Melleruds utmärkta pilsner & On the Road Again (take 4)

Melleruds utmärkta pilsner 3,5%

Att namnge öl efter gamla nedlagda bryggeriorter är en tradition som kanske särskilt förknippas med Spendrups, ett företag som genom åren skapat varumärken som Tingsryd, Mariestads eller Risingsbo. Det senaste tillskottet i familjen är  Melleruds utmärkta pilsner, ett öl som fått sitt namn från det lilla samhället i Dalsland vars bryggeri lades ner 1959.

Spendrups har lanserat Melleruds 3,5% som ett lite bättre öl än den vanliga långburksfollen och frågan är om detta faktiskt inte stämmer.

Färgen är mörkt gyllengul och helt klar. Tydlig och behaglig doft av ljust bröd. Skummet är kraftigt och litet segt. Det sjunker långsamt  undan med antydan till kläng.  Rena smaker med fin, krispig beska och en aning sälta. Kanske något kortlivad kolsyra. Äppeljuice i avslutet. Medellång eftersmak med rena humletoner.

Historien bakom uttrycket "hårda bud i Mellerud" verkar vara höljt i dunkel. En del tillskriver aforismen ett hemvändande fotbollslag som sett sig slagna på bortaplan av Melleruds IF, andra menar att frasen myntades av revyartisten Arne Källerud.

Än osäkrare än ursprunget till "hårda bud i Mellerud" är förstås fortsättningen ".... men det är värre i Billingsfors där kärringarna slåss".

On the Road Again (take 4)

Det är svårt att tänka sig att någon kan ha det värre än sångjaget i Bob Dylans On the Road Again från 1965. I samma stund som han slår upp ögonen utsetts han för en tsunami av psykningar, iscensatta och orkestrerade av hans närmaste omgivning. Allt medan hans flickvän, helt igenom oförstående, ifrågasätter hans reaktion.

Well I wake up in the morning 

There's frogs in my socks

Your mama, she's a-hidin' 

Inside the icebox

Your daddy comes in wearin' 

A Napoleon Bonaparte mask
Then you ask why I don´t live here

Honey, do you have to ask? 

Well, I go to pet your monkey 

I get a face full of claws 

I ask who's in the fireplace

And you say it's Santa Claus

The milkman comes in

Wearing a derby hat
Then you ask why I don't live here

Honey, how come you have to ask me that?

I en mer traditionell rock´n roll-kontext skulle raden  "... go to pet your monkey"  givetvis vara en nästan övertydlig sexuell metafor. Men tillsammans med tillsammans Napoleonmasker och brandhärjade jultomtar så känns det som om den  lika gärna kan tolkas bokstavligt;  apan är en apa, om än upprörd. Därmed blir On the Road ett typexempel på den anarkistiska humor som genomsyrar Dylans elektriska trilogi.

I sin avhandling Dylan i 60-talet (Ellerströms 2004) uppehåller sig litteraturvetaren Mats Jacobsson en hel del kring just  den absurt svartsynta humorn i Dylans textvärldar. Jacobsson lutar sig i sin tur mot teoretikerna Schulz och Dickstein vilka menar att den svarta humorn är ett uttryck för människans oförmåga att skapa en känsla av mål och mening i tillvaron. Att den svarta crazyhumorn frodas särskilt  under 50- och 60-talet förklaras med att traditionella institutionerna succesivt förlorar sin betydelse samtidigt som existentialismen misslyckas i sin strävan att göra individen till ett meningsskapande subjekt. 

"Hos Dylan  syns inflytandet från den svarta humorn i en rad sånger från 1963-66, i vilka världen beskrivs som absurd och individfientlig och huvudpersonerna som skeptiska och isolerade, i konflikt med både det svårbegripliga samhället och en del av dess invånare."(Jacobsson)

Att Dylan genom hela låten konsekvent håller sig till en en slags småskalig vardagssurrealism gör att  den lilla världen kan rymma - eller kanske snarare återspegla - den stora. On the Road Again blir till ett tittskåp där sextiotalets stormaktspolitik med sina oheliga allianser och postkoloniala proxykrig får formen av besynnerliga, och till synes oförklarliga stridigheter inom husets fyra väggar: 

