Soda Pop IPA och Cocaine Blues (1961 version)

Soda Pop IPA 3,5%

En av många nyheter som försvann i sommarens coronaståhej var att Lidl började sälja trekommafemman Soda Pop IPA, ett samarbete mellan Göteborgsbryggeriet Vega och läskeblaskfabrikanten GBG Soda.

Soda Pop IPA är alltså en ale som blandats med läsk. Det låter  förstås hiskeligt, men riktigt så illa är

det inte. Färgen är ljust blekgul och helt klar. Skummet är frasigt, grovt och överraskande slitstarkt. Doft av passionsfrukt och päronsoda. Smaken är ganska söt och och nästan utan beska. En tydlig vaniljton för tankarna till Portello. Trevlig kolsyra. Passionsfrukt och hallonsoda i avslutet. Medellång eftersmak som övergår i  krita.

På etiketten syns en motorbåt av den typ som Tubbs och Crocket jagade kokainsmugglare med i teveserien Miami Vice. 

Cocaine Blues (1961 version)

Till skillnad från tobaksplantan och kaffebönan gjorde kokabuskens ingen omedelbar succé hos de spanska conquistadorerna. Man kan fråga sig varför. Enligt Tom Feilings reportagebok The Candy Machine: How Covcaine Took over the World (2009) berodde skepsisen på att det idoga kokatuggandet förde tankarna till idisslande kor. 

Det skulle krävas en kemisk och industriell revolution innan Europa och kokabusken kunde hitta fram till varandra. 1855 isolerade den tyske kemisten Friedrich Gaedcke kokabladens psykoaktiva substans, en alkoloid som några år senare får namnet kokain.  

 

Kokain blir snabbt populärt som en mirakelmedicin mot allt från tandvärk och hemorrojder till alkoholism och allmän håglöshet. När Sigmund Freud 1885 hyllar kokainet själsbefriande förmågor i skriften Über Coca når den europeiska kokainhaussen sin kulmen. 

Av alla droger i världen är det nog kokain som har upplevt de största konjunktursvängningarna. När svarta amerikanska arbetare i början av 1900-talet börjar använda kokain för att kunna orka med det allt högre tempot i fabrikerna svalnar den vita överklassens intresse för drogen. Om kokain tidigare ansetts vara ett chict universalläkemedel ses den nu istället som orsaken till upplopp och kriminalitet i svarta bostadsområden. 

Det skrivs nu också mängder av slagdängor om kokainets faror. En av dem är Cocaine Blues (ibland Coco Blues eller bara Cocaine), en låt som sedan 30-talet kommit att  förknippas med den blinde blues- och gospelsångaren Reverend Gary Davis.

Det är inte utan att  man misstänker att det framför allt är kokainets lusthöjande egenskaper som fångat Davis intresse. Genom hela sången paraderar rader av olikfärgade kjoltyg vilka sedan sammanlänkas av omkvädet "Coacaine all around my head":

Got my baby dressed in white / Hey Baby won´t you stay the night .... Got my baby dressed in red / Won't you come to bed  ....  Got my baby dressed in green / Hey baby can´t be seen.... och så vidare.

Två dagar före julafton 1961 tolkar en tjugoårig Bob Dylan Cocaine Blues hemma hos sin gamla flamma Bonnie Beecher i Minneapolis. På plats finns även musikerkollegorna John Koerner och Tony Glover och att döma av den inspelning som Glover gör av kvällen verkar stämningen ha varit uppsluppen. Dylan utgår från Davis musikaliska arrangemang men förhåller sig textmässigt tämligen fritt till förlagan. Han stuvar om, drar ifrån och lägger till. 

Ett exempel på det senare är de inledande verserna som med hjälp av några välvalda geografiska fixpunkter placerar Cocaine Blues på centrala Manhattan:

When I walk up 10th street turn down Beale

Looking for a girl at the Colosseum,

Cocaine all around my brain.

Hey mama, won't you come here quick,

This old cocaine is making me sick

Cocaine all around my brain

Walked up 10th street turn down Main,

Looking where I get Cocaine,

Hey baby, won't you come here quick,

This old cocaine is making me sick

Cocaine all around my brain

Bilden av den abstinenta pundaren på jakt längs stadens gator saknas helt hos Davis och står dessutom i skarp kontrast mot det spexartade sätt som sången framförs på.

I sångens andra halva återvänder Dylan till förlagans kulörta klänningar. Även här märks en hel del ändringar varav vissa verkar vara ett resultat av stundens improvisation. Och kanske är detta förklaringen till att Dylan ibland fnissar snarare än sjunger. 

