel del om hur Hendrix senare version påverkat vår uppfattning av den ursprungliga låten.

För människor representerar  nog Hendrix tolkning den definitiva All Along the Watchtower. Ungefär som Hound Dog och Love Hurts förknippas med Elvis Presley och Nazareth snarare än Big Mama Thornton och  Everly Brothers.

Och faktiskt verkar denna uppfattning delas även av Dylan själv. I kommentarerna till Biograph-boxen skriver Dylan bland annat så här:

"I liked Jimi Hendrix's record of this and ever since he died I've been doing it that way. (...) Strange though how when I sing it I always feel like it's a tribute to him in some kind of way". (Bob Dylan 1985)

Tio år senare bekräftar och befäster han ovanstående utsaga i en intervju med journalisten John Dolen:

"It overwhelmed me, really. He [Jimi Hendrix] had such talent, he could find things inside a song and vigiorously develop them. He  probably improved upon it by the spaces he was using. I took license with the song from his version, actually, and continue to do it to this day".(Fort Lauderdale Sun Sentinel 1995-09-25)

Men att Dylan alltid gör All Along the Watchtower i Hendrix anda är en sanning med modifikation. Åtminstone när man hör framförandet från 1994 års Woodstockfestival. Att Jimi Hendrix ande kastade sin skugga över norra scenen den 14 augusti är nog uppenbart för alla som kan sin rockhistoria. Det var Hendrix som avslutade Woodstockfestivalen 1969 alltmedan Dylan diskret packade ner sin vita kostym pös iväg till England och Isle of Wight.

Frågan publiken nu ställer sig 25 år senare är förstås om Dylan kommer att spela All along the Watchtower. Det gör han och därtill med en inledande gitarrfigur med omisskännligt Hendrixstuk. Men där slutar likheterna. Dylan - klädd i slips och mörk kostym - påminner faktiskt en smula om en uttråkad men högeffektiv revisor som med minsta möjliga ansträngning knixar iväg gitarrlicksen . Den 53-årige Dylans minimalistiska scenuttryck står med andra ord i skarp kontrast till den evigt unga, flamboyanta Hendrix.

Om ackompanjemanget har tydliga drag av Jimi Hendrix så är sången typiskt Bob Dylan. Snabbt och entonigt rasslar texten fram, bara för att bli hängande i en avslutande utdragen vokal (There-must-be-some-way-out-of-here-said-the-joker-to-the thiiiieeeef... Theres-too-much-confusion-i-cant-get-no-reliiiieeeef...) Det är som om även själva sången är fångad i musiken och desperat letar efter en väg ut.

Kanske vill han retas med MTV-sjuttiotalisterna. Pröva dem lite och se om de är där för honom eller för Guns´n Roses klassiker Knockin' on Heavens Door. 

Guinness och All Along The Watchtower (live version 1987)

Guinness 3,5%

Guinness är antagligen världen mest sålda stout och utgör - på gott och ont - själva sinnebilden för öltypen.

Färgen är mörkt brun, nästan svart. Doft av prickig korv och pumpernickel. Skummet är gräddigt, silkeslent och outslitligt - något som antagligen har att göra med den gaskula som skramlar i burken. Smaken domineras av rostad malt och kaffe, men det finns även ett diskret stråk av lakrits.  Lite sötma (melass) i eftersmaken.

En text på burken uppmanar en att "servera Guiness väl kyld". Detta är dock ett minst sagt tveksamt råd då ölet får en betydligt rundare och stabbigare kropp  när den närmar sig  i rumstemperatur.

Namnet Guinness är som bekant också förknippat med en rekordbok. Det hela lär ha börjat 1954 när Guinness dåvarande VD Sir Hugh Beaver tillsammans med ett förfriskat jaktsällskap förgäves sökt svar på frågan om vilket flygande villebråd som egentligen var snabbast.

All Along The Watchtower (live version 1987)

Vilken rockartist som i skrivande stund innehar världsrekordet i turnerande är ett ämne som är öppet för diskussion. Ska man räkna antal hotellnätter, antal mil i turnébuss eller antal konserttimmar? Oavsett hur man räknar så lär nog Bob Dylan tangera något av rekorden.

Även när det gäller kategorin "mest spelade låt" kan Dylan vara en  möjlig rekordhållare. Visserligen har folkobob varken haft tid eller möjlighet att kolla upp hur många gånger Vikingarna har framfört Leende guldbruna ögon, men det finns en risk att de slås av Dylan och All Along The Watchtower - en låt som han hittills spelat  2257 gånger.

Det lär ha varit den brittiska musikjournalisten Adrian Deevoy  som myntade begreppet The Never Ending Tour för att beskriva den turné som  Bob Dylan hållit igång i snart trettio år. I sina memoarer berättar Dylan hur han 1987 upplevde en konstnärlig kris i samband med repetitionerna inför en turné med Gateful Dead:

"De [Grateful Dead] ville köra alla låtar som de gillade, de som sällan spelades. [...] Jag hade ingen känsla för någon av låtarna och visste inte hur jag skulle kunna sjunga dem på ett meningsfullt sätt. [...] De var så många att jag inte kunde skilja på dem - det  hände till och med att jag blandade ihop texterna. Jag behövde sångtexterna för att förstå vad killarna snackade om, och när jag såg texterna, i synnerhet de äldre, gåtfullare, förstod jag inte hur jag skulle klara av dem känslomässigt." (Bob Dylan: Memoarer - första delen i översättning av Mats Gellerfelt)