Well, your grandpa's cane

It turns into a sword

Your grandma prays to pictures

That are pasted on a board

Everything in my pocket 

Your uncle steals

Then you ask why I don´t live here

Honey, I can't believe you're for real

There's fistfights in the kitchen

They're enough to make me cry

Then the milkman comes in even he's gotta take a side 

Then the butler

He's got something to prove

Then you ask why I don't live here

Honey, I can´t believe you don't move

På albumet Bringing It All Back Home framförs  On the Road som en svängig men konventionell blues, svår att skilja från samtida artister som till exempel Canned Heat eller Paul Butterfield Blues Band. 2015 släpps The Official Bootleg Series vol. 12 - the Cutting Edge med överblivet material  från den elektriska trilogin och på ett av spåren kan noterar ytterligare ett sätt att närma sig On the Road Again. 

Alternate take 4 börjar lite stapplande med piano och en kantslagen virveltrumma. Efter ett par takter ökar tempot och när sången börjar övergår trumman till mullrande pukspel samtidigt som bas och gitarr faller in och lägger sig i en suggestiv baktakt. 

Arrangemanget för tankarna till protorockaren Bo Diddley och därmed får On the Road Again ytterligare en dimension. Där Bo Diddley skryter hejdlöst om sin egna förmåga ("Bo Diddley caught a bearcat / To make his pretty baby a Sunday hat" ) sjunger Dylan lika hejdlöst om sin egna oförmåga. 

Dels är det oförmågan att accepteras av - eller ens finna en plats i - familjen. Dels  oförmågan att nå fram och möta den partner för vars skull han genomlider det hela. Som vi alla vet blir ett skämt alltid roligare när den som berättar det är allvarlig och här stegras  komiken ytterligare av att Dylans röst - till skillnad från albumversionen -  snarare är objektivt konstaterande än känslosamt beklagande. Lite som en  Buster Keaton med munspel.

Monkey Mountain APA och Subterranean Homesick Blues (alternate take)

Monkey Mountain APA 3,5%

Hösten 2013 tvingades Umeå kommun - efter visst hallabaloo -  att riva den upphöjda utomhusscen  som i folkmun gick under apberget. Huruvida det lilla Umeåbryggeriet Beer Studio döpt sin APA Monkey Mountain efter detta apberg vet jag inte, men helt otroligt är det inte.

Färgen är ljust gul och inte helt klar. Högt, frasigt skum som snabbt sjunker undan utan att lämna rester. Doft av passionsfrukt och tropisk frukt. Något stickig kolsyra. Även om Monkey mountain bjuder på en rejält, bitig grapefruktbeska  är ölet överlag  lätt och krispigt.  En aning pinjnötskotte i avslutet. Gräs och melonpastill i eftersmaken.

Subterranean Homesick Blues (alternate take)

Att Bob Dylan är en särbegåvad härmapa är vi nog alla överens om. Dock finns det ett visst utrymme att diskutera efterapningarnas syfte och karaktär. Handlar det om subliminala lån eller medvetna snatterier, förtäckta hyllningar eller gömda ledtrådar?

När det är som bäst uppstår någonting nytt, samtidigt som rötterna ligger blottlagda till allmänt beskådande. Precis så förhåller det sig med Subterranean Homesick Blues från 1965.  Som första spår på det "elektriska" albumet Bringing it All Back Home har Subterranean Homesick Blues kommit att representera det definitiva brottet med den akustiska folksångarperioden.

Låten är snabbfotad och slamrig även med dagens mått mätt. Efter ett kort och koncist rock´n roll intro ges en skissartad beskrivning av utkantsexistenserna Johnny och Maggie; då och då interfolierad av surrealistiska livsråd:

Johnnys's in the basement
Mixing up the medicine
I'm on the pavement
Thinking about the government
The man in the trench coat
Badge out, laid off
Says he´s got a bad cough
Wants to get paid off
look out kid
It's something you did
God knows when
But you're doing it again
You better duck down the alley way
Lookin' for a new friend
The man in the coon-skin cap
In the big pen
Want's eleven dollar bills
But you only got ten

Maggie comes fleet foot
Face full of black soot
Talkin' that the heat put
Plants in the bed but
The phone's tapped anyway
Maggie says that many say
They must bust in early May
Orders from the D.A.
Look out kid
Don't matter what you did
Walk on your tiptoes
Don't try "No-Doz" 
Better stay away from those 
that carry round a fire hose
Keep a clean nose
watch the plain clothes
You don't need a weatherman
to know which way the wind blows 