Yonder come a baby all dressed in blue

Hey baby, don't want no one but you,

Cocaine is inside my brain

Hey mama, come here soon 

This old hash she's [haschisch?]got me on the moon

Cocaine all around my brain

Yonder comes my baby all dressed in purple

Hey baby watch your nipples

Cocaine all around my brain

Hey baby, won't you come here quick

You know, I'm getting sick

Cocaine all around my brain

Tolkningen av Cocaine Blues i Beechers lägenhet är förstås en bagatell men kan ändå vara intressant för den som intresserar sig för Dylans konstärliga rötter. Förutom det uppenbara mästarprovet att få "purple" att rimma med "nipple" så ser vi här även ett tidigt exempel på hur det traditionella får lämna företräde för det spontana och intuitiva.   

Hösten 1962 spelar Bob Dylan på The Gaslight Cafe i New York. Vid minst ett tillfälle finns Cocaine Blues med på låtlistan. Såväl texten som själva framförandet har nu stramats upp samtidigt som ett melankoliskt stråk har tillkommit (det kan här vara värt att notera att Dylan samma kväll även uppträder med en egen sorgesam missbruksballad i form av den sorgliga Moonshiner).

När Dylan spelar Cocaine Blues i början av sextiotalet är kokain sedan länge en drog från det förgångna, en anakronism tillsammans med absint och opiumdroppar. Sextiotalets drogkultur kommer som bekant istället att handla om LSD, cannabis och amfetamin. När Peter Fonda och Dennis Hopper fyller motorcykeltankarna med kokain i Easy Rider beror det enligt den tidigare nämnda Tom Feeling på att man vill ha en drog som ingen i publiken kan relatera till. 

Detta ska dock snart komma att ändras. Under sjuttiotalet blir Kokain återigen en innedrog för såväl läderklädda rockers som paljettprydda discodansare. Att Dylans Rolling Thunder-turné 1975-76 var en rejält pudrad historia är förstås allmänt känt (enligt musikjournalisten David Yaffe fick Joni Mitchell betalt i kokain) och även om Dylans egna drogvanor fortfarande är ett ämne för spekulation är det lätt att konstatera att de flesta av hans musikerkollegor under  70- och 80-talet underhöll minst sagt vidlyftiga vanor. 

1997 plockar Dylan återigen upp Cocaine Blues. Sedan han sjöng den senast har kokainet raffinerats till crack och återigen blivit en drog som signalerar misär. På Bootleg Series vol. 8. Tell Tale Sign kan man höra en inspelning från Wien den 27 augusti. Förutom det faktum att Cocaine Blues äntligen befinner sig i den kokainentusiasten Sigmund Freuds hemstad kan vi även konstatera att Dylan har lyft in ännu en vers av Davis:

Cocaine's for horses and it's not for men Horses

Doctor said it kill you, but he don't say when

Cocaine all around my brain

Hey baby, you better come here quick

This old cocaine is making me sick

Cocaine all around my brain

Frågan är bara om versen ska förstås som en varning för droger eller som ett bevis för att gamla blinda bluessångare med åren blir roligare än knarkpartaj.

Vega Docklands Session Ale och When the Ship Comes In

Vega Docklands Session Ale 3,5%

Om man tar den lilla gula gubben i Google Maps och släpper honom på Manufakturgatan 2 på Ringön, södra Hisingen så finner man sig stå mittemellan Gotenius varv och en bilverkstad. Någonstans i krokarna ska man även kunna hitta Vega, ett lokalt bryggeri som bland annat annat gör  trekommafemman Docklands Session Ale.

Ölet är kopparfärgat och helt klart och skummar upp med ett högt, poröst skum. Doft av mumma och apelsinläsk. Kolsyran är försiktig. Söt smak av chokladknäck och vanilj. Bra beska med mycket bröd. En aning apelsinzest i avslutet. Lång, vörtig eftersmak

Det är tydligt att Vega bryggeri är stolta över Ringön industri- och sjöfartshistoriska arv. Eiketten är en cartoonistisk bild av ett fraktskepp som nyss lagt till vid kajen, och har man läsglasögonen på kan man också läsa en reflektion kring hamnen på Ringön..

