Mora Winter-Alt och Going Going Gone

Mora Winter-Alt 3,5% 

För några veckor sedan drack folkobob Guld-Pilsner från Mora bryggeri. Då jag valt att avsmaka de öl som mina dagars uppkomst medfört från Dalarna utifrån bäst-före-datumet har detta fått till följd att Mora bryggeris Winter-Alt något otajmat provas mitt i den framrusande våren. Nåja.

Mora Winter-Alt skall nog förstås som en slags variant på  Altbier -en delikatess från Nordrhein-Westfalen som jag tyvärr inte druckit på plats (än).

Skummet är tätt och bygger en flack kulle i glaset. Färgen balanserar på gränsen mellan brunt och mörkt kopparfärgad. Doften är inbjudande med ton av mjuk pepparkaka och kanderad ingefära. I jämförelse med doften så har Mora Winter-Alt något tunn kropp. Smaken är hursomhelst söt men alls inte kvalmig, med bränt socker och svag ton av rostad malt. Beskan svag och kort. Eftersmak av välgräddat knäckebröd.

Kombinationen vinter och Mora leder ofelbart tankarna till Gustav Vasa och Vasaloppet; en skidtävling som bekant anordnas för att högtidlighålla den bråkigaste kungen av alla. 1522 försökte Gustav Vasa uppvigla stormännen i Mora att ansluta sig till ett uppror mot Kristian II. Dalkarlarna var motvilliga, men då budet om Stockholms blodbad nådde dem så ändrade sig. Problemet var att Gustav Vasa då redan var long gone....

Going Going Gone

Hösten 1973 sammanstrålar Bob Dylan och the Band för att spela in det album som skall komma att bli Planet Waves. Det har gått mer än tre år sedan förra albumsläppet och Dylan har inte heller framfört någon ny musik på scen sedan 1969. Tystnaden skall nu brytas med en USA-turne i kombination med ett skivsläpp. Skivan inleds med den cajundoftande  On a Night Like This, men den uppsluppna och rusiga stämningen förbyts dock helt på det andra spåret.

Going Going Gone börjar med några akustiska  mollackord. Efter en stund kommer Robbie Robertsson elgitarr in. Tonerna plockas dämpat och nervöst; så kommer trummorna, basen och strax därefter sången.  Texten skildrar någon slags brytpunkt; men om det är en vändpunkt eller en slutpunkt överlämnas åt lyssnaren:

I´ve just reached a place
Where the willow don´t bend
There´s not much more to be said
It´s the top of the end
I´m going
I´m going
I´m gone

Bildspråket med pilen som inte böjer sig är väl valt. Pilsläktet (salix) är djupt rotat i både det anglosaxiska och det semitiska mytmaterialet. Trädens förmåga att ständig producera nya grenar fascinerar samtidigt som tårpilens säregna sätt att doppa grenarna i vattnet  för tankarna till sorg och melankoli. "The fresh streams ran by her, and murmured her moans / Sing willow, willow, willow" sjunger Desdemona i Othello av Shakespeare*.  Pilkvistar används även vid gudstjänsten under lövhyddefestens (Sukkot) sista dag,  Högtiden, som påminner om uttåget ur Egypten, harmonierar särskilt väl med pilträdets symbolspråk: Pånyttfödelse och avsked på en och samma gång.

Det tema vi möter i den inledande versen återkommer sedan i sångens resterande fyra verser vilka alla beskriver samma känsla av uppbrott och beslutsamhet.  Det finns ingen egentlig framåtrörelse utan varje ny vers parallelliserar den föregående. Från och med vers två ser vi även en upprepning  i det lyriska uttrycket: Varje ny vers inleds med en metafor vars bildspråk sedan utvidgas:  En bok slås igen samtidigt som berättarjaget konstaterar att han inte bryr sig om vad som händer sen (I´m closin´ the book / On the pages and the text / And I don´t really care / What happens next). Berättarjaget hänger i trådar men skall skära sig loss (I been hanging on threads / I been playin´it straight / Now, I´ve just got to cut loose /Before it gets to late).