Många har velat se Subterranean Homesick Blues som en uppdaterad version av av femtiotalets beatpoesi, men har då gjort sig skyldiga till en läsning som isolerat texten från musiken. Den som istället ser framförandet som den egentliga texten, kommer antagligen att ledas förbi bokhyllan och fram till skivbacken. Närmare bestämt till Chuck Berrys Too Much Monkey Business från 1956:

Runnin' to-and-fro, hard workin' in the mill
Never fail in the mail, yeah, come a rotten bill 
Too much monkey business (x3)
For me to be involved in
    
Telephone, something wrong, dime gone, will mail,
Oughtta sue the operator, for telling me a tale
Too much monkey business (x3)
For me to be involved in
   
I been to Yokohama, been fightin' in the war
Army bunk, army crew, army food, army corps
Too much monkey business (x3)
For me to be involved in 

Likheterna med Subterranean Homesick Blues återfinns på flera plan. Förutom beskrivningen av en tillvaro där loppet är kört, matchen riggad och skjortan avlurad, så har bägge låtarna en likartad kadens. I skärningspunkten mellan text och musik har både Dylan och Berry skapat ett rytmiskt gatuspråk med raka ordföljder, förkortade, subjektslösa satser  och en färgsprakande flora av slanguttryck.

Det är som om Dylan hört Too Much Monkey Business och bestämt sig för att skriva en låt enbart bestående av Berrys studsande tvåradingar. Subterranean Homesick Blues har med andra ord ingen egentlig refräng även om det återkommande utropet "look out kid",  fyller funktionen av en verbal blinkfyr som gör det möjligt för lyssnaren att orientera sig i textmassan.

På The Bootleg Series vol. 12 - The Cutting Edge går det att höra en första tagning (take 1 alternate version) av Subterranean Homesick Blues som befinner sig precis mittemellan Chuck Berrys Too Much Monkey Business och den version som  till slut hamnar på  Bringing It All Back Home.

Denna tidiga inspelning känns som en musikalisk motsvarighet av Piltdownmänniskan - man ser tydligt både var den kommer ifrån och vart den är på väg. Intressant i sammanhanget är att  halvapan i Piltdown senare visades sig vara ett välgjort falsarium, ihopknåpat av amatörforskaren Charles Dawson (1864-1916). Dawson hade - med stor hantverksskicklighet - försett en orangutangkäke  med schimpanständer och sedan sammanfogat det hela med ett antikbehandlat människokranium.

Det är inte utan att man känner en viss sympati med den kreativa Dawson. När allt kommer omkring var han ju paleontologins svar på Bob Dylan.

Pilsner Urquell och Changing of the Guards.

Pilsner Urquell 3,5%

Pilsner Urquell är en typisk tjeckisk pilsner. Skummet är ulligt. Doften är lite som en julknäck med några vaniljkorn i. Färgen är klar och ljust gul. Faktiskt ser den nästan lite utspädd ut. Smaken är brödig och fin. Beskan hittar man i eftersmaken som är rund, nästan len.

Pilsner Urquell bryggs i Plzen (Pilsen om man är tysk), en stad som utan att blinka hävdar att de  uppfunnit ölen, eller åtminstonde öl av pilsnertyp. Pilz är en sådan stad som ligger mitt i den europeiska smeten. Staden har bara under de senaste trehundra åren hunnit vara en del av såväl konungariket Böhmen  som tvåkejsardömet Österrike-Ungern. Det har legat ömsom i det hitleristiska tredje riket och ömsom i det stalinistiska Tjeckoslovakien. För tillfället ligger Plzen i Tjeckien.

Det lär med andra ord skett en hel del vaktombyten på Plzens stadsmurar.

Changing of the Guards

Jag  trodde länge att Changing of the Guards var en av Dylans längre låtar. Det är den inte. Den är inte ens längst på Street Legal. Missbedömningen kan ha berott på att låten  är tämligen ordrik även för att vara Dylan. Det saknas dessutom både refräng och solo så den framvällande textmassan avbryts bara av det blåsriff som ligger insprängt mellan verserna; ett riff som dessutom mera gränsar av och stannar upp än fogar samman och driver på.