When the Ship Comes In

Våren 1963 arbetar Suze Rotolo med sceneriet på en liten teater i Greenwich Village. En av produktionerna är en uppsättning med sånger av Bertolt Brecht och Kurt Weill. En som ofta och gärna besöker repetitionerna är Rotolos dåvarande pojkvän Bob Dylan. I sina memoarer beskriver han sitt möte med den tyska, politiska kabarétraditionen så här:

Efter en stund kändes det som om jag inte hade ätit eller sovit på ungefär trettio timmar, så uppslukad var jag. Den sång som gjorde störst intryck var den verkliga publikfavoriten, en ballad som hette "Det svarta skeppet". Den hette egentligen "Sjörövar-Jenny", men jag hörde inte det namnet i sången, så jag uppfattade inte den riktiga titeln. (...) Det som sög in mig i den var raden om det svarta fartyget som följer på varje vers. (...) Det är en grym sång, som sjungs av en ond ande, och när hon sjungit färdigt finns det ingenting att tillägga. Man sitter andlös. (ur Memoarer - första delen i översättning av Mats Gellerfelt, 2004)

Sjörövar-Jenny ingår i Brecht och Weills Tolvskillingsoperan där den sjungs  av karaktären Polly Peachum - en hunsad ung kvinna som väntar på att giftas bort till den brutale sällen Mackie Kniven. Under bröllopskvällen fantiserar Polly om hur ett enormt, kanonbestyckat fartyg - anfört av den drakoniska Sjörövar Jenny -  bombarderar staden.  På Sjörövar Jennys befallning går  besättningen sedan iland och  avrättar invånarna..

Jag dissekerade sången, öppnade den. Det var formen, associationerna i den fria versen, strukturen och likgiltigheten för vedertagna melodiska mönster som gav den dess speciella skärpa. Jag ville lära mig att manipulera och kontrollera den här särskilda strukturen och formen som jag visste var nyckeln till Sjörövar-Jennys elasticitet och enastående uttryckskraft. (ur Memoarer - första delen i översättning av Mats Gellerfelt, 2004)

Vad Dylan söker efter är förstås  verktyg och mekanismer som skulle kunna gå att använda i allt framtida komponerande. Trots det är det frestande att leta efter en enskild sång som mer explicit skulle kunna vara inspirerad av Sjörövar-Jenny, och det är då lätt att stanna upp framför When the Ship Comes In från albumet The Times They Are A-Changin´ (1964).

Precis som i Sjörövar-Jenny beskriver sången hur ankomsten av ett skepp omkullkastar allt det gamla. Men till skillnad från Brecht och Weills  Sjörövar-Jenny uttrycker Dylans When the Ship Comes In mer en förhoppning än ett hot:

Oh the time will come up
When the winds will stop
And the breeze will cease to be breathin'
Like the stillness in the wind
'Fore the hurricane begins
The hour when the ship comes in

Oh the seas will split
And the ship will hit
And the sands on the shoreline will be shaking
Then the tide will sound
And the wind will pound
And the morning will be breaking

Oh the fishes will laugh
As they swim out of the path
And the seagulls they´ll be smiling
And the rocks on the sand
Will proudly stand the hour that the ship comes in

Vad som egentligen kommer att hända när skeppet anländer får vi aldrig reda på. Visserligen avslutas sången, liksom Sjörövar-Jenny,  med fiendens fysiska nedkämpande (And like Pharoah's tribe / They will be drowned in the tide), men i övrigt känns When the Ship Comes In helt igenom icke-aggressiv. Versen om fiskarna som bereder väg för skeppet medan måsarna ler är till och med direkt gullig; som ett sångnummer i en Disneyfilm snarare än en skildring av tidens slut. Till detta kan vi också lägga själva framförandet; snabbt utan tid till eftertanke eller tvekan driver durackorden fram den röststarka, klara sången - då och då interfolierad av ett snärtigt munspel.

Även om When the Ship Comes In av ett bibliskt färgat språk, går det i vissa verser att hitta tydliga inslag av sjömansvisa (en typ av folksång som Dylan bör ha varit väl bekant med). För en svensk lyssnare är det dessutom svårt att inte tänka på Taube när de maritima termerna hopar sig:

A song will lift 
As the mainsail shifts
And the boat drifts on to the shoreline
An the sun will respect
Every face on the deck
The hour that the ship comes in.

I en intervju berättar Joan Baez om hur en rasande  Dylan skriver When the Ship Comes In i sitt hotellrum under en enda natt i augusti 1963. Enligt Baez är upprinnelsen till sången att Dylan blivit illa behandlad av hotellets portier.

Det är med andra ord långt till den stackars Polly Peachum i Tolvskillingoperan, men det spelar å andra sidan mindre roll. I likhet med många andra sånger från denna tid (till exempel Blowin' in the Wind eller The Times They are A-Changin') är texten vidöppen för lyssnarens egna projektioner. Avskaffande av raslagar, Jesu återkomst, socialistisk revolution eller avancemang i allsvenskan? Det är bara att välja.