Även sättet sången framförs på följer ett strängt fastslaget mönster:  Dylans röst är till en början en aning dröjande, men växer successivt i intensitet och når ett slags crescendo på den fjärde raden i varje vers. Därefter avtar den i styrka och blir istället alltmer lågmäld när den sjunger: I´m going / I´m going / I´m gone. Det är som om vi faktiskt hör hur berättarjaget först bestämmer sig och sedan, när beslutet väl är taget, nästan resignerar.

Verbet "go" i engelskan är ju också något generösare än sin svenska motsvarighet "gå" och kan användas för att beskriva alla möjliga typer av förflyttning (Go by bus, go by bike, go by plane) - liksom för uppbrott (let´s go) och försvinnanden (he´s gone) . En svensk som gått har däremot inte gjort någonting annat än just promenerat iväg. Att någon är "gone" kan också betyda att denne någon är död. Det är därför inte så konstigt att en del har tolkat Going Going Gone som en låt om självmord. Utan att avfärda denna tolkning helt så måste man ändå konstatera att den inte riktigt stöds av det stick som kommer innan den sista versen. Ett stick vars text för ner versernas lågmälda mer allmänna centrallyrik till en fysisk verklighet. Någonstans och någon gång har funnits en farmor som bistått berättarjaget med goda råd:

Grandma sid, "Boy, go and follow your heart
And you´ll be fine at the end of the line
All that´s gold isn´t meant to shine
Don´t you and your true love ever part"

Ackordföljden i sticket för tankarna till den religiösa hymnen vilket gifter sig väl med det nya sätt som vi nu förstår texten på. Going Going Gone skildrar fortfarande den utsatthet som kan följa ett livsavgörande beslut, men sticket häver det mörker som hittills rått och släpper in en strimma ljus. Vi förstår nu att berättarjaget uppbrott för att undvika den metaforiska klippkant som hotar i sista versen faktiskt sker av fri vilja snarare än tvång,

I been walkin´the road
I been livin´on the edge
Now, I´ve just got to go
Before I get to the ledge
So I´m going
I´m just going
I´m gone

Going going gone ger inga löften om att det kommer att gå bra; däremot ett visst mått av förtröstan. En känsla som ju är betydligt närmare släkt med tron och hoppet än med förvissningen och vetandet.


⃰ With his pointed shoes and his bells

Mora Guld-Pilsner och Golden Loom

Mora Guld-Pilsner 3,5%

Livsmedelsattributering utgör ett helt eget universum med en helt egen estetik. Att något är gammeldags betyder oftast att något har högre fetthalt och att produkten har en förpackning gjord av av matt, ljusbrunt papper. Gammeldags kola, gammeldags mjölk, gammeldags marmelad och så vidare. Ibland är det också en gammal gumma på nämnda förpackning.

Guld kan däremot betyda lite vad som helst. Guld-nougat, Guld-marie-kex, Kalles kaviar guld för att nämna några. Oftast innebär guld-förledet att produkten är märkbart dyrare (eller billigare). Det kan också  betyda att det är fotbolls-VM på gång.

Guld-pilsner från Mora Bryggeri har en lite rustikare framtoning än de flesta andra guldöl på folkölshyllan (till exempel Norrlands guld eller den sorgligt avsomnade Tuborg guld). Men så skulle Guld-pilsner också lika gärna kunna heta Gammeldags pilsner, då det är ett gammalt sextiotalsöl som återupplivats av Mora Bryggeri.

Färgen är gul och helt klar. Skummet är snabbt, frasigt och utan kläng. Doften är brödig. Som pilsner betraktad så ligger Guld-pilsner mitt emellan den tjeckiska och den tyska stilen. Ölet är smakstarkt och maltigt, men det är inte särskilt beskt. En svag jästton skymtar fram ibland. Lite gasig munkänsla. Stickig kolsyra och en kort eftersmak med vitt bröd.

Golden Loom

På  Bootleg Series vol. 1-3 hittar man Golden Loom - en outtake från Desire (1974). Varför låten inte fick plats på skivan kan man förstås bara spekulera i, men det är lätt att konstatera att Golden Loom tematiskt och musikaliskt har en del gemensamt med Isis - även om skillnaderna är fler än likheterna.