Blåsriffet liknar förresten inget annat. Det svänger inte riktigt som ett soul- eller jazzblås. Det samverkar inte med sången som ett gospel-blås eller fyller partier med kraft och energi såsom rocksaxofonen gör.  Blåsriffet i Changing of the Guards är helt enkelt en liten trudelutt. Dock är det en trudelutt som är svår att värja sig mot och det är nästan fysiskt omöjligt att inte vissla med när man hör den.

Den historia som berättas i sången är inte helt lätt att få grepp om. Mot bättre vetande gör jag ändock ett försök:

Någon slags utkantsfigur stiger fram ur ett  härjat och förött landskap. Han blir vittne till hur en kvinna straffas och/eller stöts ut. Kanske är utkantspersonen bekant med kvinnan. Eller inte. En kvinna, som kanske är kvinnan ovan (eller inte), väcker en man med gyllene lockar. Låten avslutas med att någon (kanske mannen med gula lockar, kanske inte) uttalar en domedagsprofetia. Slut.

Det är med andra ord inte helt klart vad som händer. Det är nog inte meningen heller. Berättelsen är minst sagt löst sammanhållen och de flesta verser kan också läsas helt fristående från varandra. Känslan av en mängd miniatyrhistorier understryks ytterligare genom att varje vers inleds med en kort rad som upprepas av en kvinnokör. Dessa rader fungerar, med några undantag i slutet av låten, mer som rubriker än integrerade delar av versen.

Sången återger ett pärlband av metafortyngda scener beskrivna med en delvis arkaiserande stil. Detta är visserligen ett grepp som  Dylan använt sig av flera gånger tidigare (och för all del även senare), men sångens bildspråk och  persongalleri är denna gång varken färgade av bibeln eller ett mytiskt, förgånget Amerika. Istället så utgörs det lexikala fältet av en slags renässansmiljö där furstehov och marknadsvimmel fungerar som  projektionsytor för en esoterisk symbolvärld.

Changing of the Guards är det första spåret på albumet Street Legal från 1978. Skivan ligger prydligt placerad mitt emellan Rolling Thunder-turnen och det kristna uppvaknandet, varför det är svårt att helt undvika en biografisk läsning. Den inledande raden  "sixteen years, sixten banners flying over the field" tolkas av många (till exempel rockjornalisten Nigel Williamson) som en hänvisning till att det har gått sexton år sedan Bob Dylans skivdebut. Är det Dylan själv som är utkantsfiguren? Speglar miljöbeskrivningen sångarens egna inre landskap? Är kvinnan Sara Lownds? Så där kan man hålla på...

Med de biografiska glasögonen på dröjer man gärna en stund vid de sista två avslutande verserna:

Gentlemen, he said
I don´t need your organization, I´ve shined your shoes
I´ve moved your mountains and marked your cards
But Eden is burning, either brace yourself for elimination
Or else your hearts must have the courage for the changing of the guards

Peace will come
With tranquillity and splendor on the wheels of fire
But will bring us no reward when her false idols fall
And cruel death surrenders with its pale ghost retreating
Between the King and the Queen of Swords

Det är  svårt att inte se detta som ett förelöpare till den världssyn Dylan kommer att ge uttryck för ett år senare på Slow Train Coming (1979). Det är också intressant att Dylan avslutar sången med att lägga ut två tarotkort (the King and Queen of Swords). Dessa kort tolkas traditionellt som ett uttryck för det dömande respektive det separerande (t.ex. Edward Waite 1911) och som här även blir till en slags sammanfattning hela låten.

Changing of the Guards liknar varken de verk av Dylan som bygger på ett associativt ordflöde (såsom Subterranean Homesick Blues) eller de som utgår från ett mer klassiskt historieberättande (såsom Lily, Rosemary and the Jack of Hearts). Istället får lyssnaren intrycket av ett kaleidoskop där gamla bilder hela tiden rasslas om till nya mönster, allteftersom låten fortsätter. Kanske är det därför som Changing of the Guards inleds med en fade in och slutar med en fade out...  Kaleidoskopet befinner sig i ständig rotation och det vi har fått se är bara ett ögonblick av något som varken har en början eller ett slut.