Enligt Dylan bryts känslan av stagnation när han på kvällen besöker en jazzsylta i San Rafael och hör en okänd sångare gjuta nytt liv i gamla örhängen:

Sångaren påminde mig om Billy Eckstine. Han var inte särskilt kraftfull, men det behövdes inte: han var avspänd, sjöng med en naturlig styrka. Plötsligt utan förvarning, var det som om killen hade tillgång till ett öppet fönster i min själ. Det var som om han sa: "Du ska göra på det här sättet." 
[...] Jag brukade göra så där, tänkte jag. Det var länge sedan och det hade skett automatiskt. Ingen hade någonsin lärt mig. Tekniken var så grundläggande, så enkel, och jag hade glömt bort den. (Bob Dylan: Memoarer - första delen i översättning av Mats Gellerfelt)

Dylan återvänder därefter till repetitionerna  med förnyad kraft och energi. Det hela går till en början trögt, men lossnar allteftersom:

Först fick jag bara ur mig ett kvävt, hostande och grymtande ljud, och det sköt upp från bottnen av mitt inre men passerade förbi hjärnan. Det hade aldrig hänt förut. Det brände, men jag var vid medvetande. [...] .... nu visste jag att jag kunde sjunga vilken som helst av de här låtarna utan att behöva låta dem begränsas av orden. Det var som en uppenbarelse. (Bob Dylan: Memoarer - första delen i översättning av Mats Gellerfelt)

Även musikjournalisten och Dylanologen Paul Williams ser Dylans tid med Grateful Dead som en början på något nytt. I sin bok Mind out of time: Bob Dylan Performing artist 1986-1990 & Beyond (2004) lyfter Williams fram den djupa vänskap som utvecklas mellan Dylan och Grateful Deads frontman Jerry Garcia*:

So Garcia was an earnest Bob Dylan fan who could communicate to him his deep appreciation for the essence of Dylan´s songs without scaring him away. Garcia was almost irresistible when sharing one-on-one his sincere enthusiasms and passions and his sense of the zeitgeist, the spirit of our collective moment. (Paul Williams: Mind out of time: Bob Dylan Performing artist 1986-1990 & Beyond)

Oaktat den betydelse samarbetet ska visa sig få är Williams inte särskilt imponerad av de inspelningar som görs - varken under reptitionerna eller själva turnén. Williams avfärdar liveskivan Dylan & The Dead (inspelad 1987 och utgiven 1989) som slarvig och oengagerad. Andra bedömare går ännu längre. Till exempel kallar musikkritikern Thomas Stephen Erlewine  albumet för "quite possibly the worst album by either Bob Dylan or Grateful Dead".

Men det finns också avvikande röster; till exempel hävdar musikjournalisten Nigel Williamson  i The Rough Guide to Bob Dylan att kritiken främst har sociologiska orsaker. Att albumet på det stora hela är riktigt bra men att många  Dylanentusiaster helt enkelt ogillade tanken på att den förfinade och cerebrala Dylan delade scen med utflippade och övervintrade hippies.

Sanningen ligger (som vanligt) någonstans mitt emellan. Dylan & The Dead är ett charmigt om än något ojämnt tidsdokument. För det mesta trevligt, ibland utslätat men då och då riktigt bra. Ett av albumets höjdpunkter är en version av All Along The Watchtower som nästan helt bärs fram av Jerry Garcias ekvilibristiska gitarrspel.

Om Dylan 1987 befinner sig vid en kreativ och artistisk skiljeväg så är Jerry Garcias vägval av mer existentiell natur. Föregående år har Garcias diabetes förvärrats och i juli 1986 hamnar han i en fem dagar lång koma. Efter uppvaknandet upptäcker Garcia att han inte längre kan spela gitarr och det är först efter en tid av hårt arbete tillsammans med vännen och kollegan Merl Saunders som instrumentet till slut kan återerövras. Resultatet av Garcias och Saunders arbete blir särskilt tydligt på All Along The Watchtower där Jerry Garcias ges fritt utrymme att briljera. Det är flyhänt, jazzigt  och med en lätt anstrykning psykedelia; någonstans mellan Santana och Hendrix.

När Dylan  och Garcia delar scen där i Anaheim, Californien befinner de sig en bra bit in i medelåldern. De har bägge kommit att personifiera ett sextiotal som med tiden blivit allt mer mytiskt. Men medan Garcia verkar njuta av rollen så gör Dylan allt för att bli av med den. När de två motsatserna nu slår sig samman får  All Along The Watchtower en ny innebörd. Det är som om låten handlar om dem själva; den fryntlige och godmodige Garcia visavi den snarstuckne texttjuven Dylan:

"There must be some way out of here," said the joker to the thief
"There's too much confusion, I can´t get no relief
Businessmen they drink my wine, plowmen dig my earth
None of them along the line know what any of it is worth"

"No reason to get excited," the thief, he kindly spoke
"There are many here among us who feel that life is but a joke
But you and I, we've been through that, and this is not our fate
So let us not talk falsley now, the hour is getting late"

Utvägen för Dylan blir det ändlösa turnérandet. Jerry Garcia  återfaller i drogmissbruk och dör 1995 i en hjärtattack.

Outside in the distance a wildcat did growl
Two riders were approaching, the wind began to howl


Fotnot:
*Då Williams Mind Out of Time är skriven innan Bob Dylans Chronicles kan han ogärna veta något om det omvälvande/påstådda Jazzklubbsbesöket.