Vad golden loom betyder är dock inte helt lätt att få rätsida på. I sin allra mest konkreta form så är loom antingen en vävstol eller den lite tjockare del av åran som ligger an mot årklykan. Loom kan också vara ett verb som beskriver att någonting tar form eller lurar i bakgrunden. I en något utvidgad betydelse kan loom även syfta på smycken som vävts eller skapats av metalltrådar.

Texten till Golden Loom anknyter till en  klassisk rocklyrisk tradition där man omsjunger en vacker men undflyende kvinna som verkar besitta nästan överjordiska egenskaper Huruvida detta är tidlöst och intressant eller förlegat och uttjatat bestämmer man förstås själv.

Den första versen förflyttar lyssnaren till en kuststad där eukalyptusträden hänger över gatorna och båtarna seglar fram över bukten. Hopningen på den näst sista raden som beskriver hur månskenet reflekteras i vattnet medan fiskarens dotter flyter i in rummet harmonierar fint med ordet looms marina konnotationer med ord som  oar loom (årlom) och boat loom (vävskyttel).

Smokey autumn night, stars up in the sky.
I see the sailin´boats across the bay go by
Eucalyptus trees hang above the street
And then I turn my head, for you´re approachin´ me
Moonlight on the water, fishermans daughter, floatin´in to my room.
With a golden loom.

Även om slutradens golden loom skulle kunna vara ett högst konkret guldarmaband så är det ändå ordets eteriska kvaliteter som tar överhanden. Kanske är kvinnan en strålande drömvarelse, kanske omges hon av det ett slags gyllene skimmer eller så är det helt enkelt så att håret  skapar illusionen av en gloria i månskenet.

I den andra versen förs en stegrande  känsla av problem, sorgsenhet och ledsnad in (hungry clouds... , tears roll down ....., bitter taste ....). Samtidigt blir innehållet än mer drömlikt och ett bibliskt färgat symbolspråk introduceras:

First we wash our feet near the immortal shrine
And then our shadows meet and then we drink the wine
I see the hungry clouds up above your face
And then the tears roll down, what a bitter taste
And then you drift away on a summer´s day whereer the wildflowers bloom
With your golden loom.

Det bibliska övergår i det esoteriska när berättarjaget i den tredje versen ser ett darrande lejon med lotussvans. Västerlandet möter österlandet - det materiella och det andliga, det linjära och det cirkulära.

I walk across the bridge in the dismal light
Where all the cars are stripped between the gates of night
I see the trembling lion with the lotus flower tail
And then I kiss your lips as I lift your veil
But you´re gone and then all I seem to recall i the smell of perfume
And your golden loom

I den tredje avslutande versen återförs lyssnaren i viss mån till verkligheten. Ljuset är nu motbjudande och någon slags gräns har passerats. Oavsett om det är gränsen mellan dröm och verklighet eller det förflutna och nuet som beskrivs får denna skiljelinje ett rent fysiskt uttryck i formuleringar som across the bridge och between the gate. En doftstrimma är passande nog det enda som återstår - flyktig och svårgripbar, men samtidigt ett resultat av en fysisk och mätbar verklighet.

Rent metriskt är Golden Loom överraskande bunden för att vara Dylan. Om antalet stavelser (s) markeras med en siffra och rimmen anges i parentes får man följande bild:

5 x s  / 5 x s (a)
6 x s / 6 x s (a)
5 x s / 5 x s (b)
6 x s / 6 x s (b)
6 x s (c) / 5 x s (c)  / 6 x s (d)
5 x s (d)

Strukturen påminner lite om en förenklad version av den engelska sonetten eller den franska alexandrinen och den klassiska formen stämmer onekligen väl överens med Golden Looms tidlösa (?)  tematik och kongeniala symbolism. Dock saknas sonettens lätthet i det musikaliska uttrycket. Framförandet är fyrtakts-stompigt och Scarlet Riveras fiol, som på Desire-albumet lockar lyssnaren till orientaliskt svärmeri inbjuder här mer till sällskapsdans.  Det är som om man valt bort själva drömmen och istället skildrar den nyvaknades försök att minnas den; segt sömndrucken men behagligt tungtänkt.